Tänkvärda tankar

Det gäller att ha mod
att vara den man är
och att inte tappa modet
för att man är den man är.

Salon Gahlin

Ovanstående har jag verkligen försökt ta till mig i livet. Jag åkte på ett rejält bakslag av en vän för ett drygt år sedan. Jag hade blivit för beroende, och den här vännen kände sig kvävd och försvann därför ur mitt liv. Uppenbarligen fanns inte förståelsen för hur sjuk jag var, hur rädd jag var, hur hela min tillvaro rasade omkring mig, och jag kände mig helt tom i hjärtat. Sårad, sviken, arg och tillintetgjord. Jag grät floder och visste inte riktigt hur jag skulle komma tillrätta med det hela. Det dröjde länge innan jag insåg att till viss del, säger viss del, hade den här vännen rätt i sina känslor. Jag hade blivit för beroende, jag såg inte skogen för alla träd och tankarna gick för det mesta åt det negativa hållet. Jag var inte till större glädje för någon, och allra minst för mig själv.

Det var då jag bestämde att jag skulle arbeta stenhårt för att få fram mitt gamla jag. Jag visste ju att det fanns någonstans därinne, under all sjukdom, alla bekymmer och allt gammalt bagage jag gick och drog omkring på. Jag ville återigen vara den jag en gång var, innan allt drabbade mig. Jag ville bli positiv igen, kunna skratta, orka med mig själv och mitt liv som det är nu. För att få hjälp att hitta ut igen och klara av detta sökte jag hjälp hos kuratorn på Lundbydialysen. Det var magiskt att prata med henne, en utomstående som inte kände mig och min familj och vår historia. Det behövdes bara två samtal, sedan var jag i full gång med att gräva gångar och bygga nya broar.

Och jag tror att jag har lyckats. Det är sällan jag tänker negativt nu, bara ibland kommer jag på mig själv med att göra det. Jag har tagit kontrollen över mitt liv, gör det jag kan göra för att må så bra jag kan, och min självrespekt och självtillit har ökat i takt med detta. Jag har alltid lyckats finna glädje i små ting och händelser runt omkring mig. Jag minns en gång när jag åkte och hälsade på min mamma efter hennes hemska hjärtinfarkt och bypass-operation, när hon var på rehab i Rävlanda. Allt var så kaotiskt och jag hade knappt fått tid att smälta allt som hänt, och jag var vilsen och rädd och kände mig ensam och liten. Men så åkte bussen förbi en stor klunga med blåklockor som stod och blommade. Jag såg de här blå blommorna och plötsligt var det som om någon sa till mig: "Ingenting verkligt hemskt KAN hända så länge det finns saker som blommande blåklockor." Och jag blev lugn. Allt liksom lade sig till ro inuti mig.

Jag kan fortfarande känna den känslan. Ingenting verkligt hemskt kan hända så länge jag mår bra, har personer att älska i min omgivning och som älskar mig. Jag försöker vara den jag är, för det mår jag bäst av.

Tjåggarång!