Månadens fyr

Nu är det tydligen ingen hejd på mig. Om det här projektet lyckas blir jag glad (alltså om jag lyckas hålla liv i det). Har också planer på att börja med Veckans djur igen, som ju varit sorgligen avsomnat ett bra tag för att jag ledsnade när jag inte kunde lägga in bilder. När jag nu kan det (sade hon kaxigt) finns det inget skäl till varför jag inte skulle återuppta det.

Anyhow, månadens fyr är:

Ni som känner mig vet ju att jag hyser en brinnande, bultande passion för fyrar och att jag har svårt att förklara denna vilda kärlek. Men som månadens fyr har jag valt Vinga för att jag också är väldigt lokalpatriotisk. Och då måste jag berätta hur det kändes när jag en sammetssvart augustinatt stod på däcket till en av Tor Lines färjor (ja, det var så länge sedan. Tor Line, som sedan blev Scandinavian Seaways, som sedermera slutat gå ifrån Göteborg vilket jag tycker är djupt tragiskt. Göteborg kallas Lilla London och har inte ens en Englandslinje härifrån!) och vi började närma oss hemmahamnen. Allt var bokstavligen kolsvart. Och jag stod där och kände de ljumma augustinattvindarna smeka mitt ansikte. Och så, långt borta, kunde jag plötsligt urskilja ett varmt, blinkande ljus - ett ljus som tillkännagav liv, värme, människor, trygghet. Jag tror att det var i det ögonblicket min kärlek till fyrar tändes (!). När vi sedan stävade närmare Vinga kunde jag se en hel led av blinkljus och fasta ljus bortåt Onsalahalvön - TROR jag åtminstone det var, jag är urusel på kartor ...

Tjåggarång!

Tjahapp!

Varför ha en blogg när man aldrig skriver i den? Ja, det kan man undra. Men jag tänker inte lägga ned min blogg i alla fall, för jag vill skriva när andan faller på. Det är bara synd att min anda faller på så sällan numera ...

Jag måste ändå berätta att jag nu  har blivit självdialyspatient. Det innebär att jag flyttat in på en mindre sal där jag sköter allting själv, från att göra maskinen i ordning för dialys till att städa både den och min plats efter dialysen. Så om jag kopplar artärslangen till venen (som jag höll på att göra häromsistens) kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

Det är en omställning, det ska jag inte förneka, även om jag gjorde allt själv på andra sidan också förutom att befatta mig med maskinens på- och avklädning. Det är mycket att smälta och det dröjer nog innan jag gör allt felfritt, men jag är på god väg och jag är stolt över mig själv. Men jag tror allvarligt talat att om jag inte hade flyttat över till självdialysen hade jag inte fått stanna kvar på Lundby, eftersom njurenheten tvingats dra ned på patienter fr o m årsskiftet, från ca 72 till ca 50. Antalet sköterskor har också minskat och jag förmodar att det är meningen att de ska gå på knäna, för det är vad resultatet kommer att bli. Egentligen hör jag till Sahlgrenska geografiskt sett, men jag ville stanna kvar på Lundby för där kan man åtminstone lita på att få sina 3 dialyser i veckan. På Sahlgrenska ryktades det ju (OBS! Vet inte om det faktiskt är så!) att de skulle minska ned antalet dialyser till 2 i veckan, och hur mycket sämre kommer inte de patienterna att må om det verkligen blir så??? Hur FAN kan de med att spara på oss som har kroniska sjukdomar?

Jag sa till mina sköterskor att de kunde köra ned mig, en maskin och min stol till Gustaf Adolfs Torg och så kunde jag ha min dialys för öppen ridå och sitta och skrika i en megafon att nu får de ta och ge sig. Och jag menar faktiskt allvar! Vad politikerna behöver är att komma på studiebesök i verkligheten och få i sig hur mycket en dialys sliter på kroppen. Egentligen behöver vi FLER dialyser i stället för tvärtom, för kroppen mår bättre ju oftare den dialyseras. Om jag hade större bostad skulle jag inte tveka ett ögonblick att ta hem en maskin och ha hemdialys, för då kunde jag ha dialys hela natten medan jag sover och sedan utnyttja hela min dag till bra och trevliga saker. Men det är en dröm som nog aldrig blir verklighet.

Efter att ha kört lite lugna-ned-mig-andning övergår jag till att berätta om kören. Vi hade som målsättning att ta 606 poäng på tävlingarna i Västerås i maj. Efter den körhelg vi hade i Åsa för ett par veckor sedan, med coachning av den fullkomligt fantastiska Åse Hagerman, stod det pinsamt klart att det var en målsättning som vi inte kunde räkna med att klara utan att drunkna på öppet hav. Vi har helt enkelt inte haft tillräckligt med coachningar utifrån för att öppna våra ögon så mycket som behövdes och inse att vi tappat mycket i sångteknik under de tre år som gått sedan hon coachade oss senast (och hon ÄR den bästa!). Så vi har reviderat vårt mål, lagt om taktik och ångar nu på för fulla muggar. Nu gäller i stället All Time High, vilket innebär att vi siktar på att ta fler poäng än vad vi tidigare lyckats med, och det är minst lika roligt som 606 poäng och inte lika kravbundet. Jag fortsätter att älska min kör så att det nästan gör ont och är så lycklig över att få vara involverad med alla dessa fantastiska människor!

Tjåggarång!

PS. Hurra, jag lyckades lägga upp en bild! Det här är tyvärr den gamla dialysmaskinen, inte den typen vi använder nu, men så här glad brukar jag vara när jag cyklar en timme på min sängcykel på dialysen. Tyvärr är bilden lite suddig, jag bad en av sköterskorna hjälpa mig ...