Denna mystiska rubrik, som närmast kan översättas med "en blixt från klar himmel", kräver sin förklaring. Det är namnet på den barbershopkvartett i vilken jag har äran att sjunga baritone. Vi går också under förkortningen FiP, som bl a kan uttalas som If I Pay, If I Pee (vilket utlöser stora skrattanfall bl a från barn, när man översätter betydelsen för dem) och som vanligt, FiP. Dessa uttalsskillnader kommer sig av att Nina Widfeldt, som sjunger bas i kvartetten, har bott på Nya Zeeland i ett antal år och inspirerats av uttal därifrån.
Igår träffades vi i Ninas föräldrars hus i Gottskär utanför Kungsbacka, som i sin tur ligger utanför Göteborg för er utsocknes, för en heldag tillsammans. Jag älskar sådana dagar, de förgyller mitt liv. Tänk att få åka iväg en hel dag och sjunga med tre andra tjejer som älskar kvartettande precis som jag! Vi börjar få en bra repertoar (detta är femte eller sjätte gången vi träffas och sjunger tillsammans) och vi låter otroligt bra ihop. Rösterna smälter samman på ett sätt som är ganska häpnadsväckande för en såpass ny konstellation, och det är så roligt!
Jag har velat sjunga i kvartett så länge, men sedan jag var med i min förra kvartett, som hette Resonants och där jag sjöng tenor, har det inte riktigt velat sig. Jag blev sjuk i den vevan - det var njurarna som försämrades så och sänkte mitt immunskydd, men det visste jag inte då - och till sist fick jag lägga ned min medverkan eftersom jag alltid var sjuk och förkyld. Det var inte så roligt för de andra tre. Jag hade inte särskilt stor ork för kören heller då och fick vara vilande långa perioder.
Men på en körhelg i januari, när vi var i Åsa och körde hårt med träning inför tävlingarna, slog lyckan till. Vi har alltid fest på lördagskvällen på våra kördagar, och det blir väldigt sent innan de sista tappra (dit jag ofta hör) kommer i säng. Tidigare på kvällen hade vi roliga aktiviteter. Bl a fick man gå upp och sjunga i vilken konstellation man ville, och kvartett-apan jag såg till att sjunga mycket. Sedan hade jag lyckats tjata mig till att sjunga ett medley som vi kallar "Joshua" och som kören sjungit under ett mycket tidigt skede i dess historia. Nu var det bara dirigenten Marie och Nina förutom jag som kunde, så vi fick vara utan tenor, men de gick med på min begäran och vi gick in och övade i ett litet rum. Det visade sig att ackorden ringde så de höll på att riva ned taket, och Nina och Marie, som var på jakt efter att starta en ny kvartett, tittade på varandra och på mig med förundran målade i ansiktena. Jag var lika förundrad, för jag hade inte en aning om att jag kunde hävda mig i sällskap med två sådana gamla erfarna rävar. Och så sa Nina: "Jag tror att vi har hittat vår baritone." Och på den vägen är det ... Det var verkligen "flash in the pan"!
Vi består av:
Marie Erenstedt (lead)
Nina Widfeldt (bas)
Isabel Brattkull (baritone)
Åsa Laurin (tenor)
I love you ladies!
Tjåggarång!
Bella
måndag 18 juni 2012
fredag 11 maj 2012
Glass!
För ett par veckor sedan öppnade "vår" Triumfglassbutik på Allmänna Vägen och idag hade jag tillfälle att traska dit och köpa mig en halvliter i en mugg med lock. Det blev ägglikör (favoriten), hasselnöt och ananas/passionssorbet. Det är alltid något speciellt med första uteglassen!
I övrigt inte mycket nytt. Jag sitter och går igenom tidningar för att skriva in de recept jag vill spara och sedan slänga dem. Det är lite blåsigt, fåglarna sjunger och jag mår bra! Har haft lite ont i lederna på sista tiden och tog upp det med min läkare igår. Han har gett klartecken till att jag får käka cortisontabletter ett tag framöver vilket känns skönt - vill absolut INTE ha tillbaka den fruktansvärda värken jag hade 2010 med allt vad det innebar.
Tjåggarång!
I övrigt inte mycket nytt. Jag sitter och går igenom tidningar för att skriva in de recept jag vill spara och sedan slänga dem. Det är lite blåsigt, fåglarna sjunger och jag mår bra! Har haft lite ont i lederna på sista tiden och tog upp det med min läkare igår. Han har gett klartecken till att jag får käka cortisontabletter ett tag framöver vilket känns skönt - vill absolut INTE ha tillbaka den fruktansvärda värken jag hade 2010 med allt vad det innebar.
Tjåggarång!
onsdag 9 maj 2012
Kära nån, ÄNTLIGEN har jag lyckats komma in på min blogg igen! Jag vet uppriktigt sagt inte vad som händer ibland, och nu har jag försökt de senaste två månaderna utan framgång. Och så idag gick det.
Det har naturligtvis hänt en hel del sedan jag sist skröt om att jag skulle köra "Månadens Fyr". Livet har för det mesta gått sin gilla gång, Fritz har krånglat rejält, skött sig igen, krånglat igen och just nu råder ett slags behärskat vapenstillestånd. Kören har varit i Västerås och tävlat och kommit på 11e plats. Jo, visst var det ett nederlag och en besvikelse, men samtidigt var vi så nöjda med vår prestation och hade ändå höjt oss från förra tävlingarna poängmässigt. Och jag kan inte hänga läpp för detta. Jag ser det som att nästa tävling blir det bättre. Det är härligt att vara ute och resa med kören, för det är tjo och tjim och sång i varje knut.
Ska hålla det här inlägget mycket kort, för jag behöver en startsträcka för att komma igång och skriva igen och jag vill inte "tugga luft" så att ni blir uttråkade. Här har ni mig i alla fall igen och nu hoppas jag att det inte händer fler konstiga saker som blockerar mig från mina egna bloggar. Har massor med recept att skriva in på min matblogg!
Tjåggarång!
Bella
Det har naturligtvis hänt en hel del sedan jag sist skröt om att jag skulle köra "Månadens Fyr". Livet har för det mesta gått sin gilla gång, Fritz har krånglat rejält, skött sig igen, krånglat igen och just nu råder ett slags behärskat vapenstillestånd. Kören har varit i Västerås och tävlat och kommit på 11e plats. Jo, visst var det ett nederlag och en besvikelse, men samtidigt var vi så nöjda med vår prestation och hade ändå höjt oss från förra tävlingarna poängmässigt. Och jag kan inte hänga läpp för detta. Jag ser det som att nästa tävling blir det bättre. Det är härligt att vara ute och resa med kören, för det är tjo och tjim och sång i varje knut.
Ska hålla det här inlägget mycket kort, för jag behöver en startsträcka för att komma igång och skriva igen och jag vill inte "tugga luft" så att ni blir uttråkade. Här har ni mig i alla fall igen och nu hoppas jag att det inte händer fler konstiga saker som blockerar mig från mina egna bloggar. Har massor med recept att skriva in på min matblogg!
Tjåggarång!
Bella
fredag 10 februari 2012
Månadens fyr
Nu är det tydligen ingen hejd på mig. Om det här projektet lyckas blir jag glad (alltså om jag lyckas hålla liv i det). Har också planer på att börja med Veckans djur igen, som ju varit sorgligen avsomnat ett bra tag för att jag ledsnade när jag inte kunde lägga in bilder. När jag nu kan det (sade hon kaxigt) finns det inget skäl till varför jag inte skulle återuppta det.
Anyhow, månadens fyr är:
Ni som känner mig vet ju att jag hyser en brinnande, bultande passion för fyrar och att jag har svårt att förklara denna vilda kärlek. Men som månadens fyr har jag valt Vinga för att jag också är väldigt lokalpatriotisk. Och då måste jag berätta hur det kändes när jag en sammetssvart augustinatt stod på däcket till en av Tor Lines färjor (ja, det var så länge sedan. Tor Line, som sedan blev Scandinavian Seaways, som sedermera slutat gå ifrån Göteborg vilket jag tycker är djupt tragiskt. Göteborg kallas Lilla London och har inte ens en Englandslinje härifrån!) och vi började närma oss hemmahamnen. Allt var bokstavligen kolsvart. Och jag stod där och kände de ljumma augustinattvindarna smeka mitt ansikte. Och så, långt borta, kunde jag plötsligt urskilja ett varmt, blinkande ljus - ett ljus som tillkännagav liv, värme, människor, trygghet. Jag tror att det var i det ögonblicket min kärlek till fyrar tändes (!). När vi sedan stävade närmare Vinga kunde jag se en hel led av blinkljus och fasta ljus bortåt Onsalahalvön - TROR jag åtminstone det var, jag är urusel på kartor ...
Tjåggarång!
Anyhow, månadens fyr är:
Ni som känner mig vet ju att jag hyser en brinnande, bultande passion för fyrar och att jag har svårt att förklara denna vilda kärlek. Men som månadens fyr har jag valt Vinga för att jag också är väldigt lokalpatriotisk. Och då måste jag berätta hur det kändes när jag en sammetssvart augustinatt stod på däcket till en av Tor Lines färjor (ja, det var så länge sedan. Tor Line, som sedan blev Scandinavian Seaways, som sedermera slutat gå ifrån Göteborg vilket jag tycker är djupt tragiskt. Göteborg kallas Lilla London och har inte ens en Englandslinje härifrån!) och vi började närma oss hemmahamnen. Allt var bokstavligen kolsvart. Och jag stod där och kände de ljumma augustinattvindarna smeka mitt ansikte. Och så, långt borta, kunde jag plötsligt urskilja ett varmt, blinkande ljus - ett ljus som tillkännagav liv, värme, människor, trygghet. Jag tror att det var i det ögonblicket min kärlek till fyrar tändes (!). När vi sedan stävade närmare Vinga kunde jag se en hel led av blinkljus och fasta ljus bortåt Onsalahalvön - TROR jag åtminstone det var, jag är urusel på kartor ...
Tjåggarång!
Tjahapp!
Varför ha en blogg när man aldrig skriver i den? Ja, det kan man undra. Men jag tänker inte lägga ned min blogg i alla fall, för jag vill skriva när andan faller på. Det är bara synd att min anda faller på så sällan numera ...
Jag måste ändå berätta att jag nu har blivit självdialyspatient. Det innebär att jag flyttat in på en mindre sal där jag sköter allting själv, från att göra maskinen i ordning för dialys till att städa både den och min plats efter dialysen. Så om jag kopplar artärslangen till venen (som jag höll på att göra häromsistens) kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.
Det är en omställning, det ska jag inte förneka, även om jag gjorde allt själv på andra sidan också förutom att befatta mig med maskinens på- och avklädning. Det är mycket att smälta och det dröjer nog innan jag gör allt felfritt, men jag är på god väg och jag är stolt över mig själv. Men jag tror allvarligt talat att om jag inte hade flyttat över till självdialysen hade jag inte fått stanna kvar på Lundby, eftersom njurenheten tvingats dra ned på patienter fr o m årsskiftet, från ca 72 till ca 50. Antalet sköterskor har också minskat och jag förmodar att det är meningen att de ska gå på knäna, för det är vad resultatet kommer att bli. Egentligen hör jag till Sahlgrenska geografiskt sett, men jag ville stanna kvar på Lundby för där kan man åtminstone lita på att få sina 3 dialyser i veckan. På Sahlgrenska ryktades det ju (OBS! Vet inte om det faktiskt är så!) att de skulle minska ned antalet dialyser till 2 i veckan, och hur mycket sämre kommer inte de patienterna att må om det verkligen blir så??? Hur FAN kan de med att spara på oss som har kroniska sjukdomar?
Jag sa till mina sköterskor att de kunde köra ned mig, en maskin och min stol till Gustaf Adolfs Torg och så kunde jag ha min dialys för öppen ridå och sitta och skrika i en megafon att nu får de ta och ge sig. Och jag menar faktiskt allvar! Vad politikerna behöver är att komma på studiebesök i verkligheten och få i sig hur mycket en dialys sliter på kroppen. Egentligen behöver vi FLER dialyser i stället för tvärtom, för kroppen mår bättre ju oftare den dialyseras. Om jag hade större bostad skulle jag inte tveka ett ögonblick att ta hem en maskin och ha hemdialys, för då kunde jag ha dialys hela natten medan jag sover och sedan utnyttja hela min dag till bra och trevliga saker. Men det är en dröm som nog aldrig blir verklighet.
Efter att ha kört lite lugna-ned-mig-andning övergår jag till att berätta om kören. Vi hade som målsättning att ta 606 poäng på tävlingarna i Västerås i maj. Efter den körhelg vi hade i Åsa för ett par veckor sedan, med coachning av den fullkomligt fantastiska Åse Hagerman, stod det pinsamt klart att det var en målsättning som vi inte kunde räkna med att klara utan att drunkna på öppet hav. Vi har helt enkelt inte haft tillräckligt med coachningar utifrån för att öppna våra ögon så mycket som behövdes och inse att vi tappat mycket i sångteknik under de tre år som gått sedan hon coachade oss senast (och hon ÄR den bästa!). Så vi har reviderat vårt mål, lagt om taktik och ångar nu på för fulla muggar. Nu gäller i stället All Time High, vilket innebär att vi siktar på att ta fler poäng än vad vi tidigare lyckats med, och det är minst lika roligt som 606 poäng och inte lika kravbundet. Jag fortsätter att älska min kör så att det nästan gör ont och är så lycklig över att få vara involverad med alla dessa fantastiska människor!
Tjåggarång!
PS. Hurra, jag lyckades lägga upp en bild! Det här är tyvärr den gamla dialysmaskinen, inte den typen vi använder nu, men så här glad brukar jag vara när jag cyklar en timme på min sängcykel på dialysen. Tyvärr är bilden lite suddig, jag bad en av sköterskorna hjälpa mig ...
Jag måste ändå berätta att jag nu har blivit självdialyspatient. Det innebär att jag flyttat in på en mindre sal där jag sköter allting själv, från att göra maskinen i ordning för dialys till att städa både den och min plats efter dialysen. Så om jag kopplar artärslangen till venen (som jag höll på att göra häromsistens) kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.
Det är en omställning, det ska jag inte förneka, även om jag gjorde allt själv på andra sidan också förutom att befatta mig med maskinens på- och avklädning. Det är mycket att smälta och det dröjer nog innan jag gör allt felfritt, men jag är på god väg och jag är stolt över mig själv. Men jag tror allvarligt talat att om jag inte hade flyttat över till självdialysen hade jag inte fått stanna kvar på Lundby, eftersom njurenheten tvingats dra ned på patienter fr o m årsskiftet, från ca 72 till ca 50. Antalet sköterskor har också minskat och jag förmodar att det är meningen att de ska gå på knäna, för det är vad resultatet kommer att bli. Egentligen hör jag till Sahlgrenska geografiskt sett, men jag ville stanna kvar på Lundby för där kan man åtminstone lita på att få sina 3 dialyser i veckan. På Sahlgrenska ryktades det ju (OBS! Vet inte om det faktiskt är så!) att de skulle minska ned antalet dialyser till 2 i veckan, och hur mycket sämre kommer inte de patienterna att må om det verkligen blir så??? Hur FAN kan de med att spara på oss som har kroniska sjukdomar?
Jag sa till mina sköterskor att de kunde köra ned mig, en maskin och min stol till Gustaf Adolfs Torg och så kunde jag ha min dialys för öppen ridå och sitta och skrika i en megafon att nu får de ta och ge sig. Och jag menar faktiskt allvar! Vad politikerna behöver är att komma på studiebesök i verkligheten och få i sig hur mycket en dialys sliter på kroppen. Egentligen behöver vi FLER dialyser i stället för tvärtom, för kroppen mår bättre ju oftare den dialyseras. Om jag hade större bostad skulle jag inte tveka ett ögonblick att ta hem en maskin och ha hemdialys, för då kunde jag ha dialys hela natten medan jag sover och sedan utnyttja hela min dag till bra och trevliga saker. Men det är en dröm som nog aldrig blir verklighet.
Efter att ha kört lite lugna-ned-mig-andning övergår jag till att berätta om kören. Vi hade som målsättning att ta 606 poäng på tävlingarna i Västerås i maj. Efter den körhelg vi hade i Åsa för ett par veckor sedan, med coachning av den fullkomligt fantastiska Åse Hagerman, stod det pinsamt klart att det var en målsättning som vi inte kunde räkna med att klara utan att drunkna på öppet hav. Vi har helt enkelt inte haft tillräckligt med coachningar utifrån för att öppna våra ögon så mycket som behövdes och inse att vi tappat mycket i sångteknik under de tre år som gått sedan hon coachade oss senast (och hon ÄR den bästa!). Så vi har reviderat vårt mål, lagt om taktik och ångar nu på för fulla muggar. Nu gäller i stället All Time High, vilket innebär att vi siktar på att ta fler poäng än vad vi tidigare lyckats med, och det är minst lika roligt som 606 poäng och inte lika kravbundet. Jag fortsätter att älska min kör så att det nästan gör ont och är så lycklig över att få vara involverad med alla dessa fantastiska människor!
Tjåggarång!
PS. Hurra, jag lyckades lägga upp en bild! Det här är tyvärr den gamla dialysmaskinen, inte den typen vi använder nu, men så här glad brukar jag vara när jag cyklar en timme på min sängcykel på dialysen. Tyvärr är bilden lite suddig, jag bad en av sköterskorna hjälpa mig ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)