Tankar

Som jag sa i mitt första inlägg har jag lärt mig enormt mycket om  mig själv sedan jag råkade ut för mitt trauma i april 2009 och fick börja dialysbehandlingarna. Jag är inte alls säker på att jag hade kommit till samma insikter om jag inte hade befunnit mig på den väg jag går på nu. Och jag är så otroligt tacksam för att jag har fått chans att lära mig att bättre förstå mig själv och min situation! Det där kan låta ädelmodigt och tappert i överkant, det inser jag, men det är faktiskt så jag känner.

Förr var jag en ganska orolig människa, jag bekymrade mig, ältade mycket och tänkte onödigt framåt. Jag har alltid älskat att planera långt i förväg. DÅ ska vi ha stor fest, DÅ ska jag göra det, DÅ ska jag resa dit. Men min sjukdom lade hinder i vägen för mig, och i början var det väldigt svårt att försöka fatta att nu måste jag ta dagen som den kommer. Nu är det min dagsform som avgör om jag överhuvudtaget ska orka sticka näsan utanför dörren. Ibland är jag så trött att jag bara vill spy åt allting, och då är det viktigt att inte ha tagit på sig för mycket. Jag är van vid att vara lite av en Duktig Flicka och har alltid erbjudit mig att göra liiiite för mycket.

Men slutligen har jag begripit att det inte bara är jag som håller i tyglarna längre. Sjukdomen och jag måste samarbeta för att jag ska ha en dräglig tillvaro. Det är en sådan lättnad att det känns som om en sten faller från mitt bröst varenda gång jag kommer hem från dialysen och säger: "Jag tror jag måste gå och lägga mig och sova en stund!" i stället för att fara runt som en tätting och städa och tvätta golv eller, än värre, sitta och tänka på allt jag har att göra och bli orkeslös och totalt utsugen och deppa ihop för det. (Oj, vilken lång mening det blev.) Och att jag faktiskt går och lägger mig och sover och inte bara pratar om det är ett fall framåt utan dess like.

Kort sagt, jag har lärt mig att jag varken är Superwoman eller hennes totala motsats, vad hon nu än kan kallas. Jag är jag, även med min sjukdom. Jag måste bara rita om gränserna!

Kramar på er! Tjåggarång!