JÄTTEUTTER
Ett offer för människans rovjakt
Jätteuttern, ibland även kallad plattsvansutter, som under 1800-talet fanns i stort antal i de flesta bifloder och floder i det väldiga Amazonbäckenet samt i Paraná- och Orinocobäckenet, har nu nästan helt försvunnit. Orsaken till artens snabba försvinnande ligger i handelsvärdet hos dess skinn. Detta är nämligen högt skattat och oerhört eftersökt. Under årens lopp har lokalbefolkningen hänsynslöst jagat detta vackra djur, en hantering som väsentligt underlättats genom djurets tillitsfulla natur. Det är därför inte förvånande att jätteuttern numera förlorat tron på människan, och blotta åsynen av en annalkande båt i en flodkrök får den att dyka i säkerhet och gömma sig i den täta strandvegetationen.
Jätteuttern tillbringar ännu mer tid i vattnet än den vanliga europeiska eller nordamerikanska arten. Med sin platta svans som roder och med hjälp av sina simhudsförsedda fötter rör sig jätteuttern i vattnet med ett sjölejons lätthet. Den rör sig tafatt på torra land och lämnar vattnet endast för att vältra sig i sanden eller solbada. Födan består av fisk som jätteuttern tar i vattnet men förtär på land. Den märker ut sitt revir med doftmarkeringar i form av ett slemmigt sekret som produceras av analkörtlarna.
Nästan ingenting är känt om jätteutterns revirstorlek, och inte heller har dess fortplantningsvanor studerats. Ett antal sydamerikanska djurparker äger grupper av jätteuttrar, och förhoppningsvis förökar sig djuren i fångenskap så att en del av ungarna kan släppas ut i lämpliga områden.
Kroppslängd: 1 - 1,5 m
Svanslängd: 70 cm
Vikt: 24 - 34 kg
Fortplantningsvanor okända
Antal ungar: 1 - 2, såvitt man vet
Stam: Vertebrata
Klass: Mammalia
Ordning: Carnivora
Familj: Mustelidae
Släkte och art: Pteronura brasiliensis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar