Allt går i silver

Jag är fortfarande helt uppfylld av de vackra träden, som är minst lika silverpudrade idag som igår kväll. Om man inte såg alla fula hus som sticker upp överallt, skulle man kunna tro att man förflyttats till rena rama storskogen. Sådant här gör ju vintern så otroligt mycket lättare att uthärda. Jag har aldrig hört till dem som blivit deprimerade om vintrarna, trots att det är mörkt så länge och ganska bistert och rått (åtminstone här i Göteborg). Jag är faktiskt pervers nog att t o m tycka om november, alla andras favorithatmånad efter vad det verkar. Men när man ligger i sin dialysstol (jag har fönstret bakom mig) och ser sneda solstrålar falla in över golvet blir man så glad, för man vet att det kommer att märkas ännu mer att dagarna börjar bli längre. Om några veckor ska jag börja hålla utkik efter koltrasten (eller hålla öronen öppna, rättare sagt). Oavsett om snön ligger knädjup i stora drivor och man knappt ser handen framför sig - när koltrasten sjunger är det vår!

Dialysen idag gick strålande fast jag hade glömt att sätta på mig mina bedövningsplåster i morse. Jag vet inte vad jag tänkte på - det borde ju vara ren självbevarelsedrift att komma ihåg dem, menar jag. Men Ivanka, min sköterska för dagen, kom påpassligt med Xylocain-spray och det funkade till viss del det också.

Vi testar ny matleverantör på dialysen, bytet skedde vid årsskiftet, och jag måste säga att det har blivit mycket bättre vad den lagade maten beträffar. Njurförbundet har kämpat hårt och länge för att få igenom att vi dialyspatienter gratis ska få ett lagat mål mat i samband med dialysen. En del väljer att ta maten med hem och värma den där, men jag vill helst äta där på plats. Men matens kvalitet har varit så rentutsagt dålig att jag har valt att strunta i den, och det har inte alls känts bra eftersom det är en sådan otrolig förmån. Jag har bara ätit när det är riktiga topprätter, som jag vet att det är svårt att misslyckas med. Nu känns det mycket bättre, vilket uppriktigt gläder mig. Det enda är att jag tycker att morgonmackornas kvalitet har försämrats. Vi får numera inslagna mackor som verkar komma direkt från Pressbyrån och som har blivit mosiga av vätskan från tomat och gurka som ligger ovanpå pålägget. Men men, det går väl inte att lyckas jämt!

Nu ska jag läsa mer i boken om Barcelonas historia, men vi hörs senare!

Tjåggarång!