Efter en sådan totalupplevelse som jag hade i helgen brukar det alltid kännas lite tomt och tråkigt. Har man haft så mycket kring sig, fått känna så mycket glädje, så blir det lätt lite mellanmjölk att komma tillbaka till vardagen. Men den här gången känner jag inte riktigt så. Eftersom jag aldrig trodde jag skulle kunna åka från början känns allt det här som en enorm, gigantisk jättebonus! Dessutom känner jag mig oövervinnerlig. Jag kan fixa det mesta! Jag hängde med hela helgen, travade som en tokig nedför backarna i Stuttgart (ja, träningsvärken har försvunnit nu!), och orkade med nästan alla klasser - även om jag ibland var tvungen att uppsöka tystnaden i "rosenträdgården" på andra våningen där konferensrummen låg. Har fått nya vänner, både tyska och amerikanska, på Facebook (jag vet att jag är en FB-nörd) och det gör att linan inte känns kapad mellan mitt dagliga liv och det här konventet.
Igår på dialysen flög jag nästan lika högt som våra plan gjorde där ovan molnen. Sköterskorna ville ju höra hur jag haft det och jag berättade såklart mer än gärna. T o m min läkare kom och frågade hur jag haft det och om jag hållit mig ifrån gurka där nere ... Han påpekade att jag såg glad ut, "men det gör du ju alltid", sa han där jag satt med min Spaghetti Carbonara. Skönt var det i alla fall att inte behöva gå dit idag! Jag sov som en stock inatt, resan sitter fortfarande i systemet.
Arbetet på boken fortskrider, men långsamt. Jag vill som sagt inte stressa fram något. Men det känns som om det kommer att bli bra!
Tjåggarång!
tisdag 31 maj 2011
måndag 30 maj 2011
Oj oj oj ...
Herregud vilken fantastisk helg kören har haft i Stuttgart! Vi bodde på vandrarhemmet Jugendherberge Stuttgart International och allting skedde där. Lyx med dusch på rummet på ett vandrarhem! Maten lämnade dock en hel del övrigt att önska. Av en slump slank jag, Solveig, Kerstin och Helén ned i stan på fredagsförmiddagen (lunchen på fredagen ingick ju inte i workshopen) eftersom vi var hungriga som vargar och behövde något att äta. Då upptäckte vi hur högt upp vandrarhemmet faktiskt låg jämfört med stadens centrum! Men Helén är en av dessa avundsvärda människor som har inbyggd kompass och radar och vi tog oss nedför backarna och de branta gatorna och frågade oss fram till ett steakhouse som vi hört skulle ligga i centrum mittemot Westbahnhof. Och mycket riktigt, där låg Stuttgarter Hofbrau. Jag åt en Block Burger, en kolgrillad hackebiff, med bakad potatis och sourcream och coleslaw. Det gick ned med besked kan jag säga. Sedan rymde vi från den trista lunchen på lördagen också och gick till samma ställe, så mina ben är mer än halvdöda av träningsvärken efter gåendet i alltför platta skor ... Det bör dock i ärlighetens namn nämnas att jag blåvägrade att ens försöka gå uppför alla dessa backar och trappor igen, så det blev taxi tillbaka till vandrarhemmet!
Det skulle ta för stor plats och kanske vara för trist för icke körmänniskor att läsa om allt vi gjort och allt vi lärt oss, men helgen har varit totalt outstanding. Kvartetten Timeless från USA var våra coacher, och i den kvartetten ingår de gamla ex-Rumors-medlemmarna Dale Syverson (världens underbaraste bariton) och Peggy Gram (världens underbaraste bas). Gothia fick också en härlig coachning av Bonnie, leaden i kvartetten, som fick kalla in Dale eftersom vi var så bra att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med oss. Dale gjorde underverk särskilt med basarna, som nu tar för sig som aldrig förr men "på tredje våningen". Vi har alla lärt oss mycket mer om den där tredje våningen, som är ett bra ställe att vara på om man vill hushålla med sin luft (vilket jag haft problem med i alla år eftersom jag ibland tycker att jag läcker som ett såll). På lördagskvällens show var det vi som fick mest jubel och applåder av alla (förutom Timeless förstås), och det är ju förstås bara som det ska vara. Don efter person! När vi hade sjungit "What'll I Do", vår tävlingsballad förra året, grät Dale så mycket att Timeless inte kunde gå upp och sjunga direkt efter oss som det var tänkt, utan de fick vänta en liten stund så hon kunde samla sig. Det var inte bara sången, sa hon, utan det var vårt sound och våra ansikten, vårt engagemang.
Flygresorna åt båda håll gick bra, förutom att alla på mitt flyg, förutom jag och Kerstin (samt Petra och Helén, men de hade sitt bagage med sig i kabinen) förlorade sitt bagage i Berlin. De fick dock igen det på kvällen, men en del väskor var mer än lovligt tilltygade. De såg ut som om de varit i helvetet och tillbaka. Jag upptäckte igen hur mycket jag älskar att flyga! Start- och landningsögonblicken är magiska för mig, men mest starten. Så fort går det alltså att komma upp bland molnen! Där är jag ju för jämnan förstås när jag tränar med kören och vid många andra tillfällen också ... :-D
Tjåggarång!
Det skulle ta för stor plats och kanske vara för trist för icke körmänniskor att läsa om allt vi gjort och allt vi lärt oss, men helgen har varit totalt outstanding. Kvartetten Timeless från USA var våra coacher, och i den kvartetten ingår de gamla ex-Rumors-medlemmarna Dale Syverson (världens underbaraste bariton) och Peggy Gram (världens underbaraste bas). Gothia fick också en härlig coachning av Bonnie, leaden i kvartetten, som fick kalla in Dale eftersom vi var så bra att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra med oss. Dale gjorde underverk särskilt med basarna, som nu tar för sig som aldrig förr men "på tredje våningen". Vi har alla lärt oss mycket mer om den där tredje våningen, som är ett bra ställe att vara på om man vill hushålla med sin luft (vilket jag haft problem med i alla år eftersom jag ibland tycker att jag läcker som ett såll). På lördagskvällens show var det vi som fick mest jubel och applåder av alla (förutom Timeless förstås), och det är ju förstås bara som det ska vara. Don efter person! När vi hade sjungit "What'll I Do", vår tävlingsballad förra året, grät Dale så mycket att Timeless inte kunde gå upp och sjunga direkt efter oss som det var tänkt, utan de fick vänta en liten stund så hon kunde samla sig. Det var inte bara sången, sa hon, utan det var vårt sound och våra ansikten, vårt engagemang.
Flygresorna åt båda håll gick bra, förutom att alla på mitt flyg, förutom jag och Kerstin (samt Petra och Helén, men de hade sitt bagage med sig i kabinen) förlorade sitt bagage i Berlin. De fick dock igen det på kvällen, men en del väskor var mer än lovligt tilltygade. De såg ut som om de varit i helvetet och tillbaka. Jag upptäckte igen hur mycket jag älskar att flyga! Start- och landningsögonblicken är magiska för mig, men mest starten. Så fort går det alltså att komma upp bland molnen! Där är jag ju för jämnan förstås när jag tränar med kören och vid många andra tillfällen också ... :-D
Tjåggarång!
måndag 23 maj 2011
Askmoln och annat smått och gott
Nu sitter jag nöjd och belåten igen efter dagens gigantiska tvättpass. Äntligen är hela lasset klart, uppdelat på två dagar. Vad gör man inte för konsten? Och mamma värmde rester från gårdagens ljuvliga Korv Stroganoff åt mig och kokade ris till, så jag hade bara att sätta mig vid dukat bord. Min mamma är världens goaste. Hon har gått igenom så mycket i sitt liv och gör fortfarande med sin svåra reumatism och kassa rygg, men ändå hjälpte hon mig att hänga upp kläder idag och fixade käk och allt. Det är ju så, man slutar aldrig att vara barn till sin mamma. Och jag önskar bara att jag kunde hjälpa henne mycket mer än jag redan gör, men jag måste vara realistisk. Jag orkar knappt med mig själv med den här sjukdomen.
Idag har jag varit och gjort magnetröntgen på hjärnan. Jag har väldigt förhöjda halter av ett ämne som heter prolaktin, och det kan vara förorsakat av min njursjukdom. De vill bara förvissa sig om att jag inte har någon skit på hypofysen. Och det har jag bestämt att jag INTE har, för någon gång får det fan ta mig räcka.
Idag fick vi veta att ännu en vulkan på Island, Grimsvötn (???) har fått ett utbrott. Genast får man då hjärtat i halsgropen, för man minns ju hur det var förra året när Eyjafjallajökull fick spatt och spydde ut aska och lava. Hur ska det gå med flighten på fredag till Stuttgart? Nej, det kommer inte att bli några problem. Det har jag också bestämt. När jag nu äntligen kan åka med efter alla omständigheter, så ska INGENTING äventyra min resa! Då gör jag myteri!
Jag har börjat skriva på boken nu. Det bästa var, kände jag, att börja med någonting där det säkert skulle flyta på med skrivandet, så jag började med min älskade Fritz. Just nu känner jag en mycket stor ömhet för honom. Så dålig som han var när han dog och blev räddad av den snygge norske kirurgen i allra sista minuten, och som han ändå spottade upp sig och började jobba t o m mycket bättre än innan. Jag lär väl aldrig glömma hur de var inne varje halvtimme och lyssnade och kände på honom, medan jag log segervisst och gjorde tummen upp. Dessutom höll de på att skratta ihjäl sig åt hans namn. En fistel som heter något, och så ett namn som Fritz!
Kunde inte låta bli att käcka till det idag efter magnetröntgen heller. Jag frågade om jag fastnade på plåtarna (svaret kommer till min läkare efter 5 dagar sa de). "Jodå", svarade sköterskan, "det blev jättefina bilder." "Bra det, för jag log nämligen!" sa jag ...
Tjåggarång! :-D
Idag har jag varit och gjort magnetröntgen på hjärnan. Jag har väldigt förhöjda halter av ett ämne som heter prolaktin, och det kan vara förorsakat av min njursjukdom. De vill bara förvissa sig om att jag inte har någon skit på hypofysen. Och det har jag bestämt att jag INTE har, för någon gång får det fan ta mig räcka.
Idag fick vi veta att ännu en vulkan på Island, Grimsvötn (???) har fått ett utbrott. Genast får man då hjärtat i halsgropen, för man minns ju hur det var förra året när Eyjafjallajökull fick spatt och spydde ut aska och lava. Hur ska det gå med flighten på fredag till Stuttgart? Nej, det kommer inte att bli några problem. Det har jag också bestämt. När jag nu äntligen kan åka med efter alla omständigheter, så ska INGENTING äventyra min resa! Då gör jag myteri!
Jag har börjat skriva på boken nu. Det bästa var, kände jag, att börja med någonting där det säkert skulle flyta på med skrivandet, så jag började med min älskade Fritz. Just nu känner jag en mycket stor ömhet för honom. Så dålig som han var när han dog och blev räddad av den snygge norske kirurgen i allra sista minuten, och som han ändå spottade upp sig och började jobba t o m mycket bättre än innan. Jag lär väl aldrig glömma hur de var inne varje halvtimme och lyssnade och kände på honom, medan jag log segervisst och gjorde tummen upp. Dessutom höll de på att skratta ihjäl sig åt hans namn. En fistel som heter något, och så ett namn som Fritz!
Kunde inte låta bli att käcka till det idag efter magnetröntgen heller. Jag frågade om jag fastnade på plåtarna (svaret kommer till min läkare efter 5 dagar sa de). "Jodå", svarade sköterskan, "det blev jättefina bilder." "Bra det, för jag log nämligen!" sa jag ...
Tjåggarång! :-D
söndag 22 maj 2011
Resfeber!!!
Jag har just kommit upp från tvättstugan där jag avslutat dagens tvätt plus satt upp mig i morgon. Vi hade så mycket att jag var tvungen att dela upp det på två dagar, och jag måste ha rena kläder med mig till Stuttgart. Vi åker ju på fredag, jag tror knappt det är sant! Jag har väntat så länge på just den här dan, och de e skönt att den äntligen kommit ... hahaha! Resfebern har faktiskt börjat sätta in. Det är konstigt det där att man alltid blir lite nervös innan man ska åka någonstans. Det var så länge sedan jag flög också. Hoppas jag inte har hunnit utveckla några konstiga fobier sedan 2004 när vi flög till Alicante, mamma och jag.
Och så medicinerna. Dem ska jag ordna i god tid så det inte blir gjort kvällen innan jag ska åka och så glömmer jag hälften. Får inte heller glömma mitt tjusiga engelska intyg som jag fått av min läkare om vilka mediciner jag behöver för min sjukdom (jag fick rätta några fel i det). Och så ska jag växla pengar ... och så ska jag ... och så ska jag ...
Ah, vad tusan, det ordnar sig säkert. Jag har åtminstone ett giltigt pass! Tror jag! Bäst att kolla ... och så ska jag ... och så ska jag ... och ...
Tjåggarång!
Och så medicinerna. Dem ska jag ordna i god tid så det inte blir gjort kvällen innan jag ska åka och så glömmer jag hälften. Får inte heller glömma mitt tjusiga engelska intyg som jag fått av min läkare om vilka mediciner jag behöver för min sjukdom (jag fick rätta några fel i det). Och så ska jag växla pengar ... och så ska jag ... och så ska jag ...
Ah, vad tusan, det ordnar sig säkert. Jag har åtminstone ett giltigt pass! Tror jag! Bäst att kolla ... och så ska jag ... och så ska jag ... och ...
Tjåggarång!
torsdag 19 maj 2011
Trassel och krångel i datorvärlden
Tittut, har ni saknat mig? JAG har saknat mig! På ett par dagar har det inte gått att komma in på min blogg p g a "för lång URL". Jo, jag kom in på själva bloggen, men kunde inte göra något där till min stora frustration. Inte för att det har hänt något direkt, men jag vill ju kunna blogga när andan faller på. Och inte vet jag varför URLn plötsligt var lagom lång nu heller.
Är fullständigt uppslukad av boken "Shantaram" som jag lånade av min brors kompis Emma. Jag är snart klar med den nu och den har över 900 sidor. Jag har aldrig läst maken till bok att hålla en fängslad i så många sidor. Man tappar aldrig intresset. Jag måste införskaffa mitt eget ex så fort jag går förbi någon Pocket Shop. Köpte en annan pocket idag som heter "En mässa för de döda" och handlar om Paris och armeniska kretsar där, den verkar väldigt bra. ICA har börjat ha ett riktigt stort bokbestånd, kul tycker jag!
Och så ska jag väl inte nämna att jag på kort tid skaffat ytterligare tre st av "Det medeltida ..."-serien och väntar på den fjärde och sista, sedan har jag alla sju. Jag är galen, det vet jag, men finns det flera delar i en serie vill jag ha dem alla så fort som möjligt.
Nej, nu är det dags att uppsöka sängen. I morgon är det först städning, sedan promenad med Frivilligcentralen och sedan fotvård med mamma på Linnégatan. God natt!
Tjåggarång!
Är fullständigt uppslukad av boken "Shantaram" som jag lånade av min brors kompis Emma. Jag är snart klar med den nu och den har över 900 sidor. Jag har aldrig läst maken till bok att hålla en fängslad i så många sidor. Man tappar aldrig intresset. Jag måste införskaffa mitt eget ex så fort jag går förbi någon Pocket Shop. Köpte en annan pocket idag som heter "En mässa för de döda" och handlar om Paris och armeniska kretsar där, den verkar väldigt bra. ICA har börjat ha ett riktigt stort bokbestånd, kul tycker jag!
Och så ska jag väl inte nämna att jag på kort tid skaffat ytterligare tre st av "Det medeltida ..."-serien och väntar på den fjärde och sista, sedan har jag alla sju. Jag är galen, det vet jag, men finns det flera delar i en serie vill jag ha dem alla så fort som möjligt.
Nej, nu är det dags att uppsöka sängen. I morgon är det först städning, sedan promenad med Frivilligcentralen och sedan fotvård med mamma på Linnégatan. God natt!
Tjåggarång!
söndag 15 maj 2011
Här doftar Spanien!
Lök och vitlök som fräser i olja ... det luktar Spanien och det är en oslagbar aptithöjare för mig. Det är en doft som jag önskar jag kunde konservera på burk och öppna när jag är aptitlåg. Det blir sen middag idag, mycket sen ... men det blir ris, tomatsås och fläsk! MUMMA!
Tjåggarång!
Tjåggarång!
lördag 14 maj 2011
Våt grönska
Har ni tänkt på hur vacker den nyutspruckna grönskan blir när det regnar på den? Den lyser smaragdgrönt i gråheten och det doftar syrligt grönt i luften. Jag står ibland ute på balkongen och tittar på de två träden som växer alldeles nedanför. Jag minns när de var alldeles nyplanterade när kvarteret inte ens var färdigbyggt, och nu når det ena trädets topp nästan upp i nivå med vår balkong. Det är SÅ man märker hur tiden går, om man inte har några barn så att man kan förundra sig när de plötsligt fyller 20. (Om man inte vill stå framför spegeln och räkna grå hårstrån förstås, men roligare kanske man kan ha!)
Mandelkakorna blev en succé på dialysen idag. Jag har bjudit sköterskorna på den förr, men det var många som inte jobbade då och som fick chansen att smaka idag. Min egen läkare kom ner och berättade att han ätit två bitar. Läckergommen!
Fick veta idag att jag kommer att få skjuts av Bari-transporten till Landvetter den tidiga morgonen vi ska åka till Stuttgart. De plockar upp mig på lämpligt ställe. Skönt att ha vänner som ställer upp för en icke bilburen körkompis!
Idag var det pannbiff med lök till middag, "rester" från igår. Vi gör alltid en rejäl laddning som räcker i minst 2 dagar. Och jag måste säga att pannbiff hör till mina 5-i-topp-rätter. Jag älskar det, särskilt när man har så mycket hackad lök i färsen som vi alltid har, både i pannbiff och köttbullar. Det ska smaka rejält med lök när man biter i dem! Och massor av gyllenstekt lök ska det vara till, så det så!
Ikväll till Eurovision blir det grönsaksstavar med vitlöksdip. Dipen gör vi såklart själva. Jag fick ett sådant sug efter det i dialysstolen idag, riktigt kände hur gott det skulle vara med morot och gurka och en stark vitlöksdip.
Min aptit har varit lite bättre på sista tiden, tack och lov. Jag tror att när jag balanserar upp målen på rätt sätt med näringsdrinkar får jag inte den här trista aptitlösheten. Illamåendet efter maten har också gett med sig (peppar, peppar) vilket är jätteskönt, för fy vad tråkigt det är att känna det så fort man svalt sista tuggan! Jag kan ju inte suga i mig hur många hallonkarameller som helst heller ... :-D
Tanken på att skriva en bok mognar för varje dag i mig. Men det är viktigt att låta det få ta sin tid och inte stressa fram något som inte blir bra, bara för sakens skull. Jag måste ju tänka tillbaka på hur det var i början, hur jag kände mig, hur orden föll, hur rädd jag faktiskt var att jag inte skulle överleva min kollaps här hemma. Men jag blir väldigt exalterad vid tanken på att skriva om allt det här, något jag förstår mig på och har upplevt. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta igång. Undrar om man borde skriva några stycken först och sedan skicka till förlag och höra om det finns intresse att ge ut det? Jag är ju inte så dum att jag tror att de ska acceptera allting på direkten, men jag tror faktiskt inte att det finns mycket skrivet om det här ur patientsynpunkt. Sedan vill jag ha det gjort så att jag känner att det är JAG, m a o med några recept inbakade här och där och lite annat snack. Det ska inte bli en fackbok som helt strikt håller sig till vad som är bra att äta vid njursjukdom eller så. Nej, det ska vara JAG. Och jag fuskar med både ost och annat när andan faller på!!!
TjåggaRÅNG! :-D
Mandelkakorna blev en succé på dialysen idag. Jag har bjudit sköterskorna på den förr, men det var många som inte jobbade då och som fick chansen att smaka idag. Min egen läkare kom ner och berättade att han ätit två bitar. Läckergommen!
Fick veta idag att jag kommer att få skjuts av Bari-transporten till Landvetter den tidiga morgonen vi ska åka till Stuttgart. De plockar upp mig på lämpligt ställe. Skönt att ha vänner som ställer upp för en icke bilburen körkompis!
Idag var det pannbiff med lök till middag, "rester" från igår. Vi gör alltid en rejäl laddning som räcker i minst 2 dagar. Och jag måste säga att pannbiff hör till mina 5-i-topp-rätter. Jag älskar det, särskilt när man har så mycket hackad lök i färsen som vi alltid har, både i pannbiff och köttbullar. Det ska smaka rejält med lök när man biter i dem! Och massor av gyllenstekt lök ska det vara till, så det så!
Ikväll till Eurovision blir det grönsaksstavar med vitlöksdip. Dipen gör vi såklart själva. Jag fick ett sådant sug efter det i dialysstolen idag, riktigt kände hur gott det skulle vara med morot och gurka och en stark vitlöksdip.
Min aptit har varit lite bättre på sista tiden, tack och lov. Jag tror att när jag balanserar upp målen på rätt sätt med näringsdrinkar får jag inte den här trista aptitlösheten. Illamåendet efter maten har också gett med sig (peppar, peppar) vilket är jätteskönt, för fy vad tråkigt det är att känna det så fort man svalt sista tuggan! Jag kan ju inte suga i mig hur många hallonkarameller som helst heller ... :-D
Tanken på att skriva en bok mognar för varje dag i mig. Men det är viktigt att låta det få ta sin tid och inte stressa fram något som inte blir bra, bara för sakens skull. Jag måste ju tänka tillbaka på hur det var i början, hur jag kände mig, hur orden föll, hur rädd jag faktiskt var att jag inte skulle överleva min kollaps här hemma. Men jag blir väldigt exalterad vid tanken på att skriva om allt det här, något jag förstår mig på och har upplevt. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta igång. Undrar om man borde skriva några stycken först och sedan skicka till förlag och höra om det finns intresse att ge ut det? Jag är ju inte så dum att jag tror att de ska acceptera allting på direkten, men jag tror faktiskt inte att det finns mycket skrivet om det här ur patientsynpunkt. Sedan vill jag ha det gjort så att jag känner att det är JAG, m a o med några recept inbakade här och där och lite annat snack. Det ska inte bli en fackbok som helt strikt håller sig till vad som är bra att äta vid njursjukdom eller så. Nej, det ska vara JAG. Och jag fuskar med både ost och annat när andan faller på!!!
TjåggaRÅNG! :-D
fredag 13 maj 2011
Hej vad det går på Ystadbanan!
Har smitit från Så ska det låta, som jag alltid gör när bildfrågan kommer. Idag har jag hunnit med mycket, känns det som - bl a bakat två mandelkakor som jag ska ha med mig till dialysen i morgon. Den 15 maj 2009 steg jag på något darriga ben in på Lundbydialysen för första gången och det tycker jag är värt att fira. Men i morgon är det bara personalen som får kaka. Jag vill inte bli skyldig till att göda mina medpatienter stup i kvarten! :-D
I torsdags fattade jag ett beslut som jag är mycket glad över. Jag ska försöka skriva en bok om mitt nuvarande liv med dialys och så mycket att uppskatta som jag kanske aldrig tänkte på förr. Jag har t o m den absolut perfekta titeln, och det var Gunnel i köket som intet ont anande gav mig den. Den ska heta "Carbonara klockan 12?" För er som delar dialysens 12 timmar i veckan med mig är det ingen större överraskning. Visserligen äter jag minst lika ofta spaghetti med köttfärssås, men av någon anledning klingar Carbonara bättre än "Spaghetti med köttfärssås klockan 12?". Det är inte samma rytm, liksom ...
Så nu tänker jag hela tiden på hur jag ska utforma texten, och självfallet ska jag ha bilder också. Jag har ju så länge velat skriva en bok, och det här begriper jag ju mig faktiskt på. Det kan vara bra att det finns en insidesskildring av en så viktig livsuppehållande behandling som dialysen (det kanske det visserligen finns redan, men ingen som är skriven av mig!) och kanske den faktiskt kan hjälpa en och annan som står inför dialysbehandling och är lika livrädd och ynklig som jag var när det började talas om saken för min del.
Detta är ett spännande projekt och en än mer spännande utmaning, mina vänner! Önska mig lycka till när jag styr ut på ordhavet. Kanske det inte är en själ som vill ge ut mitt alster när det väl blir klart, men jag tänker göra ett ärligt försök!
Tjåggarång!
I torsdags fattade jag ett beslut som jag är mycket glad över. Jag ska försöka skriva en bok om mitt nuvarande liv med dialys och så mycket att uppskatta som jag kanske aldrig tänkte på förr. Jag har t o m den absolut perfekta titeln, och det var Gunnel i köket som intet ont anande gav mig den. Den ska heta "Carbonara klockan 12?" För er som delar dialysens 12 timmar i veckan med mig är det ingen större överraskning. Visserligen äter jag minst lika ofta spaghetti med köttfärssås, men av någon anledning klingar Carbonara bättre än "Spaghetti med köttfärssås klockan 12?". Det är inte samma rytm, liksom ...
Så nu tänker jag hela tiden på hur jag ska utforma texten, och självfallet ska jag ha bilder också. Jag har ju så länge velat skriva en bok, och det här begriper jag ju mig faktiskt på. Det kan vara bra att det finns en insidesskildring av en så viktig livsuppehållande behandling som dialysen (det kanske det visserligen finns redan, men ingen som är skriven av mig!) och kanske den faktiskt kan hjälpa en och annan som står inför dialysbehandling och är lika livrädd och ynklig som jag var när det började talas om saken för min del.
Detta är ett spännande projekt och en än mer spännande utmaning, mina vänner! Önska mig lycka till när jag styr ut på ordhavet. Kanske det inte är en själ som vill ge ut mitt alster när det väl blir klart, men jag tänker göra ett ärligt försök!
Tjåggarång!
torsdag 12 maj 2011
Nu har det gått några dagar ...
... och jag har väl så sakteliga hämtat mig från allt som skett sista tiden. Vaknade idag med ont i benet, vilket gjorde att jag skippade morgonpromenaden före dialysen och även cyklingen idag. Förmodligen knyckte jag väl till något på kören igår. Inget jag direkt undrar över, men skönt ändå att få läsa HELA dialysen för en gångs skull (fast jag måste erkänna att jag saknar cyklingen och känner mig halv utan den!).
Idag är det lite obestämt väder, men skönt tycker jag. Jag var en sväng på apoteket på Chapmans Torg och hämtade ut de smärtlindrande plåster jag sätter över mina stickhål före varje dialys. De har fortfarande inte kommit tillrätta med barnsjukdomarna som uppstod vid installationen av det nya datasystemet. Stackars personalen, jag kan mycket väl tänka mig hur det känns att stå där och filura och se köerna växa! Jag är ju mer eller mindre mantalsskriven på det apoteket och känner mig lite beskyddande gentemot personalen, för de är verkligen trevliga och tillmötesgående på alla sätt och vis. Nu är jag dessutom så igenkänd att jag inte ens behöver visa leg. Inte illa!
I övrigt gick allting bra idag. Vi flödesmätte Fritz igen (ska göras en gång i månaden) och han fick fullt godkänt. Pust. Jag blir så lättad när allting är som det ska. Det känns som om jag gärna vill slippa mer strul nu och få slappna av så mycket som möjligt inför Stuttgartresan. Fast magnetröntgen på hjärnan den 23 maj hänger där som ett svart och hotande moln. Jag säger till mig själv att inte oroa mig, men det är klart att man tänker på det, annars vore man inte normal. Men jag har bestämt att det inte ska finnas något otillbörligt där, och så är det bra med det.
Ikväll är det dags att se hur det går för Saade i Eurovision. Jag är hjärtligt trött på låten som jag tycker är fruktansvärt monoton och fantasilös. Undrar om det inte blivit en smula för mycket Fredrik Kempe i festivalen på senare år! Han skulle behöva ligga i träda lite och återhämta sig och sitt skapande. Men Eric Saade är det inget fel på. Han sjunger bra och kan röra sig på scen. Men ge honom för jösse namn något annat att bita i!
Tjåggarång!
Idag är det lite obestämt väder, men skönt tycker jag. Jag var en sväng på apoteket på Chapmans Torg och hämtade ut de smärtlindrande plåster jag sätter över mina stickhål före varje dialys. De har fortfarande inte kommit tillrätta med barnsjukdomarna som uppstod vid installationen av det nya datasystemet. Stackars personalen, jag kan mycket väl tänka mig hur det känns att stå där och filura och se köerna växa! Jag är ju mer eller mindre mantalsskriven på det apoteket och känner mig lite beskyddande gentemot personalen, för de är verkligen trevliga och tillmötesgående på alla sätt och vis. Nu är jag dessutom så igenkänd att jag inte ens behöver visa leg. Inte illa!
I övrigt gick allting bra idag. Vi flödesmätte Fritz igen (ska göras en gång i månaden) och han fick fullt godkänt. Pust. Jag blir så lättad när allting är som det ska. Det känns som om jag gärna vill slippa mer strul nu och få slappna av så mycket som möjligt inför Stuttgartresan. Fast magnetröntgen på hjärnan den 23 maj hänger där som ett svart och hotande moln. Jag säger till mig själv att inte oroa mig, men det är klart att man tänker på det, annars vore man inte normal. Men jag har bestämt att det inte ska finnas något otillbörligt där, och så är det bra med det.
Ikväll är det dags att se hur det går för Saade i Eurovision. Jag är hjärtligt trött på låten som jag tycker är fruktansvärt monoton och fantasilös. Undrar om det inte blivit en smula för mycket Fredrik Kempe i festivalen på senare år! Han skulle behöva ligga i träda lite och återhämta sig och sitt skapande. Men Eric Saade är det inget fel på. Han sjunger bra och kan röra sig på scen. Men ge honom för jösse namn något annat att bita i!
Tjåggarång!
måndag 9 maj 2011
Munter så det räcker!
Är nu åter från mitt lilla måndagsäventyr och kan med fog säga att jag nu är munter och glad så det räcker. Jag åkte inte riktigt hela vägen, så att säga, men stannade på näst sista hållplatsen. Usch vad patetisk jag är som försöker få er att begripa utan att tala ur skägget (fast jag har bara en liten mustasch). Men i sinom tid kommer ni att få veta ... om ni nu inte redan listat ut det förstås.
Hem kom jag till en ljuvlig tortilla de patatas som jag hungrigt kastade mig över. Den lille trasten sjunger så man blir andäktig och jag har redan hunnit jaga ut en geting ur lägenheten efter att först ha dansat vild krigsdans (på stela fötter) då dessa obehagliga stickdjur alltid flyger upp i ansiktet på mig, helt oskyldiga människa. Jag hoar och tjuter så det skallar i väggarna och åstadkommer underliga, aldrig förr skådade skutt - till stor förnöjelse för resten av familjen. Korrekommittén, en dag ska jag visa er mina skutt, de kanske kan komma till användning i kören.
TjåggaRÅNG, nu ska jag vila mig efter dagens strapatser!
Hem kom jag till en ljuvlig tortilla de patatas som jag hungrigt kastade mig över. Den lille trasten sjunger så man blir andäktig och jag har redan hunnit jaga ut en geting ur lägenheten efter att först ha dansat vild krigsdans (på stela fötter) då dessa obehagliga stickdjur alltid flyger upp i ansiktet på mig, helt oskyldiga människa. Jag hoar och tjuter så det skallar i väggarna och åstadkommer underliga, aldrig förr skådade skutt - till stor förnöjelse för resten av familjen. Korrekommittén, en dag ska jag visa er mina skutt, de kanske kan komma till användning i kören.
TjåggaRÅNG, nu ska jag vila mig efter dagens strapatser!
söndag 8 maj 2011
Nu så ...
... smiter jag iväg på min måndagsmuntration, som jag berättade om i ett tidigare inlägg. En taxi kommer 7.40 och för mig ... någonstans. Jag bör vara tillbaka tidigt ikväll, men kommer inte att säga något då heller! :-D
Tjåggarång!
Tjåggarång!
Bor jag verkligen inte på Rivieran?
Jag har just varit ute på en promenad i den ljuvliga försommardagen. Det var meningen att jag skulle gå på en dramatiserad historisk promenad i Gathenhielmska reservatet, men när jag kom dit var ingen där. Så jag gick till glassbutiken och köpte mig en underbar fantastisk glass i stället och gick upp i reservatet och satte mig på en bänk i lugn och ro med min bok om det medeltida Västergötland (jag går alltså ingenstans om det så bara är till apoteket utan en bok i ryggsäcken). Där satt jag och njöt och läste och skedade i mig min glass. Valet idag blev ägglikör och hasselnöt. Fåglarna kvittrade, framför allt trasten som sjöng som aldrig förr (jag ger mig den på att det är samma trast som brukar sitta i linden utanför vårt vardagsrumsfönster och nästan sjunga oss till tårar på kvällarna).
Det är i sådana stunder jag undrar om jag verkligen bor i Göteborg. Uteserveringarna är smockfulla, grönskan fullkomligt bolmar runt omkring mig, solen strålar och ljudet av trafik och storstad blir väldigt avlägset. Tänker jag bort det helt kan jag inbilla mig att jag sitter i min egen trädgård i södra Frankrike och just ska hugga in på en nybakad persikogalette. Vad skulle jag inte ge för att få göra det på riktigt?! Men då slår det mig att jag ändå har det så otroligt bra. Tänk vilken lyx att få känna sig som i södra Frankrike och ändå sitta i Göteborg och inte behöva lägga ut ett öre på resan! Visserligen brister illusionen när man efter några steg kommer ned till Allmänna Vägen igen, men den stunden det varar är det faktiskt på riktigt, och jag har åter fått en mycket nyttig lektion i att leva i nuet.
Tjåggarång!
Det är i sådana stunder jag undrar om jag verkligen bor i Göteborg. Uteserveringarna är smockfulla, grönskan fullkomligt bolmar runt omkring mig, solen strålar och ljudet av trafik och storstad blir väldigt avlägset. Tänker jag bort det helt kan jag inbilla mig att jag sitter i min egen trädgård i södra Frankrike och just ska hugga in på en nybakad persikogalette. Vad skulle jag inte ge för att få göra det på riktigt?! Men då slår det mig att jag ändå har det så otroligt bra. Tänk vilken lyx att få känna sig som i södra Frankrike och ändå sitta i Göteborg och inte behöva lägga ut ett öre på resan! Visserligen brister illusionen när man efter några steg kommer ned till Allmänna Vägen igen, men den stunden det varar är det faktiskt på riktigt, och jag har åter fått en mycket nyttig lektion i att leva i nuet.
Tjåggarång!
Jag ska ut och kryssa!
Jag fick erbjudande om en gratiskryssning till Mariehamn häromdagen. Ni vet, sådana där skräpmail man får tretton på dussinet av. Dessutom ska man ju ta sig till och från Stockholm också och äta och allt, och det gör värdet på gratiskryssningen ganska ringa. MEN - den här gången bestämde jag mig för att trots allt utnyttja erbjudandet. Skattepengarna kommer ju om en inte alltför avlägsen framtid vilket gör att det inte blir väldigt ekonomiskt kännbart. Mor och jag åker söndagen den 3 juli och kommer hem dagen efter, så jag missar inte ens någon dialys. Bättre kan det knappast bli. Vi åker med Birka Paradise, och till och från Stockholm åker vi tåg. Vi satte min spårhund till bror på att hitta billigast möjliga biljetter åt oss och han lyckades som vanligt. Finns det någon som har koll på biljettpriser, resor, kartor och vägar så är det Mikael. Han är väldigt bra att ha i sådana sammanhang.
Så nu har jag något konkret att se fram emot, förutom Stuttgart-resan med kören som jag får en lyckostöt i magen av varje gång jag tänker på den!
Tjåggarång!
Så nu har jag något konkret att se fram emot, förutom Stuttgart-resan med kören som jag får en lyckostöt i magen av varje gång jag tänker på den!
Tjåggarång!
lördag 7 maj 2011
Idag är en toppendag!!! (Varning för facktermer ...)
Jag fick en suverän dialys idag med ett värde på 1,67 ... tror att det är den bästa dialys jag någonsin haft. Clearance var som bäst uppe på 306 och det var flera veckor sedan jag såg sådana siffror. Fick också resultaten från månadsproverna vi tog i torsdags och de var bra. Fosfaterna var nere på 1,10 - helt otroligt! Som jag kämpar och sliter med de där j-a enorma hästtabletterna som jag mår så illa av efter maten. Det känns skönt att det betalar sig, måste jag säga, det gör det hela lite lättare och mer värt det. Körde hårt på cyklingen och såg nästan alldeles tydligt mitt rosa glädjemoln, som jag inte heller har sett på ett alldeles för långt tag för att det ska kännas bekvämt.
Så allt är precis som det ska idag, förutom att jag har huvudvärk, men det är jag fullt villig att bortse från. Lite får det ju kosta att ligga på topp!
TjåggaRÅNG! :-D
PS. Vaknade mitt i natten idag, klockan var kvart över tre, och trasten sjöng sitt lilla glada hjärta ur sig där ute. Gick upp och drack lite och somnade sedan om till hans ljuva toner. Är det inte en fantastisk, underbar tid vi upplever just nu? Ta vara på tiden, alla människor!
Så allt är precis som det ska idag, förutom att jag har huvudvärk, men det är jag fullt villig att bortse från. Lite får det ju kosta att ligga på topp!
TjåggaRÅNG! :-D
PS. Vaknade mitt i natten idag, klockan var kvart över tre, och trasten sjöng sitt lilla glada hjärta ur sig där ute. Gick upp och drack lite och somnade sedan om till hans ljuva toner. Är det inte en fantastisk, underbar tid vi upplever just nu? Ta vara på tiden, alla människor!
fredag 6 maj 2011
10 liter köttfärssås - till MIG!
Nåja, kanske jag överdriver lite. Jodå, vi har gjort 10 liter köttfärssås, men allt är inte till mig. Blev ni klokare? Tänkte väl inte det.
Saken är den, att jag är inne i en tydligen långvarig matsvacka. Känner inte för att äta just någonting, är inte sugen på någonting mer än spaghetti och köttfärssås som jag skulle kunna äta dygnet runt och fortfarande le glatt efteråt. Därför köpte vi 3 kg blandfärs för ett par dagar sedan och satte oss och hackade lök, vitlök och stod vid spisen och brynte färs och hällde i krossade och passerade tomater. Grytan fick puttra länge, länge, och vi kryddade i flera omgångar.
Sedan frös vi in hela rasket i mindre och större aluminiumformar. Lätt att plocka fram en när jag inte vill äta vad de andra i familjen äter till middag. Den tinar snabbt i kastrullen och spaghettin kokar ju på 7 - 8 minuter. En liten sallad till och min middag är bärgad, och jag äter med god aptit.
Man måste vara om sig och kring sig för att man ska få nåt i sig och på sig, som han sjöng, Thore Skogman! Sådant får man göra på sina dialysfria dagar, men de är ju ganska många ändå. Idag bakar vi t ex Jonasbröd, min Stockholmsväns fantastiska filmjölksbröd som borde få Nobelpriset. Två härliga bröd står i ugnen och ska vara kvar där i två timmar. Under tiden kan man förslagsvis dansa hambo eller schottis. Det gör jag ibland i vår 7 m långa hall.
Tjåggarång!
Saken är den, att jag är inne i en tydligen långvarig matsvacka. Känner inte för att äta just någonting, är inte sugen på någonting mer än spaghetti och köttfärssås som jag skulle kunna äta dygnet runt och fortfarande le glatt efteråt. Därför köpte vi 3 kg blandfärs för ett par dagar sedan och satte oss och hackade lök, vitlök och stod vid spisen och brynte färs och hällde i krossade och passerade tomater. Grytan fick puttra länge, länge, och vi kryddade i flera omgångar.
Sedan frös vi in hela rasket i mindre och större aluminiumformar. Lätt att plocka fram en när jag inte vill äta vad de andra i familjen äter till middag. Den tinar snabbt i kastrullen och spaghettin kokar ju på 7 - 8 minuter. En liten sallad till och min middag är bärgad, och jag äter med god aptit.
Man måste vara om sig och kring sig för att man ska få nåt i sig och på sig, som han sjöng, Thore Skogman! Sådant får man göra på sina dialysfria dagar, men de är ju ganska många ändå. Idag bakar vi t ex Jonasbröd, min Stockholmsväns fantastiska filmjölksbröd som borde få Nobelpriset. Två härliga bröd står i ugnen och ska vara kvar där i två timmar. Under tiden kan man förslagsvis dansa hambo eller schottis. Det gör jag ibland i vår 7 m långa hall.
Tjåggarång!
onsdag 4 maj 2011
Tillbaka till verkligheten :-D
Livet går på i sin vanliga lunk. Men gårdagens snöflingor tycker jag inte var helt nödvändiga. Visst, man kan påstå att man är inställd på att det är opålitligt väder även i maj, men när det väl kommer till kritan blir man lika skitförbannad som man säger att man inte borde bli. Man borde inte låta vädret uppröra sig, minsann. Men min taxichaufför som körde mig till dialysen igår blev så sänkt av vädret att han började dilla om att vi inte hade någon framtid i det här landet och att vi (underförstått) lika gärna kunde ta livet av oss allihop. Då tyckte jag att det blev lite väl negativa vibbar i bilen varför jag vände mig mot honom och sa: "Jag är på väg till en behandling som gör att jag kan leva vidare och faktiskt FÅ en framtid, så jag tar inte vid mig SÅ mycket av lite snö! Även om den kommer i maj!" Den chauffören är alltid sur, svarar knappt på tilltal och suckar hela tiden, men igår slog han rekord.
Sen tror jag han skämdes en liten smula, för jag fick t o m ett leende när jag klev ur bilen. Eller det kanske var för att han var glad att bli av med mig ...
Kanske, kanske det blir en liten muntration för mig på måndag. Men ni får inte ett ord ur mig, inte ens med skedtortyr!
Jag sitter här för att skjuta upp städningen en liten stund. Det är ett ofog, jag vet, men jag orkar bara inte just nu. Om en liten stund gör jag det, det vet jag. Jag har minsann redan börjat plocka och därtill stuvat om i en av mina bokhyllor så jag fick plats för mina nya historiska böcker. Nu står Vasadöttrarna, Pompeji, Antikens Värld och Julius Caesar där och glänser, plus några till. Några av kokböckerna från bokrean är fortfarande husvilla men det ordnar jag en annan dag.
Tjåggarång!
Sen tror jag han skämdes en liten smula, för jag fick t o m ett leende när jag klev ur bilen. Eller det kanske var för att han var glad att bli av med mig ...
Kanske, kanske det blir en liten muntration för mig på måndag. Men ni får inte ett ord ur mig, inte ens med skedtortyr!
Jag sitter här för att skjuta upp städningen en liten stund. Det är ett ofog, jag vet, men jag orkar bara inte just nu. Om en liten stund gör jag det, det vet jag. Jag har minsann redan börjat plocka och därtill stuvat om i en av mina bokhyllor så jag fick plats för mina nya historiska böcker. Nu står Vasadöttrarna, Pompeji, Antikens Värld och Julius Caesar där och glänser, plus några till. Några av kokböckerna från bokrean är fortfarande husvilla men det ordnar jag en annan dag.
Tjåggarång!
måndag 2 maj 2011
Jaha, så var man TV-stjärna igen då ...
Det var kul igår, jättekul faktiskt. Roliga människor, vi blev väl omhändertagna, och jag får inte tala om hur det gick. Men mitt program ska sändas den 21 november, en måndag, så mycket kan jag ändå säga.
Trött var jag när jag kom hem vid halv sex-tiden. SVT bjöd mig på en taxi hem vilket jag uppskattade väldeliga, för man stod ju på sina ben mer eller mindre hela dagen (fast jag fick tid att sitta skönt uppkrupen i en soffa i artistloungen och läsa Gustaf III ett tag i alla fall!). Men nervös var jag aldrig. Jag är ju gudbevars TV-van efter alla mina tävlingar!
TjåggaRÅNG!
Trött var jag när jag kom hem vid halv sex-tiden. SVT bjöd mig på en taxi hem vilket jag uppskattade väldeliga, för man stod ju på sina ben mer eller mindre hela dagen (fast jag fick tid att sitta skönt uppkrupen i en soffa i artistloungen och läsa Gustaf III ett tag i alla fall!). Men nervös var jag aldrig. Jag är ju gudbevars TV-van efter alla mina tävlingar!
TjåggaRÅNG!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)