Jag - en supermotivator?

Jag tillåter faktiskt mig själv att vara en ganska stor smula stolt och glad. Kjell, min stolsgranne, bestämde sig slutligen för att sticka sig själv idag. Det har länge hetat "jag når inte" och "jag ser inte" och mycket annat som man drar till med för att slippa möta det obehag som är förknippat med att köra in två grova nålar i sin egen arm. Jag har bearbetat honom allt vad jag kunnat utan att bli för påträngande (hoppas jag!) och så har även sköterskorna. Det var ju så jag började, med att säga "OK, jag ska tänka på saken i alla fall". Och när jag tänkt färdigt agerade jag, till min sköterskas stora chock - hon trodde att jag skulle känna försiktigt på nålen medan hon stack mig. "Ta hit så gör jag det själv", sa jag, och tjong så satt nålarna på plats och den som var mest häpen var nog jag själv. Men så funkar jag. Jag överraskar ofta mig själv med de mest oväntade saker ...

Kjell var väldigt glad efteråt när de kom med den obligatoriska "champagnen". Hans fru Britt stannade kvar medan han stack sig. Jag tror inte hon någonsin trodde att han skulle göra det. Sköterskorna hyllade honom med all rätt och jag fick också en rejäl släng av hyllningar eftersom det var tack vare mig han gjorde detta (sa alla åtminstone, och jag tar åt mig, för jag tror att de har rätt). Och inte nog med denna framgång, idag ville två patienter som inte cyklat tidigare pröva på att cykla. Jag känner mer och mer att jag kan vara till nytta för mina medpatienter och skulle gärna testa en mer seriös roll. Det finns visst någon utbildning som man kan gå som patient tillsammans med en personal, så att man kan prata vid olika tillfällen och på njurskolor och sådant. Det skulle jag jättegärna göra och det har jag sagt till sköterskorna!

Min sköterska, ja. Johanna som jag tycker så mycket om. Henne mister jag i maj, för hon ska ha barn. Så roligt för henne och hennes man! Vi får väl se vad deras katt kommer att säga om det hela! Nu är det ju så att vi inte enbart har vår "egen" sköterska på dialysen, utan det är ofta olika. Men innan jag började sticka mig själv var det knappt någon som vågade gå i närheten av mig eftersom min fistel Fritz var så mäkta besvärlig. De var livrädda för att göra fisteln och mig illa och det förekom faktiskt att någon vägrade sticka mig just p g a detta. Och jag klandrar dem inte, för det var helvetiskt svårt. Men sedan jag "tog över" kan vem som helst ha hand om mig, och maskinen larmar knappt heller. Jag har nog stuckit upp bra kanaler nu, så nålarna bara glider in.

Livet är ljust, mina vänner!

Tjåggarång!