Egentligen är jag allergisk mot ordet "myskväll". Likaså "fredagsmys". Men just ikväll känner jag att det faktiskt är en myskväll. Jag är lugn och fridfull, känner mig inte jagad eller pressad på något sätt. De senaste åren har jag allt oftare kommit på mig med att leva i ögonblicket, uppskatta ögonblicket. Som t ex att jag känner mig varm och go i min poncho där jag sitter i soffan och tittar på TV. Jag sticker in handen, som varit ute i kalla luften, under ponchon och lägger den mot min andra arm, som är varm. Och så tänker jag: Det här är nu. Det här är jag. Jag sitter i soffan och känner mig behaglig, och jag kan göra det. Jag är fortfarande med. Och då blir jag så glad.
Ni kanske kan förstå hur jag menar även om det låter banalt och vardagligt, men den glädje jag uppskattar mest är vardagsglädjen. Det där extra, med pompa och ståt, är ganska lätt att åstadkomma. Men med vardagsglädjen är det nog så att den kräver lite djupare insikt om hur otroligt bra man faktiskt har det, och att man har förmåga att ta emot den helt förutsättningslöst när den kommer. Det är det jag kallar mina lyckostötar i magen.
Tjåggarång!
BRA SKRIVET!
SvaraRaderaDet är som du säger, en konst att lära sig njuta av vardagen. Det där som vi dagligen befinner oss i. Det enkla, det helt vanliga. Helgerna och lyxen är oftast det som känns bra, men det är vardagen som vi lever med för det mesta...så varför inte uppskatta stunderna som vi har här och nu. Jag själv tränar på det dagligen. Det är en lång träning, att lära sig uppskatta "nuet".
KRAMAR!!
Tack vännen! Jag har också tränat på det, fast jag har fått rätt mycket sådana känslor gratis sedan det började gå utför med mig - först hjärtat och sedan njurarna. Nu uppskattar jag varje dag och njuter av att kunna göra det! Kram tillbaka, hoppas vi kan ses någon gång i vår!!!
SvaraRadera