God morgon i stugan!

Efter att ha inmundigat frukost bestående av två marmeladmackor (mår illa, det är det enda som hjälper annars kan jag inte äta smörgås just nu) känner jag mig ganska i fas med mig själv. Det har varit lite tungt de sista veckorna, både med cykling och annat, och jag tror jag har samlat på mig litet vätska. Det syns inte på vikten, men jag tycker det känns lite i kroppen. Och så illamåendet, som jag antagligen får av de fosfatbindande tabletter jag måste ta (fosfater är skadligt för kärlen och njurarna och finns i nästan allt man äter, och jag ska ta en massa sådana till varje större mål jag äter och de är stora dessutom). Jag blir mätt bara jag ser dem, ni kan ju tänka er vilket nöje! Jag har inte fått de där euforiska lyckostötarna på sistone och jag saknar dem väldigt. Att jag samlar på mig vätska beror säkerligen på en tablett som kan orsaka just det men som jag tar den sista av i dag för att sedan slippa den i tre månader. Slut på den medicinska rapporten, åtminstone för min del!

Idag ska jag åka med mamma till drop-in på hennes vårdcentral i Masthugget. Hon har så ont i armen att hon knappt kan göra någonting här hemma längre, inte ens dra över sig täcket när hon ska lägga sig. Och sist vi var hos doktorn (7 februari) sa han att det inte fanns något att göra och att hon fick nöja sig med värktabletter. Han är sympatisk och empatisk på alla sätt och vis, men jag fick intrycket av att han inte riktigt insåg hur ont mamma faktiskt har. Eftersom jag själv har genomlidit denna djävulska smärta vet jag precis vad det rör sig om, och man kan inte förstå det om man inte själv har haft den. Det är ingen liten löjlig smärta som man kan förbise om man tar sig i kragen det handlar om.

Nu närmar sig snart kördagen. Den gläder jag mig åt något rent otroligt, eftersom jag inte har orkat delta i körens särskilda helger på sådär två år. Det trista är bara att det är en enda dag den här våren. Det brukar ju alltid vara en hel helg och vi har världens roligaste fester på lördagskvällarna, när vi sjunger och skrålar (ja, trots att vi vill sjunga vackert så blir det faktiskt en del skrål på lördagskvällen, undrar varför!) alla körens gamla låtar som de flesta har glömt hälften av och somliga (läs: jag) finner sig sjungande baritonstämman ganska ensamma och allena och undrar vart farao resten av låten tog vägen ... Men jag får nöja mig med det som är. Det blir nog en hel helg i höst, hoppas jag! Den 5 mars gäller det i alla fall. Jag har t o m bytt ut min dialyslördag mot fredagen i stället så jag kan vara med.

En gråtrist dag, men jag tror ändå det finns hopp om sol längre fram. Fåglarna sjunger och måsarna gör stora svep utanför balkongen. De letar nog boplatser nu. De är rejält stora när de kommer så nära inpå. Jag glömmer aldrig den f-b-d-e måsen som en tidig morgon stod med näbben djupt begravd i vår lasagne som vi obetänksamt nog ställt ut, överdragen med glittrande aluminiumfolie, på balkongen kvällen innan. Vi skulle naturligtvis ha ställt den i en papperspåse, så vi får skylla oss själva, men han hade mage att se förolämpad ut när jag försökte schasa bort honom. Till sist lyfte han lojt och lämnade en rejäl röra efter sig som det bara var att slänga. Så den grejen gör vi inte om!

Tjåggarång!