Idag tog jag med mig laptopen till dialysen och tänkte förlägga dagens första inlägg hit. Jag känner mig riktigt affärsmässig där jag sitter. Enda nackdelen är att jag måste skriva med enbart högerhandens pekfinger - jag får ju dialys i vänsterarmen och kan inte vifta omkring med den hur som helst. Så det kanske är tur att jag måste sitta i den här stolen i fyra timmar!
Lyssnar med ett halvt öra på sorlet runt omkring mig. Sköterskorna skämtar med de patienter de håller på att ansluta till maskinerna. Det råder en trivsam, otvungen stämning här. Här behöver man inte förställa sig, hit får man komma precis som man är och det är så otroligt skönt! Det finns ingen som säger till en att ta sig i kragen. Det är många gånger jag har suttit här med tårarna trillande nedför kinderna eller skrikit av rå och oförfalskad smärta, när min reumatism var som värst i höstas. Men ännu oftare har jag varit glad och energisk, visslat och sjungit medan jag har cyklat i min stol. Jag får en sådan enorm kick när jag cyklar. Det kan kännas motigt de första fem - tio minuterna, men sedan kommer den där enorma, svallande superenergivågen som gör att jag bara vill tjuta av ren livsglädje!
Lägger märke till att min maskin för dagen heter Elise. En väldigt rolig detalj i sammanhanget är att det finns en maskin här i rummet som heter Fritz! Jag har dock aldrig fått nöjet att samarbeta med den - jag har nog med min egen Fritz, som ju minsann inte alltid är särskilt samarbetsvillig. Men idag gick det över förväntan att köra igång dialysen. Jag har börjat sticka mig själv och har gjort det i ca en månad nu, och det är jag mycket stolt över. Det känns helt annorlunda när jag själv har kontrollen och håller i nålen. Man tror det kanske inte, men så är det faktiskt.
Innan det här inlägget blir för långt ska jag sluta för stunden, fälla tillbaka min stol och läsa några sidor i den trivsamma bok om Barcelonas historia av Robert Hughes som jag lånade på biblioteket igår. Vi hörs senare!
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar