Här återkommer jag som en tjuv om natten, skamsen och generad, till min avsomnade blogg. Vet inte vad som hände och varför jag inte har skrivit på ca 1 år, men jag vet att jag måste vara i rätt sinnesstämning för att skriva och det har varit ganska mycket "ups and downs" med mig och kring mig det senaste året. Dialyserna har gått upp och ned - nejdå, jag har fortfarande inte sluppit ifrån dem, men har lärt mig att anpassa mig och ser dem t o m som en välbehövlig flykt ibland - vare sig det är normalt eller ej. Jag tror att det är en försvarsmekanism, jag! Ekonomin har varit "same procedure as last year", alltså mer eller mindre obefintlig. Dock har jag sökt och fått några fonder som har hjälpt mig mer än jag kan säga.

Livet lever annars med mig precis som vanligt, jag svär över mina sorger och bekymmer och gottar mig åt mina glädjeämnen, som om man räknar efter ordentligt faktiskt är många fler än sorgerna. Just nu är det uppåt värre, för mamma och jag är katt-, hus- och marsvinsvakter åt min körkompis Cissi Träff ute i Åkered. Sally är en sibirisk katt och vacker som en dag och kelig som få. I vintras var vi kattvakter åt Sirius, som också är en sibirisk katt och bor i Långedrag hos min kör- och kvartettkompis Åsa. Vi hade en underbar tid även då, men det var ju som sagt vinter och inte läge att njuta på hennes underbara altan, vilket jag alltid gör annars (ofta tillsammans med resten av kvartetten och ofta också med kören, eftersom Åsa är vänlig nog att låta oss förlägga våra avslutningar dit ...).

Men här i Åkered är det sommar, gårdagen var den vackraste på hela sommaren och det var t o m för varmt - vilket det är för mig så fort temperaturen går över 20 grader. Vi har roligt åt katten som går ut och in och inte verkar ett dugg störd av att det är nya människor i huset och att de gamla är borta. Vi sitter på altanen som har sol hela dagen fram till ca kl 18 - 19. Vi skär gurka och morötter åt de söta marsvinen som ger mig flashbacks bakåt i tiden till den 9-åring jag en gång var och fick ta emot en present i bur - ett ljusbrunt och vitt virvelmarsvin som jag döpte till Chérie.

Nu börjar det dra ihop sig till middag. I dag gör vi pyttipanna på överblivna stekta kycklingfiléer från igår, potatis och lök. Cissi har gasspis och vi har inte lagat mat på gas sedan vi fick elspis i Biskopsgården för en massa år sedan. I morgon är det dialys igen och jag hoppas och ber att chauffören hittar till Rödgatan! :-D

Tjåggarång!

Flash in the Pan

Denna mystiska rubrik, som närmast kan översättas med "en blixt från klar himmel", kräver sin förklaring. Det är namnet på den barbershopkvartett i vilken jag har äran att sjunga baritone. Vi går också under förkortningen FiP, som bl a kan uttalas som If I Pay, If I Pee (vilket utlöser stora skrattanfall bl a från barn, när man översätter betydelsen för dem) och som vanligt, FiP. Dessa uttalsskillnader kommer sig av att Nina Widfeldt, som sjunger bas i kvartetten, har bott på Nya Zeeland i ett antal år och inspirerats av uttal därifrån.

Igår träffades vi i Ninas föräldrars hus i Gottskär utanför Kungsbacka, som i sin tur ligger utanför Göteborg för er utsocknes, för en heldag tillsammans. Jag älskar sådana dagar, de förgyller mitt liv. Tänk att få åka iväg en hel dag och sjunga med tre andra tjejer som älskar kvartettande precis som jag! Vi börjar få en bra repertoar (detta är femte eller sjätte gången vi träffas och sjunger tillsammans) och vi låter otroligt bra ihop. Rösterna smälter samman på ett sätt som är ganska häpnadsväckande för en såpass ny konstellation, och det är så roligt!

Jag har velat sjunga i kvartett så länge, men sedan jag var med i min förra kvartett, som hette Resonants och där jag sjöng tenor, har det inte riktigt velat sig. Jag blev sjuk i den vevan - det var njurarna som försämrades så och sänkte mitt immunskydd, men det visste jag inte då - och till sist fick jag lägga ned min medverkan eftersom jag alltid var sjuk och förkyld. Det var inte så roligt för de andra tre. Jag hade inte särskilt stor ork för kören heller då och fick vara vilande långa perioder.

Men på en körhelg i januari, när vi var i Åsa och körde hårt med träning inför tävlingarna, slog lyckan till. Vi har alltid fest på lördagskvällen på våra kördagar, och det blir väldigt sent innan de sista tappra (dit jag ofta hör) kommer i säng. Tidigare på kvällen hade vi roliga aktiviteter. Bl a fick man gå upp och sjunga i vilken konstellation man ville, och kvartett-apan jag såg till att sjunga mycket. Sedan hade jag lyckats tjata mig till att sjunga ett medley som vi kallar "Joshua" och som kören sjungit under ett mycket tidigt skede i dess historia. Nu var det bara dirigenten Marie och Nina förutom jag som kunde, så vi fick vara utan tenor, men de gick med på min begäran och vi gick in och övade i ett litet rum. Det visade sig att ackorden ringde så de höll på att riva ned taket, och Nina och Marie, som var på jakt efter att starta en ny kvartett, tittade på varandra och på mig med förundran målade i ansiktena. Jag var lika förundrad, för jag hade inte en aning om att jag kunde hävda mig i sällskap med två sådana gamla erfarna rävar. Och så sa Nina: "Jag tror att vi har hittat vår baritone." Och på den vägen är det ... Det var verkligen "flash in the pan"!

Vi består av:

Marie Erenstedt (lead)
Nina Widfeldt (bas)
Isabel Brattkull (baritone)
Åsa Laurin (tenor)

I love you ladies!

Tjåggarång!

Bella

Glass!

För ett par veckor sedan öppnade "vår" Triumfglassbutik på Allmänna Vägen och idag hade jag tillfälle att traska dit och köpa mig en halvliter i en mugg med lock. Det blev ägglikör (favoriten), hasselnöt och ananas/passionssorbet. Det är alltid något speciellt med första uteglassen!

I övrigt inte mycket nytt. Jag sitter och går igenom tidningar för att skriva in de recept jag vill spara och sedan slänga dem. Det är lite blåsigt, fåglarna sjunger och jag mår bra! Har haft lite ont i lederna på sista tiden och tog upp det med min läkare igår. Han har gett klartecken till att jag får käka cortisontabletter ett tag framöver vilket känns skönt - vill absolut INTE ha tillbaka den fruktansvärda värken jag hade 2010 med allt vad det innebar.

Tjåggarång!

Kära nån, ÄNTLIGEN har jag lyckats komma in på min blogg igen! Jag vet uppriktigt sagt inte vad som händer ibland, och nu har jag försökt de senaste två månaderna utan framgång. Och så idag gick det.

Det har naturligtvis hänt en hel del sedan jag sist skröt om att jag skulle köra "Månadens Fyr". Livet har för det mesta gått sin gilla gång, Fritz har krånglat rejält, skött sig igen, krånglat igen och just nu råder ett slags behärskat vapenstillestånd. Kören har varit i Västerås och tävlat och kommit på 11e plats. Jo, visst var det ett nederlag och en besvikelse, men samtidigt var vi så nöjda med vår prestation och hade ändå höjt oss från förra tävlingarna poängmässigt. Och jag kan inte hänga läpp för detta. Jag ser det som att nästa tävling blir det bättre. Det är härligt att vara ute och resa med kören, för det är tjo och tjim och sång i varje knut.

Ska hålla det här inlägget mycket kort, för jag behöver en startsträcka för att komma igång och skriva igen och jag vill inte "tugga luft" så att ni blir uttråkade. Här har ni mig i alla fall igen och nu hoppas jag att det inte händer fler konstiga saker som blockerar mig från mina egna bloggar. Har massor med recept att skriva in på min matblogg!

Tjåggarång!

Bella

Månadens fyr

Nu är det tydligen ingen hejd på mig. Om det här projektet lyckas blir jag glad (alltså om jag lyckas hålla liv i det). Har också planer på att börja med Veckans djur igen, som ju varit sorgligen avsomnat ett bra tag för att jag ledsnade när jag inte kunde lägga in bilder. När jag nu kan det (sade hon kaxigt) finns det inget skäl till varför jag inte skulle återuppta det.

Anyhow, månadens fyr är:

Ni som känner mig vet ju att jag hyser en brinnande, bultande passion för fyrar och att jag har svårt att förklara denna vilda kärlek. Men som månadens fyr har jag valt Vinga för att jag också är väldigt lokalpatriotisk. Och då måste jag berätta hur det kändes när jag en sammetssvart augustinatt stod på däcket till en av Tor Lines färjor (ja, det var så länge sedan. Tor Line, som sedan blev Scandinavian Seaways, som sedermera slutat gå ifrån Göteborg vilket jag tycker är djupt tragiskt. Göteborg kallas Lilla London och har inte ens en Englandslinje härifrån!) och vi började närma oss hemmahamnen. Allt var bokstavligen kolsvart. Och jag stod där och kände de ljumma augustinattvindarna smeka mitt ansikte. Och så, långt borta, kunde jag plötsligt urskilja ett varmt, blinkande ljus - ett ljus som tillkännagav liv, värme, människor, trygghet. Jag tror att det var i det ögonblicket min kärlek till fyrar tändes (!). När vi sedan stävade närmare Vinga kunde jag se en hel led av blinkljus och fasta ljus bortåt Onsalahalvön - TROR jag åtminstone det var, jag är urusel på kartor ...

Tjåggarång!

Tjahapp!

Varför ha en blogg när man aldrig skriver i den? Ja, det kan man undra. Men jag tänker inte lägga ned min blogg i alla fall, för jag vill skriva när andan faller på. Det är bara synd att min anda faller på så sällan numera ...

Jag måste ändå berätta att jag nu  har blivit självdialyspatient. Det innebär att jag flyttat in på en mindre sal där jag sköter allting själv, från att göra maskinen i ordning för dialys till att städa både den och min plats efter dialysen. Så om jag kopplar artärslangen till venen (som jag höll på att göra häromsistens) kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

Det är en omställning, det ska jag inte förneka, även om jag gjorde allt själv på andra sidan också förutom att befatta mig med maskinens på- och avklädning. Det är mycket att smälta och det dröjer nog innan jag gör allt felfritt, men jag är på god väg och jag är stolt över mig själv. Men jag tror allvarligt talat att om jag inte hade flyttat över till självdialysen hade jag inte fått stanna kvar på Lundby, eftersom njurenheten tvingats dra ned på patienter fr o m årsskiftet, från ca 72 till ca 50. Antalet sköterskor har också minskat och jag förmodar att det är meningen att de ska gå på knäna, för det är vad resultatet kommer att bli. Egentligen hör jag till Sahlgrenska geografiskt sett, men jag ville stanna kvar på Lundby för där kan man åtminstone lita på att få sina 3 dialyser i veckan. På Sahlgrenska ryktades det ju (OBS! Vet inte om det faktiskt är så!) att de skulle minska ned antalet dialyser till 2 i veckan, och hur mycket sämre kommer inte de patienterna att må om det verkligen blir så??? Hur FAN kan de med att spara på oss som har kroniska sjukdomar?

Jag sa till mina sköterskor att de kunde köra ned mig, en maskin och min stol till Gustaf Adolfs Torg och så kunde jag ha min dialys för öppen ridå och sitta och skrika i en megafon att nu får de ta och ge sig. Och jag menar faktiskt allvar! Vad politikerna behöver är att komma på studiebesök i verkligheten och få i sig hur mycket en dialys sliter på kroppen. Egentligen behöver vi FLER dialyser i stället för tvärtom, för kroppen mår bättre ju oftare den dialyseras. Om jag hade större bostad skulle jag inte tveka ett ögonblick att ta hem en maskin och ha hemdialys, för då kunde jag ha dialys hela natten medan jag sover och sedan utnyttja hela min dag till bra och trevliga saker. Men det är en dröm som nog aldrig blir verklighet.

Efter att ha kört lite lugna-ned-mig-andning övergår jag till att berätta om kören. Vi hade som målsättning att ta 606 poäng på tävlingarna i Västerås i maj. Efter den körhelg vi hade i Åsa för ett par veckor sedan, med coachning av den fullkomligt fantastiska Åse Hagerman, stod det pinsamt klart att det var en målsättning som vi inte kunde räkna med att klara utan att drunkna på öppet hav. Vi har helt enkelt inte haft tillräckligt med coachningar utifrån för att öppna våra ögon så mycket som behövdes och inse att vi tappat mycket i sångteknik under de tre år som gått sedan hon coachade oss senast (och hon ÄR den bästa!). Så vi har reviderat vårt mål, lagt om taktik och ångar nu på för fulla muggar. Nu gäller i stället All Time High, vilket innebär att vi siktar på att ta fler poäng än vad vi tidigare lyckats med, och det är minst lika roligt som 606 poäng och inte lika kravbundet. Jag fortsätter att älska min kör så att det nästan gör ont och är så lycklig över att få vara involverad med alla dessa fantastiska människor!

Tjåggarång!

PS. Hurra, jag lyckades lägga upp en bild! Det här är tyvärr den gamla dialysmaskinen, inte den typen vi använder nu, men så här glad brukar jag vara när jag cyklar en timme på min sängcykel på dialysen. Tyvärr är bilden lite suddig, jag bad en av sköterskorna hjälpa mig ...

Gott Nytt År!

En dag som idag måste man ju skriva ett inlägg på bloggen - det är ju idag vi sparkar ut det gamla året och tar emot det nya med öppna armar (?). Jag är alltid kluven på nyårsafton. Jag älskar att få 365 helt oförbrukade dagar att disponera (faktiskt blir det ju 366 dagar 2012!), men samtidigt blir jag lite sorgsen över att de där andra 365 dagarna alltid försvinner så fort. I vanliga fall är jag inte den som bryr mig över att tiden går, men just på nyår blir det så påtagligt ... Det är ju nästan som om man ser årtalen skifta framför ögonen.

I alla fall, en dag som idag ska man tala vist och sansat om året som gått och vad man förväntar sig av det år som kommer. Men jag är varken särskilt vis eller sansad, och jag säger på stående fot ett varmt välkommen till 2012 för det är ett år jag förväntar mig massor av. Vem vet vad året kommer att innebära för mig? Lite vet jag ju, men jag hoppas på den största och mest omvälvande överraskningen av alla - en transplantation, förstås. Den 27 januari 2012 har jag väntat i ett år, men det är ju ingen nyhet att vi har brist på organ och inte heller att politikerna vill spara även på vårt område. Om jag var politiker skulle jag skämmas ögonen ur mig för att vilja spara på något enda fält vad gäller oss kroniskt sjuka, eller inom vården över huvud taget. Men det är ju jag det ...

Hur som helst, sköt om er under 2012 och var riktigt rädda om varandra! Jag ska försöka uppdatera bloggen oftare, men jag har som ni såg i förra inlägget inte mått särskilt bra under hösten. Förhoppningsvis blir det bättre! Jag tappar nämligen aldrig hoppet ...

Kramar, och inte minst - TJÅGGARÅNG!