Idag är det trist ...

Jag har ingen vidare dag idag. Visst, det gick bra på dialysen, väldigt bra t o m, men en av dem jag pratade ganska mycket med där dog den 24 juni. På midsommarafton, när naturen står i sitt vackraste flor ... Hon hade så ont, låg ofta och bara grät, och det gjorde så ont att höra. När döden kommer så nära kommer man lite grann ned på jorden, även om jag nu för tiden har ett ganska realistiskt förhållande till den (döden). Hon dog nog inte av själva njursjukdomen, men jag vet inte vad som knäckte henne till slut. Dock lade detta lite sordin på stämningen resten av förmiddagen för mig, och nu på kvällen har jag blivit tankfull. Men det kan vara bra att tänka lite ibland ...

Så det blir inget långt inlägg idag, jag är inte alls på humör. Men jag vet ju att ni tar mig som jag är.

Tjåggarång.

Sommar i P1 och Östra Nedsjön

Jag hyser en stark och obändig kärlek till radions sommarprogram. Egentligen har jag alltid älskat radio, och gör fortfarande fast jag lyssnar så lite numera. Förr om åren lyssnade jag på radio jämt. När jag var hemma och var sjuk var det radion som höll mig sällskap, när jag inte höll på att skriva sönder vår skrivmaskin. När jag var arbetslös lyssnade jag på radio om dagarna - då var ju ingen annan hemma som jag kunde prata med.

Och Sommar är ett slags ikonprogram för mig. Jag minns ju så väl alla somrar när vi kånkade ned radion till stranden och pallade upp den mot en sten i skydd för solen. (Att vi sedan hade en korg med lite smått och gott i förutom solkrämer och tvål och shampoo hör inte hit ... :-D) Och så låg vi och torkade på våra badlakan medan tänkvärdheter och musik strömmade ut över sand och sjö i en salig blandning. Gud så jag saknar "vår" lilla strandbit och sjön, som är en spricksjö och ganska kall. Så mycket man upplevde vid Östra Nedsjön under alla de 25-talet somrar man hade lyckan att få vara där. Då man hörde dit ... Jag kunde sitta och titta ned på bottnen genom det klara vattnet och bara låta mig fascineras av det mönster solen ritade på den vågiga sanden där nere under vattnet. Ibland var vattenståndet rejält lågt och då kom sjögräset snabbt, innan man ens hunnit ut lårdjupt. Det gillade jag inte. Det sades att en flicka blivit mördad och sänkt i sjön, och en gång vid lågt vatten när jag fick gå riktigt långt ut för att kunna dyka kunde jag svära på att jag såg en skepnad långt där nere, med armarna sträckta uppåt. Men det var nog bara en gammal rutten stock ... ?

På kvällarna ropade lommarna långt därute på sjön. Då riste det i mig. Det lät så övergivet, så kusligt och samtidigt så lockande. Lommen är ju en vacker sjöfågel, men jag kunde bara se dem på långt avstånd därute på vattnet, som svarta klumpar.

I lördags var det Mark Levengood som var sommarvärd, och igår Torgny Lindgren. Jag märker att jag blir lugn som en filbunke av att sitta och lyssna utan att göra något. Det känns som en gåva som någon vill ge till mig, en och en halv timmes absolut lugn och ro. Kanske kan man snappa upp något att adoptera i ens eget sinne, som man kan ta fram som en pärla i en ask när livet känns tungt? Jag tänker lyssna på vartenda program i år. Det har jag sagt flera år, men aldrig gjort det när det kommit till kritan. Jag behöver det lugn som radion ger - och då menar jag inte när den spelar fruktansvärd s k musik. Prat och musik i en bra blandning - och det ska vara musik som talar till mig, som går raka vägen in i mitt hjärta. Som Mahlers 5:e symfoni t ex. Lyssna på den, ni som inte gjort det! Jag gråter floder, för hjärtat skälver i mig och att gråta är det enda sättet jag kan hantera de känslorna på.

Nu förirrar jag mig ut i universum märker jag. Det är sängdags för länge sedan, jag ska ju till dialysen i morgon. Så godnatt och

Tjåggarång!!!

Trevlig dag igår!

Midsommarfirandet hos min moster i Lindome avlöpte helt enligt planerna, som det alltid gör. Inga överraskningar (utom möjligen att hennes katt Bamse, som alltid springer och gömmer sig när vi kommer, plötsligt drogs ut i köket av någon mystisk lockelse, hoppade upp på diskbänken och började sätta i sig gräslök!). Men som vi åt! Först det vanliga, fast köttbullar i stället för sill för mig, sedan enormt mycket jordgubbar och sedan mammas vidunderliga äppelkaka ... att vi inte sprack. Fast på midsommar FÅR man äta mycket!

På kvällen, när vi precis kommit hem, gjorde jag en sväng upp till gosekatterna naturligtvis. Kunde ju inte lämna dem precis utan skötsel och kel ända till nu på morgonen, när jag snart ska dit igen. Min kompis har en lampa i vardagsrumsfönstret som är tidsinställd och går igång när det börjar skymma. Jag tycker det är bra, gillar inte tanken på att katterna ska bo i en lägenhet där det är kolmörkt på natten när matte är borta.

Dagen verkar än så länge lovande, solen skiner och himlen är blå. Jag tror inte ens att det blåser särskilt mycket. Jag är så trött på den eviga vinden att jag skulle vilja kräkas lite på den. Blåst är det värsta jag vet. Det får gärna regna, bara det inte blåser samtidigt. Fast i den här stan är det väl en utopi! Friska västerhavsvindar, jo jag tackar jag ... not.

Som sagt, snart upp till katterna igen för en trivsam stund med lite högläsning ur reseboken om Rom. Men jag sitter här och gäspar ... blir nog en lur senare under dagen, oavsett hur fint vädret är! Visst får man väl vara lat på midsommardagen?

Tjåggarång!

Glad midsommar!!!

Även om vädret inte är riktigt på vår sida (fast solen kämpar för att gå genom molnen nu) är det midsommarafton idag, och vi ska snart åka iväg till moster i Lindome för att äta lite gott och spela spel och tjôta lite. Mamma och jag åker färdtjänsttaxi hela vägen dit för 140 kr för oss båda. Det hade varit en bråkdel av vad en normal resa med Minitaxi hade kostat, och sedan kostar det lika mycket hem och det täcker ändå inte en normal enkelresa. Så det kan vi inte klaga på! Vi har med oss mammas underbara äppelkaka och lite vaniljvisp att njuta till kaffet, för till efterrätt blir det jordgubbar.

Gardenian får jag nog tyvärr räkna bort. Den mår inte bra i mitt rum även om bladen just nu är buskiga och fina. Jag försöker hålla luftfuktigheten och temperaturen men många blad blir ändå bruna i kanterna eller gula och faller av. Jag har kalkfattigt, rumstempererat vatten. Men jag försöker så länge det går, det här var ju ändå ett experiment. Om den går hädan ska jag köpa en annan, mer lättskött krukväxt för nu vill jag definitivt ha blommor i mitt rum permanent.

Den här säsongen proppar vi i oss jordgubbar som aldrig förr. Jag struntar faktiskt högaktningsfullt i att det är mycket kalium i jordgubbar, för de varar en så kort tid och de är så otroligt goda att jag inte kan undvara dem. Och på söndag ska jag ta med mig en stor chokladkaka till dialysen och köra i mig, för det har jag lovat mig själv. Jag längtar just nu efter choklad så jag kan gå åt och då är det lika bra att bejaka det, annars kan en sådan som jag bli lockad att köpa och småäta choklad vid flera tillfällen. Avdramatisera det hela bara, så blir det inte så stort, det är mitt motto!

Har också varit uppe hos katterna på Karl Johansgatan och haft en trevlig stund. De välkomnade mig mycket varmt idag och så fort jag slog upp balkongdörren rusade de ut på balkongen för lite frisk luft. Jag var lite rädd för att låta dem gå ut på balkongen då den inte är nätad och min körkompis bor på fjärde våningen, men de gör ingenting överilat där ute. Jag satte mig i fåtöljen och borstade dem, vilket de gillar högeligen. Inga obehagliga överraskningar att ta hand om var det idag heller, utan allting var gjort i lådan. (Slängde påsen i papperskorgen utanför Hotel Spar, hihi!) Jag går dit i kväll också när vi kommit hem från Lindome så de får kvällsmat och lite kel. Just nu läser jag boken "Om Rom" högt för dem ... de kommer och lägger sig på mattan och lyssnar och spinner. Och ibland sjunger jag en liten sång.

Glad midsommar på er, och ta det försiktigt om ni ska ut på vägarna!

Tjåggarång!

Senaste nytt om "gardinen"! :-D

Jag blir så glad när mina Facebook-kompisar engagerar sig i min gardenia. Ett par hade tydligen vid ett första ögonkast läst "gardinen" och trott att jag fått vita knoppar på gardinen. Det var roligt tyckte jag.

Den första knoppen som jag skrev om i mitt förra inlägg var tyvärr alldeles brun inuti, vad det nu kan bero på. Några tankar kring det, Skogseva, du som kan växter? Men till min enorma lycka upptäckte jag idag tre knoppar som håller på att öppna sig, en är nästan öppen och jag ser inget brunt i den. Doftar förföriskt gör den, så jag blir alldeles knäsvag. Jag håller tummarna och hoppas på det bästa.

Ringde till min älskade tonårsbästis Marie idag och gratulerade henne på födelsedagen. Vi tappade kontakten i många år beroende på många saker, men nu har vi hittat varann igen och håller på att boka upp en date. Hon har, precis som jag, haft det jättetufft med sjukdom som hon nu så sakteliga återhämtar sig från, och jag håller alla tummar jag har för att hon ska få fortsätta att må bra. Vi var verkligen som ler och långhalm hela högstadiet, den ena kunde inte synas utan den andra, och hon har spelat en verkligt stor roll i mitt liv. Nu ska det bli spännande att återfinna varandra som vuxna och se vad tiden har gjort med oss ...

Tjåggarång!

Trivs!

Är smått euforisk idag eftersom jag upptäckt en knopp på min gardenia som blivit vackert gräddvit och håller på att slå ut. Den har t o m börjat dofta så jag hänger där med näsan och drar in för fulla muggar. Växten dricker som en svamp, jag vattnar försiktigt på fatet en eller två gånger om dagen med rumstempererat vatten. Jag har ju aldrig varit någon stjärna på växter så lyckas jag med det här blir jag faktiskt mäkta stolt över mig själv. Gardenia är  favoritblomman framför andra. Just nu står den buskig och vackert grön i mitt fönster. Man ser med en gång när den behöver vatten för då börjar bladen hänga och förlorar sin spänst.

Igår kväll sa jag hej då till gosekatterna på Karl Johansgatan för den här gången, men det dröjer inte längre än till torsdag kväll innan jag får gå och mata dem igen. Min körkompis åker iväg igen över midsommar och kommer hem sent måndag kväll, så jag får nöjet att rå om dem i deras egen lägenhet i flera dagar. Det är bra att bo så nära, då kan man ställa upp om det behövs.

Jag sitter just nu och frossar i kakböcker. Vet inte vilken sorts kaka jag ska baka till midsommar och ta med till min moster i Lindome, där vi ska fira. Hon har redan fått smaka Den Fantastiska Mazarinkakan så det får nog bli någon ny. Det är nästan roligare att välja ut vilken kaka man ska baka än att faktiskt sedan baka den. Sådan har jag alltid varit ... roligare att titta på de inslagna julklappspaketen där de ligger i en hög än att öppna dem sedan!

Tjåggarång!

Helt slut ...

Det är ta mig f-n det minsta man kan säga efter att ha varit uppe sedan 6 i morse och kånkat grejer för att de där gubbarna skulle komma och sätta upp "framtidens bredband". Sedan var de här i FYRA TIMMAR och borrade och väsnades och skvätte damm och pulver och tappade skruvar och glömde sladdar ... man kunde inte gå runt i lägenheten för då snubblade man över maskiner eller annan utrustning. Men nu är det gjort. Jag har också kånkat tillbaka alla grejer (utom möblerna, dem får bror min ta hand om när han kommer från jobbet), dammsugit och tvättat golven. Det behövdes, för deras skor var minst av allt rena.

Har också hunnit gå upp en vända till gosekatterna på Karl Johansgatan och där var allt som det skulle. Fyllde på lite mat och rent vatten till dem och gav dem ett par bitar kattgodis.

Men se, nu tänker jag dyka på huvudet i bingen en stund, det må bära eller brista.

Tjåggarång!

Kärt besök på dialysen idag!

Min underbara vän Helen (ursäkta att jag FORTFARANDE inte vet hur du stavar ditt förnamn!), som blev transplanterad för några månader sedan, kom och hälsade på idag på dialysen med sin coola son. Jag hörde ryktas om detta av Danka förra veckan så jag var lite förberedd, även om jag inte visste vilken dag hon skulle komma.

Och vilken skillnad det var! Inget man direkt kunde sätta fingret på, möjligen hyns mycket friskare färg, men det var en helt annan livsgnista i denna härliga tjej mot förut, när vi satt och tjötade i stolarna varje lördag. Jag har saknat henne något rent enormt och det var så roligt att träffa henne igen. Allt har gått bra och i morgon skulle hon på ny koll på Sahlgrenska. Det är ju ett spring utan dess like när man är nytransplanterad. Jag har sagt det förr, men jag är otroligt glad för hennes skull och att allting gick vägen. Vi ses säkert snart igen, Helen!

Jag är kattvakt torsdag - söndag åt min körkompis Heléns två katter och i eftermiddags var jag där första gången. Jag satt på hennes underbara, blomsterfyllda balkong och läste och katterna svansade omkring mig - mest den ena, den kolsvarta. Presenterade mig också för grannen som anropade mig från sin balkong. Han ville väl veta vad jag var för en. Det är roligt att vara kattvakt och de här två är så goa och kelna.

Är trött som en gnu idag, fick ju inte tillfälle att ta mig en lur efter dialysen. Och i morgon är det väl ingen ro här, när de ska komma och greja med bredbandet. Jag försökte tala med mamma i telefon på dialysen men hon hörde knappt mig och jag hörde tydligt vilket oväsen det var med allt borrande. Men Fritz hade i alla fall 758 i flöde vilket är väldigt bra och nästan samma som förra månaden, så jag klappade honom lite uppmuntrande och sa några berömmande ord. Även en fistel är en människa ... :-D

Tjåggarång!

Första onsdagen utan kören ...

Sorgligt men sant ... vi har sommaruppehåll ända till den 24 augusti. Vad ska jag göra ikväll? Jovisst ja, jag ska ju förhoppningsvis gå på stadspromenad - om jag orkar. Idag är det städning på schemat och på fredag kommer gubbar och ska fixa med något som de kallar "framtidens bredband". Obekvämt är det när de kommer hit, man måste flytta möbler och annat som man inte riktigt orkar. Framför allt måste man flytta på allt löst som ligger över ytorna och som man snart får rascha på eftersom man så gärna vill röja riktigt i ordning i sitt rum och aldrig kan uppamma de krafter som krävs för att göra det.

Jag hör hur de borrar och har sig i någon lägenhet längre ned i huset. De väckte mig, de skurkarna. Det blev sent igår kväll och jag hade behövt sova längre. Morr! Det är det värsta som finns att bli väckt av en borrmaskin. Jag menar, man får ju hjärtsnörp även när man är vaken när de sätter igång och man inte är beredd på det!

Just nu står alla balkongblommorna inne på köksgolvet. De har stått på balkongen tills i går kväll, men det började blåsa något så infernaliskt och jag riktigt såg för mig hur alla krukorna låg strödda över balkonggolvet när vi vaknade idag, så vi bestämde att ta in dem. Mamma fixar med blomlådorna så fort jag städat färdigt. (Jag vet, bra tajming, men dygnet har bara 24 timmar ...)

Tjåggarång!

Sommarmåndag

Hur kommer det sig att alla miljoner småsaker man har att fixa med går så mycket lättare på sommaren? Jag kvider aldrig så mycket för att t ex gå upp till apoteket och annat så här års. Kanske det beror på att det är ett helt företag på vintern att bara gå ett kvarter eftersom man måste bylta på sig så mycket ... kängor, dubbla tröjor, jacka, halsduk ... jag blir trött bara jag tänker på det.

Mitt byte idag, förutom mediciner, blev två kartonger ljuvligt rödlysande svenska jordgubbar som ska avnjutas i kväll med skumvispad grädde till (åtminstone för mig - jag om någon borde låta bli grädden men se det bryr jag mig inte om!). Jag blir varm i hjärtat när jag ser de här jordgubbstjejerna stå i hörnen på torg och gator med sina kartonger. Jag älskar jordgubbar så till den milda grad att jag brukar börja räkna ned redan vid december. "Nu är det bara ett halvår kvar så kommer jordgubbarna."  :-D

Idag åker mamma och jag på span-resa till Plantagen på Tagenevägen för att se om de har något passande till balkongen. Vi måste få riktig ordning där annars känns det inte som sommar. Men vi köper inte för köpandets skull, har de inget som passar så åker vi någon annanstans en annan dag. Nu när mamma har fått färdtjänst blir allt så mycket enklare, hon slipper trötta ut sig på bussar och spårvagnar och får lite krafter över till annat.

Tjåggarång!

Fantastiskt lyckad träff!

Gårdagskvällen var redigt lyckad. Sitter här med en Marabou Schweizernöt-cookie bredvid mig och knaprar för att försöka få ihop något vettigt av alla goda smak- och sällskapsintryck. Någonstans här utanför har någon tänt en grill och det doftar marinad med mycket vitlök, något som verkligen främjar aptiten.

Vi träffades utanför Cicero kl 18 och gick in och satte oss. Det var vackert väder, men restaurangen låg i skuggan så dags så det blåste lite kyligt och det var skönare att sitta inomhus. Jag gjorde slag i saken och härmade min mor och beställde in något rött och mousserande att dricka som apéritif, men tyvärr kunde jag inte avsluta den eftersom den brände hela vägen ned i magen på mig. Jag är inne i en halsbränneperiod och kan få rent outhärdligt ont, så mamma drack upp den med ... De andra tjejerna drack cider och isvatten.

Det är så roligt att träffa nya människor. Det finns så mycket att prata om, så mycket att lära sig om varandra. Samtalet flöt på utan longörer och det var tre jättemysiga tjejer som vågade ta steget och komma på Matklubbsträffen. Det blir alltid ett stort bortfall, och just nu är det ju skolavslutningstider (eller har varit) och folk är antingen väldigt i farten eller väldigt trötta efter alla festligheter.

Menyn var föremål för mycken diskussion. Mamma och jag har ju varit på Cicero förut, så vi visste att maten är god där. Jag fick svåra kval när jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle beställa pasta eller något från grillen - jag hade ju ätit Carbonara på dialysen, så till sist bestämde jag mig för grillen. Men då kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle välja därifrån ... Mamma är ännu värre än jag, finns det två saker att välja mellan får hon ångest.

Men till sist enades vi om Insalata Caprese (tomat, mozzarella, persilja och någon balsamico-tjosan), alla utom en. Hon skulle inte ha någon förrätt. Till detta beställde vi vitlöksbröd. Mycket gott, och vi var rejält hungriga så det satt bra. Sedan valde jag och mamma (till sist) grillad, getosttoppad oxfilé med grönsaker, rödvinssås och potatisgratäng. Gratängen kom i en individuell liten fyrkantig form och var superbt god. Oxfilén var perfekt grillad som jag ville ha den. Resten av tjejerna valde pasta i olika former. Och till efterrätt tog jag och en av tjejerna en passionspannacotta. Mamma och Emma valde friterad glass med kanelstekta äppelklyftor - jag provsmakade glassen och friteringen var helt delikat. Den ska jag definitivt ta nästa gång. Ett par av tjejerna beställde också in chokladtryfflar.

Jag var proppmätt när jag satt i mig alltsammans, och de fyra hundralappar mitt individuella kalas gick på var ett pris jag tyckte var mer än bra. Hade inte skattepengarna kommit hade jag dock aldrig kunnat kosta på mig ett sådant kalas ...

Hela tiden pratade vi om allt och ingenting. Mamma som gärna är litet reserverad i sällskap med nya människor pratade på och smälte in fint i sällskapet.

Jag har beslutat mig för att anordna en ny träff till senhösten, och då hoppas jag fler törs komma med. Vi hade så roligt!

Tjåggarång!

Matklubbsträff!

I kväll kl 18.00 möter jag och min mamma upp tre tjejer från västra Sverige som är medlemmar i Matklubben, där jag också är medlem. Det här är den andra medlemsträffen jag har arrangerat och det är ju lite synd att det inte kommer fler än tre (det var väldigt många som ville komma från början, men saker och ting kommer ju alltid i vägen, det är ohjälpligt). Vi ska gå till Cicero i Linnéstaden och äta gott - jag vet ju att maten är superb där, det tråkiga är bara att man får beslutsångest när man ska beställa ... Särskilt roligt är det att mamma vill följa med, hon går ju så sällan någonstans numera p g a sina smärtor. Jag tror min själ att hon lever upp nu på sommaren!

I övrigt var det en riktig toppendialys idag, och Kjell och jag fick även löst Melodikrysset. Idag var det snubblande nära att vi fick överge en ledtråd, men med mammas hjälp gick det bra. Jag ringde hem och satte myror i huvudet på henne så hon inte kunde släppa tanken på låten, och sedan ringde hon tillbaka och sa att "det var tur för dig att jag kom på det!" :-D

Nåja, jag berättar om träffen och den goda maten i morgon. Nu lovar jag att jag ska skriva! Jag ska också hem till min körkompis och gå igenom vad hennes katter behöver eftersom jag ska vara kattvakt åt dem vid två tillfällen nu kring midsommar.

Tjåggarång!

Försenat saftigt inlägg!

Ja ja jaaaa, jag vet! Jag är en dålig människa som inte har skrivit som jag lovade! :-D

Men idag har varit en underbar slappardag, som började grått men verkar sluta med strålande sol. Jag skulle ge mycket för att få slippa gå till dialysen i morgon och få en riktig långhelg, men det går ju inte.

Om jag då ska berätta om mina spännande och fantastiska dagar i tur och ordning, så började det med spionvandringen i tisdags. Det var en grej som jag absolut inte ångrar att jag följde med på, trots att det innebar risk för liv och lem för min del (kommer till det senare). Vi samlades bakom Tyska kyrkan, alltså på Köpmansgatan. Gräset i den lilla parken bakom kyrkan lyste nästan självlysande grönt och det doftade grönska i luften. Regnet liksom hängde över oss men det blev aldrig något av det, bara ett par stänk längre fram i promenaden.

En kortvuxen, svartklädd typ med fläthästsvans kallade ihop oss och vi fick betala till hans medhjälpare, en piercad tjej som mest stod och stirrade i marken under tiden som han pratade (hon hade väl hört alltihop ett antal gånger förr, skulle jag tro). Vi började några steg nedför gatan där huset låg som inrymt redaktionen för Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning. Där var Torgny Segerstedt chefredaktör och han bidrog en hel del till att Norge fick tidningar insmugglade till sig, för de hade ju ingen fri press under andra världskriget eftersom Norge var ockuperat av Tyskland. De smugglade alltså dessa tidningar fastsatta UNDER tåget, för där tittade tyskarna inte! De gick "bara" igenom vagnarna. Vilken genial idé! Jag var lite bekymrad eftersom jag inte visste var denna tidning legat, trots att jag bott i Göteborg hela mitt liv. Torgny Segerstedt skrev ju mycket kritiska artiklar om nazi-Tyskland och fick varningsbrev från regimen om att han skulle sluta skriva, annars skulle det bli tråkigheter. Men som den sanna eldsjäl han var struntade han blankt i det.

Jag kan ju inte dra promenaden i sin helhet, men vi traskade runt i kvarteren kring Nordstan och även över till Lilla Torget och bort mot Kungshöjd. Den här fläthästsvansen hade en röst som hördes bra så det var ingen som behövde missa något. Men det var nedanför Kungshöjd som det klargjordes att vi skulle gå uppför de ungefär 50 000 trappstegen ... och jag trodde jag skulle dö när jag hunnit till hälften. Men efter en liten andhämtningspaus kunde jag fortsätta. Jag tyckte det var lite konstigt att de inte frågade om någon hade svårighet att gå i trappor, för det brukade de alltid göra, sa medhjälperskan. Men som sagt, upp kom jag i inte alltför svimfärdigt skick.

Det var en väldigt spännande promenad och väl värd sina 100 kronor. Jag hade väl lite koll på att det varit väldigt aktivt här i stan under den perioden, men det var så mycket jag inte hade en aning om att det var underhållande precis hela tiden. Och nu väntar jag med spänning på spökvandringen till sensommaren/hösten och även en utlovad promenad i det kriminella Göteborg, med styckmord och andra läckerheter. (Vad säger detta om mig och mina intressen?)

Och i onsdags hade vi vår sommaravslutning i kören. Jag kan meddela att abstinensen redan nu har satt in. Eftersom jag inte har någon egen kvartett att sjunga med under sommaren får jag inte alls någon påfyllning, och uppriktigt sagt vet jag inte hur jag ska klara mig.

I alla fall skulle kvällen helt ägnas åt Marie, vår dirigent, som fyllt 50. Och detta hade hon inte skuggan av en aning om! Hon trodde att det skulle bli en helt vanlig sommaravslutning som alla andra, men hej vad hon bedrog sig. Hon blev hämtad med sportbil och körd först till en vätskekontroll (:-D) och sedan i hisnande fart till Åsa Laurin, körens president, och där stod vi alla och tog emot henne med Ja må hon leva många lyckliga år. Hon var helt omtumlad när hon klev ur bilen och sa att hon tjutit som en tonåring i kurvorna. Marie gillar fart och fläkt!

Sedan var det "poängpromenad" med frågor om Marie, en snitslad bana som gav många av oss myror i huvudet (eller vad det heter).

Åsa har ett underbart hus med havsutsikt åt alla möjliga håll plus en altan med brädgolv och anslutande klippor. Där skulle vi sitta och äta och turvis gå upp och underhålla. Alla hade med sig vad de ville grilla plus dryck, och Åsa höll med potatissallad och grönsakssallad. Jag hade bakat två upplagor av Den Fantastiska Mazarinkakan från Åsa Ädelholms matblogg "En sida med mat" och det fanns även kladdkakebrownies som var helt delikata. Det är så underbart med den här kören, för alla hjälper till på det sätt de kan bäst. Jag kan ju aldrig bära tunga saker och hålla på för mycket eftersom jag måste passa Fritz, så jag anmäler mig alltid först när det behöver bakas något.

Det var ett fantastiskt väder med värme och solsken och då och då en svag fläkt som drog över altanen, där vi omväxlande åt, sjöng, skrattade och grät. Jag och mamma hade skrivit en text till låten "Ain't She Sweet" som handlade om Marie. Vi skrev den redan till hennes 40-årsdag, och sedan omarbetade vi den så den passade 50-årsdagen. Sedan hade jag skrivit ett litet tal till Marie där jag berättade för henne vad hon betydde för mig och hur stor del både hon och kören haft i att jag orkat komma tillbaka dels efter hjärtsjukdomen, dels nu under njursjukdomen. Kören har ju varit min ventil och många gånger min livlina, det enda roliga jag haft att leva för utöver familjen som alltid stöttat mig. Det var INTE bara mina ögon som var våta efter det talet! Jag är så lycklig över att ha mina körsystrar ... Det var kvartetter, duos, trios och hela kören om vartannat och Nina, äntligen hemkommen från Nya Zeeland, gjorde en glimrande insats som konferencier. Love you Nina, även om jag inte tror att du läser min blogg! Det är inte lätt att hålla styr på oss galna damer men du lyckades galant!

Onsdagskvällen kommer jag att minnas länge, länge! Det var magi i luften med vädret, sången, skratten och gemenskapen. Vi ska vara mycket, mycket stolta över vår kör och ta hand om den och varandra som vi gjort hitintills, för vi har något väldigt bra här.

Till er som läser den här bloggen, kända som okända, vi har gästkvällar den 24 och 31 augusti. Kriteriet är att ni måste vara tjejer/kvinnor och över 18 år och kunna sjunga någorlunda och dessutom älska att göra det! Ni kan inte hamna i en bättre kör. Vi jobbar stenhårt men vi har kul när vi gör det!

TjåggaRÅNG!

Läggdags, men ett rejält inlägg kommer i morgon, eller rättare sagt idag!

Som sagt, det är sent, dialys i morgon så det är tidig uppgång, men jag lovar ett saftigt inlägg i morgon. Har varit på underbar avslutningsfest med kören och abstinensen inför sommaruppehållet har redan satt in. Var också på spionvandring med min bror och ca 30 andra i förrgår, så jag har en del att berätta.

Tjåggarång! :-D

Uppfylld av juni

Jag undrar om det finns någon vackrare månad än juni? Inte i min värld åtminstone. Idag har jag haft en fantastisk dialys. Kände redan när jag vaknade att det skulle bli en bra dag, fast jag lyckades få tag i laddarsladden i morse när jag skulle stänga av larmet och telefonen flög genom rummet och landade med en smäll mot dörren (ja, den klarade sig).

Det var en av mina favoritchaufförer som körde mig hem idag. Han frågar alltid så glatt: "Har du cyklat färdigt nu?" Och han kom ihåg att jag hade varit i Tyskland. Det är banne mig inte dåligt, så många patienter som de kör hit och dit på dagarna. Jag ska faktiskt sätta in Dagens Ros till alla mina goa och glada taxichaufförer. Sedan finns det ju några rejäla bottennapp, men de är undantagen som bekräftar regeln.

Efter en slapp eftermiddag hemma (tyckte jag var värd det eftersom jag körde stenhårt på cykeln idag) bar det av till Tuve där vi skulle sjunga för Marie, vår dirigent, som fyller 50 idag. Hon hade satt upp ett stort tält i trädgården där alla satt bänkade och åt och drack gott, precis som det ska vara. Många i kören (musikkommittén, co-dirigenter m fl) var redan där när vi kom och de sällade sig naturligtvis till oss. Jag tror Marie hade väntat sig någon form av hyllning från kören, men hon grät likafullt när vi sjöng "Friends, just friends". Gud vad jag älskar kören!

Otroligt - här sitter jag omgiven av svalornas sisande och kråkornas kraxande (det där sista skulle jag gärna vilja ha lite mindre av, det är väldigt gott om kråkor här i år!) och någonstans sjunger en koltrast. Och det känns knappt att fönstret är öppet, bara ibland fläktar en sval vind in i mitt rum. Det här bara MÅSTE vara den absolut vackraste tiden på året ...

Tjåggarång!

Ett lite allvarligare inlägg - rakt på sak

Ja, allvarligt och allvarligt, men jag tänker ofta på en sak nu för tiden.

Förr var jag väldigt rädd för att dö. Jag blev hyperstressad av att ens tänka på det. Eftersom jag inte tror på någon existens efter detta (även om man aldrig kan vara säker) tror jag inte heller att jag får träffa familj, släkt och vänner, vilket gjorde det hela än mer nattsvart.

Men en dag upptäckte jag att jag ju gick omkring och tänkte på döden så att jag glömde bort att uppskatta allt som levde omkring mig, inklusive mig själv! Den här insikten kom strax innan jag blev så dålig, och idag kan jag se på mig själv och säga att jag har kommit en bra bit på väg i min bearbetning av detta. Jag är fortfarande rädd för att dö, självklart är det inget jag vill trots att jag många gånger varit svindlande nära med mina dramatiska tillstånd, men nu balanseras det upp av att jag förmår uppskatta livet. Och det känns som en sådan styrka.

Därför har jag skurit ner mycket på de gånger jag säger "Gud, vad tiden går!" eller "Å, är det redan juni?" Det händer ibland, för jag är ju inte mer än människa, men i stället tänker eller säger jag (fast det är svårt att förklara): "Å, vad jag är lycklig som får vara med om det här IGEN!". Igår tänkte jag på hur trösterikt det på något sätt känns att tänka på det här eviga kretsloppet som vi upplever varje år. Snart vänder det mot mörkare tider, men dem måste vi ju igenom om vi vill uppleva de ljusare tiderna som kommer efteråt! Jag vet att många människor blir deprimerade och svältfödda på ljus under den mörka årstiden, och jag förringar inte deras upplevelser på minsta sätt, men hittar man bara ett sätt att tänka "här och nu är vad som gäller, jag ska inte tänka på de fyra månader av mörker som ligger framför mig utan leva genom varje dag" så finner man att rätt vad det är är det ljust i sovrummet när man vaknar, rätt vad det är kvittrar koltrasten sitt lilla hjärta ur sig, rätt vad det är har himlen den där speciella sommarblå färgen (som den har idag).

Jag har slutat tänka: "Hjälp, nu har jag fyllt 47 år. Nu är jag snart gammal." I stället tänker jag: "Idag har jag fyllt 47 år, och tänk så många år jag har kvar!" Jag låter tiden arbeta för mig i stället för emot mig.

Ute luktar det nyklippt gräs, och SVALORNA HAR KOMMIT! Det gör mig så lycklig! Finns det något skönare än att sitta på balkongen under parasollets svalkande skugga, med ett glas med något kallt och fruktigt bredvid, läsa något bra och bli ackompanjerad av svalorna? :-D

Tjåggarång!

Känns ändå lite bra!

Ute i köket lagas det kycklinggryta med schalottenlök, paprika, tomater och champinjoner. Jag sitter inne i mitt rum och försöker tänka bort huvudvärken som allt oftare kommer nu efter dialyserna. Jag tror att det kan ha med ACn där inne att göra eller också drar det från fönstren, eller inte vet jag ... men jobbigt är det i alla fall, även om det fortfarande är mycket bättre än det var.

Det blev ingen promenad idag som jag hade ställt in mig på. Jag har ju lyckats glömma bort allt om Kristi Himmelfärdsdag och trodde att jag skulle hämta medicin på apoteket på hemvägen. Jo mors! Nej, det fanns ingen personal som kunde gå med ut och valla mig idag och jag har ingen lust att gå själv. Det funkar ju ändå inte sen när det blir mörkt, för man vill inte gå ensam i de trakterna då (Flunsåsparken and the like).

Dialysen gick annars bra, även om jag bara med ett nödrop kom upp i min målsättning (jag bestämmer själv mitt mål och ställer in det på maskinen). Carbonara fick jag prick kl 12 idag och blev full i skratt.

I morgon ska mamma och jag antagligen åka och köpa balkongblommor. Det ska äntligen bli lite fint på balkongen så vi kan sätta upp vårt parasoll som vi höll på att knäcka oss på förra sommaren när vi köpte det på IKEA. Ett rätt säkert kort är margueriter och röda pelargoner, men vi får se. Jag har ju fått för mig att jag vill odla tomater också ... :-D

Tjåggarång (så länge!)!