Jag slår vad om att ni trodde att jag på något mystiskt vis hade utraderats, men se det har jag inte! Efter en turbulent period med oro blandad med positivism segrade till slut positivismen och nu ser jag ljust på framtiden igen. Saker och ting som hänt mig ända sedan tonåren kanske kommer att få sin naturliga förklaring snart och det känns väldigt, väldigt skönt om det är som endokrinologen och jag misstänker.
I övrigt inte så mycket nytt, allt går på i sin vanliga lunk. Fritz börjar småkrångla lite grann igen och på dialysen förbereder man för nedskärningarna genom att dra ned på antalet patienter och sköterskor. Än har vi inte fått veta exakt vilka som får gå och vilka som får stanna, men som det ser ut just nu får åtminstone jag stanna på Lundby trots att jag egentligen hör till Sahlgrenska. De går främst efter geografisk tillhörighet.
Jag är nu färdig med min patientstödsutbildning och nu kan jag dra igång utbildningar tillsammans med min resursperson när som helst. Det lär dock inte bli förrän tidigast efter årsskiftet eftersom det är så mycket med kören nu under resten av året. Vi ska ju utgöra Den Sjungande Julgranen vid åtminstone 6 tillfällen i Bältesspännarparken.
Har inte så mycket mer att skriva om just nu, men skrivlusten kommer tillbaka nu när jag kan frikoppla från det oroliga och ängsliga och fokusera på att leva livet igen!
Tjåggarång!
