En dag som idag måste man ju skriva ett inlägg på bloggen - det är ju idag vi sparkar ut det gamla året och tar emot det nya med öppna armar (?). Jag är alltid kluven på nyårsafton. Jag älskar att få 365 helt oförbrukade dagar att disponera (faktiskt blir det ju 366 dagar 2012!), men samtidigt blir jag lite sorgsen över att de där andra 365 dagarna alltid försvinner så fort. I vanliga fall är jag inte den som bryr mig över att tiden går, men just på nyår blir det så påtagligt ... Det är ju nästan som om man ser årtalen skifta framför ögonen.
I alla fall, en dag som idag ska man tala vist och sansat om året som gått och vad man förväntar sig av det år som kommer. Men jag är varken särskilt vis eller sansad, och jag säger på stående fot ett varmt välkommen till 2012 för det är ett år jag förväntar mig massor av. Vem vet vad året kommer att innebära för mig? Lite vet jag ju, men jag hoppas på den största och mest omvälvande överraskningen av alla - en transplantation, förstås. Den 27 januari 2012 har jag väntat i ett år, men det är ju ingen nyhet att vi har brist på organ och inte heller att politikerna vill spara även på vårt område. Om jag var politiker skulle jag skämmas ögonen ur mig för att vilja spara på något enda fält vad gäller oss kroniskt sjuka, eller inom vården över huvud taget. Men det är ju jag det ...
Hur som helst, sköt om er under 2012 och var riktigt rädda om varandra! Jag ska försöka uppdatera bloggen oftare, men jag har som ni såg i förra inlägget inte mått särskilt bra under hösten. Förhoppningsvis blir det bättre! Jag tappar nämligen aldrig hoppet ...
Kramar, och inte minst - TJÅGGARÅNG!
lördag 31 december 2011
tisdag 6 december 2011
Här är jag igen ...
Tiden går så fort och jag har liksom inte hunnit med. Det har funnits saker att brottas med som har gjort att jag bara orkat koncentrera mig på mig själv, min älskade kör och mina behandlingar. Jag har varken haft energi eller lust att skriva eller göra något annat. Jag kan inte sätta fingret på vad som berövade mig lusten, men det behövs ju inte heller ... huvudsaken är att jag känner för att skriva just IDAG. :-D
Vi är i full färd med att förbereda lägenheten och oss inför julen. I minst tio år (ja, det är sant!) har vi behövt göra den omfattande röjning vi håller på med nu. Det har känts ogästvänligt och taggigt att bo här hemma eftersom ingen har orkat ta tag i det hela och styra upp det åt ett eller annat håll. Nu har vi röjt källaren, mammas rum och alla bokhyllor, alla fönster är tvättade och jag håller på i mitt rum för fullt - och gudar, vad mycket bättre det känns. När man är sjuk och mår p*ss är det inte lätt att uppamma den energi som behövs för att vara hård och göra sig av med åtminstone en del av det skräp man samlat på sig. Jag vet inte var jag fick kraften ifrån, men jag kände att tiden var inne. Jag är mogen för det nu. Visst, det kommer att ta större delen av våren i anspråk också, men det viktigaste blir gjort nu.
I morgon genrepar kören i Den Sjungande Julgranen i Bältesspännarparken. (Ska det stavas med ett eller två S? Jag tycker två, eftersom det är ett bältes-spänne och inte ett bälte-spänne.) Vi ska sjunga den 9/12, 11/12, 12/12, 14/12, 16/12 och 19/12. Det ska bli så kul! Fast jag hoppas verkligen inte vädret blir som ikväll, när det är storm och regn och rusk - och åska! Här kom en blixt och en knall så jag höll på att ramla av stolen.
Nu måste jag fortsätta lägga in recept på min Mat-Adoran-blogg. Jag har en bunt med Allers och ICA-Kuriren som är nästan en halvmeter hög och som jag ska gå igenom och sedan slänga. Ett led i röjningen! :-D
Tjåggarång!
Vi är i full färd med att förbereda lägenheten och oss inför julen. I minst tio år (ja, det är sant!) har vi behövt göra den omfattande röjning vi håller på med nu. Det har känts ogästvänligt och taggigt att bo här hemma eftersom ingen har orkat ta tag i det hela och styra upp det åt ett eller annat håll. Nu har vi röjt källaren, mammas rum och alla bokhyllor, alla fönster är tvättade och jag håller på i mitt rum för fullt - och gudar, vad mycket bättre det känns. När man är sjuk och mår p*ss är det inte lätt att uppamma den energi som behövs för att vara hård och göra sig av med åtminstone en del av det skräp man samlat på sig. Jag vet inte var jag fick kraften ifrån, men jag kände att tiden var inne. Jag är mogen för det nu. Visst, det kommer att ta större delen av våren i anspråk också, men det viktigaste blir gjort nu.
I morgon genrepar kören i Den Sjungande Julgranen i Bältesspännarparken. (Ska det stavas med ett eller två S? Jag tycker två, eftersom det är ett bältes-spänne och inte ett bälte-spänne.) Vi ska sjunga den 9/12, 11/12, 12/12, 14/12, 16/12 och 19/12. Det ska bli så kul! Fast jag hoppas verkligen inte vädret blir som ikväll, när det är storm och regn och rusk - och åska! Här kom en blixt och en knall så jag höll på att ramla av stolen.
Nu måste jag fortsätta lägga in recept på min Mat-Adoran-blogg. Jag har en bunt med Allers och ICA-Kuriren som är nästan en halvmeter hög och som jag ska gå igenom och sedan slänga. Ett led i röjningen! :-D
Tjåggarång!
tisdag 25 oktober 2011
Jag är kvar på planeten!
Jag slår vad om att ni trodde att jag på något mystiskt vis hade utraderats, men se det har jag inte! Efter en turbulent period med oro blandad med positivism segrade till slut positivismen och nu ser jag ljust på framtiden igen. Saker och ting som hänt mig ända sedan tonåren kanske kommer att få sin naturliga förklaring snart och det känns väldigt, väldigt skönt om det är som endokrinologen och jag misstänker.
I övrigt inte så mycket nytt, allt går på i sin vanliga lunk. Fritz börjar småkrångla lite grann igen och på dialysen förbereder man för nedskärningarna genom att dra ned på antalet patienter och sköterskor. Än har vi inte fått veta exakt vilka som får gå och vilka som får stanna, men som det ser ut just nu får åtminstone jag stanna på Lundby trots att jag egentligen hör till Sahlgrenska. De går främst efter geografisk tillhörighet.
Jag är nu färdig med min patientstödsutbildning och nu kan jag dra igång utbildningar tillsammans med min resursperson när som helst. Det lär dock inte bli förrän tidigast efter årsskiftet eftersom det är så mycket med kören nu under resten av året. Vi ska ju utgöra Den Sjungande Julgranen vid åtminstone 6 tillfällen i Bältesspännarparken.
Har inte så mycket mer att skriva om just nu, men skrivlusten kommer tillbaka nu när jag kan frikoppla från det oroliga och ängsliga och fokusera på att leva livet igen!
Tjåggarång!
I övrigt inte så mycket nytt, allt går på i sin vanliga lunk. Fritz börjar småkrångla lite grann igen och på dialysen förbereder man för nedskärningarna genom att dra ned på antalet patienter och sköterskor. Än har vi inte fått veta exakt vilka som får gå och vilka som får stanna, men som det ser ut just nu får åtminstone jag stanna på Lundby trots att jag egentligen hör till Sahlgrenska. De går främst efter geografisk tillhörighet.
Jag är nu färdig med min patientstödsutbildning och nu kan jag dra igång utbildningar tillsammans med min resursperson när som helst. Det lär dock inte bli förrän tidigast efter årsskiftet eftersom det är så mycket med kören nu under resten av året. Vi ska ju utgöra Den Sjungande Julgranen vid åtminstone 6 tillfällen i Bältesspännarparken.
Har inte så mycket mer att skriva om just nu, men skrivlusten kommer tillbaka nu när jag kan frikoppla från det oroliga och ängsliga och fokusera på att leva livet igen!
Tjåggarång!
söndag 18 september 2011
Tidlösa Bella
Hej hå, hej hå, här sitter jag igen i mitt rum och knackar på min blogg. Jag känner mig tidlös. Det händer visserligen mycket runt omkring mig som jag också deltar i. T ex blev jag vald till sekreterare i körens team (styrelse) på årsmötet i onsdags. Detta har jag gjort förr, för många herrans år sedan, så det blir kul att hänga på igen.
Men samtidigt går dagarna nästan utan att man märker det. Det tycker jag är lite kusligt. Jag funderar aldrig särskilt mycket över det, men ibland slår det mig ändå. Det är ju liksom oundvikligt att tiden går, men om man som jag går sjukskriven år ut och år in känns det ibland som att man lever i en glasbubbla. Det kommer an på en själv att gå ut och ta för sig, när och om man känner för det. Jag tror att det annars blir lätt att bli "hospitaliserad" fast man inte är på sjukhus. Det är ett av skälen till att jag jobbar så hårt för att må bättre. Även om jag inte är bra nog för att jobba, så klarar jag av en hel del ändå, t ex att engagera mig i kören och ta på mig lite uppdrag igen. Den sociala biten är viktig.
Jag jobbar t o m så hårt för att bli bättre att jag idag köpt mig en stor 200-grams chokladkaka från Marabou med frukt och mandel. Egentligen ett stort NO-NO, men det sk*ter jag i! Någon gång då och då unnar jag mig den här underbara smaken som utvecklas när chokladbiten smälter på tungan och det smakar smör och choklad och nötter och frukt. Jag har ett hemskt pulver som heter Resonium, som man blandar ut med saft så att det blir ungefär som lättflytande murbruk, som jag kan ta om jag äter särskilt mycket kaliumrika produkter under mitt långtidsuppehåll, så det kan jag ta om samvetet flyger på mig. Det hjälper mitt överskottskalium att forslas ut ur kroppen i stället för att det stannar i njurarna (eller njuren, rättare sagt).
Nåja, en massa svamlande om just ingenting, men det är vad som rör sig i huvudet på mig just nu. Någon vidare matlust har jag inte, igår åt jag inte ens middag. Varm mat får mig just nu att må illa, åtminstone på kvällen - på dialysen går det bra att äta. Och kalla saker, som glass, fruktsoppor, krämer och smörgås, går utmärkt. Jag är lite konstig just i nuläget, men det går över och kommer igen!
Tjåggarång!
Men samtidigt går dagarna nästan utan att man märker det. Det tycker jag är lite kusligt. Jag funderar aldrig särskilt mycket över det, men ibland slår det mig ändå. Det är ju liksom oundvikligt att tiden går, men om man som jag går sjukskriven år ut och år in känns det ibland som att man lever i en glasbubbla. Det kommer an på en själv att gå ut och ta för sig, när och om man känner för det. Jag tror att det annars blir lätt att bli "hospitaliserad" fast man inte är på sjukhus. Det är ett av skälen till att jag jobbar så hårt för att må bättre. Även om jag inte är bra nog för att jobba, så klarar jag av en hel del ändå, t ex att engagera mig i kören och ta på mig lite uppdrag igen. Den sociala biten är viktig.
Jag jobbar t o m så hårt för att bli bättre att jag idag köpt mig en stor 200-grams chokladkaka från Marabou med frukt och mandel. Egentligen ett stort NO-NO, men det sk*ter jag i! Någon gång då och då unnar jag mig den här underbara smaken som utvecklas när chokladbiten smälter på tungan och det smakar smör och choklad och nötter och frukt. Jag har ett hemskt pulver som heter Resonium, som man blandar ut med saft så att det blir ungefär som lättflytande murbruk, som jag kan ta om jag äter särskilt mycket kaliumrika produkter under mitt långtidsuppehåll, så det kan jag ta om samvetet flyger på mig. Det hjälper mitt överskottskalium att forslas ut ur kroppen i stället för att det stannar i njurarna (eller njuren, rättare sagt).
Nåja, en massa svamlande om just ingenting, men det är vad som rör sig i huvudet på mig just nu. Någon vidare matlust har jag inte, igår åt jag inte ens middag. Varm mat får mig just nu att må illa, åtminstone på kvällen - på dialysen går det bra att äta. Och kalla saker, som glass, fruktsoppor, krämer och smörgås, går utmärkt. Jag är lite konstig just i nuläget, men det går över och kommer igen!
Tjåggarång!
fredag 9 september 2011
Just det, har ju en blogg också!
Jösses vad jag har försummat denna blogg på sistone. Vet inte vad jag ska skylla på - har väl helt enkelt inte haft lust att skriva, antagligen. Det har gått så där lite upp och ned med välmåendet, i synnerhet sedan jag var på Sahlgrenskas gynmottagning i onsdags. En massa tjat om sådant jag helst skulle vilja ha ur världen snarast möjligt, men inte verkar få som det ser ut just nu. Det dröjer ett tag till, med andra ord. MEN - alla dagar är nya och jag har så mycket positivt kring mig just nu, så jag ska nog snart hitta tillbaka till mitt likaledes positiva kärn-jag! Har varit lite trött och nere de sista dagarna, det märker jag själv, så det ska bli skönt att komma ur det.
En positiv grej är att vi har kördag i morgon. En hel dag tillsammans med älskade kören - vad kan vara en större lisa för själen? Att få trötta ut mig på ett bra sätt och sjunga hjärtat ur mig är nog precis vad jag behöver nu. Vi håller till i körlokalen, så vi åker alltså inte bort den här gången.
En annan positiv grej är att jag snart blir publicerad i Njurföreningens tidning Infobladet igen. Jag har en större grej inne i kommande nummer, om hur man vänder negativa tankar kring dialys och dialysstart till något positivt i stället.
En tredje positiv grej är den utbildning jag har påbörjat hos Kompetenscentrum i Mölndal tillsammans med Eva, kurator på Lundbydialysen. Målet är att vi ska kunna dra igång egna utbildningar med dialyspatienter och ev även anhöriga. Vi får lära oss den utbildningsmodell som de har där och sedan i januari planerar vi att köra en premiärutbildning. Jag brinner ju för att hjälpa till på den här kanten och det ska bli enormt spännande och roligt! Jag visste faktiskt inte att jag hade det i mig, men tydligen har jag det.
I övrigt lunkar världen på och jag med den ... Var inne för en extradialys idag eftersom jag ju inte ska ha någon i morgon. Då fick jag sitta i andra änden av rummet, nere på andra sidan sköterskeburen.
Ja ja, det här ska säkert ordna sig det också, bara man trasslar sig ur allt elände en sjuttiofjärde gång! :-D
Tjåggarång!
En positiv grej är att vi har kördag i morgon. En hel dag tillsammans med älskade kören - vad kan vara en större lisa för själen? Att få trötta ut mig på ett bra sätt och sjunga hjärtat ur mig är nog precis vad jag behöver nu. Vi håller till i körlokalen, så vi åker alltså inte bort den här gången.
En annan positiv grej är att jag snart blir publicerad i Njurföreningens tidning Infobladet igen. Jag har en större grej inne i kommande nummer, om hur man vänder negativa tankar kring dialys och dialysstart till något positivt i stället.
En tredje positiv grej är den utbildning jag har påbörjat hos Kompetenscentrum i Mölndal tillsammans med Eva, kurator på Lundbydialysen. Målet är att vi ska kunna dra igång egna utbildningar med dialyspatienter och ev även anhöriga. Vi får lära oss den utbildningsmodell som de har där och sedan i januari planerar vi att köra en premiärutbildning. Jag brinner ju för att hjälpa till på den här kanten och det ska bli enormt spännande och roligt! Jag visste faktiskt inte att jag hade det i mig, men tydligen har jag det.
I övrigt lunkar världen på och jag med den ... Var inne för en extradialys idag eftersom jag ju inte ska ha någon i morgon. Då fick jag sitta i andra änden av rummet, nere på andra sidan sköterskeburen.
Ja ja, det här ska säkert ordna sig det också, bara man trasslar sig ur allt elände en sjuttiofjärde gång! :-D
Tjåggarång!
lördag 27 augusti 2011
Varför är det så svårt att komma på en rubrik till sina inlägg?
Idag kunde jag riktigt slappna av på dialysen. Den vassa artärnålen sa bara "tjoff" och gled på plats hur elegant som helst. Likaså den trubbiga vennålen. Gud vilken lättnad! När det har krånglat flera gånger i sträck blir jag nervös, trots att jag försöker intala mig att det inte spelar någon större roll så länge det går att sticka och jag får min dialys. Men jag vill ju inget hellre än att det ska gå problemfritt! Att nålarna ska hitta vägen av sig själva i de kanaler som de stuckit upp i fisteln. Det har ju gått så bra i åtminstone ett halvår nu. Men man kan ju se det som att Fritz vill göra sig påmind, vill säga att jag inte ska ta honom för given. Jag lyssnar och tar det till mig, men likväl ska han göra som JAG vill! Och det gjorde han idag, även om jag nog måste sticka i artären med en vass nål i en vecka till för säkerhets skull. Det gör jag så gärna. Hurra för Fritz!
I övrigt händer det inte särskilt mycket. Jag hade en fantastisk dag i Uddevalla igår med Birgitta, en av mina sköterskor. Vädret som först var hotande grått sprack nästan omgående upp och det blev soligt och fint, men KVALMIGT! Men bilturen upp till Uddevalla ... Gud vad jag älskar Bohuslän. Jag blir rörd av allt det vackra - havet, de skogklädda kullarna på åkrarna, graniten - och jag vill äga Bohuslän, jag vill att det ska vara mitt, vill bo och leva där. Jag vet inte riktigt vad det är som berör mig så, men det ständigt skiftande havet är väl det som ligger hjärtat närmast. Havet, där vi kom ifrån en gång. Jag blir harmonisk när jag hör vågor dra in mot stranden och porlandet när det drar sig tillbaka. Det måste vara Urljudet. Minns resan till Bulgarien i mitten av 80-talet, när vi varje kväll fick förmånen att somna till ljudet av Svarta Havets vågor mot stranden i Albena. Det var som att vaggas i modersfamnen.
Oj vad jag blarrar, jag tror jag sitter här i regnfukten och blir sentimental. Men saken är den att jag inget högre önskar än en stuga någonstans i Bohuslän, i omedelbar närhet av havet. Kanske jag kommer att få den där stugan en dag - man vet aldrig. Om jag någon gång blir färdig med min bok om dialysen och den blir en Bestseller (as if!) skulle det bli en bra grundplåt. :-D
Tjåggarång!
I övrigt händer det inte särskilt mycket. Jag hade en fantastisk dag i Uddevalla igår med Birgitta, en av mina sköterskor. Vädret som först var hotande grått sprack nästan omgående upp och det blev soligt och fint, men KVALMIGT! Men bilturen upp till Uddevalla ... Gud vad jag älskar Bohuslän. Jag blir rörd av allt det vackra - havet, de skogklädda kullarna på åkrarna, graniten - och jag vill äga Bohuslän, jag vill att det ska vara mitt, vill bo och leva där. Jag vet inte riktigt vad det är som berör mig så, men det ständigt skiftande havet är väl det som ligger hjärtat närmast. Havet, där vi kom ifrån en gång. Jag blir harmonisk när jag hör vågor dra in mot stranden och porlandet när det drar sig tillbaka. Det måste vara Urljudet. Minns resan till Bulgarien i mitten av 80-talet, när vi varje kväll fick förmånen att somna till ljudet av Svarta Havets vågor mot stranden i Albena. Det var som att vaggas i modersfamnen.
Oj vad jag blarrar, jag tror jag sitter här i regnfukten och blir sentimental. Men saken är den att jag inget högre önskar än en stuga någonstans i Bohuslän, i omedelbar närhet av havet. Kanske jag kommer att få den där stugan en dag - man vet aldrig. Om jag någon gång blir färdig med min bok om dialysen och den blir en Bestseller (as if!) skulle det bli en bra grundplåt. :-D
Tjåggarång!
onsdag 24 augusti 2011
Ikväll börjar det - äntligen - igen!
Jag kan inte riktigt med ord beskriva min kärlek till min kör. Livlina, javisst. Ventil, javisst. Raison d'être, javisst. Det roligaste jag någonsin haft i mitt liv, javisst. Och allt sammantaget blir detta GOTHIA BARBER GIRLS. Och för första gången sedan mina motgångsår känns det riktigt, riktigt, riktigt bra att börja en ny termin, eftersom jag har kraft och energi. Jag vet att jag kommer att orka. Jag vet att jag kommer att gå iland med det högre tempo som kommer att krävas av körmedlemmarna i höst. Jag vet att jag kommer att klara av att ta mitt ansvar som körmedlem och träna hemma och gärna ligga steget före.
Tack för att ni finns, kören. Nu ska jag ge tillbaka en del av allt det ni har gett mig genom alla år.
Tjåggarång!
Tack för att ni finns, kören. Nu ska jag ge tillbaka en del av allt det ni har gett mig genom alla år.
Tjåggarång!
torsdag 18 augusti 2011
Vad ska jag kalla det här inlägget för då?
Jaha, då var det i alla fall nästan konstaterat att min bror inte har lunginflammation. Men han har någon annan mystisk infektion någonstans i kroppen som får hans feber att hoppa upp och ned som en guttaperkaboll. 36 och nånting på morgonen, 39 och nånting på kvällen. Så han fick penicillin av läkaren på vårdcentralen idag och nu hoppas vi att det ska bli ordning på torpet igen. Alltid är det något man måste bekymra sig över. Min bror är inte van vid att vara sjuk och han blir så nervös och orolig när det är något som är fel. Fast det kanske är jag som i min tur är så otroligt van vid att vara sjuk att jag knappt har vett på att vara orolig för mig själv längre. Ja ja.
Jag hade en underbar promenad idag före dialysen, utan stavar den här gången - jag brukar vilja variera mig. Solen sken på mig och syster Jessica när vi sjavade iväg i full fräs över gatorna. Jag höll en takt som jag tyckte jag kunde vara stolt över, det var verkligen en powerwalk för att vara jag. Och innan vi gav oss iväg var jag och köpte ett helt kilo stora, ljuvliga kantareller i grönsaksvagnen på Wieselgrensplatsen, så nu blir det fest ikväll IGEN.
Själva dialysen gick väl sådär idag. (Jag har förstått att en del tycker att jag klagar den enstaka gång det inte går så jättebra eftersom jag är bortskämd med jättefina värden, och det kan nog stämma!) Ventrycket tog ett skutt upp till 265 och det ska helst inte ligga över 200 eftersom de röda blodkropparna då riskerar att slås sönder. Men med en resolut justering av nålen tog det ett ännu större skutt ner igen till 140 och där omkring stannade det kvar under de sista 2 dialystimmarna, så det var väl det som behövdes! Många av er vet förmodligen inte vad jag pratar om ... :-D
Tjåggarång!
Jag hade en underbar promenad idag före dialysen, utan stavar den här gången - jag brukar vilja variera mig. Solen sken på mig och syster Jessica när vi sjavade iväg i full fräs över gatorna. Jag höll en takt som jag tyckte jag kunde vara stolt över, det var verkligen en powerwalk för att vara jag. Och innan vi gav oss iväg var jag och köpte ett helt kilo stora, ljuvliga kantareller i grönsaksvagnen på Wieselgrensplatsen, så nu blir det fest ikväll IGEN.
Själva dialysen gick väl sådär idag. (Jag har förstått att en del tycker att jag klagar den enstaka gång det inte går så jättebra eftersom jag är bortskämd med jättefina värden, och det kan nog stämma!) Ventrycket tog ett skutt upp till 265 och det ska helst inte ligga över 200 eftersom de röda blodkropparna då riskerar att slås sönder. Men med en resolut justering av nålen tog det ett ännu större skutt ner igen till 140 och där omkring stannade det kvar under de sista 2 dialystimmarna, så det var väl det som behövdes! Många av er vet förmodligen inte vad jag pratar om ... :-D
Tjåggarång!
lördag 13 augusti 2011
Det rör på sig!
Äntligen börjar saker rulla igång igen efter juli, när alla gick i ide. :-D Tappa-vandringen den 24 september börjar närma sig, och mitt projekt tar form i rasande fart (nåja, halv-trav kanske är en mer adekvat beteckning). Jag vill ju göra reklam och sprida budskapet om organdonation, och har blivit lovad plats för ett tält i start/målområdet för vandringen i Delsjön. Det här ska ske i Njurföreningens regi (eller om det är Njurförbundet, jag har märkligt svårt att hålla isär de två!) men jag är initiativtagare. Det ska till riktigt kunnigt folk för att kunna ge rätt information åt nyfikna som kanske vill anmäla sig som stödmedlemmar eller till donationsregistret, eller bara veta mer. Det här ser jag som ett viktigt led i min strävan att hjälpa till och jobba för oss njursjuka. Jag vet inte var jag fick idén ifrån, eller var min energi i det här fallet har kommit ifrån, men det verkar som om det faktiskt kommer att bli av. Jag är inte så lite stolt över mig själv! Jag har lapparna klara för utskrift - de lappar som informerar dialyspatienter och även redan transplanterade plus personal på dialysavdelningarna i Göteborg om detta, eftersom jag vill ha med mig så många som möjligt på vandringen. Och jag ska skaffa publicitet, minst i tidningen och gärna också radio och TV.
Så helt plötsligt fick jag ändå något att skriva om mitt i min hjärnas sommartorka! Idag har jag dessutom köpt kantareller på Wieselgrensplatsen och det ska bli kantarellmacka ikväll, stuvade kantareller med tomat på smörstekt bröd. What a life I have, what a life I lead ... so never give it up, never stop ... ! :-D
Tjåggarång!
Så helt plötsligt fick jag ändå något att skriva om mitt i min hjärnas sommartorka! Idag har jag dessutom köpt kantareller på Wieselgrensplatsen och det ska bli kantarellmacka ikväll, stuvade kantareller med tomat på smörstekt bröd. What a life I have, what a life I lead ... so never give it up, never stop ... ! :-D
Tjåggarång!
torsdag 11 augusti 2011
Ingenting att skriva om egentligen ...
Känner mig ganska tom i huvudet just nu. Det känns återigen som om jag liksom går och väntar på att något ska hända, och jag vet inte vad - jag befinner mig i något slags mellanperiod och det är INTE inspirerande, kan jag tala om. Därför skriver jag inte på bloggen just nu. Det kanske är dumt, jag vet inte, men jag vill inte skriva om jag inte har något åtminstone halvvettigt att säga. Jag mår bra, så det är absolut ingen fara med mig. Senaste månadsproverna var strålande och dagens flödesmätning likaså. Fritz sköter sig precis som han ska.
Men ha tålamod med mig, jag återkommer, jag lovar! :-D
Tjåggarång!
Men ha tålamod med mig, jag återkommer, jag lovar! :-D
Tjåggarång!
onsdag 3 augusti 2011
Min hjärna är som smältrabarber
Orkar helt enkelt inte blogga i hettan. Inspirationen har runnit ut genom öronens mycket lämpliga gångar och jag är helt tom i huvudet. Har hållit på att råka illa ut ungefär tre dagar i rad på diverse olika sätt - brakat in i dörrar, slagit huvudet i bord, fastnat med ärmen i dörrhandtag så jag nästan fått whiplash, blivit halvt ihjälskrämd av min bror i nattens mörker, fått min högra stortå överkörd av mammas rollator ... listan är lång som ni märker. Jag tror helt enkelt att det är så att hjärnan är så uppfylld av den fuktiga hettan och värmen att jag inte får plats med mer där inne utan att göra mig av med lite annat först. Frågan är bara vad jag ska ta först ... språkcentrum eller talcentrum ... eller kanske motoriken? Det verkar ju inte vara så mycket med den ändå!
Tjåggarång! (flämt, pust, stånk)
Tjåggarång! (flämt, pust, stånk)
fredag 29 juli 2011
Vacker dag, fin vän och god mat
Idag var jag på lunch med min f d körkompis Anette, som jag chefade tillsammans med i baristämman för ungefär hundra år sedan. Hon skrev till mig på Facebook och bjöd på lunch - nåja, vi har faktiskt haft den där lunchen på gång sedan tidigt i våras men inte fått bakdelen ur vagnen. Jag fick välja ställe och vi gick till La Gondola på Avenyn - jag var i full akt och mening att äta pasta, ända tills vi slagit oss ned vid bordet och fått menyn. Då fick jag genast beslutsångest och var tvungen att "pala" (är det någon mer än jag som använder detta antagligen helt göteborgska uttryck, som jag inte ens kan översätta till begriplig svenska?) för att kunna bestämma mig. Då föll lotten på skink- och ostfylld panerad schnitzel med brynt potatis och tomat- och löksallad samt en pepparsås. Det lät ändå ganska oemotståndligt. Anette valde en pastarätt med mozzarella.
Tiden flyger iväg när man är med Anette. Det fina är att vi kan ta upp tråden igen där vi slutade när vi träffades senast, även om det var flera månader sedan! Jag tror vi pratade och skrattade så hela Avenyn hörde oss. Sedan skulle jag ned till apoteket på Kungsportsplatsen och köpa värktabletter till min stackars brors stackars fot plus köpa makrillfiléer hos Delikatesshörnan i Saluhallen. På vägen gick vi förbi ett Triumfstånd och då bjöd Anette mig på en glass. Jag är tokig i Triumfs lösglass så det fick bli en kula zabaione och en kula dammsugarglass. Lika delikata båda två.
En härlig dag, bara en smula för varm och klibbig. Men den får plats i mitt guldalbum ändå.
:-D
Tjåggarång!
Tiden flyger iväg när man är med Anette. Det fina är att vi kan ta upp tråden igen där vi slutade när vi träffades senast, även om det var flera månader sedan! Jag tror vi pratade och skrattade så hela Avenyn hörde oss. Sedan skulle jag ned till apoteket på Kungsportsplatsen och köpa värktabletter till min stackars brors stackars fot plus köpa makrillfiléer hos Delikatesshörnan i Saluhallen. På vägen gick vi förbi ett Triumfstånd och då bjöd Anette mig på en glass. Jag är tokig i Triumfs lösglass så det fick bli en kula zabaione och en kula dammsugarglass. Lika delikata båda två.
En härlig dag, bara en smula för varm och klibbig. Men den får plats i mitt guldalbum ändå.
:-D
Tjåggarång!
onsdag 27 juli 2011
"Powerwalk" i solen i Majorna ... solsting, kanske?
Jag skrev så kaxigt på min status på Facebook att jag skulle ut på powerwalk med mina stavar. När jag sedan väl kom ut tänkte jag: "Ja ja, powerwalk och powerwalk ... det är powerwalk på mitt sätt." Anledningen till att jag tänkte det var att det passerade minst 10 människor förbi mig som kommit på samma idé, med eller utan stavar, och som verkligen gick powerwalk. Swosch, sa det, så var de långt nere på gatan och långt förbi mig där jag traskade fram i min vanliga lunk (kanske lite snabbare) uppför Såggatan. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag tänkte på hur annorlunda mina referensramar är jämfört med de flesta andra. Men i sådana lägen gäller det att inte få en självförtroendeknäck. Jag gör ju det här för mig, inte för någon annan, och skulle jag hålla den takten de gjorde skulle jag ramla ner och dö, och vad är det för vits med det? :-D
Men morgonpromenader är faktiskt det bästa. När jag är ledig och vädret tillåter ska jag göra det här varje gång. På dialysdagarna orkar jag bara inte. Nu har jag faktiskt köpt mig ett par stövlar från Ellos som jag ska hämta idag, och i vinter ska jag skaffa broddar. Jag vågade ju för jösse namn inte sticka näsan utanför dörren i vintras för att jag var livrädd för att slå ihjäl mig, och jag tänker INTE låta vädret hålla mig inne på det viset en gång till, oavsett hur bistert det blir i vinter.
Vinter är förresten ett vackert ord. Som den romantiker och idealist jag är målar jag upp vackra bilder av snöpudrade träd, mjuka kullar av snö (som ser ut som vispgrädde) och ljuvligt solnedgångsljus som får snön att gnistra. Eller att jag står under en gatlykta när det snöar ymnigt och stirrar upp, så jag blir yr i huvudet. Det känns som om man är på väg ut i rymden. Eller en snölykta som står och glimmar utanför ett hus. Det kommer mig att tänka på när jag var liten och samlade bokmärken. Då fanns det speciella kartor med tomtar och snögubbar, små bokmärken. En snögubbe hade en mössa av tidningspapper på huvudet och höll ett paket, en annan hade hatt och brunrandig halsduk och höll en korg med lingonris och bär, en annan hade en pudel i koppel. Tomtarna var också härliga. Jag skrev "mysig" bakpå varenda en. Skulle gärna vilja hitta de bokmärkena igen, för nostalgins skull!
Ojoj vad en promenad i solen i Majorna kan leda till. Bäst att jag äter lite frukost nu, drack bara en näringsdrink i morse för då hade jag ingen matlust. Ha det gott alla!
Tjåggarång!
Men morgonpromenader är faktiskt det bästa. När jag är ledig och vädret tillåter ska jag göra det här varje gång. På dialysdagarna orkar jag bara inte. Nu har jag faktiskt köpt mig ett par stövlar från Ellos som jag ska hämta idag, och i vinter ska jag skaffa broddar. Jag vågade ju för jösse namn inte sticka näsan utanför dörren i vintras för att jag var livrädd för att slå ihjäl mig, och jag tänker INTE låta vädret hålla mig inne på det viset en gång till, oavsett hur bistert det blir i vinter.
Vinter är förresten ett vackert ord. Som den romantiker och idealist jag är målar jag upp vackra bilder av snöpudrade träd, mjuka kullar av snö (som ser ut som vispgrädde) och ljuvligt solnedgångsljus som får snön att gnistra. Eller att jag står under en gatlykta när det snöar ymnigt och stirrar upp, så jag blir yr i huvudet. Det känns som om man är på väg ut i rymden. Eller en snölykta som står och glimmar utanför ett hus. Det kommer mig att tänka på när jag var liten och samlade bokmärken. Då fanns det speciella kartor med tomtar och snögubbar, små bokmärken. En snögubbe hade en mössa av tidningspapper på huvudet och höll ett paket, en annan hade hatt och brunrandig halsduk och höll en korg med lingonris och bär, en annan hade en pudel i koppel. Tomtarna var också härliga. Jag skrev "mysig" bakpå varenda en. Skulle gärna vilja hitta de bokmärkena igen, för nostalgins skull!
Ojoj vad en promenad i solen i Majorna kan leda till. Bäst att jag äter lite frukost nu, drack bara en näringsdrink i morse för då hade jag ingen matlust. Ha det gott alla!
Tjåggarång!
måndag 25 juli 2011
Som ett brev på posten ...
Jag tror någonting pågår inom mig. Jag är fladdrig och obestämd och har humörsvängningar och är understundom allmänt småvidrig. Kan det vara The Change, som amerikanerna säger? Klimakterierubbningar? En kvinna på 47 år, jag menar, det ligger väl ganska nära till hands?
Ja ja, det må vara vad det vill. Det går väl över. Men jag blir lite frustrerad över att jag inte tycker att vädret tillåter mig att gå ut och gå så ofta som jag vill. Jag vet inte om jag hittar på undanflykter för att inte göra det eller om det faktiskt ÄR så att jag inte tycker det! Brist på självinsikt kanske? Är det någon som förstår vad jag dravlar om, för jag gör det knappt själv?
Ska försöka bli mer ordningsam och tala om att jag faktiskt ändå mår ganska bra. Livet går sin gilla gång, jag har massor av brevvänner som jag skriver till och jag får brev nästan varje dag. Idag fick jag ett från en tokig holländska (tokig i positiv betydelse). Jag älskar ju brev och blir nästan rörd varje gång jag ser ett eller flera ligga på dörrmattan. Och då menar jag riktiga brev, inte räkningar eller annat trist.
En gång i tiden, när jag pluggade till dietist, hade jag 200 brevvänner. Nej, jag ljuger inte, det var 200. Alla var ju inte så aktiva, men väldigt många var det. Och jag minns att en dag, när föreläsningarna inte började förrän efter lunch, fick jag 27 brev på en gång. Jag tog med bunten på spårvagnen och satt och läste. Den natten hade jag en dröm. Jag drömde att det bara vällde in brev genom brevlådan, så att det blev en stor hög, och allra sist kom det singlande en lapp där det stod: "Tack för att du försörjer hela Postverket!" :-D Men 27 brev på en och samma gång, det är nog rekord. Det var kuvert och frimärken i alla regnbågens färger och jag minns fortfarande kicken jag fick av det! Den här gången har jag lugnat ned mig en smula och nöjer mig med ett 40-tal brevvänner. En del av dem skriver jag till via mail och en del via brev, och en del mixar jag.
Jag vet inte varför jag älskar brev så mycket. När jag var liten stod jag innanför dörren och väntade på att få höra brevbärarens steg i trappan, och det var nästan så att det fortsatte upp i åren. Och på landet gick jag ofta ned till brevlådan och stod och väntade på brevbärarens bil så att jag var den första att ta upp posten till gården och sortera upp vår och våra hyresvärdars post och tidningar. Jag prenumererade på tidningen Min Häst också, kommer jag ihåg, och det var alltid högtid när den kom. För att inte tala om att jag cyklade iväg ända in till Hindås för att köpa Starlet när jag kom upp i den åldern. Jag hade högtstående litterär smak vill jag lova! Men jag har bättrat mig nu ... fast ibland saknar jag novellerna i Starlet med de fem, sex rader långa meningarna utan skiljetecken.
Tjåggarång!
Ja ja, det må vara vad det vill. Det går väl över. Men jag blir lite frustrerad över att jag inte tycker att vädret tillåter mig att gå ut och gå så ofta som jag vill. Jag vet inte om jag hittar på undanflykter för att inte göra det eller om det faktiskt ÄR så att jag inte tycker det! Brist på självinsikt kanske? Är det någon som förstår vad jag dravlar om, för jag gör det knappt själv?
Ska försöka bli mer ordningsam och tala om att jag faktiskt ändå mår ganska bra. Livet går sin gilla gång, jag har massor av brevvänner som jag skriver till och jag får brev nästan varje dag. Idag fick jag ett från en tokig holländska (tokig i positiv betydelse). Jag älskar ju brev och blir nästan rörd varje gång jag ser ett eller flera ligga på dörrmattan. Och då menar jag riktiga brev, inte räkningar eller annat trist.
En gång i tiden, när jag pluggade till dietist, hade jag 200 brevvänner. Nej, jag ljuger inte, det var 200. Alla var ju inte så aktiva, men väldigt många var det. Och jag minns att en dag, när föreläsningarna inte började förrän efter lunch, fick jag 27 brev på en gång. Jag tog med bunten på spårvagnen och satt och läste. Den natten hade jag en dröm. Jag drömde att det bara vällde in brev genom brevlådan, så att det blev en stor hög, och allra sist kom det singlande en lapp där det stod: "Tack för att du försörjer hela Postverket!" :-D Men 27 brev på en och samma gång, det är nog rekord. Det var kuvert och frimärken i alla regnbågens färger och jag minns fortfarande kicken jag fick av det! Den här gången har jag lugnat ned mig en smula och nöjer mig med ett 40-tal brevvänner. En del av dem skriver jag till via mail och en del via brev, och en del mixar jag.
Jag vet inte varför jag älskar brev så mycket. När jag var liten stod jag innanför dörren och väntade på att få höra brevbärarens steg i trappan, och det var nästan så att det fortsatte upp i åren. Och på landet gick jag ofta ned till brevlådan och stod och väntade på brevbärarens bil så att jag var den första att ta upp posten till gården och sortera upp vår och våra hyresvärdars post och tidningar. Jag prenumererade på tidningen Min Häst också, kommer jag ihåg, och det var alltid högtid när den kom. För att inte tala om att jag cyklade iväg ända in till Hindås för att köpa Starlet när jag kom upp i den åldern. Jag hade högtstående litterär smak vill jag lova! Men jag har bättrat mig nu ... fast ibland saknar jag novellerna i Starlet med de fem, sex rader långa meningarna utan skiljetecken.
Tjåggarång!
fredag 22 juli 2011
Oslo
Ikväll går mina tankar odelat till Oslo och alla människor som råkade vara i vägen för galningar som placerar bilbomber i stan och skjuter ihjäl ungdomar på ett ungdomsläger ...
Säger inte ens tjåggarång ikväll ... :-(
Säger inte ens tjåggarång ikväll ... :-(
onsdag 20 juli 2011
Ett mitt-i-natten-inlägg om vänskap
Jag har, sedan jag började bli dålig med alla mina åkommor, helt plötsligt upptäckt hur många vänner jag har. Hur många underbara, fantastiska vänner jag samlat på mig bara under de senaste åren. Arbetskamrater som tagit vänskapen ett steg längre. Körkompisar som verkligen kommit mig nära. Kontakter på Facebook som man träffat IRL och känt att det har klickat. Det här är människor man kan vända sig till i en krissituation och som alltid försöker hjälpa en att komma på en lösning. Det här är människor som accepterar mig precis som jag är och aldrig kräver att jag ska vara på något speciellt sätt för att passa deras agenda.
Som idag, på eftermiddagen, när jag fick ett mess av min Göteborgs-Julia som ville äta crêpes på Linnégatan på kvällen. Ganska pigg och sugen var jag givetvis på. Efteråt gick vi hem till hennes ljuvliga balkong som har utsikt över hela Göteborgs hamn och satt och pratade nonstop, slutade bara för att stoppa in en bulle eller lite chips och ostbågar. Det mäktiga kryssarfartyget Aida lade ut och gick förbi oss bort mot Älvsborgsbron.
Förr undrade jag varför jag inte hade särskilt många vänner. Inte så att jag ville ha tusen vänner bara för att det var så coolt att ha vänner! Men nu har jag kommit på att det kanske var mitt fel! Tänk om jag var så upptagen av mina problem att jag helt enkelt inte släppte in dem? Tänk om jag inte var lyhörd nog att öppna dörren när de knackade? Tänk om det var därför jag ofta kände mig ensam och ledsen? Vågade jag inte ge av mig själv, eller ville jag helt enkelt inte?
Det är därför jag uppskattar de vänner jag fått under senare år så otroligt mycket, för de har känt mig i motgångarnas stund och även sedan jag börjat må bättre. Jag är så glad att folk numera ringer och kontaktar MIG, för att de vill vara tillsammans med MIG!
Tjåggarång!
Som idag, på eftermiddagen, när jag fick ett mess av min Göteborgs-Julia som ville äta crêpes på Linnégatan på kvällen. Ganska pigg och sugen var jag givetvis på. Efteråt gick vi hem till hennes ljuvliga balkong som har utsikt över hela Göteborgs hamn och satt och pratade nonstop, slutade bara för att stoppa in en bulle eller lite chips och ostbågar. Det mäktiga kryssarfartyget Aida lade ut och gick förbi oss bort mot Älvsborgsbron.
Förr undrade jag varför jag inte hade särskilt många vänner. Inte så att jag ville ha tusen vänner bara för att det var så coolt att ha vänner! Men nu har jag kommit på att det kanske var mitt fel! Tänk om jag var så upptagen av mina problem att jag helt enkelt inte släppte in dem? Tänk om jag inte var lyhörd nog att öppna dörren när de knackade? Tänk om det var därför jag ofta kände mig ensam och ledsen? Vågade jag inte ge av mig själv, eller ville jag helt enkelt inte?
Det är därför jag uppskattar de vänner jag fått under senare år så otroligt mycket, för de har känt mig i motgångarnas stund och även sedan jag börjat må bättre. Jag är så glad att folk numera ringer och kontaktar MIG, för att de vill vara tillsammans med MIG!
Tjåggarång!
söndag 17 juli 2011
En gammal hobby har vaknat till liv igen!
Oj oj oj, det var nästan oförskämt länge sedan jag bloggade nu. Har haft en liten downperiod och inte mått sådär alldeles överst på skalan efter min magbacill som kom och skakade om mig för en dryg vecka sedan. Det har tagit lite tid att återhämta sig på alla nivåer, så att säga.
Men jag är glad och förväntansfull, eftersom jag väckt liv i en gammal avdomnad hobby från tonåren. Brevväxling! Jag anslöt mig till en sajt på nätet som heter Interpals. Där kan man registrera sig som medlem och botanisera bland alla andra som vill ha brevvänner och t o m välja ålder, land och kön. Man kan också blockera vissa länder som är kända för att skicka s k money scams och böner om giftermål och/eller adoption. Jag har fått massor av brevvänner varav jag känner att jag kan bli RIKTIGT god vän med några stycken. En vänskap som verkligen kan utvecklas och djupna. Jag skriver bara till kvinnor, just nu mellan 35 och 50 år. Breven har redan börjat dunsa ned på hallmattan och jag skriver svar så pennan glöder. Jag har inte tänkt handskriva alla mina brev, men tills jag får r-en ur vagnen och startar upp min nya skrivare får jag göra det. Jag tar t o m med mig brevpapper till dialysen och sitter där och scribblar.
Men det är tragiskt med det "riktiga" brevskrivandet i Sverige, har jag förstått. Jag skulle glad i hågen ut och köpa brevpapper idag. Och då vill jag inte ha det där trista linjerade Lessebo-papperet som jag redan har, utan jag vill ha ett fint, sofistikerat brevpapper med färg eller tryck på. Jag höll på att springa benen av mig innan jag hittade vad jag sökte på Papeterie i Nordstan. Där köpte jag en jättefin box med det mest sofistikerade papper jag kan önska mig, både med tryck och enfärgade i en snygg cremefärg. Den kostade mig visserligen 145 kr, men kostar det så smakar det heter det ju. Och det smakar, det kan jag garantera. Det papperet ska jag använda vid högtidliga tillfällen. :-D Jag är ingen snobb, men när jag väl handskriver mina brev är det ju roligt om det är på ett snyggt brevpapper ... eller jo förresten, jag är nog en snobb.
Dessutom höll jag på att drunkna i regnet som vräkte ned från himlen. Min jacka hänger plaskvåt i badrummet - tur att min kattvaktsperiod är över för den lär inte vara torr tills i morgon.
Tjåggarång! :-D
Men jag är glad och förväntansfull, eftersom jag väckt liv i en gammal avdomnad hobby från tonåren. Brevväxling! Jag anslöt mig till en sajt på nätet som heter Interpals. Där kan man registrera sig som medlem och botanisera bland alla andra som vill ha brevvänner och t o m välja ålder, land och kön. Man kan också blockera vissa länder som är kända för att skicka s k money scams och böner om giftermål och/eller adoption. Jag har fått massor av brevvänner varav jag känner att jag kan bli RIKTIGT god vän med några stycken. En vänskap som verkligen kan utvecklas och djupna. Jag skriver bara till kvinnor, just nu mellan 35 och 50 år. Breven har redan börjat dunsa ned på hallmattan och jag skriver svar så pennan glöder. Jag har inte tänkt handskriva alla mina brev, men tills jag får r-en ur vagnen och startar upp min nya skrivare får jag göra det. Jag tar t o m med mig brevpapper till dialysen och sitter där och scribblar.
Men det är tragiskt med det "riktiga" brevskrivandet i Sverige, har jag förstått. Jag skulle glad i hågen ut och köpa brevpapper idag. Och då vill jag inte ha det där trista linjerade Lessebo-papperet som jag redan har, utan jag vill ha ett fint, sofistikerat brevpapper med färg eller tryck på. Jag höll på att springa benen av mig innan jag hittade vad jag sökte på Papeterie i Nordstan. Där köpte jag en jättefin box med det mest sofistikerade papper jag kan önska mig, både med tryck och enfärgade i en snygg cremefärg. Den kostade mig visserligen 145 kr, men kostar det så smakar det heter det ju. Och det smakar, det kan jag garantera. Det papperet ska jag använda vid högtidliga tillfällen. :-D Jag är ingen snobb, men när jag väl handskriver mina brev är det ju roligt om det är på ett snyggt brevpapper ... eller jo förresten, jag är nog en snobb.
Dessutom höll jag på att drunkna i regnet som vräkte ned från himlen. Min jacka hänger plaskvåt i badrummet - tur att min kattvaktsperiod är över för den lär inte vara torr tills i morgon.
Tjåggarång! :-D
tisdag 12 juli 2011
Huvudet ned och fötterna upp!
Nej, så ska jag inte säga. Jag mår otroligt mycket bättre, även om magen fortfarande är lite orolig. Tänkte bara skriva några sena kvällsrader - det är ju nästan en vecka sedan jag bloggade sist! Så kan vi inte ha det.
Har inhandlat böcker på Bokbörsen - har ni varit där och botaniserat? Där kan man köpa böcker i mycket gott skick (säljaren måste ange skick på boken) till ett bra mycket billigare pris än ute i affärerna. I går fick jag hem Rom - Marmor och Människor av Hans Furuhagen och Barcelona av Robert Hughes. Tidigare har jag fått hem Mat på hjärnan av Stellan Sjödén, en fantastisk bok om ätandets psykologi som verkligen öppnade mina ögon för mitt eget beteende när jag första gången läste den någon gång på 90-talet. Jag tror att den boken var en av orsakerna till att jag utbildade mig till dietist.
Så jag kan bara råda er att gå in och kolla på http://www.bokbörsen.se/ - där kan ni också registrera er som säljare och sälja böcker, skivor, filmer ... Och nej, jag har inte betalt för att göra reklam för sajten! :-D
Tjåggarång!
Har inhandlat böcker på Bokbörsen - har ni varit där och botaniserat? Där kan man köpa böcker i mycket gott skick (säljaren måste ange skick på boken) till ett bra mycket billigare pris än ute i affärerna. I går fick jag hem Rom - Marmor och Människor av Hans Furuhagen och Barcelona av Robert Hughes. Tidigare har jag fått hem Mat på hjärnan av Stellan Sjödén, en fantastisk bok om ätandets psykologi som verkligen öppnade mina ögon för mitt eget beteende när jag första gången läste den någon gång på 90-talet. Jag tror att den boken var en av orsakerna till att jag utbildade mig till dietist.
Så jag kan bara råda er att gå in och kolla på http://www.bokbörsen.se/ - där kan ni också registrera er som säljare och sälja böcker, skivor, filmer ... Och nej, jag har inte betalt för att göra reklam för sajten! :-D
Tjåggarång!
onsdag 6 juli 2011
För övrigt mår jag inte bra!
Inte vet jag vad det är för en mystisk bacill som invaderat mitt tarmsystem, men nu är jag rent ut sagt för jävla trött på den. Jag har kräkts hela dagen och hela natten men kräkningarna kommer med längre mellanrum nu. Jag drack 1/3 glas Coca-Cola med väldigt små och försiktiga klunkar, men det är det som kommer ut nu. Allt jag har fått i mig idag har varit en skiva bröd, men den fick jag i alla fall behålla i fyra timmar. Jag tror nog att det håller på att bli bättre, men det är rätt kusligt att spy galla, som jag gjorde hela dagen. Mina magmuskler, som jag inte trodde att jag hade, har presenterat sig på ett fantastiskt sätt och värker så det står härliga till av alla sammandragningar.
Det är ingen större idé att försöka sova, så jag sitter på min sängkant med huvudet över hinken och lyssnar på måsarna och några konstiga tutningar som kommer med jämna mellanrum långt bortifrån. Polackerna i bottenvåningen har haft fest och där har det bara precis blivit tyst. Det har verkligen märkts att folk har semester den här veckan, det har varit full rulle på balkongerna och rena kontinenten här utanför på gatan. Jag tycker det är härligt.
Undrar om jag ska våga mig på lite mer Coca-Cola?
Tjåggarång ...
Det är ingen större idé att försöka sova, så jag sitter på min sängkant med huvudet över hinken och lyssnar på måsarna och några konstiga tutningar som kommer med jämna mellanrum långt bortifrån. Polackerna i bottenvåningen har haft fest och där har det bara precis blivit tyst. Det har verkligen märkts att folk har semester den här veckan, det har varit full rulle på balkongerna och rena kontinenten här utanför på gatan. Jag tycker det är härligt.
Undrar om jag ska våga mig på lite mer Coca-Cola?
Tjåggarång ...
fredag 1 juli 2011
Vispgrädde och annat gott
Gårdagens svarta moln är idag undanträngt bortom horisonten och idag är jag full av andra intryck!
Jag ska nu erkänna en sak som färgar mina kinder lätt röda av dåligt samvete. Jag ÄLSKAR vispgrädde! Det är alltid jag som vispar grädden hemma, och jag brukar vägra att använda elvispen för det är så lätt att grädden blir kornig och smörig. Jag tycker det är säkrare med en vanlig handvisp.
Och jag klagar aldrig när någon ber mig vispa grädde, för då får jag stå där och se den bli så där härligt mjuk, gräddvit och alldeles slät ... Då tycker jag om den mest. Inte när den är hårdvispad och ska täcka en tårta eller så. Man måste ju vispa den lite hårdare då så att den ligger kvar på tårtbottnarna.
Men vet ni vad jag gör? Jag sötar den alltid lite grann, och sen snikar jag i mig ett par matskedar (ja, ni läste rätt! MATSKEDAR!) direkt där vid diskbänken där jag står och vispar. Vet ni att jag faktiskt kan drunkna i åsynen av den där slätvispade, vita grädden som ligger där och ser så oemotståndlig ut i skålen??? Och att sedan låta den ringla ned över en skål med lysande röda jordgubbar ... det finns något som heter matpornografi, va? Jag tror att jag just har gjort mig skyldig till det!
En annan sak som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för är choklad. Smaka bara på ordet. CHOKLAAAAAD. I söndags, när jag var på dialysen (passet var flyttat till söndagen eftersom lördagen var midsommardagen) hade jag köpt med mig en 200 grams Marabou Frukt & Mandel. Jag hade lovat mig själv det, för jag kände att snart skulle jag inte kunna undertrycka suget längre och det är bättre att bejaka det än att försöka skjuta undan det, för då kan det ta en ände med förskräckelse. Dessutom är det bra att äta choklad under början av dialysen, för då tar maskinen hand om det mesta kaliumet som finns i chokladen (och det är ganska mycket, liksom i jordgubbar ...). Och gudars gudar vad jag njöt. Chokladkakan var så där lite varm och hade mjuknat en aning, och då är den som allra bäst. Jag åt upp den på 20 minuter alltmedan min stolsgranne bligade förskräckt på mig och hans gulliga fru uttryckte en bestämd oro för att jag skulle må illa. Men det gjorde jag inte! Och nu känner jag inget sug alls efter choklad, så jag gjorde rätt.
Just nu är det bakat och sötsaker som lockar mig, och har så varit hela det senaste året. Men eftersom jag måste passa vikten får jag ta det försiktigt, och jag kan fortfarande känna ibland att det är trist att inte kunna äta en kaka när man vill. Men det blir ju desto godare när man väl tillåter sig att äta den!
Jag har fått en idé som jag faktiskt tycker är ganska bra. Sajten tappa.se organiserar vandringar varje år i Delsjön och Varberg, en på våren och en på hösten. Jag gick förra hösten och tänker definitivt gå den här hösten också i Delsjön. Men nu tänkte jag försöka dra ihop så många dialyspatienter från Lundby, Mölndal och Sahlgrenska som möjligt och organisera en donationsvandring. Man kan aldrig göra för mycket reklam och PR för att folk ska donera organ. Kanske trycka upp T-shirts och kontakta GT eller GP eller någon annan tidning, så att vi får lite uppmärksamhet. Och de patienter som inte orkar gå kanske kan ha vätskekontroller längs vägen! :-D Jag ska prata med sajten först och se om de kan hjälpa oss på något sätt.
Jag har aldrig fått sådana här idéer förut, var kommer de ifrån?
Förresten gick min gardenia slutgiltigt hädan igår. Den hade fått någon form av ohyra på bladen (spindelväv) och den fick aldrig nog att dricka. Knopparna till trots slängde jag den, för jag tror att den var bortom all räddning. Nu ska jag rikta in mig på något enklare men ändå rikblommigt och fint!
Tjåggarång!
Jag ska nu erkänna en sak som färgar mina kinder lätt röda av dåligt samvete. Jag ÄLSKAR vispgrädde! Det är alltid jag som vispar grädden hemma, och jag brukar vägra att använda elvispen för det är så lätt att grädden blir kornig och smörig. Jag tycker det är säkrare med en vanlig handvisp.
Och jag klagar aldrig när någon ber mig vispa grädde, för då får jag stå där och se den bli så där härligt mjuk, gräddvit och alldeles slät ... Då tycker jag om den mest. Inte när den är hårdvispad och ska täcka en tårta eller så. Man måste ju vispa den lite hårdare då så att den ligger kvar på tårtbottnarna.
Men vet ni vad jag gör? Jag sötar den alltid lite grann, och sen snikar jag i mig ett par matskedar (ja, ni läste rätt! MATSKEDAR!) direkt där vid diskbänken där jag står och vispar. Vet ni att jag faktiskt kan drunkna i åsynen av den där slätvispade, vita grädden som ligger där och ser så oemotståndlig ut i skålen??? Och att sedan låta den ringla ned över en skål med lysande röda jordgubbar ... det finns något som heter matpornografi, va? Jag tror att jag just har gjort mig skyldig till det!
En annan sak som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för är choklad. Smaka bara på ordet. CHOKLAAAAAD. I söndags, när jag var på dialysen (passet var flyttat till söndagen eftersom lördagen var midsommardagen) hade jag köpt med mig en 200 grams Marabou Frukt & Mandel. Jag hade lovat mig själv det, för jag kände att snart skulle jag inte kunna undertrycka suget längre och det är bättre att bejaka det än att försöka skjuta undan det, för då kan det ta en ände med förskräckelse. Dessutom är det bra att äta choklad under början av dialysen, för då tar maskinen hand om det mesta kaliumet som finns i chokladen (och det är ganska mycket, liksom i jordgubbar ...). Och gudars gudar vad jag njöt. Chokladkakan var så där lite varm och hade mjuknat en aning, och då är den som allra bäst. Jag åt upp den på 20 minuter alltmedan min stolsgranne bligade förskräckt på mig och hans gulliga fru uttryckte en bestämd oro för att jag skulle må illa. Men det gjorde jag inte! Och nu känner jag inget sug alls efter choklad, så jag gjorde rätt.
Just nu är det bakat och sötsaker som lockar mig, och har så varit hela det senaste året. Men eftersom jag måste passa vikten får jag ta det försiktigt, och jag kan fortfarande känna ibland att det är trist att inte kunna äta en kaka när man vill. Men det blir ju desto godare när man väl tillåter sig att äta den!
Jag har fått en idé som jag faktiskt tycker är ganska bra. Sajten tappa.se organiserar vandringar varje år i Delsjön och Varberg, en på våren och en på hösten. Jag gick förra hösten och tänker definitivt gå den här hösten också i Delsjön. Men nu tänkte jag försöka dra ihop så många dialyspatienter från Lundby, Mölndal och Sahlgrenska som möjligt och organisera en donationsvandring. Man kan aldrig göra för mycket reklam och PR för att folk ska donera organ. Kanske trycka upp T-shirts och kontakta GT eller GP eller någon annan tidning, så att vi får lite uppmärksamhet. Och de patienter som inte orkar gå kanske kan ha vätskekontroller längs vägen! :-D Jag ska prata med sajten först och se om de kan hjälpa oss på något sätt.
Jag har aldrig fått sådana här idéer förut, var kommer de ifrån?
Förresten gick min gardenia slutgiltigt hädan igår. Den hade fått någon form av ohyra på bladen (spindelväv) och den fick aldrig nog att dricka. Knopparna till trots slängde jag den, för jag tror att den var bortom all räddning. Nu ska jag rikta in mig på något enklare men ändå rikblommigt och fint!
Tjåggarång!
torsdag 30 juni 2011
Idag är det trist ...
Jag har ingen vidare dag idag. Visst, det gick bra på dialysen, väldigt bra t o m, men en av dem jag pratade ganska mycket med där dog den 24 juni. På midsommarafton, när naturen står i sitt vackraste flor ... Hon hade så ont, låg ofta och bara grät, och det gjorde så ont att höra. När döden kommer så nära kommer man lite grann ned på jorden, även om jag nu för tiden har ett ganska realistiskt förhållande till den (döden). Hon dog nog inte av själva njursjukdomen, men jag vet inte vad som knäckte henne till slut. Dock lade detta lite sordin på stämningen resten av förmiddagen för mig, och nu på kvällen har jag blivit tankfull. Men det kan vara bra att tänka lite ibland ...
Så det blir inget långt inlägg idag, jag är inte alls på humör. Men jag vet ju att ni tar mig som jag är.
Tjåggarång.
Så det blir inget långt inlägg idag, jag är inte alls på humör. Men jag vet ju att ni tar mig som jag är.
Tjåggarång.
måndag 27 juni 2011
Sommar i P1 och Östra Nedsjön
Jag hyser en stark och obändig kärlek till radions sommarprogram. Egentligen har jag alltid älskat radio, och gör fortfarande fast jag lyssnar så lite numera. Förr om åren lyssnade jag på radio jämt. När jag var hemma och var sjuk var det radion som höll mig sällskap, när jag inte höll på att skriva sönder vår skrivmaskin. När jag var arbetslös lyssnade jag på radio om dagarna - då var ju ingen annan hemma som jag kunde prata med.
Och Sommar är ett slags ikonprogram för mig. Jag minns ju så väl alla somrar när vi kånkade ned radion till stranden och pallade upp den mot en sten i skydd för solen. (Att vi sedan hade en korg med lite smått och gott i förutom solkrämer och tvål och shampoo hör inte hit ... :-D) Och så låg vi och torkade på våra badlakan medan tänkvärdheter och musik strömmade ut över sand och sjö i en salig blandning. Gud så jag saknar "vår" lilla strandbit och sjön, som är en spricksjö och ganska kall. Så mycket man upplevde vid Östra Nedsjön under alla de 25-talet somrar man hade lyckan att få vara där. Då man hörde dit ... Jag kunde sitta och titta ned på bottnen genom det klara vattnet och bara låta mig fascineras av det mönster solen ritade på den vågiga sanden där nere under vattnet. Ibland var vattenståndet rejält lågt och då kom sjögräset snabbt, innan man ens hunnit ut lårdjupt. Det gillade jag inte. Det sades att en flicka blivit mördad och sänkt i sjön, och en gång vid lågt vatten när jag fick gå riktigt långt ut för att kunna dyka kunde jag svära på att jag såg en skepnad långt där nere, med armarna sträckta uppåt. Men det var nog bara en gammal rutten stock ... ?
På kvällarna ropade lommarna långt därute på sjön. Då riste det i mig. Det lät så övergivet, så kusligt och samtidigt så lockande. Lommen är ju en vacker sjöfågel, men jag kunde bara se dem på långt avstånd därute på vattnet, som svarta klumpar.
I lördags var det Mark Levengood som var sommarvärd, och igår Torgny Lindgren. Jag märker att jag blir lugn som en filbunke av att sitta och lyssna utan att göra något. Det känns som en gåva som någon vill ge till mig, en och en halv timmes absolut lugn och ro. Kanske kan man snappa upp något att adoptera i ens eget sinne, som man kan ta fram som en pärla i en ask när livet känns tungt? Jag tänker lyssna på vartenda program i år. Det har jag sagt flera år, men aldrig gjort det när det kommit till kritan. Jag behöver det lugn som radion ger - och då menar jag inte när den spelar fruktansvärd s k musik. Prat och musik i en bra blandning - och det ska vara musik som talar till mig, som går raka vägen in i mitt hjärta. Som Mahlers 5:e symfoni t ex. Lyssna på den, ni som inte gjort det! Jag gråter floder, för hjärtat skälver i mig och att gråta är det enda sättet jag kan hantera de känslorna på.
Nu förirrar jag mig ut i universum märker jag. Det är sängdags för länge sedan, jag ska ju till dialysen i morgon. Så godnatt och
Tjåggarång!!!
Och Sommar är ett slags ikonprogram för mig. Jag minns ju så väl alla somrar när vi kånkade ned radion till stranden och pallade upp den mot en sten i skydd för solen. (Att vi sedan hade en korg med lite smått och gott i förutom solkrämer och tvål och shampoo hör inte hit ... :-D) Och så låg vi och torkade på våra badlakan medan tänkvärdheter och musik strömmade ut över sand och sjö i en salig blandning. Gud så jag saknar "vår" lilla strandbit och sjön, som är en spricksjö och ganska kall. Så mycket man upplevde vid Östra Nedsjön under alla de 25-talet somrar man hade lyckan att få vara där. Då man hörde dit ... Jag kunde sitta och titta ned på bottnen genom det klara vattnet och bara låta mig fascineras av det mönster solen ritade på den vågiga sanden där nere under vattnet. Ibland var vattenståndet rejält lågt och då kom sjögräset snabbt, innan man ens hunnit ut lårdjupt. Det gillade jag inte. Det sades att en flicka blivit mördad och sänkt i sjön, och en gång vid lågt vatten när jag fick gå riktigt långt ut för att kunna dyka kunde jag svära på att jag såg en skepnad långt där nere, med armarna sträckta uppåt. Men det var nog bara en gammal rutten stock ... ?
På kvällarna ropade lommarna långt därute på sjön. Då riste det i mig. Det lät så övergivet, så kusligt och samtidigt så lockande. Lommen är ju en vacker sjöfågel, men jag kunde bara se dem på långt avstånd därute på vattnet, som svarta klumpar.
I lördags var det Mark Levengood som var sommarvärd, och igår Torgny Lindgren. Jag märker att jag blir lugn som en filbunke av att sitta och lyssna utan att göra något. Det känns som en gåva som någon vill ge till mig, en och en halv timmes absolut lugn och ro. Kanske kan man snappa upp något att adoptera i ens eget sinne, som man kan ta fram som en pärla i en ask när livet känns tungt? Jag tänker lyssna på vartenda program i år. Det har jag sagt flera år, men aldrig gjort det när det kommit till kritan. Jag behöver det lugn som radion ger - och då menar jag inte när den spelar fruktansvärd s k musik. Prat och musik i en bra blandning - och det ska vara musik som talar till mig, som går raka vägen in i mitt hjärta. Som Mahlers 5:e symfoni t ex. Lyssna på den, ni som inte gjort det! Jag gråter floder, för hjärtat skälver i mig och att gråta är det enda sättet jag kan hantera de känslorna på.
Nu förirrar jag mig ut i universum märker jag. Det är sängdags för länge sedan, jag ska ju till dialysen i morgon. Så godnatt och
Tjåggarång!!!
lördag 25 juni 2011
Trevlig dag igår!
Midsommarfirandet hos min moster i Lindome avlöpte helt enligt planerna, som det alltid gör. Inga överraskningar (utom möjligen att hennes katt Bamse, som alltid springer och gömmer sig när vi kommer, plötsligt drogs ut i köket av någon mystisk lockelse, hoppade upp på diskbänken och började sätta i sig gräslök!). Men som vi åt! Först det vanliga, fast köttbullar i stället för sill för mig, sedan enormt mycket jordgubbar och sedan mammas vidunderliga äppelkaka ... att vi inte sprack. Fast på midsommar FÅR man äta mycket!
På kvällen, när vi precis kommit hem, gjorde jag en sväng upp till gosekatterna naturligtvis. Kunde ju inte lämna dem precis utan skötsel och kel ända till nu på morgonen, när jag snart ska dit igen. Min kompis har en lampa i vardagsrumsfönstret som är tidsinställd och går igång när det börjar skymma. Jag tycker det är bra, gillar inte tanken på att katterna ska bo i en lägenhet där det är kolmörkt på natten när matte är borta.
Dagen verkar än så länge lovande, solen skiner och himlen är blå. Jag tror inte ens att det blåser särskilt mycket. Jag är så trött på den eviga vinden att jag skulle vilja kräkas lite på den. Blåst är det värsta jag vet. Det får gärna regna, bara det inte blåser samtidigt. Fast i den här stan är det väl en utopi! Friska västerhavsvindar, jo jag tackar jag ... not.
Som sagt, snart upp till katterna igen för en trivsam stund med lite högläsning ur reseboken om Rom. Men jag sitter här och gäspar ... blir nog en lur senare under dagen, oavsett hur fint vädret är! Visst får man väl vara lat på midsommardagen?
Tjåggarång!
På kvällen, när vi precis kommit hem, gjorde jag en sväng upp till gosekatterna naturligtvis. Kunde ju inte lämna dem precis utan skötsel och kel ända till nu på morgonen, när jag snart ska dit igen. Min kompis har en lampa i vardagsrumsfönstret som är tidsinställd och går igång när det börjar skymma. Jag tycker det är bra, gillar inte tanken på att katterna ska bo i en lägenhet där det är kolmörkt på natten när matte är borta.
Dagen verkar än så länge lovande, solen skiner och himlen är blå. Jag tror inte ens att det blåser särskilt mycket. Jag är så trött på den eviga vinden att jag skulle vilja kräkas lite på den. Blåst är det värsta jag vet. Det får gärna regna, bara det inte blåser samtidigt. Fast i den här stan är det väl en utopi! Friska västerhavsvindar, jo jag tackar jag ... not.
Som sagt, snart upp till katterna igen för en trivsam stund med lite högläsning ur reseboken om Rom. Men jag sitter här och gäspar ... blir nog en lur senare under dagen, oavsett hur fint vädret är! Visst får man väl vara lat på midsommardagen?
Tjåggarång!
fredag 24 juni 2011
Glad midsommar!!!
Även om vädret inte är riktigt på vår sida (fast solen kämpar för att gå genom molnen nu) är det midsommarafton idag, och vi ska snart åka iväg till moster i Lindome för att äta lite gott och spela spel och tjôta lite. Mamma och jag åker färdtjänsttaxi hela vägen dit för 140 kr för oss båda. Det hade varit en bråkdel av vad en normal resa med Minitaxi hade kostat, och sedan kostar det lika mycket hem och det täcker ändå inte en normal enkelresa. Så det kan vi inte klaga på! Vi har med oss mammas underbara äppelkaka och lite vaniljvisp att njuta till kaffet, för till efterrätt blir det jordgubbar.
Gardenian får jag nog tyvärr räkna bort. Den mår inte bra i mitt rum även om bladen just nu är buskiga och fina. Jag försöker hålla luftfuktigheten och temperaturen men många blad blir ändå bruna i kanterna eller gula och faller av. Jag har kalkfattigt, rumstempererat vatten. Men jag försöker så länge det går, det här var ju ändå ett experiment. Om den går hädan ska jag köpa en annan, mer lättskött krukväxt för nu vill jag definitivt ha blommor i mitt rum permanent.
Den här säsongen proppar vi i oss jordgubbar som aldrig förr. Jag struntar faktiskt högaktningsfullt i att det är mycket kalium i jordgubbar, för de varar en så kort tid och de är så otroligt goda att jag inte kan undvara dem. Och på söndag ska jag ta med mig en stor chokladkaka till dialysen och köra i mig, för det har jag lovat mig själv. Jag längtar just nu efter choklad så jag kan gå åt och då är det lika bra att bejaka det, annars kan en sådan som jag bli lockad att köpa och småäta choklad vid flera tillfällen. Avdramatisera det hela bara, så blir det inte så stort, det är mitt motto!
Har också varit uppe hos katterna på Karl Johansgatan och haft en trevlig stund. De välkomnade mig mycket varmt idag och så fort jag slog upp balkongdörren rusade de ut på balkongen för lite frisk luft. Jag var lite rädd för att låta dem gå ut på balkongen då den inte är nätad och min körkompis bor på fjärde våningen, men de gör ingenting överilat där ute. Jag satte mig i fåtöljen och borstade dem, vilket de gillar högeligen. Inga obehagliga överraskningar att ta hand om var det idag heller, utan allting var gjort i lådan. (Slängde påsen i papperskorgen utanför Hotel Spar, hihi!) Jag går dit i kväll också när vi kommit hem från Lindome så de får kvällsmat och lite kel. Just nu läser jag boken "Om Rom" högt för dem ... de kommer och lägger sig på mattan och lyssnar och spinner. Och ibland sjunger jag en liten sång.
Glad midsommar på er, och ta det försiktigt om ni ska ut på vägarna!
Tjåggarång!
Gardenian får jag nog tyvärr räkna bort. Den mår inte bra i mitt rum även om bladen just nu är buskiga och fina. Jag försöker hålla luftfuktigheten och temperaturen men många blad blir ändå bruna i kanterna eller gula och faller av. Jag har kalkfattigt, rumstempererat vatten. Men jag försöker så länge det går, det här var ju ändå ett experiment. Om den går hädan ska jag köpa en annan, mer lättskött krukväxt för nu vill jag definitivt ha blommor i mitt rum permanent.
Den här säsongen proppar vi i oss jordgubbar som aldrig förr. Jag struntar faktiskt högaktningsfullt i att det är mycket kalium i jordgubbar, för de varar en så kort tid och de är så otroligt goda att jag inte kan undvara dem. Och på söndag ska jag ta med mig en stor chokladkaka till dialysen och köra i mig, för det har jag lovat mig själv. Jag längtar just nu efter choklad så jag kan gå åt och då är det lika bra att bejaka det, annars kan en sådan som jag bli lockad att köpa och småäta choklad vid flera tillfällen. Avdramatisera det hela bara, så blir det inte så stort, det är mitt motto!
Har också varit uppe hos katterna på Karl Johansgatan och haft en trevlig stund. De välkomnade mig mycket varmt idag och så fort jag slog upp balkongdörren rusade de ut på balkongen för lite frisk luft. Jag var lite rädd för att låta dem gå ut på balkongen då den inte är nätad och min körkompis bor på fjärde våningen, men de gör ingenting överilat där ute. Jag satte mig i fåtöljen och borstade dem, vilket de gillar högeligen. Inga obehagliga överraskningar att ta hand om var det idag heller, utan allting var gjort i lådan. (Slängde påsen i papperskorgen utanför Hotel Spar, hihi!) Jag går dit i kväll också när vi kommit hem från Lindome så de får kvällsmat och lite kel. Just nu läser jag boken "Om Rom" högt för dem ... de kommer och lägger sig på mattan och lyssnar och spinner. Och ibland sjunger jag en liten sång.
Glad midsommar på er, och ta det försiktigt om ni ska ut på vägarna!
Tjåggarång!
tisdag 21 juni 2011
Senaste nytt om "gardinen"! :-D
Jag blir så glad när mina Facebook-kompisar engagerar sig i min gardenia. Ett par hade tydligen vid ett första ögonkast läst "gardinen" och trott att jag fått vita knoppar på gardinen. Det var roligt tyckte jag.
Den första knoppen som jag skrev om i mitt förra inlägg var tyvärr alldeles brun inuti, vad det nu kan bero på. Några tankar kring det, Skogseva, du som kan växter? Men till min enorma lycka upptäckte jag idag tre knoppar som håller på att öppna sig, en är nästan öppen och jag ser inget brunt i den. Doftar förföriskt gör den, så jag blir alldeles knäsvag. Jag håller tummarna och hoppas på det bästa.
Ringde till min älskade tonårsbästis Marie idag och gratulerade henne på födelsedagen. Vi tappade kontakten i många år beroende på många saker, men nu har vi hittat varann igen och håller på att boka upp en date. Hon har, precis som jag, haft det jättetufft med sjukdom som hon nu så sakteliga återhämtar sig från, och jag håller alla tummar jag har för att hon ska få fortsätta att må bra. Vi var verkligen som ler och långhalm hela högstadiet, den ena kunde inte synas utan den andra, och hon har spelat en verkligt stor roll i mitt liv. Nu ska det bli spännande att återfinna varandra som vuxna och se vad tiden har gjort med oss ...
Tjåggarång!
Den första knoppen som jag skrev om i mitt förra inlägg var tyvärr alldeles brun inuti, vad det nu kan bero på. Några tankar kring det, Skogseva, du som kan växter? Men till min enorma lycka upptäckte jag idag tre knoppar som håller på att öppna sig, en är nästan öppen och jag ser inget brunt i den. Doftar förföriskt gör den, så jag blir alldeles knäsvag. Jag håller tummarna och hoppas på det bästa.
Ringde till min älskade tonårsbästis Marie idag och gratulerade henne på födelsedagen. Vi tappade kontakten i många år beroende på många saker, men nu har vi hittat varann igen och håller på att boka upp en date. Hon har, precis som jag, haft det jättetufft med sjukdom som hon nu så sakteliga återhämtar sig från, och jag håller alla tummar jag har för att hon ska få fortsätta att må bra. Vi var verkligen som ler och långhalm hela högstadiet, den ena kunde inte synas utan den andra, och hon har spelat en verkligt stor roll i mitt liv. Nu ska det bli spännande att återfinna varandra som vuxna och se vad tiden har gjort med oss ...
Tjåggarång!
måndag 20 juni 2011
Trivs!
Är smått euforisk idag eftersom jag upptäckt en knopp på min gardenia som blivit vackert gräddvit och håller på att slå ut. Den har t o m börjat dofta så jag hänger där med näsan och drar in för fulla muggar. Växten dricker som en svamp, jag vattnar försiktigt på fatet en eller två gånger om dagen med rumstempererat vatten. Jag har ju aldrig varit någon stjärna på växter så lyckas jag med det här blir jag faktiskt mäkta stolt över mig själv. Gardenia är favoritblomman framför andra. Just nu står den buskig och vackert grön i mitt fönster. Man ser med en gång när den behöver vatten för då börjar bladen hänga och förlorar sin spänst.
Igår kväll sa jag hej då till gosekatterna på Karl Johansgatan för den här gången, men det dröjer inte längre än till torsdag kväll innan jag får gå och mata dem igen. Min körkompis åker iväg igen över midsommar och kommer hem sent måndag kväll, så jag får nöjet att rå om dem i deras egen lägenhet i flera dagar. Det är bra att bo så nära, då kan man ställa upp om det behövs.
Jag sitter just nu och frossar i kakböcker. Vet inte vilken sorts kaka jag ska baka till midsommar och ta med till min moster i Lindome, där vi ska fira. Hon har redan fått smaka Den Fantastiska Mazarinkakan så det får nog bli någon ny. Det är nästan roligare att välja ut vilken kaka man ska baka än att faktiskt sedan baka den. Sådan har jag alltid varit ... roligare att titta på de inslagna julklappspaketen där de ligger i en hög än att öppna dem sedan!
Tjåggarång!
Igår kväll sa jag hej då till gosekatterna på Karl Johansgatan för den här gången, men det dröjer inte längre än till torsdag kväll innan jag får gå och mata dem igen. Min körkompis åker iväg igen över midsommar och kommer hem sent måndag kväll, så jag får nöjet att rå om dem i deras egen lägenhet i flera dagar. Det är bra att bo så nära, då kan man ställa upp om det behövs.
Jag sitter just nu och frossar i kakböcker. Vet inte vilken sorts kaka jag ska baka till midsommar och ta med till min moster i Lindome, där vi ska fira. Hon har redan fått smaka Den Fantastiska Mazarinkakan så det får nog bli någon ny. Det är nästan roligare att välja ut vilken kaka man ska baka än att faktiskt sedan baka den. Sådan har jag alltid varit ... roligare att titta på de inslagna julklappspaketen där de ligger i en hög än att öppna dem sedan!
Tjåggarång!
fredag 17 juni 2011
Helt slut ...
Det är ta mig f-n det minsta man kan säga efter att ha varit uppe sedan 6 i morse och kånkat grejer för att de där gubbarna skulle komma och sätta upp "framtidens bredband". Sedan var de här i FYRA TIMMAR och borrade och väsnades och skvätte damm och pulver och tappade skruvar och glömde sladdar ... man kunde inte gå runt i lägenheten för då snubblade man över maskiner eller annan utrustning. Men nu är det gjort. Jag har också kånkat tillbaka alla grejer (utom möblerna, dem får bror min ta hand om när han kommer från jobbet), dammsugit och tvättat golven. Det behövdes, för deras skor var minst av allt rena.
Har också hunnit gå upp en vända till gosekatterna på Karl Johansgatan och där var allt som det skulle. Fyllde på lite mat och rent vatten till dem och gav dem ett par bitar kattgodis.
Men se, nu tänker jag dyka på huvudet i bingen en stund, det må bära eller brista.
Tjåggarång!
Har också hunnit gå upp en vända till gosekatterna på Karl Johansgatan och där var allt som det skulle. Fyllde på lite mat och rent vatten till dem och gav dem ett par bitar kattgodis.
Men se, nu tänker jag dyka på huvudet i bingen en stund, det må bära eller brista.
Tjåggarång!
torsdag 16 juni 2011
Kärt besök på dialysen idag!
Min underbara vän Helen (ursäkta att jag FORTFARANDE inte vet hur du stavar ditt förnamn!), som blev transplanterad för några månader sedan, kom och hälsade på idag på dialysen med sin coola son. Jag hörde ryktas om detta av Danka förra veckan så jag var lite förberedd, även om jag inte visste vilken dag hon skulle komma.
Och vilken skillnad det var! Inget man direkt kunde sätta fingret på, möjligen hyns mycket friskare färg, men det var en helt annan livsgnista i denna härliga tjej mot förut, när vi satt och tjötade i stolarna varje lördag. Jag har saknat henne något rent enormt och det var så roligt att träffa henne igen. Allt har gått bra och i morgon skulle hon på ny koll på Sahlgrenska. Det är ju ett spring utan dess like när man är nytransplanterad. Jag har sagt det förr, men jag är otroligt glad för hennes skull och att allting gick vägen. Vi ses säkert snart igen, Helen!
Jag är kattvakt torsdag - söndag åt min körkompis Heléns två katter och i eftermiddags var jag där första gången. Jag satt på hennes underbara, blomsterfyllda balkong och läste och katterna svansade omkring mig - mest den ena, den kolsvarta. Presenterade mig också för grannen som anropade mig från sin balkong. Han ville väl veta vad jag var för en. Det är roligt att vara kattvakt och de här två är så goa och kelna.
Är trött som en gnu idag, fick ju inte tillfälle att ta mig en lur efter dialysen. Och i morgon är det väl ingen ro här, när de ska komma och greja med bredbandet. Jag försökte tala med mamma i telefon på dialysen men hon hörde knappt mig och jag hörde tydligt vilket oväsen det var med allt borrande. Men Fritz hade i alla fall 758 i flöde vilket är väldigt bra och nästan samma som förra månaden, så jag klappade honom lite uppmuntrande och sa några berömmande ord. Även en fistel är en människa ... :-D
Tjåggarång!
Och vilken skillnad det var! Inget man direkt kunde sätta fingret på, möjligen hyns mycket friskare färg, men det var en helt annan livsgnista i denna härliga tjej mot förut, när vi satt och tjötade i stolarna varje lördag. Jag har saknat henne något rent enormt och det var så roligt att träffa henne igen. Allt har gått bra och i morgon skulle hon på ny koll på Sahlgrenska. Det är ju ett spring utan dess like när man är nytransplanterad. Jag har sagt det förr, men jag är otroligt glad för hennes skull och att allting gick vägen. Vi ses säkert snart igen, Helen!
Jag är kattvakt torsdag - söndag åt min körkompis Heléns två katter och i eftermiddags var jag där första gången. Jag satt på hennes underbara, blomsterfyllda balkong och läste och katterna svansade omkring mig - mest den ena, den kolsvarta. Presenterade mig också för grannen som anropade mig från sin balkong. Han ville väl veta vad jag var för en. Det är roligt att vara kattvakt och de här två är så goa och kelna.
Är trött som en gnu idag, fick ju inte tillfälle att ta mig en lur efter dialysen. Och i morgon är det väl ingen ro här, när de ska komma och greja med bredbandet. Jag försökte tala med mamma i telefon på dialysen men hon hörde knappt mig och jag hörde tydligt vilket oväsen det var med allt borrande. Men Fritz hade i alla fall 758 i flöde vilket är väldigt bra och nästan samma som förra månaden, så jag klappade honom lite uppmuntrande och sa några berömmande ord. Även en fistel är en människa ... :-D
Tjåggarång!
onsdag 15 juni 2011
Första onsdagen utan kören ...
Sorgligt men sant ... vi har sommaruppehåll ända till den 24 augusti. Vad ska jag göra ikväll? Jovisst ja, jag ska ju förhoppningsvis gå på stadspromenad - om jag orkar. Idag är det städning på schemat och på fredag kommer gubbar och ska fixa med något som de kallar "framtidens bredband". Obekvämt är det när de kommer hit, man måste flytta möbler och annat som man inte riktigt orkar. Framför allt måste man flytta på allt löst som ligger över ytorna och som man snart får rascha på eftersom man så gärna vill röja riktigt i ordning i sitt rum och aldrig kan uppamma de krafter som krävs för att göra det.
Jag hör hur de borrar och har sig i någon lägenhet längre ned i huset. De väckte mig, de skurkarna. Det blev sent igår kväll och jag hade behövt sova längre. Morr! Det är det värsta som finns att bli väckt av en borrmaskin. Jag menar, man får ju hjärtsnörp även när man är vaken när de sätter igång och man inte är beredd på det!
Just nu står alla balkongblommorna inne på köksgolvet. De har stått på balkongen tills i går kväll, men det började blåsa något så infernaliskt och jag riktigt såg för mig hur alla krukorna låg strödda över balkonggolvet när vi vaknade idag, så vi bestämde att ta in dem. Mamma fixar med blomlådorna så fort jag städat färdigt. (Jag vet, bra tajming, men dygnet har bara 24 timmar ...)
Tjåggarång!
Jag hör hur de borrar och har sig i någon lägenhet längre ned i huset. De väckte mig, de skurkarna. Det blev sent igår kväll och jag hade behövt sova längre. Morr! Det är det värsta som finns att bli väckt av en borrmaskin. Jag menar, man får ju hjärtsnörp även när man är vaken när de sätter igång och man inte är beredd på det!
Just nu står alla balkongblommorna inne på köksgolvet. De har stått på balkongen tills i går kväll, men det började blåsa något så infernaliskt och jag riktigt såg för mig hur alla krukorna låg strödda över balkonggolvet när vi vaknade idag, så vi bestämde att ta in dem. Mamma fixar med blomlådorna så fort jag städat färdigt. (Jag vet, bra tajming, men dygnet har bara 24 timmar ...)
Tjåggarång!
måndag 13 juni 2011
Sommarmåndag
Hur kommer det sig att alla miljoner småsaker man har att fixa med går så mycket lättare på sommaren? Jag kvider aldrig så mycket för att t ex gå upp till apoteket och annat så här års. Kanske det beror på att det är ett helt företag på vintern att bara gå ett kvarter eftersom man måste bylta på sig så mycket ... kängor, dubbla tröjor, jacka, halsduk ... jag blir trött bara jag tänker på det.
Mitt byte idag, förutom mediciner, blev två kartonger ljuvligt rödlysande svenska jordgubbar som ska avnjutas i kväll med skumvispad grädde till (åtminstone för mig - jag om någon borde låta bli grädden men se det bryr jag mig inte om!). Jag blir varm i hjärtat när jag ser de här jordgubbstjejerna stå i hörnen på torg och gator med sina kartonger. Jag älskar jordgubbar så till den milda grad att jag brukar börja räkna ned redan vid december. "Nu är det bara ett halvår kvar så kommer jordgubbarna." :-D
Idag åker mamma och jag på span-resa till Plantagen på Tagenevägen för att se om de har något passande till balkongen. Vi måste få riktig ordning där annars känns det inte som sommar. Men vi köper inte för köpandets skull, har de inget som passar så åker vi någon annanstans en annan dag. Nu när mamma har fått färdtjänst blir allt så mycket enklare, hon slipper trötta ut sig på bussar och spårvagnar och får lite krafter över till annat.
Tjåggarång!
Mitt byte idag, förutom mediciner, blev två kartonger ljuvligt rödlysande svenska jordgubbar som ska avnjutas i kväll med skumvispad grädde till (åtminstone för mig - jag om någon borde låta bli grädden men se det bryr jag mig inte om!). Jag blir varm i hjärtat när jag ser de här jordgubbstjejerna stå i hörnen på torg och gator med sina kartonger. Jag älskar jordgubbar så till den milda grad att jag brukar börja räkna ned redan vid december. "Nu är det bara ett halvår kvar så kommer jordgubbarna." :-D
Idag åker mamma och jag på span-resa till Plantagen på Tagenevägen för att se om de har något passande till balkongen. Vi måste få riktig ordning där annars känns det inte som sommar. Men vi köper inte för köpandets skull, har de inget som passar så åker vi någon annanstans en annan dag. Nu när mamma har fått färdtjänst blir allt så mycket enklare, hon slipper trötta ut sig på bussar och spårvagnar och får lite krafter över till annat.
Tjåggarång!
söndag 12 juni 2011
Fantastiskt lyckad träff!
Gårdagskvällen var redigt lyckad. Sitter här med en Marabou Schweizernöt-cookie bredvid mig och knaprar för att försöka få ihop något vettigt av alla goda smak- och sällskapsintryck. Någonstans här utanför har någon tänt en grill och det doftar marinad med mycket vitlök, något som verkligen främjar aptiten.
Vi träffades utanför Cicero kl 18 och gick in och satte oss. Det var vackert väder, men restaurangen låg i skuggan så dags så det blåste lite kyligt och det var skönare att sitta inomhus. Jag gjorde slag i saken och härmade min mor och beställde in något rött och mousserande att dricka som apéritif, men tyvärr kunde jag inte avsluta den eftersom den brände hela vägen ned i magen på mig. Jag är inne i en halsbränneperiod och kan få rent outhärdligt ont, så mamma drack upp den med ... De andra tjejerna drack cider och isvatten.
Det är så roligt att träffa nya människor. Det finns så mycket att prata om, så mycket att lära sig om varandra. Samtalet flöt på utan longörer och det var tre jättemysiga tjejer som vågade ta steget och komma på Matklubbsträffen. Det blir alltid ett stort bortfall, och just nu är det ju skolavslutningstider (eller har varit) och folk är antingen väldigt i farten eller väldigt trötta efter alla festligheter.
Menyn var föremål för mycken diskussion. Mamma och jag har ju varit på Cicero förut, så vi visste att maten är god där. Jag fick svåra kval när jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle beställa pasta eller något från grillen - jag hade ju ätit Carbonara på dialysen, så till sist bestämde jag mig för grillen. Men då kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle välja därifrån ... Mamma är ännu värre än jag, finns det två saker att välja mellan får hon ångest.
Men till sist enades vi om Insalata Caprese (tomat, mozzarella, persilja och någon balsamico-tjosan), alla utom en. Hon skulle inte ha någon förrätt. Till detta beställde vi vitlöksbröd. Mycket gott, och vi var rejält hungriga så det satt bra. Sedan valde jag och mamma (till sist) grillad, getosttoppad oxfilé med grönsaker, rödvinssås och potatisgratäng. Gratängen kom i en individuell liten fyrkantig form och var superbt god. Oxfilén var perfekt grillad som jag ville ha den. Resten av tjejerna valde pasta i olika former. Och till efterrätt tog jag och en av tjejerna en passionspannacotta. Mamma och Emma valde friterad glass med kanelstekta äppelklyftor - jag provsmakade glassen och friteringen var helt delikat. Den ska jag definitivt ta nästa gång. Ett par av tjejerna beställde också in chokladtryfflar.
Jag var proppmätt när jag satt i mig alltsammans, och de fyra hundralappar mitt individuella kalas gick på var ett pris jag tyckte var mer än bra. Hade inte skattepengarna kommit hade jag dock aldrig kunnat kosta på mig ett sådant kalas ...
Hela tiden pratade vi om allt och ingenting. Mamma som gärna är litet reserverad i sällskap med nya människor pratade på och smälte in fint i sällskapet.
Jag har beslutat mig för att anordna en ny träff till senhösten, och då hoppas jag fler törs komma med. Vi hade så roligt!
Tjåggarång!
Vi träffades utanför Cicero kl 18 och gick in och satte oss. Det var vackert väder, men restaurangen låg i skuggan så dags så det blåste lite kyligt och det var skönare att sitta inomhus. Jag gjorde slag i saken och härmade min mor och beställde in något rött och mousserande att dricka som apéritif, men tyvärr kunde jag inte avsluta den eftersom den brände hela vägen ned i magen på mig. Jag är inne i en halsbränneperiod och kan få rent outhärdligt ont, så mamma drack upp den med ... De andra tjejerna drack cider och isvatten.
Det är så roligt att träffa nya människor. Det finns så mycket att prata om, så mycket att lära sig om varandra. Samtalet flöt på utan longörer och det var tre jättemysiga tjejer som vågade ta steget och komma på Matklubbsträffen. Det blir alltid ett stort bortfall, och just nu är det ju skolavslutningstider (eller har varit) och folk är antingen väldigt i farten eller väldigt trötta efter alla festligheter.
Menyn var föremål för mycken diskussion. Mamma och jag har ju varit på Cicero förut, så vi visste att maten är god där. Jag fick svåra kval när jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle beställa pasta eller något från grillen - jag hade ju ätit Carbonara på dialysen, så till sist bestämde jag mig för grillen. Men då kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle välja därifrån ... Mamma är ännu värre än jag, finns det två saker att välja mellan får hon ångest.
Men till sist enades vi om Insalata Caprese (tomat, mozzarella, persilja och någon balsamico-tjosan), alla utom en. Hon skulle inte ha någon förrätt. Till detta beställde vi vitlöksbröd. Mycket gott, och vi var rejält hungriga så det satt bra. Sedan valde jag och mamma (till sist) grillad, getosttoppad oxfilé med grönsaker, rödvinssås och potatisgratäng. Gratängen kom i en individuell liten fyrkantig form och var superbt god. Oxfilén var perfekt grillad som jag ville ha den. Resten av tjejerna valde pasta i olika former. Och till efterrätt tog jag och en av tjejerna en passionspannacotta. Mamma och Emma valde friterad glass med kanelstekta äppelklyftor - jag provsmakade glassen och friteringen var helt delikat. Den ska jag definitivt ta nästa gång. Ett par av tjejerna beställde också in chokladtryfflar.
Jag var proppmätt när jag satt i mig alltsammans, och de fyra hundralappar mitt individuella kalas gick på var ett pris jag tyckte var mer än bra. Hade inte skattepengarna kommit hade jag dock aldrig kunnat kosta på mig ett sådant kalas ...
Hela tiden pratade vi om allt och ingenting. Mamma som gärna är litet reserverad i sällskap med nya människor pratade på och smälte in fint i sällskapet.
Jag har beslutat mig för att anordna en ny träff till senhösten, och då hoppas jag fler törs komma med. Vi hade så roligt!
Tjåggarång!
lördag 11 juni 2011
Matklubbsträff!
I kväll kl 18.00 möter jag och min mamma upp tre tjejer från västra Sverige som är medlemmar i Matklubben, där jag också är medlem. Det här är den andra medlemsträffen jag har arrangerat och det är ju lite synd att det inte kommer fler än tre (det var väldigt många som ville komma från början, men saker och ting kommer ju alltid i vägen, det är ohjälpligt). Vi ska gå till Cicero i Linnéstaden och äta gott - jag vet ju att maten är superb där, det tråkiga är bara att man får beslutsångest när man ska beställa ... Särskilt roligt är det att mamma vill följa med, hon går ju så sällan någonstans numera p g a sina smärtor. Jag tror min själ att hon lever upp nu på sommaren!
I övrigt var det en riktig toppendialys idag, och Kjell och jag fick även löst Melodikrysset. Idag var det snubblande nära att vi fick överge en ledtråd, men med mammas hjälp gick det bra. Jag ringde hem och satte myror i huvudet på henne så hon inte kunde släppa tanken på låten, och sedan ringde hon tillbaka och sa att "det var tur för dig att jag kom på det!" :-D
Nåja, jag berättar om träffen och den goda maten i morgon. Nu lovar jag att jag ska skriva! Jag ska också hem till min körkompis och gå igenom vad hennes katter behöver eftersom jag ska vara kattvakt åt dem vid två tillfällen nu kring midsommar.
Tjåggarång!
I övrigt var det en riktig toppendialys idag, och Kjell och jag fick även löst Melodikrysset. Idag var det snubblande nära att vi fick överge en ledtråd, men med mammas hjälp gick det bra. Jag ringde hem och satte myror i huvudet på henne så hon inte kunde släppa tanken på låten, och sedan ringde hon tillbaka och sa att "det var tur för dig att jag kom på det!" :-D
Nåja, jag berättar om träffen och den goda maten i morgon. Nu lovar jag att jag ska skriva! Jag ska också hem till min körkompis och gå igenom vad hennes katter behöver eftersom jag ska vara kattvakt åt dem vid två tillfällen nu kring midsommar.
Tjåggarång!
fredag 10 juni 2011
Försenat saftigt inlägg!
Ja ja jaaaa, jag vet! Jag är en dålig människa som inte har skrivit som jag lovade! :-D
Men idag har varit en underbar slappardag, som började grått men verkar sluta med strålande sol. Jag skulle ge mycket för att få slippa gå till dialysen i morgon och få en riktig långhelg, men det går ju inte.
Om jag då ska berätta om mina spännande och fantastiska dagar i tur och ordning, så började det med spionvandringen i tisdags. Det var en grej som jag absolut inte ångrar att jag följde med på, trots att det innebar risk för liv och lem för min del (kommer till det senare). Vi samlades bakom Tyska kyrkan, alltså på Köpmansgatan. Gräset i den lilla parken bakom kyrkan lyste nästan självlysande grönt och det doftade grönska i luften. Regnet liksom hängde över oss men det blev aldrig något av det, bara ett par stänk längre fram i promenaden.
En kortvuxen, svartklädd typ med fläthästsvans kallade ihop oss och vi fick betala till hans medhjälpare, en piercad tjej som mest stod och stirrade i marken under tiden som han pratade (hon hade väl hört alltihop ett antal gånger förr, skulle jag tro). Vi började några steg nedför gatan där huset låg som inrymt redaktionen för Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning. Där var Torgny Segerstedt chefredaktör och han bidrog en hel del till att Norge fick tidningar insmugglade till sig, för de hade ju ingen fri press under andra världskriget eftersom Norge var ockuperat av Tyskland. De smugglade alltså dessa tidningar fastsatta UNDER tåget, för där tittade tyskarna inte! De gick "bara" igenom vagnarna. Vilken genial idé! Jag var lite bekymrad eftersom jag inte visste var denna tidning legat, trots att jag bott i Göteborg hela mitt liv. Torgny Segerstedt skrev ju mycket kritiska artiklar om nazi-Tyskland och fick varningsbrev från regimen om att han skulle sluta skriva, annars skulle det bli tråkigheter. Men som den sanna eldsjäl han var struntade han blankt i det.
Jag kan ju inte dra promenaden i sin helhet, men vi traskade runt i kvarteren kring Nordstan och även över till Lilla Torget och bort mot Kungshöjd. Den här fläthästsvansen hade en röst som hördes bra så det var ingen som behövde missa något. Men det var nedanför Kungshöjd som det klargjordes att vi skulle gå uppför de ungefär 50 000 trappstegen ... och jag trodde jag skulle dö när jag hunnit till hälften. Men efter en liten andhämtningspaus kunde jag fortsätta. Jag tyckte det var lite konstigt att de inte frågade om någon hade svårighet att gå i trappor, för det brukade de alltid göra, sa medhjälperskan. Men som sagt, upp kom jag i inte alltför svimfärdigt skick.
Det var en väldigt spännande promenad och väl värd sina 100 kronor. Jag hade väl lite koll på att det varit väldigt aktivt här i stan under den perioden, men det var så mycket jag inte hade en aning om att det var underhållande precis hela tiden. Och nu väntar jag med spänning på spökvandringen till sensommaren/hösten och även en utlovad promenad i det kriminella Göteborg, med styckmord och andra läckerheter. (Vad säger detta om mig och mina intressen?)
Och i onsdags hade vi vår sommaravslutning i kören. Jag kan meddela att abstinensen redan nu har satt in. Eftersom jag inte har någon egen kvartett att sjunga med under sommaren får jag inte alls någon påfyllning, och uppriktigt sagt vet jag inte hur jag ska klara mig.
I alla fall skulle kvällen helt ägnas åt Marie, vår dirigent, som fyllt 50. Och detta hade hon inte skuggan av en aning om! Hon trodde att det skulle bli en helt vanlig sommaravslutning som alla andra, men hej vad hon bedrog sig. Hon blev hämtad med sportbil och körd först till en vätskekontroll (:-D) och sedan i hisnande fart till Åsa Laurin, körens president, och där stod vi alla och tog emot henne med Ja må hon leva många lyckliga år. Hon var helt omtumlad när hon klev ur bilen och sa att hon tjutit som en tonåring i kurvorna. Marie gillar fart och fläkt!
Sedan var det "poängpromenad" med frågor om Marie, en snitslad bana som gav många av oss myror i huvudet (eller vad det heter).
Åsa har ett underbart hus med havsutsikt åt alla möjliga håll plus en altan med brädgolv och anslutande klippor. Där skulle vi sitta och äta och turvis gå upp och underhålla. Alla hade med sig vad de ville grilla plus dryck, och Åsa höll med potatissallad och grönsakssallad. Jag hade bakat två upplagor av Den Fantastiska Mazarinkakan från Åsa Ädelholms matblogg "En sida med mat" och det fanns även kladdkakebrownies som var helt delikata. Det är så underbart med den här kören, för alla hjälper till på det sätt de kan bäst. Jag kan ju aldrig bära tunga saker och hålla på för mycket eftersom jag måste passa Fritz, så jag anmäler mig alltid först när det behöver bakas något.
Det var ett fantastiskt väder med värme och solsken och då och då en svag fläkt som drog över altanen, där vi omväxlande åt, sjöng, skrattade och grät. Jag och mamma hade skrivit en text till låten "Ain't She Sweet" som handlade om Marie. Vi skrev den redan till hennes 40-årsdag, och sedan omarbetade vi den så den passade 50-årsdagen. Sedan hade jag skrivit ett litet tal till Marie där jag berättade för henne vad hon betydde för mig och hur stor del både hon och kören haft i att jag orkat komma tillbaka dels efter hjärtsjukdomen, dels nu under njursjukdomen. Kören har ju varit min ventil och många gånger min livlina, det enda roliga jag haft att leva för utöver familjen som alltid stöttat mig. Det var INTE bara mina ögon som var våta efter det talet! Jag är så lycklig över att ha mina körsystrar ... Det var kvartetter, duos, trios och hela kören om vartannat och Nina, äntligen hemkommen från Nya Zeeland, gjorde en glimrande insats som konferencier. Love you Nina, även om jag inte tror att du läser min blogg! Det är inte lätt att hålla styr på oss galna damer men du lyckades galant!
Onsdagskvällen kommer jag att minnas länge, länge! Det var magi i luften med vädret, sången, skratten och gemenskapen. Vi ska vara mycket, mycket stolta över vår kör och ta hand om den och varandra som vi gjort hitintills, för vi har något väldigt bra här.
Till er som läser den här bloggen, kända som okända, vi har gästkvällar den 24 och 31 augusti. Kriteriet är att ni måste vara tjejer/kvinnor och över 18 år och kunna sjunga någorlunda och dessutom älska att göra det! Ni kan inte hamna i en bättre kör. Vi jobbar stenhårt men vi har kul när vi gör det!
TjåggaRÅNG!
Men idag har varit en underbar slappardag, som började grått men verkar sluta med strålande sol. Jag skulle ge mycket för att få slippa gå till dialysen i morgon och få en riktig långhelg, men det går ju inte.
Om jag då ska berätta om mina spännande och fantastiska dagar i tur och ordning, så började det med spionvandringen i tisdags. Det var en grej som jag absolut inte ångrar att jag följde med på, trots att det innebar risk för liv och lem för min del (kommer till det senare). Vi samlades bakom Tyska kyrkan, alltså på Köpmansgatan. Gräset i den lilla parken bakom kyrkan lyste nästan självlysande grönt och det doftade grönska i luften. Regnet liksom hängde över oss men det blev aldrig något av det, bara ett par stänk längre fram i promenaden.
En kortvuxen, svartklädd typ med fläthästsvans kallade ihop oss och vi fick betala till hans medhjälpare, en piercad tjej som mest stod och stirrade i marken under tiden som han pratade (hon hade väl hört alltihop ett antal gånger förr, skulle jag tro). Vi började några steg nedför gatan där huset låg som inrymt redaktionen för Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning. Där var Torgny Segerstedt chefredaktör och han bidrog en hel del till att Norge fick tidningar insmugglade till sig, för de hade ju ingen fri press under andra världskriget eftersom Norge var ockuperat av Tyskland. De smugglade alltså dessa tidningar fastsatta UNDER tåget, för där tittade tyskarna inte! De gick "bara" igenom vagnarna. Vilken genial idé! Jag var lite bekymrad eftersom jag inte visste var denna tidning legat, trots att jag bott i Göteborg hela mitt liv. Torgny Segerstedt skrev ju mycket kritiska artiklar om nazi-Tyskland och fick varningsbrev från regimen om att han skulle sluta skriva, annars skulle det bli tråkigheter. Men som den sanna eldsjäl han var struntade han blankt i det.
Jag kan ju inte dra promenaden i sin helhet, men vi traskade runt i kvarteren kring Nordstan och även över till Lilla Torget och bort mot Kungshöjd. Den här fläthästsvansen hade en röst som hördes bra så det var ingen som behövde missa något. Men det var nedanför Kungshöjd som det klargjordes att vi skulle gå uppför de ungefär 50 000 trappstegen ... och jag trodde jag skulle dö när jag hunnit till hälften. Men efter en liten andhämtningspaus kunde jag fortsätta. Jag tyckte det var lite konstigt att de inte frågade om någon hade svårighet att gå i trappor, för det brukade de alltid göra, sa medhjälperskan. Men som sagt, upp kom jag i inte alltför svimfärdigt skick.
Det var en väldigt spännande promenad och väl värd sina 100 kronor. Jag hade väl lite koll på att det varit väldigt aktivt här i stan under den perioden, men det var så mycket jag inte hade en aning om att det var underhållande precis hela tiden. Och nu väntar jag med spänning på spökvandringen till sensommaren/hösten och även en utlovad promenad i det kriminella Göteborg, med styckmord och andra läckerheter. (Vad säger detta om mig och mina intressen?)
Och i onsdags hade vi vår sommaravslutning i kören. Jag kan meddela att abstinensen redan nu har satt in. Eftersom jag inte har någon egen kvartett att sjunga med under sommaren får jag inte alls någon påfyllning, och uppriktigt sagt vet jag inte hur jag ska klara mig.
I alla fall skulle kvällen helt ägnas åt Marie, vår dirigent, som fyllt 50. Och detta hade hon inte skuggan av en aning om! Hon trodde att det skulle bli en helt vanlig sommaravslutning som alla andra, men hej vad hon bedrog sig. Hon blev hämtad med sportbil och körd först till en vätskekontroll (:-D) och sedan i hisnande fart till Åsa Laurin, körens president, och där stod vi alla och tog emot henne med Ja må hon leva många lyckliga år. Hon var helt omtumlad när hon klev ur bilen och sa att hon tjutit som en tonåring i kurvorna. Marie gillar fart och fläkt!
Sedan var det "poängpromenad" med frågor om Marie, en snitslad bana som gav många av oss myror i huvudet (eller vad det heter).
Åsa har ett underbart hus med havsutsikt åt alla möjliga håll plus en altan med brädgolv och anslutande klippor. Där skulle vi sitta och äta och turvis gå upp och underhålla. Alla hade med sig vad de ville grilla plus dryck, och Åsa höll med potatissallad och grönsakssallad. Jag hade bakat två upplagor av Den Fantastiska Mazarinkakan från Åsa Ädelholms matblogg "En sida med mat" och det fanns även kladdkakebrownies som var helt delikata. Det är så underbart med den här kören, för alla hjälper till på det sätt de kan bäst. Jag kan ju aldrig bära tunga saker och hålla på för mycket eftersom jag måste passa Fritz, så jag anmäler mig alltid först när det behöver bakas något.
Det var ett fantastiskt väder med värme och solsken och då och då en svag fläkt som drog över altanen, där vi omväxlande åt, sjöng, skrattade och grät. Jag och mamma hade skrivit en text till låten "Ain't She Sweet" som handlade om Marie. Vi skrev den redan till hennes 40-årsdag, och sedan omarbetade vi den så den passade 50-årsdagen. Sedan hade jag skrivit ett litet tal till Marie där jag berättade för henne vad hon betydde för mig och hur stor del både hon och kören haft i att jag orkat komma tillbaka dels efter hjärtsjukdomen, dels nu under njursjukdomen. Kören har ju varit min ventil och många gånger min livlina, det enda roliga jag haft att leva för utöver familjen som alltid stöttat mig. Det var INTE bara mina ögon som var våta efter det talet! Jag är så lycklig över att ha mina körsystrar ... Det var kvartetter, duos, trios och hela kören om vartannat och Nina, äntligen hemkommen från Nya Zeeland, gjorde en glimrande insats som konferencier. Love you Nina, även om jag inte tror att du läser min blogg! Det är inte lätt att hålla styr på oss galna damer men du lyckades galant!
Onsdagskvällen kommer jag att minnas länge, länge! Det var magi i luften med vädret, sången, skratten och gemenskapen. Vi ska vara mycket, mycket stolta över vår kör och ta hand om den och varandra som vi gjort hitintills, för vi har något väldigt bra här.
Till er som läser den här bloggen, kända som okända, vi har gästkvällar den 24 och 31 augusti. Kriteriet är att ni måste vara tjejer/kvinnor och över 18 år och kunna sjunga någorlunda och dessutom älska att göra det! Ni kan inte hamna i en bättre kör. Vi jobbar stenhårt men vi har kul när vi gör det!
TjåggaRÅNG!
onsdag 8 juni 2011
Läggdags, men ett rejält inlägg kommer i morgon, eller rättare sagt idag!
Som sagt, det är sent, dialys i morgon så det är tidig uppgång, men jag lovar ett saftigt inlägg i morgon. Har varit på underbar avslutningsfest med kören och abstinensen inför sommaruppehållet har redan satt in. Var också på spionvandring med min bror och ca 30 andra i förrgår, så jag har en del att berätta.
Tjåggarång! :-D
Tjåggarång! :-D
lördag 4 juni 2011
Uppfylld av juni
Jag undrar om det finns någon vackrare månad än juni? Inte i min värld åtminstone. Idag har jag haft en fantastisk dialys. Kände redan när jag vaknade att det skulle bli en bra dag, fast jag lyckades få tag i laddarsladden i morse när jag skulle stänga av larmet och telefonen flög genom rummet och landade med en smäll mot dörren (ja, den klarade sig).
Det var en av mina favoritchaufförer som körde mig hem idag. Han frågar alltid så glatt: "Har du cyklat färdigt nu?" Och han kom ihåg att jag hade varit i Tyskland. Det är banne mig inte dåligt, så många patienter som de kör hit och dit på dagarna. Jag ska faktiskt sätta in Dagens Ros till alla mina goa och glada taxichaufförer. Sedan finns det ju några rejäla bottennapp, men de är undantagen som bekräftar regeln.
Efter en slapp eftermiddag hemma (tyckte jag var värd det eftersom jag körde stenhårt på cykeln idag) bar det av till Tuve där vi skulle sjunga för Marie, vår dirigent, som fyller 50 idag. Hon hade satt upp ett stort tält i trädgården där alla satt bänkade och åt och drack gott, precis som det ska vara. Många i kören (musikkommittén, co-dirigenter m fl) var redan där när vi kom och de sällade sig naturligtvis till oss. Jag tror Marie hade väntat sig någon form av hyllning från kören, men hon grät likafullt när vi sjöng "Friends, just friends". Gud vad jag älskar kören!
Otroligt - här sitter jag omgiven av svalornas sisande och kråkornas kraxande (det där sista skulle jag gärna vilja ha lite mindre av, det är väldigt gott om kråkor här i år!) och någonstans sjunger en koltrast. Och det känns knappt att fönstret är öppet, bara ibland fläktar en sval vind in i mitt rum. Det här bara MÅSTE vara den absolut vackraste tiden på året ...
Tjåggarång!
Det var en av mina favoritchaufförer som körde mig hem idag. Han frågar alltid så glatt: "Har du cyklat färdigt nu?" Och han kom ihåg att jag hade varit i Tyskland. Det är banne mig inte dåligt, så många patienter som de kör hit och dit på dagarna. Jag ska faktiskt sätta in Dagens Ros till alla mina goa och glada taxichaufförer. Sedan finns det ju några rejäla bottennapp, men de är undantagen som bekräftar regeln.
Efter en slapp eftermiddag hemma (tyckte jag var värd det eftersom jag körde stenhårt på cykeln idag) bar det av till Tuve där vi skulle sjunga för Marie, vår dirigent, som fyller 50 idag. Hon hade satt upp ett stort tält i trädgården där alla satt bänkade och åt och drack gott, precis som det ska vara. Många i kören (musikkommittén, co-dirigenter m fl) var redan där när vi kom och de sällade sig naturligtvis till oss. Jag tror Marie hade väntat sig någon form av hyllning från kören, men hon grät likafullt när vi sjöng "Friends, just friends". Gud vad jag älskar kören!
Otroligt - här sitter jag omgiven av svalornas sisande och kråkornas kraxande (det där sista skulle jag gärna vilja ha lite mindre av, det är väldigt gott om kråkor här i år!) och någonstans sjunger en koltrast. Och det känns knappt att fönstret är öppet, bara ibland fläktar en sval vind in i mitt rum. Det här bara MÅSTE vara den absolut vackraste tiden på året ...
Tjåggarång!
fredag 3 juni 2011
Ett lite allvarligare inlägg - rakt på sak
Ja, allvarligt och allvarligt, men jag tänker ofta på en sak nu för tiden.
Förr var jag väldigt rädd för att dö. Jag blev hyperstressad av att ens tänka på det. Eftersom jag inte tror på någon existens efter detta (även om man aldrig kan vara säker) tror jag inte heller att jag får träffa familj, släkt och vänner, vilket gjorde det hela än mer nattsvart.
Men en dag upptäckte jag att jag ju gick omkring och tänkte på döden så att jag glömde bort att uppskatta allt som levde omkring mig, inklusive mig själv! Den här insikten kom strax innan jag blev så dålig, och idag kan jag se på mig själv och säga att jag har kommit en bra bit på väg i min bearbetning av detta. Jag är fortfarande rädd för att dö, självklart är det inget jag vill trots att jag många gånger varit svindlande nära med mina dramatiska tillstånd, men nu balanseras det upp av att jag förmår uppskatta livet. Och det känns som en sådan styrka.
Därför har jag skurit ner mycket på de gånger jag säger "Gud, vad tiden går!" eller "Å, är det redan juni?" Det händer ibland, för jag är ju inte mer än människa, men i stället tänker eller säger jag (fast det är svårt att förklara): "Å, vad jag är lycklig som får vara med om det här IGEN!". Igår tänkte jag på hur trösterikt det på något sätt känns att tänka på det här eviga kretsloppet som vi upplever varje år. Snart vänder det mot mörkare tider, men dem måste vi ju igenom om vi vill uppleva de ljusare tiderna som kommer efteråt! Jag vet att många människor blir deprimerade och svältfödda på ljus under den mörka årstiden, och jag förringar inte deras upplevelser på minsta sätt, men hittar man bara ett sätt att tänka "här och nu är vad som gäller, jag ska inte tänka på de fyra månader av mörker som ligger framför mig utan leva genom varje dag" så finner man att rätt vad det är är det ljust i sovrummet när man vaknar, rätt vad det är kvittrar koltrasten sitt lilla hjärta ur sig, rätt vad det är har himlen den där speciella sommarblå färgen (som den har idag).
Jag har slutat tänka: "Hjälp, nu har jag fyllt 47 år. Nu är jag snart gammal." I stället tänker jag: "Idag har jag fyllt 47 år, och tänk så många år jag har kvar!" Jag låter tiden arbeta för mig i stället för emot mig.
Ute luktar det nyklippt gräs, och SVALORNA HAR KOMMIT! Det gör mig så lycklig! Finns det något skönare än att sitta på balkongen under parasollets svalkande skugga, med ett glas med något kallt och fruktigt bredvid, läsa något bra och bli ackompanjerad av svalorna? :-D
Tjåggarång!
Förr var jag väldigt rädd för att dö. Jag blev hyperstressad av att ens tänka på det. Eftersom jag inte tror på någon existens efter detta (även om man aldrig kan vara säker) tror jag inte heller att jag får träffa familj, släkt och vänner, vilket gjorde det hela än mer nattsvart.
Men en dag upptäckte jag att jag ju gick omkring och tänkte på döden så att jag glömde bort att uppskatta allt som levde omkring mig, inklusive mig själv! Den här insikten kom strax innan jag blev så dålig, och idag kan jag se på mig själv och säga att jag har kommit en bra bit på väg i min bearbetning av detta. Jag är fortfarande rädd för att dö, självklart är det inget jag vill trots att jag många gånger varit svindlande nära med mina dramatiska tillstånd, men nu balanseras det upp av att jag förmår uppskatta livet. Och det känns som en sådan styrka.
Därför har jag skurit ner mycket på de gånger jag säger "Gud, vad tiden går!" eller "Å, är det redan juni?" Det händer ibland, för jag är ju inte mer än människa, men i stället tänker eller säger jag (fast det är svårt att förklara): "Å, vad jag är lycklig som får vara med om det här IGEN!". Igår tänkte jag på hur trösterikt det på något sätt känns att tänka på det här eviga kretsloppet som vi upplever varje år. Snart vänder det mot mörkare tider, men dem måste vi ju igenom om vi vill uppleva de ljusare tiderna som kommer efteråt! Jag vet att många människor blir deprimerade och svältfödda på ljus under den mörka årstiden, och jag förringar inte deras upplevelser på minsta sätt, men hittar man bara ett sätt att tänka "här och nu är vad som gäller, jag ska inte tänka på de fyra månader av mörker som ligger framför mig utan leva genom varje dag" så finner man att rätt vad det är är det ljust i sovrummet när man vaknar, rätt vad det är kvittrar koltrasten sitt lilla hjärta ur sig, rätt vad det är har himlen den där speciella sommarblå färgen (som den har idag).
Jag har slutat tänka: "Hjälp, nu har jag fyllt 47 år. Nu är jag snart gammal." I stället tänker jag: "Idag har jag fyllt 47 år, och tänk så många år jag har kvar!" Jag låter tiden arbeta för mig i stället för emot mig.
Ute luktar det nyklippt gräs, och SVALORNA HAR KOMMIT! Det gör mig så lycklig! Finns det något skönare än att sitta på balkongen under parasollets svalkande skugga, med ett glas med något kallt och fruktigt bredvid, läsa något bra och bli ackompanjerad av svalorna? :-D
Tjåggarång!
torsdag 2 juni 2011
Känns ändå lite bra!
Ute i köket lagas det kycklinggryta med schalottenlök, paprika, tomater och champinjoner. Jag sitter inne i mitt rum och försöker tänka bort huvudvärken som allt oftare kommer nu efter dialyserna. Jag tror att det kan ha med ACn där inne att göra eller också drar det från fönstren, eller inte vet jag ... men jobbigt är det i alla fall, även om det fortfarande är mycket bättre än det var.
Det blev ingen promenad idag som jag hade ställt in mig på. Jag har ju lyckats glömma bort allt om Kristi Himmelfärdsdag och trodde att jag skulle hämta medicin på apoteket på hemvägen. Jo mors! Nej, det fanns ingen personal som kunde gå med ut och valla mig idag och jag har ingen lust att gå själv. Det funkar ju ändå inte sen när det blir mörkt, för man vill inte gå ensam i de trakterna då (Flunsåsparken and the like).
Dialysen gick annars bra, även om jag bara med ett nödrop kom upp i min målsättning (jag bestämmer själv mitt mål och ställer in det på maskinen). Carbonara fick jag prick kl 12 idag och blev full i skratt.
I morgon ska mamma och jag antagligen åka och köpa balkongblommor. Det ska äntligen bli lite fint på balkongen så vi kan sätta upp vårt parasoll som vi höll på att knäcka oss på förra sommaren när vi köpte det på IKEA. Ett rätt säkert kort är margueriter och röda pelargoner, men vi får se. Jag har ju fått för mig att jag vill odla tomater också ... :-D
Tjåggarång (så länge!)!
Det blev ingen promenad idag som jag hade ställt in mig på. Jag har ju lyckats glömma bort allt om Kristi Himmelfärdsdag och trodde att jag skulle hämta medicin på apoteket på hemvägen. Jo mors! Nej, det fanns ingen personal som kunde gå med ut och valla mig idag och jag har ingen lust att gå själv. Det funkar ju ändå inte sen när det blir mörkt, för man vill inte gå ensam i de trakterna då (Flunsåsparken and the like).
Dialysen gick annars bra, även om jag bara med ett nödrop kom upp i min målsättning (jag bestämmer själv mitt mål och ställer in det på maskinen). Carbonara fick jag prick kl 12 idag och blev full i skratt.
I morgon ska mamma och jag antagligen åka och köpa balkongblommor. Det ska äntligen bli lite fint på balkongen så vi kan sätta upp vårt parasoll som vi höll på att knäcka oss på förra sommaren när vi köpte det på IKEA. Ett rätt säkert kort är margueriter och röda pelargoner, men vi får se. Jag har ju fått för mig att jag vill odla tomater också ... :-D
Tjåggarång (så länge!)!
tisdag 31 maj 2011
Lycklig (igen!)
Efter en sådan totalupplevelse som jag hade i helgen brukar det alltid kännas lite tomt och tråkigt. Har man haft så mycket kring sig, fått känna så mycket glädje, så blir det lätt lite mellanmjölk att komma tillbaka till vardagen. Men den här gången känner jag inte riktigt så. Eftersom jag aldrig trodde jag skulle kunna åka från början känns allt det här som en enorm, gigantisk jättebonus! Dessutom känner jag mig oövervinnerlig. Jag kan fixa det mesta! Jag hängde med hela helgen, travade som en tokig nedför backarna i Stuttgart (ja, träningsvärken har försvunnit nu!), och orkade med nästan alla klasser - även om jag ibland var tvungen att uppsöka tystnaden i "rosenträdgården" på andra våningen där konferensrummen låg. Har fått nya vänner, både tyska och amerikanska, på Facebook (jag vet att jag är en FB-nörd) och det gör att linan inte känns kapad mellan mitt dagliga liv och det här konventet.
Igår på dialysen flög jag nästan lika högt som våra plan gjorde där ovan molnen. Sköterskorna ville ju höra hur jag haft det och jag berättade såklart mer än gärna. T o m min läkare kom och frågade hur jag haft det och om jag hållit mig ifrån gurka där nere ... Han påpekade att jag såg glad ut, "men det gör du ju alltid", sa han där jag satt med min Spaghetti Carbonara. Skönt var det i alla fall att inte behöva gå dit idag! Jag sov som en stock inatt, resan sitter fortfarande i systemet.
Arbetet på boken fortskrider, men långsamt. Jag vill som sagt inte stressa fram något. Men det känns som om det kommer att bli bra!
Tjåggarång!
Igår på dialysen flög jag nästan lika högt som våra plan gjorde där ovan molnen. Sköterskorna ville ju höra hur jag haft det och jag berättade såklart mer än gärna. T o m min läkare kom och frågade hur jag haft det och om jag hållit mig ifrån gurka där nere ... Han påpekade att jag såg glad ut, "men det gör du ju alltid", sa han där jag satt med min Spaghetti Carbonara. Skönt var det i alla fall att inte behöva gå dit idag! Jag sov som en stock inatt, resan sitter fortfarande i systemet.
Arbetet på boken fortskrider, men långsamt. Jag vill som sagt inte stressa fram något. Men det känns som om det kommer att bli bra!
Tjåggarång!
måndag 30 maj 2011
Oj oj oj ...
Herregud vilken fantastisk helg kören har haft i Stuttgart! Vi bodde på vandrarhemmet Jugendherberge Stuttgart International och allting skedde där. Lyx med dusch på rummet på ett vandrarhem! Maten lämnade dock en hel del övrigt att önska. Av en slump slank jag, Solveig, Kerstin och Helén ned i stan på fredagsförmiddagen (lunchen på fredagen ingick ju inte i workshopen) eftersom vi var hungriga som vargar och behövde något att äta. Då upptäckte vi hur högt upp vandrarhemmet faktiskt låg jämfört med stadens centrum! Men Helén är en av dessa avundsvärda människor som har inbyggd kompass och radar och vi tog oss nedför backarna och de branta gatorna och frågade oss fram till ett steakhouse som vi hört skulle ligga i centrum mittemot Westbahnhof. Och mycket riktigt, där låg Stuttgarter Hofbrau. Jag åt en Block Burger, en kolgrillad hackebiff, med bakad potatis och sourcream och coleslaw. Det gick ned med besked kan jag säga. Sedan rymde vi från den trista lunchen på lördagen också och gick till samma ställe, så mina ben är mer än halvdöda av träningsvärken efter gåendet i alltför platta skor ... Det bör dock i ärlighetens namn nämnas att jag blåvägrade att ens försöka gå uppför alla dessa backar och trappor igen, så det blev taxi tillbaka till vandrarhemmet!
Det skulle ta för stor plats och kanske vara för trist för icke körmänniskor att läsa om allt vi gjort och allt vi lärt oss, men helgen har varit totalt outstanding. Kvartetten Timeless från USA var våra coacher, och i den kvartetten ingår de gamla ex-Rumors-medlemmarna Dale Syverson (världens underbaraste bariton) och Peggy Gram (världens underbaraste bas). Gothia fick också en härlig coachning av Bonnie, leaden i kvartetten, som fick kalla in Dale eftersom vi var så bra att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med oss. Dale gjorde underverk särskilt med basarna, som nu tar för sig som aldrig förr men "på tredje våningen". Vi har alla lärt oss mycket mer om den där tredje våningen, som är ett bra ställe att vara på om man vill hushålla med sin luft (vilket jag haft problem med i alla år eftersom jag ibland tycker att jag läcker som ett såll). På lördagskvällens show var det vi som fick mest jubel och applåder av alla (förutom Timeless förstås), och det är ju förstås bara som det ska vara. Don efter person! När vi hade sjungit "What'll I Do", vår tävlingsballad förra året, grät Dale så mycket att Timeless inte kunde gå upp och sjunga direkt efter oss som det var tänkt, utan de fick vänta en liten stund så hon kunde samla sig. Det var inte bara sången, sa hon, utan det var vårt sound och våra ansikten, vårt engagemang.
Flygresorna åt båda håll gick bra, förutom att alla på mitt flyg, förutom jag och Kerstin (samt Petra och Helén, men de hade sitt bagage med sig i kabinen) förlorade sitt bagage i Berlin. De fick dock igen det på kvällen, men en del väskor var mer än lovligt tilltygade. De såg ut som om de varit i helvetet och tillbaka. Jag upptäckte igen hur mycket jag älskar att flyga! Start- och landningsögonblicken är magiska för mig, men mest starten. Så fort går det alltså att komma upp bland molnen! Där är jag ju för jämnan förstås när jag tränar med kören och vid många andra tillfällen också ... :-D
Tjåggarång!
Det skulle ta för stor plats och kanske vara för trist för icke körmänniskor att läsa om allt vi gjort och allt vi lärt oss, men helgen har varit totalt outstanding. Kvartetten Timeless från USA var våra coacher, och i den kvartetten ingår de gamla ex-Rumors-medlemmarna Dale Syverson (världens underbaraste bariton) och Peggy Gram (världens underbaraste bas). Gothia fick också en härlig coachning av Bonnie, leaden i kvartetten, som fick kalla in Dale eftersom vi var så bra att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med oss. Dale gjorde underverk särskilt med basarna, som nu tar för sig som aldrig förr men "på tredje våningen". Vi har alla lärt oss mycket mer om den där tredje våningen, som är ett bra ställe att vara på om man vill hushålla med sin luft (vilket jag haft problem med i alla år eftersom jag ibland tycker att jag läcker som ett såll). På lördagskvällens show var det vi som fick mest jubel och applåder av alla (förutom Timeless förstås), och det är ju förstås bara som det ska vara. Don efter person! När vi hade sjungit "What'll I Do", vår tävlingsballad förra året, grät Dale så mycket att Timeless inte kunde gå upp och sjunga direkt efter oss som det var tänkt, utan de fick vänta en liten stund så hon kunde samla sig. Det var inte bara sången, sa hon, utan det var vårt sound och våra ansikten, vårt engagemang.
Flygresorna åt båda håll gick bra, förutom att alla på mitt flyg, förutom jag och Kerstin (samt Petra och Helén, men de hade sitt bagage med sig i kabinen) förlorade sitt bagage i Berlin. De fick dock igen det på kvällen, men en del väskor var mer än lovligt tilltygade. De såg ut som om de varit i helvetet och tillbaka. Jag upptäckte igen hur mycket jag älskar att flyga! Start- och landningsögonblicken är magiska för mig, men mest starten. Så fort går det alltså att komma upp bland molnen! Där är jag ju för jämnan förstås när jag tränar med kören och vid många andra tillfällen också ... :-D
Tjåggarång!
måndag 23 maj 2011
Askmoln och annat smått och gott
Nu sitter jag nöjd och belåten igen efter dagens gigantiska tvättpass. Äntligen är hela lasset klart, uppdelat på två dagar. Vad gör man inte för konsten? Och mamma värmde rester från gårdagens ljuvliga Korv Stroganoff åt mig och kokade ris till, så jag hade bara att sätta mig vid dukat bord. Min mamma är världens goaste. Hon har gått igenom så mycket i sitt liv och gör fortfarande med sin svåra reumatism och kassa rygg, men ändå hjälpte hon mig att hänga upp kläder idag och fixade käk och allt. Det är ju så, man slutar aldrig att vara barn till sin mamma. Och jag önskar bara att jag kunde hjälpa henne mycket mer än jag redan gör, men jag måste vara realistisk. Jag orkar knappt med mig själv med den här sjukdomen.
Idag har jag varit och gjort magnetröntgen på hjärnan. Jag har väldigt förhöjda halter av ett ämne som heter prolaktin, och det kan vara förorsakat av min njursjukdom. De vill bara förvissa sig om att jag inte har någon skit på hypofysen. Och det har jag bestämt att jag INTE har, för någon gång får det fan ta mig räcka.
Idag fick vi veta att ännu en vulkan på Island, Grimsvötn (???) har fått ett utbrott. Genast får man då hjärtat i halsgropen, för man minns ju hur det var förra året när Eyjafjallajökull fick spatt och spydde ut aska och lava. Hur ska det gå med flighten på fredag till Stuttgart? Nej, det kommer inte att bli några problem. Det har jag också bestämt. När jag nu äntligen kan åka med efter alla omständigheter, så ska INGENTING äventyra min resa! Då gör jag myteri!
Jag har börjat skriva på boken nu. Det bästa var, kände jag, att börja med någonting där det säkert skulle flyta på med skrivandet, så jag började med min älskade Fritz. Just nu känner jag en mycket stor ömhet för honom. Så dålig som han var när han dog och blev räddad av den snygge norske kirurgen i allra sista minuten, och som han ändå spottade upp sig och började jobba t o m mycket bättre än innan. Jag lär väl aldrig glömma hur de var inne varje halvtimme och lyssnade och kände på honom, medan jag log segervisst och gjorde tummen upp. Dessutom höll de på att skratta ihjäl sig åt hans namn. En fistel som heter något, och så ett namn som Fritz!
Kunde inte låta bli att käcka till det idag efter magnetröntgen heller. Jag frågade om jag fastnade på plåtarna (svaret kommer till min läkare efter 5 dagar sa de). "Jodå", svarade sköterskan, "det blev jättefina bilder." "Bra det, för jag log nämligen!" sa jag ...
Tjåggarång! :-D
Idag har jag varit och gjort magnetröntgen på hjärnan. Jag har väldigt förhöjda halter av ett ämne som heter prolaktin, och det kan vara förorsakat av min njursjukdom. De vill bara förvissa sig om att jag inte har någon skit på hypofysen. Och det har jag bestämt att jag INTE har, för någon gång får det fan ta mig räcka.
Idag fick vi veta att ännu en vulkan på Island, Grimsvötn (???) har fått ett utbrott. Genast får man då hjärtat i halsgropen, för man minns ju hur det var förra året när Eyjafjallajökull fick spatt och spydde ut aska och lava. Hur ska det gå med flighten på fredag till Stuttgart? Nej, det kommer inte att bli några problem. Det har jag också bestämt. När jag nu äntligen kan åka med efter alla omständigheter, så ska INGENTING äventyra min resa! Då gör jag myteri!
Jag har börjat skriva på boken nu. Det bästa var, kände jag, att börja med någonting där det säkert skulle flyta på med skrivandet, så jag började med min älskade Fritz. Just nu känner jag en mycket stor ömhet för honom. Så dålig som han var när han dog och blev räddad av den snygge norske kirurgen i allra sista minuten, och som han ändå spottade upp sig och började jobba t o m mycket bättre än innan. Jag lär väl aldrig glömma hur de var inne varje halvtimme och lyssnade och kände på honom, medan jag log segervisst och gjorde tummen upp. Dessutom höll de på att skratta ihjäl sig åt hans namn. En fistel som heter något, och så ett namn som Fritz!
Kunde inte låta bli att käcka till det idag efter magnetröntgen heller. Jag frågade om jag fastnade på plåtarna (svaret kommer till min läkare efter 5 dagar sa de). "Jodå", svarade sköterskan, "det blev jättefina bilder." "Bra det, för jag log nämligen!" sa jag ...
Tjåggarång! :-D
söndag 22 maj 2011
Resfeber!!!
Jag har just kommit upp från tvättstugan där jag avslutat dagens tvätt plus satt upp mig i morgon. Vi hade så mycket att jag var tvungen att dela upp det på två dagar, och jag måste ha rena kläder med mig till Stuttgart. Vi åker ju på fredag, jag tror knappt det är sant! Jag har väntat så länge på just den här dan, och de e skönt att den äntligen kommit ... hahaha! Resfebern har faktiskt börjat sätta in. Det är konstigt det där att man alltid blir lite nervös innan man ska åka någonstans. Det var så länge sedan jag flög också. Hoppas jag inte har hunnit utveckla några konstiga fobier sedan 2004 när vi flög till Alicante, mamma och jag.
Och så medicinerna. Dem ska jag ordna i god tid så det inte blir gjort kvällen innan jag ska åka och så glömmer jag hälften. Får inte heller glömma mitt tjusiga engelska intyg som jag fått av min läkare om vilka mediciner jag behöver för min sjukdom (jag fick rätta några fel i det). Och så ska jag växla pengar ... och så ska jag ... och så ska jag ...
Ah, vad tusan, det ordnar sig säkert. Jag har åtminstone ett giltigt pass! Tror jag! Bäst att kolla ... och så ska jag ... och så ska jag ... och ...
Tjåggarång!
Och så medicinerna. Dem ska jag ordna i god tid så det inte blir gjort kvällen innan jag ska åka och så glömmer jag hälften. Får inte heller glömma mitt tjusiga engelska intyg som jag fått av min läkare om vilka mediciner jag behöver för min sjukdom (jag fick rätta några fel i det). Och så ska jag växla pengar ... och så ska jag ... och så ska jag ...
Ah, vad tusan, det ordnar sig säkert. Jag har åtminstone ett giltigt pass! Tror jag! Bäst att kolla ... och så ska jag ... och så ska jag ... och ...
Tjåggarång!
torsdag 19 maj 2011
Trassel och krångel i datorvärlden
Tittut, har ni saknat mig? JAG har saknat mig! På ett par dagar har det inte gått att komma in på min blogg p g a "för lång URL". Jo, jag kom in på själva bloggen, men kunde inte göra något där till min stora frustration. Inte för att det har hänt något direkt, men jag vill ju kunna blogga när andan faller på. Och inte vet jag varför URLn plötsligt var lagom lång nu heller.
Är fullständigt uppslukad av boken "Shantaram" som jag lånade av min brors kompis Emma. Jag är snart klar med den nu och den har över 900 sidor. Jag har aldrig läst maken till bok att hålla en fängslad i så många sidor. Man tappar aldrig intresset. Jag måste införskaffa mitt eget ex så fort jag går förbi någon Pocket Shop. Köpte en annan pocket idag som heter "En mässa för de döda" och handlar om Paris och armeniska kretsar där, den verkar väldigt bra. ICA har börjat ha ett riktigt stort bokbestånd, kul tycker jag!
Och så ska jag väl inte nämna att jag på kort tid skaffat ytterligare tre st av "Det medeltida ..."-serien och väntar på den fjärde och sista, sedan har jag alla sju. Jag är galen, det vet jag, men finns det flera delar i en serie vill jag ha dem alla så fort som möjligt.
Nej, nu är det dags att uppsöka sängen. I morgon är det först städning, sedan promenad med Frivilligcentralen och sedan fotvård med mamma på Linnégatan. God natt!
Tjåggarång!
Är fullständigt uppslukad av boken "Shantaram" som jag lånade av min brors kompis Emma. Jag är snart klar med den nu och den har över 900 sidor. Jag har aldrig läst maken till bok att hålla en fängslad i så många sidor. Man tappar aldrig intresset. Jag måste införskaffa mitt eget ex så fort jag går förbi någon Pocket Shop. Köpte en annan pocket idag som heter "En mässa för de döda" och handlar om Paris och armeniska kretsar där, den verkar väldigt bra. ICA har börjat ha ett riktigt stort bokbestånd, kul tycker jag!
Och så ska jag väl inte nämna att jag på kort tid skaffat ytterligare tre st av "Det medeltida ..."-serien och väntar på den fjärde och sista, sedan har jag alla sju. Jag är galen, det vet jag, men finns det flera delar i en serie vill jag ha dem alla så fort som möjligt.
Nej, nu är det dags att uppsöka sängen. I morgon är det först städning, sedan promenad med Frivilligcentralen och sedan fotvård med mamma på Linnégatan. God natt!
Tjåggarång!
söndag 15 maj 2011
Här doftar Spanien!
Lök och vitlök som fräser i olja ... det luktar Spanien och det är en oslagbar aptithöjare för mig. Det är en doft som jag önskar jag kunde konservera på burk och öppna när jag är aptitlåg. Det blir sen middag idag, mycket sen ... men det blir ris, tomatsås och fläsk! MUMMA!
Tjåggarång!
Tjåggarång!
lördag 14 maj 2011
Våt grönska
Har ni tänkt på hur vacker den nyutspruckna grönskan blir när det regnar på den? Den lyser smaragdgrönt i gråheten och det doftar syrligt grönt i luften. Jag står ibland ute på balkongen och tittar på de två träden som växer alldeles nedanför. Jag minns när de var alldeles nyplanterade när kvarteret inte ens var färdigbyggt, och nu når det ena trädets topp nästan upp i nivå med vår balkong. Det är SÅ man märker hur tiden går, om man inte har några barn så att man kan förundra sig när de plötsligt fyller 20. (Om man inte vill stå framför spegeln och räkna grå hårstrån förstås, men roligare kanske man kan ha!)
Mandelkakorna blev en succé på dialysen idag. Jag har bjudit sköterskorna på den förr, men det var många som inte jobbade då och som fick chansen att smaka idag. Min egen läkare kom ner och berättade att han ätit två bitar. Läckergommen!
Fick veta idag att jag kommer att få skjuts av Bari-transporten till Landvetter den tidiga morgonen vi ska åka till Stuttgart. De plockar upp mig på lämpligt ställe. Skönt att ha vänner som ställer upp för en icke bilburen körkompis!
Idag var det pannbiff med lök till middag, "rester" från igår. Vi gör alltid en rejäl laddning som räcker i minst 2 dagar. Och jag måste säga att pannbiff hör till mina 5-i-topp-rätter. Jag älskar det, särskilt när man har så mycket hackad lök i färsen som vi alltid har, både i pannbiff och köttbullar. Det ska smaka rejält med lök när man biter i dem! Och massor av gyllenstekt lök ska det vara till, så det så!
Ikväll till Eurovision blir det grönsaksstavar med vitlöksdip. Dipen gör vi såklart själva. Jag fick ett sådant sug efter det i dialysstolen idag, riktigt kände hur gott det skulle vara med morot och gurka och en stark vitlöksdip.
Min aptit har varit lite bättre på sista tiden, tack och lov. Jag tror att när jag balanserar upp målen på rätt sätt med näringsdrinkar får jag inte den här trista aptitlösheten. Illamåendet efter maten har också gett med sig (peppar, peppar) vilket är jätteskönt, för fy vad tråkigt det är att känna det så fort man svalt sista tuggan! Jag kan ju inte suga i mig hur många hallonkarameller som helst heller ... :-D
Tanken på att skriva en bok mognar för varje dag i mig. Men det är viktigt att låta det få ta sin tid och inte stressa fram något som inte blir bra, bara för sakens skull. Jag måste ju tänka tillbaka på hur det var i början, hur jag kände mig, hur orden föll, hur rädd jag faktiskt var att jag inte skulle överleva min kollaps här hemma. Men jag blir väldigt exalterad vid tanken på att skriva om allt det här, något jag förstår mig på och har upplevt. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta igång. Undrar om man borde skriva några stycken först och sedan skicka till förlag och höra om det finns intresse att ge ut det? Jag är ju inte så dum att jag tror att de ska acceptera allting på direkten, men jag tror faktiskt inte att det finns mycket skrivet om det här ur patientsynpunkt. Sedan vill jag ha det gjort så att jag känner att det är JAG, m a o med några recept inbakade här och där och lite annat snack. Det ska inte bli en fackbok som helt strikt håller sig till vad som är bra att äta vid njursjukdom eller så. Nej, det ska vara JAG. Och jag fuskar med både ost och annat när andan faller på!!!
TjåggaRÅNG! :-D
Mandelkakorna blev en succé på dialysen idag. Jag har bjudit sköterskorna på den förr, men det var många som inte jobbade då och som fick chansen att smaka idag. Min egen läkare kom ner och berättade att han ätit två bitar. Läckergommen!
Fick veta idag att jag kommer att få skjuts av Bari-transporten till Landvetter den tidiga morgonen vi ska åka till Stuttgart. De plockar upp mig på lämpligt ställe. Skönt att ha vänner som ställer upp för en icke bilburen körkompis!
Idag var det pannbiff med lök till middag, "rester" från igår. Vi gör alltid en rejäl laddning som räcker i minst 2 dagar. Och jag måste säga att pannbiff hör till mina 5-i-topp-rätter. Jag älskar det, särskilt när man har så mycket hackad lök i färsen som vi alltid har, både i pannbiff och köttbullar. Det ska smaka rejält med lök när man biter i dem! Och massor av gyllenstekt lök ska det vara till, så det så!
Ikväll till Eurovision blir det grönsaksstavar med vitlöksdip. Dipen gör vi såklart själva. Jag fick ett sådant sug efter det i dialysstolen idag, riktigt kände hur gott det skulle vara med morot och gurka och en stark vitlöksdip.
Min aptit har varit lite bättre på sista tiden, tack och lov. Jag tror att när jag balanserar upp målen på rätt sätt med näringsdrinkar får jag inte den här trista aptitlösheten. Illamåendet efter maten har också gett med sig (peppar, peppar) vilket är jätteskönt, för fy vad tråkigt det är att känna det så fort man svalt sista tuggan! Jag kan ju inte suga i mig hur många hallonkarameller som helst heller ... :-D
Tanken på att skriva en bok mognar för varje dag i mig. Men det är viktigt att låta det få ta sin tid och inte stressa fram något som inte blir bra, bara för sakens skull. Jag måste ju tänka tillbaka på hur det var i början, hur jag kände mig, hur orden föll, hur rädd jag faktiskt var att jag inte skulle överleva min kollaps här hemma. Men jag blir väldigt exalterad vid tanken på att skriva om allt det här, något jag förstår mig på och har upplevt. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta igång. Undrar om man borde skriva några stycken först och sedan skicka till förlag och höra om det finns intresse att ge ut det? Jag är ju inte så dum att jag tror att de ska acceptera allting på direkten, men jag tror faktiskt inte att det finns mycket skrivet om det här ur patientsynpunkt. Sedan vill jag ha det gjort så att jag känner att det är JAG, m a o med några recept inbakade här och där och lite annat snack. Det ska inte bli en fackbok som helt strikt håller sig till vad som är bra att äta vid njursjukdom eller så. Nej, det ska vara JAG. Och jag fuskar med både ost och annat när andan faller på!!!
TjåggaRÅNG! :-D
fredag 13 maj 2011
Hej vad det går på Ystadbanan!
Har smitit från Så ska det låta, som jag alltid gör när bildfrågan kommer. Idag har jag hunnit med mycket, känns det som - bl a bakat två mandelkakor som jag ska ha med mig till dialysen i morgon. Den 15 maj 2009 steg jag på något darriga ben in på Lundbydialysen för första gången och det tycker jag är värt att fira. Men i morgon är det bara personalen som får kaka. Jag vill inte bli skyldig till att göda mina medpatienter stup i kvarten! :-D
I torsdags fattade jag ett beslut som jag är mycket glad över. Jag ska försöka skriva en bok om mitt nuvarande liv med dialys och så mycket att uppskatta som jag kanske aldrig tänkte på förr. Jag har t o m den absolut perfekta titeln, och det var Gunnel i köket som intet ont anande gav mig den. Den ska heta "Carbonara klockan 12?" För er som delar dialysens 12 timmar i veckan med mig är det ingen större överraskning. Visserligen äter jag minst lika ofta spaghetti med köttfärssås, men av någon anledning klingar Carbonara bättre än "Spaghetti med köttfärssås klockan 12?". Det är inte samma rytm, liksom ...
Så nu tänker jag hela tiden på hur jag ska utforma texten, och självfallet ska jag ha bilder också. Jag har ju så länge velat skriva en bok, och det här begriper jag ju mig faktiskt på. Det kan vara bra att det finns en insidesskildring av en så viktig livsuppehållande behandling som dialysen (det kanske det visserligen finns redan, men ingen som är skriven av mig!) och kanske den faktiskt kan hjälpa en och annan som står inför dialysbehandling och är lika livrädd och ynklig som jag var när det började talas om saken för min del.
Detta är ett spännande projekt och en än mer spännande utmaning, mina vänner! Önska mig lycka till när jag styr ut på ordhavet. Kanske det inte är en själ som vill ge ut mitt alster när det väl blir klart, men jag tänker göra ett ärligt försök!
Tjåggarång!
I torsdags fattade jag ett beslut som jag är mycket glad över. Jag ska försöka skriva en bok om mitt nuvarande liv med dialys och så mycket att uppskatta som jag kanske aldrig tänkte på förr. Jag har t o m den absolut perfekta titeln, och det var Gunnel i köket som intet ont anande gav mig den. Den ska heta "Carbonara klockan 12?" För er som delar dialysens 12 timmar i veckan med mig är det ingen större överraskning. Visserligen äter jag minst lika ofta spaghetti med köttfärssås, men av någon anledning klingar Carbonara bättre än "Spaghetti med köttfärssås klockan 12?". Det är inte samma rytm, liksom ...
Så nu tänker jag hela tiden på hur jag ska utforma texten, och självfallet ska jag ha bilder också. Jag har ju så länge velat skriva en bok, och det här begriper jag ju mig faktiskt på. Det kan vara bra att det finns en insidesskildring av en så viktig livsuppehållande behandling som dialysen (det kanske det visserligen finns redan, men ingen som är skriven av mig!) och kanske den faktiskt kan hjälpa en och annan som står inför dialysbehandling och är lika livrädd och ynklig som jag var när det började talas om saken för min del.
Detta är ett spännande projekt och en än mer spännande utmaning, mina vänner! Önska mig lycka till när jag styr ut på ordhavet. Kanske det inte är en själ som vill ge ut mitt alster när det väl blir klart, men jag tänker göra ett ärligt försök!
Tjåggarång!
torsdag 12 maj 2011
Nu har det gått några dagar ...
... och jag har väl så sakteliga hämtat mig från allt som skett sista tiden. Vaknade idag med ont i benet, vilket gjorde att jag skippade morgonpromenaden före dialysen och även cyklingen idag. Förmodligen knyckte jag väl till något på kören igår. Inget jag direkt undrar över, men skönt ändå att få läsa HELA dialysen för en gångs skull (fast jag måste erkänna att jag saknar cyklingen och känner mig halv utan den!).
Idag är det lite obestämt väder, men skönt tycker jag. Jag var en sväng på apoteket på Chapmans Torg och hämtade ut de smärtlindrande plåster jag sätter över mina stickhål före varje dialys. De har fortfarande inte kommit tillrätta med barnsjukdomarna som uppstod vid installationen av det nya datasystemet. Stackars personalen, jag kan mycket väl tänka mig hur det känns att stå där och filura och se köerna växa! Jag är ju mer eller mindre mantalsskriven på det apoteket och känner mig lite beskyddande gentemot personalen, för de är verkligen trevliga och tillmötesgående på alla sätt och vis. Nu är jag dessutom så igenkänd att jag inte ens behöver visa leg. Inte illa!
I övrigt gick allting bra idag. Vi flödesmätte Fritz igen (ska göras en gång i månaden) och han fick fullt godkänt. Pust. Jag blir så lättad när allting är som det ska. Det känns som om jag gärna vill slippa mer strul nu och få slappna av så mycket som möjligt inför Stuttgartresan. Fast magnetröntgen på hjärnan den 23 maj hänger där som ett svart och hotande moln. Jag säger till mig själv att inte oroa mig, men det är klart att man tänker på det, annars vore man inte normal. Men jag har bestämt att det inte ska finnas något otillbörligt där, och så är det bra med det.
Ikväll är det dags att se hur det går för Saade i Eurovision. Jag är hjärtligt trött på låten som jag tycker är fruktansvärt monoton och fantasilös. Undrar om det inte blivit en smula för mycket Fredrik Kempe i festivalen på senare år! Han skulle behöva ligga i träda lite och återhämta sig och sitt skapande. Men Eric Saade är det inget fel på. Han sjunger bra och kan röra sig på scen. Men ge honom för jösse namn något annat att bita i!
Tjåggarång!
Idag är det lite obestämt väder, men skönt tycker jag. Jag var en sväng på apoteket på Chapmans Torg och hämtade ut de smärtlindrande plåster jag sätter över mina stickhål före varje dialys. De har fortfarande inte kommit tillrätta med barnsjukdomarna som uppstod vid installationen av det nya datasystemet. Stackars personalen, jag kan mycket väl tänka mig hur det känns att stå där och filura och se köerna växa! Jag är ju mer eller mindre mantalsskriven på det apoteket och känner mig lite beskyddande gentemot personalen, för de är verkligen trevliga och tillmötesgående på alla sätt och vis. Nu är jag dessutom så igenkänd att jag inte ens behöver visa leg. Inte illa!
I övrigt gick allting bra idag. Vi flödesmätte Fritz igen (ska göras en gång i månaden) och han fick fullt godkänt. Pust. Jag blir så lättad när allting är som det ska. Det känns som om jag gärna vill slippa mer strul nu och få slappna av så mycket som möjligt inför Stuttgartresan. Fast magnetröntgen på hjärnan den 23 maj hänger där som ett svart och hotande moln. Jag säger till mig själv att inte oroa mig, men det är klart att man tänker på det, annars vore man inte normal. Men jag har bestämt att det inte ska finnas något otillbörligt där, och så är det bra med det.
Ikväll är det dags att se hur det går för Saade i Eurovision. Jag är hjärtligt trött på låten som jag tycker är fruktansvärt monoton och fantasilös. Undrar om det inte blivit en smula för mycket Fredrik Kempe i festivalen på senare år! Han skulle behöva ligga i träda lite och återhämta sig och sitt skapande. Men Eric Saade är det inget fel på. Han sjunger bra och kan röra sig på scen. Men ge honom för jösse namn något annat att bita i!
Tjåggarång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)