Varför är det så svårt att komma på en rubrik till sina inlägg?

Idag kunde jag riktigt slappna av på dialysen. Den vassa artärnålen sa bara "tjoff" och gled på plats hur elegant som helst. Likaså den trubbiga vennålen. Gud vilken lättnad! När det har krånglat flera gånger i sträck blir jag nervös, trots att jag försöker intala mig att det inte spelar någon större roll så länge det går att sticka och jag får min dialys. Men jag vill ju inget hellre än att det ska gå problemfritt! Att nålarna ska hitta vägen av sig själva i de kanaler som de stuckit upp i fisteln. Det har ju gått så bra i åtminstone ett halvår nu. Men man kan ju se det som att Fritz vill göra sig påmind, vill säga att jag inte ska ta honom för given. Jag lyssnar och tar det till mig, men likväl ska han göra som JAG vill! Och det gjorde han idag, även om jag nog måste sticka i artären med en vass nål i en vecka till för säkerhets skull. Det gör jag så gärna. Hurra för Fritz!

I övrigt händer det inte särskilt mycket. Jag hade en fantastisk dag i Uddevalla igår med Birgitta, en av mina sköterskor. Vädret som först var hotande grått sprack nästan omgående upp och det blev soligt och fint, men KVALMIGT! Men bilturen upp till Uddevalla ... Gud vad jag älskar Bohuslän. Jag blir rörd av allt det vackra - havet, de skogklädda kullarna på åkrarna, graniten - och jag vill äga Bohuslän, jag vill att det ska vara mitt, vill bo och leva där. Jag vet inte riktigt vad det är som berör mig så, men det ständigt skiftande havet är väl det som ligger hjärtat närmast. Havet, där vi kom ifrån en gång. Jag blir harmonisk när jag hör vågor dra in mot stranden och porlandet när det drar sig tillbaka. Det måste vara Urljudet. Minns resan till Bulgarien i mitten av 80-talet, när vi varje kväll fick förmånen att somna till ljudet av Svarta Havets vågor mot stranden i Albena. Det var som att vaggas i modersfamnen.

Oj vad jag blarrar, jag tror jag sitter här i regnfukten och blir sentimental. Men saken är den att jag inget högre önskar än en stuga någonstans i Bohuslän, i omedelbar närhet av havet. Kanske jag kommer att få den där stugan en dag - man vet aldrig. Om jag någon gång blir färdig med min bok om dialysen och den blir en Bestseller (as if!) skulle det bli en bra grundplåt. :-D

Tjåggarång!

Ikväll börjar det - äntligen - igen!

Jag kan inte riktigt med ord beskriva min kärlek till min kör. Livlina, javisst. Ventil, javisst. Raison d'être, javisst. Det roligaste jag någonsin haft i mitt liv, javisst. Och allt sammantaget blir detta GOTHIA BARBER GIRLS. Och för första gången sedan mina motgångsår känns det riktigt, riktigt, riktigt bra att börja en ny termin, eftersom jag har kraft och energi. Jag vet att jag kommer att orka. Jag vet att jag kommer att gå iland med det högre tempo som kommer att krävas av körmedlemmarna i höst. Jag vet att jag kommer att klara av att ta mitt ansvar som körmedlem och träna hemma och gärna ligga steget före.

Tack för att ni finns, kören. Nu ska jag ge tillbaka en del av allt det ni har gett mig genom alla år.

Tjåggarång!

Vad ska jag kalla det här inlägget för då?

Jaha, då var det i alla fall nästan konstaterat att min bror inte har lunginflammation. Men han har någon annan mystisk infektion någonstans i kroppen som får hans feber att hoppa upp och ned som en guttaperkaboll. 36 och nånting på morgonen, 39 och nånting på kvällen. Så han fick penicillin av läkaren på vårdcentralen idag och nu hoppas vi att det ska bli ordning på torpet igen. Alltid är det något man måste bekymra sig över. Min bror är inte van vid att vara sjuk och han blir så nervös och orolig när det är något som är fel. Fast det kanske är jag som i min tur är så otroligt van vid att vara sjuk att jag knappt har vett på att vara orolig för mig själv längre. Ja ja.

Jag hade en underbar promenad idag före dialysen, utan stavar den här gången - jag brukar vilja variera mig. Solen sken på mig och syster Jessica när vi sjavade iväg i full fräs över gatorna. Jag höll en takt som jag tyckte jag kunde vara stolt över, det var verkligen en powerwalk för att vara jag. Och innan vi gav oss iväg var jag och köpte ett helt kilo stora, ljuvliga kantareller i grönsaksvagnen på Wieselgrensplatsen, så nu blir det fest ikväll IGEN.

Själva dialysen gick väl sådär idag. (Jag har förstått att en del tycker att jag klagar den enstaka gång det inte går så jättebra eftersom jag är bortskämd med jättefina värden, och det kan nog stämma!) Ventrycket tog ett skutt upp till 265 och det ska helst inte ligga över 200 eftersom de röda blodkropparna då riskerar att slås sönder. Men med en resolut justering av nålen tog det ett ännu större skutt ner igen till 140 och där omkring stannade det kvar under de sista 2 dialystimmarna, så det var väl det som behövdes! Många av er vet förmodligen inte vad jag pratar om ... :-D

Tjåggarång!

Det rör på sig!

Äntligen börjar saker rulla igång igen efter juli, när alla gick i ide. :-D Tappa-vandringen den 24 september börjar närma sig, och mitt projekt tar form i rasande fart (nåja, halv-trav kanske är en mer adekvat beteckning). Jag vill ju göra reklam och sprida budskapet om organdonation, och har blivit lovad plats för ett tält i start/målområdet för vandringen i Delsjön. Det här ska ske i Njurföreningens regi (eller om det är Njurförbundet, jag har märkligt svårt att hålla isär de två!) men jag är initiativtagare. Det ska till riktigt kunnigt folk för att kunna ge rätt information åt nyfikna som kanske vill anmäla sig som stödmedlemmar eller till donationsregistret, eller bara veta mer. Det här ser jag som ett viktigt led i min strävan att hjälpa till och jobba för oss njursjuka. Jag vet inte var jag fick idén ifrån, eller var min energi i det här fallet har kommit ifrån, men det verkar som om det faktiskt kommer att bli av. Jag är inte så lite stolt över mig själv! Jag har lapparna klara för utskrift - de lappar som informerar dialyspatienter och även redan transplanterade plus personal på dialysavdelningarna i Göteborg om detta, eftersom jag vill ha med mig så många som möjligt på vandringen. Och jag ska skaffa publicitet, minst i tidningen och gärna också radio och TV.

Så helt plötsligt fick jag ändå något att skriva om mitt i min hjärnas sommartorka! Idag har jag dessutom köpt kantareller på Wieselgrensplatsen och det ska bli kantarellmacka ikväll, stuvade kantareller med tomat på smörstekt bröd. What a life I have, what a life I lead ... so never give it up, never stop ... ! :-D

Tjåggarång!

Ingenting att skriva om egentligen ...

Känner mig ganska tom i huvudet just nu. Det känns återigen som om jag liksom går och väntar på att något ska hända, och jag vet inte vad - jag befinner mig i något slags mellanperiod och det är INTE inspirerande, kan jag tala om. Därför skriver jag inte på bloggen just nu. Det kanske är dumt, jag vet inte, men jag vill inte skriva om jag inte har något åtminstone halvvettigt att säga. Jag mår bra, så det är absolut ingen fara med mig. Senaste månadsproverna var strålande och dagens flödesmätning likaså. Fritz sköter sig precis som han ska.

Men ha tålamod med mig, jag återkommer, jag lovar! :-D

Tjåggarång!

Min hjärna är som smältrabarber

Orkar helt enkelt inte blogga i hettan. Inspirationen har runnit ut genom öronens mycket lämpliga gångar och jag är helt tom i huvudet. Har hållit på att råka illa ut ungefär tre dagar i rad på diverse olika sätt - brakat in i dörrar, slagit huvudet i bord, fastnat med ärmen i dörrhandtag så jag nästan fått whiplash, blivit halvt ihjälskrämd av min bror i nattens mörker, fått min högra stortå överkörd av mammas rollator ... listan är lång som ni märker. Jag tror helt enkelt att det är så att hjärnan är så uppfylld av den fuktiga hettan och värmen att jag inte får plats med mer där inne utan att göra mig av med lite annat först. Frågan är bara vad jag ska ta först ... språkcentrum eller talcentrum ... eller kanske motoriken? Det verkar ju inte vara så mycket med den ändå!

Tjåggarång! (flämt, pust, stånk)