Med mobilen klistrad vid kroppen ... :-D

Rubriken stämmer verkligen på mig just nu. I och med att transplantation måste kunna få tag på mig kvickt, vågar jag inte gå någonstans utan mobilen. Det vore mycket dumdristigt. Visst, de har nummer som de kan nå mina övriga anhöriga på och som kan upplysa dem om var de kan få tag på mig, men det är ju JAG som vill ha samtalet som kommer att ge mig det liv jag vill ha ...

Jag kunde inte sluta dansa omkring här hemma i går kväll. Men ni skulle ha sett min mamma när jag läste upp brevet ... hon blev alldeles blek, iskall och började darra. Det var ju mamma som hittade mig på köksgolvet den ödesdigra dagen 24 april 2009, när jag höll på att svälja tungan och hade svåra kramper och bara ropade på hjälp fast jag knappt visste var jag befann mig. Och det har lett hit. Det har nog varit mer traumatiskt för henne än för mig, och mer traumatiskt än vad hon har talat om för mig. Och jag kan aldrig bli kvitt mina skuldkänslor för det, hur irrationellt, ologiskt och orimligt det än låter. Hon berättade för mig att när ambulansen hade kört iväg mig till sjukhuset (min bror åkte med) och hon följde efter litet senare, mötte hon sjukhuspersonal i hissen med mig på en bår. Jag var helt borta. Hon höll mig i handen under vägen upp till intensiven ... det är så rörande.

Men nu är jag beredd att jobba hårdare än någonsin för att komma i så god form jag kan före operation. Jag kan ha väldigt lång tid på mig, men det vet man ju inte säkert, så jag föredrar att jobba enligt min nuvarande plan plus kanske att börja simma om jag har råd (vilket jag förmodligen inte har, men jag ska luska runt).

Mina kära vänner, mig syns jag vädrar morgonluft!

Tjåggarång!