måndag 28 mars 2011

Verkar inte bli någon TV-stjärna än!

Nedrans människor som inte kan bli sjuka så att jag får en chans att stiga fram och glänsa! (OBS! Det här var ett skämt - för det första önskar jag absolut ingen sjukdom på någon annan och för det andra är det inte alls säkert att jag glänser - jag kanske har legat av mig!).

Idag på förmiddagen har jag ägnat mig åt den trivsamma sysselsättningen att betala räkningar. Det är klart att jag är glad att jag KAN betala räkningarna, men glädjen förbyts snart i sorg när jag ser hur lite det blir kvar att göra roliga saker för. Nåja, simningen har jag råd med, 50 kr gången. Det är en värdefull investering. Och sedan har jag bestämt mig för att jag, när vi ändå röjer källaren inför mega-loppisen i maj, ska plocka fram min cykel och rusta upp den. Då kan jag lätt ta mig till trevliga ställen och ha med både bok och matsäck.

Just nu läser jag bl a Sture Linnérs bok om Sicilien - Strövtåg i rummet och tiden. En fantastiskt härlig bok om grekernas kolonisation av ön. Han skriver så levande och medryckande vilket är ett krav från min sida. Jag står inte ut med stolpiga böcker som är så torra att man får hosta av dem.

Ett kort inlägg, och jag är medveten om att jag inte haft några Veckans djur på två veckor, men jag tänkte ta två stycken i rad och skriva in dem senare idag. För ni har ju säkert saknat dem!

Tjåggarång! :-D

lördag 26 mars 2011

Godissugen!!!

Neeeej, VARFÖR smakade jag på en gul seg råtta ur bror mins godisskål? Nu formligen river godislusten i mig. Jag hade glömt hur gott det var. Jag har inte ätit godis på riktigt sedan körens julkonsert! Ja ja, det är bara att bita i det sura äpplet (i stället för den söta råttan) och strama åt tyglarna igen. Vi ska ju faktiskt äta våfflor i kväll så jag får nog mitt lystmäte ändå ...

I går var vi äntligen på det viktiga mötet hos Västtrafiks färdtjänst. Och den här gången var det inte någon tillstymmelse till problem! Så nu har mamma färdtjänst 3 år till att börja med, 104 t/r-resor per år. Han frågade hur ofta hon trodde hon behövde åka och hon sa ett par gånger i veckan. Utöver det kommer de sjukresor hon tar till vårdcentralen i Masthugget. Jag får följa med på hennes färdtjänstresor men måste betala 60 kr/resa. För sjukresorna behöver jag dock inte betala någonting, bara hennes läkare ordnar ett intyg på att hon behöver följeslagare vid sjukresa, och det tror jag inte blir några svårigheter alls. Mamma har en mycket förstående och empatisk läkare, en sån man önskar att alla kunde ha.

Vilken fantastisk dag det har varit idag! Underbart väder, en problemfri dialys och en härlig cykling i stolen! Jag tror snart det är dags för ett vårskrik, men då blir jag väl inspärrad ... Dessutom drunknar jag snart i historia. Jag fullkomligt älskar mina nya böcker som jag fick från Bokus: Japans historia, Det medeltida Västergötland, Det medeltida Skåne och Det medeltida Östergötland (dessutom hade jag köpt boken "Sockerkakor" av Mia Öhrn och Claes Karlsson). Nu kommer dock tiden när allt ska betalas och det svider vill jag lova! Skyll dig själv, kan ni säga med rätta, men ibland känner jag att jag måste ha lite själslig spis vilket mina böcker utgör.

Ikväll är det Körslaget, ett av mina absoluta favorit-TV-program. Jag tycker det är så fantastiskt att de kan lära sig så mycket och sätta sin egen prägel på gamla (och i vissa fall utnötta) låtar.

Jag skickade in en ansökan till Vem vet mest i tvåan häromdagen, och igår ringde de för att göra ett kunskapstest med mig, varefter jag fick veta att jag kvalat in med mycket god marginal och sedan meddelade de mig att jag är reserv. Det kan bli aktuellt med inspelning redan i morgon eller på måndag, vilket ju passar alldeles utmärkt eftersom jag inte har dialys då. Har de inte ringt senast kl 12.00 är jag "ledig för dagen" och kan glömma det tills på måndag, då samma sak gäller. Så vi får se! Hon sa att det är väldigt vanligt att reserverna blir inringda, särskilt i sjukdomstider.

Jag avslutar nu så att jag kan gå och lukta på brorsans godisskål ...

Tjåggarång!

fredag 25 mars 2011

En härlig fredagsmorgon!

Jag och mamma var och såg Claes Malmbergs show "Still Alive" på Kajskjul 8 igår, om det nu har undgått någon. :-D Rent ut sagt JÄVLAR, vad bra han var. Först, under minishowen, kom han ut på scenen som Ronny Jönsson, den ständigt lika oförändrade raggaren från Mölndalsbro. Under ca 30 minuter sprutade han ur sig en svada som jag sällan hört maken till, om "mochan" och "fachan" och "Raine och Bjaaaarne och Rune" och "såna goa grajer". Jag avgudar Ronny Jönsson och tyckte det var jättebra att Malmberg ägnade så lång tid åt honom, för han har ju varit saligen avsomnad i ca 20 år ... Vi fick också sjunga snapsvisor "av Håkan Hellström" med klang och jubel.

Innan The Ronny Show började hade vi fått våra förrätter. Jag fick en specialare då jag inte tål lax. Mamma åt en laxcheesecake med pepparrot som hon högeligen lovordade och jag fick en likadan fast med taco-smak som var otroligt god. Efter Ronny fick vi sitta och fördriva tiden en stund tills varmrätten bars in. Vi hade platser precis vid bortre ändan av scenen, så när Malmberg klev på höll han på att trampa rätt in i min väska som jag lite oförsiktigt hade ställt där. Men han klarade sig från detta missöde och rev av en show med blandat snack och musik som var OTROLIGT bra. Han fick in allvar också när han pratade om alla tiggare som nu finns i Göteborg och står på alla fyra i gathörnen i centrum och jag fick tårar i ögonen när han för att följa upp detta sjöng "Smile" av Charlie Chaplin, för det är en av de finaste låtar jag vet. När han talade om detta var det så tyst i lokalen att man hade kunnat höra en knappnål falla. Hade någon full idiot börjat skråla och skratta då hade jag nog dräpt personen i fråga! Man måste ge plats för allvaret för det finns alltid i bakgrunden. Ibland skrattade orkestern halvt ihjäl sig så man förstår att han tar in lite nya och oförberedda grejer också, och sånt gillar jag.

Efter en kväll i rök och dans (ja, vi dansade ju inte, men Malmberg trippade omkring på scenen i sina svarta lackskor) tog vi taxi hem och var så trötta att vi knappt gav oss tid att sminka av och hänga upp våra kläder innan vi stupade i säng. Vi är ju inte vana vid sådana excesser!!!!

Tjåggarång!

onsdag 23 mars 2011

Vårmorgon

Det känns i kroppen idag att det är vår. Fåglarna kvittrar som galningar utanför fönstret, grus- och städbilarna kör non-stop (de höll på till ca kl 19 igår kväll) och gårdar och gator blir städade från allt förrädiskt grus som agerar rullskridskobana när man går ut. Är det inte is att halka på så är det grus! :-D Jag såg snödroppar i Alingsås vilket värmde hjärtat ordentligt. De där första blommorna är så härdiga, de ska upp till varje pris, de låter ingenting stoppa sig. Lite grann som jag, som dock fick ett brev i förrgår som bekymrar mig lite. Men glad jag är ändå, har jag bestämt.

I morgon ska min mor och jag gå och se Claes Malmberg på Kajskjul 8. Vi går 2 för 1, vilket betyder endast 785 kr för två tvårättersmiddagar och showen. Det tycker jag är bra, vi unnar oss alltför sällan att göra något sådant eftersom vi aldrig har pengar. Men nu har vi slagit till. Jag har också två biobiljetter liggande som inkluderar två popcornmenyer, och två biljetter till Universeum som jag fick för att jag var med på giget för vår kära Barbro när hon pensionerades. Så det blir lite nöjen framöver i sommar!

Nej, nu är det frukostdags och sedan ska jag städa! Och så är det kören ikväll. En virvel av trivsamma saker!

Tjåggarång!

måndag 21 mars 2011

Min helg i Alingsås

Jag åkte till Alingsås i lördags efter min dialys. Alingsås är en väldigt trevlig stad även i avlövat och ganska kyligt skick, och saken försämrades inte av att jag tillbringade lördagskvällen och -natten i Sannas lägenhet, som ligger precis vid den trivsamma lilla kanal som rinner genom stadens centrum. Jag jobbade ihop med Sanna på ett av mina tidigare jobb, där vi försökte (och faktiskt lyckades ibland) sälja bostadslarm till privatbostäder, och vi blev vänner. Vi åt en god middag med fläskfilé, skruvpotatis och bearnaise med vaniljglass och varma hallon till efterrätt och tittade på Körslaget bl a. Jag fick sova på hennes sköna soffa - hon erbjöd mig sin säng och skulle själv sova på soffan, men jag kände hur fantastiskt skön den soffan var att sitta i, så jag bytte helt fräckt!

På söndagen skulle jag delta i årsmötet för Njurförbundets västra avdelning (ooops, höll på att skriva "värsta" vilket hade blivit väldigt fel!). Jag har varit medlem i föreningen i ganska precis ett år nu men aldrig deltagit i några möten, så nu tyckte jag det var dags. Efter en god frukost hos Sanna tog hon med mig på en morgonpromenad, mestadels i solen, genom ett väldigt lugnt och stilla Alingsås. Vi gick och tittade i skyltfönster (där fanns en Cervera-butik som nästan fick mig att tappa huvudet, tur att den inte var öppen!), småpratade och njöt i största allmänhet av morgonen. Hon följde mig hela vägen till Nolhaga slott, där mötet skulle äga rum. Vi gick till en liten "djurpark" där de hade vanliga svenska lantgårdsdjur och en massa papegojor och andra fåglar, som ligger i omedelbar närhet av slottet.

Jag har fått i uppdrag av ordföranden i föreningen att skriva om själva årsmötet och dagen i Njurförbundets tidning, så jag ska inte orda så mycket mer om det just här, men det var givande och vi fick fruktansvärt läcker mat och bra underhållning. Och det hela avslutades med kakbuffé, oj oj oj ... Där fanns både morotskaka, kärleksmums, någon toscaaktig kaka, rulltårta (supergod!!!), äppelpaj med vispgrädde och någon annan form av paj. Det var nog tur att de hade skurit kakorna i små kvadrater, annars hade vi nog förätit oss allihop ... Det är inte bara Cervera-butiker som kan få mig att tappa huvudet!

Sedan hade jag sådan tur att jag faktiskt fick skjuts ända hem till Majorna av en familj som skulle ut till Öckerö och ändå körde den vägen.

Jag kunde inte haft en bättre helg!

Tjåggarång!

fredag 18 mars 2011

Ord jag är kär i

Med risk att bli betraktad som ännu mer udda än jag redan blir ... ni som känner mig på allvar vet att jag har en enorm kärlek till ord. Inte bara i så måtto att jag tycker mycket om att skriva, utan jag älskar själva orden. Jag tycker om att granska dem, skärskåda dem och smaka på dem och letar gärna efter paralleller i andra språk. Ibland är den här kärleken helt oförklarlig och irrationell och har ingenting alls med ordets betydelse att göra. Jag kan tycka om ett ord för hur det ser ut i skrift.

Ett ord jag verkligen älskar är bygga. Jag får ofta glädjen att se det ordet i mina historiska böcker, för där byggdes det hej vilt, palats och tempel, borgar, slott och kojor. Ett annat ord är jordgubbar. Det ordet gillar jag dels för att det är gott med jordgubbar, och dels för att det LÅTER så otroligt gott. Vatten är ett ord som jag tycker mer om i skrift än att dricka det, även om jag givetvis skulle älska vatten om jag vore en törstande, vilsegången själ i Namib-öknen och inte hade fri tillgång till det (eller bara om jag hade bott i Östersund tidigare i vintras).

Vad har ni för favoritord?

Tjåggarång!

onsdag 16 mars 2011

Jag är inte saligen avsomnad! :-D

Skriver detta lilla inlägg för att tala om att jag fortfarande finns kvar bland de levandes skara och har därtill varit på körövning ikväll, vilket var lika underbart som det alltid är. Har dock haft ont i halsen i flera dagar, det sitter på höger sida och är envist som synden och vill bara inte gå över. I övrigt har det inte hänt särskilt mycket på min front, därav frånvaron av inlägg. Men det blir bättre så småningom. I morgon stundar stavgång på dialysen (om det inte blir snöstorm, vilket min körkompis Ulla hotade med då hon körde mig hem.) Sen ska det tas prover inför besök på hjärtmottagningen på måndag, min halvårskontroll. Jag är glad att de gör den även om mitt hjärta mår bra.

Men vi hörs när vi ses! Tjåggarång!

söndag 13 mars 2011

Nu är nog våren här i alla fall!

Jag var ute på en underbar vårpromenad idag. Ljuset såg annorlunda ut och det syntes att det var en stillhet i luften som jag inte känt på länge. Det blåser ju alltid här. Karl Johansgatan är ett blåshål eftersom vinden har goda chanser att blåsa in från älven över Fiskhamnen och Stenaterminalen, plus att gatskrället är så enormt lång att den kan ta sats och blåsa genom märg och ben på oss som knogar gata upp och gata ner här i Majorna.

Men idag blåste det som sagt var INTE. Jag hoppade glad i hågen i mina träningsskor när jag tvättat färdigt och travade ut på min vanliga runda. Fåglarna var om möjligt ännu gladare än jag och sjöng i kör över mitt huvud och benen mina vägde så lätt när jag inte behövde ha de tunga kängorna på mig. Men man får passa sig för allt grus, för rätt vad det är rullar fötterna undan och man ligger på marken. Och eftersom jag är ungefär lika graciös som en flodhäst brukar jag inte ha någon direkt tur i sådana lägen.

Sedan kom jag hem, rödkindad och grann, och så lagade vi middag. Vi hittade oxfilé i frysen, stekte den i skivor, gjorde pommes frites till och blandade ihop en sallad. Till filén gjorde vi ett vitlöks- och persiljesmör. Och till efterrätt fanns det äppelkaka kvar sedan igår. Vi äter som kungar fast vi är fattiga som kyrkråttor - allt detta för att min mamma alltid haft förmågan att trolla fram allt av ingenting plus att vi håller koll på extrapriserna och köper på oss när det är något vi vet att vi får användning för. Jag har gått i hennes skola och det är jag väldigt glad för.

Här är, apropå ingenting egentligen, ett citat som jag hittat i en av mina köksalmanackor!

Var aldrig arg på någon länge - ilska stjäl massor av energi.

Vilket stämmer väl med det engelska ordspråk som säger: Den elake får ingen vila.


Ett utdrag ur en vacker dikt av Dan Andersson (en mästare på att fånga melankolin i livet!):

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängar min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra
där jag går i min fattigdom.

Vårkänning heter dikten. Ungefär sådan kände jag mig när jag gick på min promenad idag. Rik och rusig och glad. Och hungrig var jag ta mig tusan också!

Tjåggarång!

lördag 12 mars 2011

Veckans djur: Tornuggla

TORNUGGLA
Den hittar vägen i totalt mörker

Tornugglan är en av de märkligaste rovfåglarna - den hittar nämligen vägen och tar sitt byte i fullständigt mörker, vilket noggranna experiment visat. Tornugglans hörsel är utomordentligt välutvecklad, och minsta pip från en mus eller sork drar omedelbart till sig dess uppmärksamhet.

Tornugglan ligger bakom många spökhistorier och den har injagat skräck hos många människor på landsbygden. Till skillnad från andra medlemmar av ordningen Strigiformes, exempelvis kattugglan, tar tornugglan gärna sin tillflykt till ladornas och uthusens innandömen. Ljudet från dess ut- och inflygningar och framför allt ungarnas kusliga oväsen när de kryper omkring och hoppar på höloft och takbjälkar har gett upphov till historier om hemsökta hus.

Tornugglan lever emellertid ett stillsamt liv och tillbringar sina nätter med att jaga smågnagare. Den sägs göra tio katters arbete. Antalet smågnagare som varje natt utplånas av en enda tornuggla är förvånande. Den är så skicklig att den nästan aldrig missar ett byte. Dess flykt är helt ljudlös på grund av de duniga fjädrarnas speciella struktur.

Ansiktets märkliga inramning, ett slags sköld som är karaktäristisk för tornugglan, tycks ha en viss funktion i samband med hörseln. Fågeln kan röra dessa sköldar efter behag för att fånga upp olika ljud och därmed exakt avgöra varifrån de kommer.

Tornugglan häckar sällsynt i Skåne.

Antal ägg: 4 - 7
Ruvningstid: 30 - 34 dagar
Äggens vikt: 18 - 23 g
Vikt som vuxen: 290 - 360 g
Längd: 33 - 39 cm
Spännvidd: 90 - 95 cm
Ungarna flyger vid 80 - 86 dagars ålder

Stam: Vertebrata
Klass: Aves
Ordning: Strigiformes
Familj: Tytonidae
Släkte och art: Tyto alba

fredag 11 mars 2011

Recept: Sangría

Jag märker att jag svikit mitt löfte till bl a Skogseva om att skriva in receptet på sangría, som jag talade mig varm för härförleden, på min blogg, så nu när helgen närmar sig och ni kanske vill ha något somrigt och gott att dricka så följer det här! Sangre betyder förresten blod på spanska, för er som inte visste det. Det här är så gott att jag kan dricka det till frukost ... och har faktiskt gjort det vid något tillfälle ... *rodnar*

SANGRÍA

6 - 8 personer

1/2 - 1 apelsin
1/2 - 1 citron
1/2 - 1 äpple
1/2 dl socker
1 bit kanelstång
3 hela kryddnejlikor
1 flaska rött, spanskt vin (behöver inte vara fancy, ett enkelt vin blir perfekt)
6 cl cognac (älskar den stavningen, "konjak" låter så banalt)
1 flaska (33 cl) fruktsoda, sockerdricka eller sodavatten
(jag tar alltid läsken, det tycker jag är godare, och en stor flaska då jag späder ut den mer i min egen mugg)
Många isbitar

Tvätta apelsinen och citronen noga och skär den sedan i tunna skivor. Skala och kärna ur äpplet och skär det i tunna skivor. Blanda frukten med sockret, kanelstången och nejlikorna i en stor tillbringare. Häll på rödvin och cognac och rör tills sockret löst sig. Smaka av och tillsätt mer socker vid behov.

Låt drycken stå och dra i kylen i minst en timme. Vid serveringen tillsätts läsken och isen. Rör om hastigt med lång sked och se till att du krossar frukten lätt, så den ger ifrån sig ännu mer smak. Servera i kylda glas.

Det var det! Salud!

Tjåggarång!

Ditten och datten ... långt om föreläsningarna igår

Sitter i mitt rum och skriver på min stationära dator för en gångs skull - måste ju motionera den lite så den inte glömmer av hur man gör, även om den är rejält skraltig!

Efter dialysen igår åkte jag direkt till Sahlgrenska för att närvara vid Världsnjurdagens föreläsningar, som jag gärna ville lyssna på. Det var väldigt intressant och jag roades också storligen av att se hur fruktansvärt manusbundna en del av talarna var. Det stod NERVÖS skrivet i pannan på somliga och dem tyckte jag lite synd om.

Temat för 2011 var "Skydda dina njurar och skydda ditt hjärta", något som är mycket viktigt då hjärta och njurar är intimt sammankopplade. Första föreläsningen, som hölls av Mattias Aurell, hypertoniforskare (hypertoni = högt blodtryck), handlade om vårt saltintag (som är på tok för högt) och vad man tänker göra för att försöka minska på svenskarnas saltkonsumtion. Rent basiskt, för att kunna leva, behöver vi 1/2 g salt per dag. Högsta hälsosamma intag är 6 g per dag. I Sverige kör vi i genomsnitt i oss 12 g salt per dag!!! Undra på att många svenskar går omkring med högt blodtryck. Dessa saltfällor finns främst i bröd, ost, charkvaror, färdigmat och restaurangmat - det är inte det att vi själva saltar på maten vid bordet som är den värsta boven. Undrar om någon kollat saltinnehållet i den mat vi serveras på dialysen? Det ska jag prata med dietisten Malin om nästa vecka. De åtgärder som Aurell såg framför sig var bl a att börja laga mer mat från grunden och alltså köpa mindre färdigt och halvfabricerat, och även sätta upp särskilda hyllor i butikerna där man har varor som är hälsosamma ur saltsynpunkt.

Och VARFÖR är det då så farligt med för mycket salt? Jo, salt binder vätska, och för oss njursjuka är det direkt ohälsosamt att gå runt med för mycket vätska i kroppen då njurarna inte klarar att kissa ut alltsammans och överskottet på vätska påverkar hjärtat som då får slita hårdare. Det vet minsann jag, som hade vätska upp till öronen så jag höll på att drunkna när jag togs in akut för förstorat hjärta år 2000. Och då hade jag haft åt skogen för högt blodtryck i flera veckor, kanske längre ändå, som ingen upptäckt då de bara sa att jag hade en elakartad infektion och gav mig två penicillinkurer (som inte hjälpte ett dugg naturligtvis). Detta höga blodtryck så länge orsakade antagligen att mina njurar tog så mycket stryk och började försämras.

Andra föreläsningen hölls av en ung kvinna vars namn jag tyvärr glömt bort, men hon är ansvarig för den övergripande FaR-verksamheten i Göteborg (jobbar på Mölndals sjukhus). Vad är FaR, undrar kanske då den oinvigde läsaren. Det betyder Fysisk Aktivitet på Recept, något som jag länge har önskat kunde införas även hos oss på Lundby. Åtminstone tror jag inte att FaR är särskilt frekvent hos oss, rätta mig gärna om jag har fel, ni av mina sköterskor som ev läser detta! :-D Det var väldigt intressant att höra på hur mycket träning man behöver, och hur lång tid det tar innan träningen ger effekt. För friska tar det runt 3 månader att uppnå effekt med sin träning, och för dialyspatienter mellan 3 och 6 månader då behandlingarna kräver så mycket av kroppen. Jag kan ju bara tala för mig, men jag tror att det tog 2 veckor sedan jag börjat sängcykla innan jag började gå runt och skryta med mina tjusiga vadmuskler, och själva cyklingen var jag ju totalt fast för efter första tiominutaren! För det var så jag började, med 10 minuters cykling. Sedan ökade jag, men jag har stannat vid en timme. Det räcker så bra, jag måste ju hinna äta och läsa mina historiska böcker också! Just nu läser jag om Kleopatra, ytterligare ett fascinerande kvinnoöde. Den tid jag får över ägnar jag fortfarande åt Katarina di Medici ...

Nåja, det där var ett sidospår, men hon påpekade också detta viktiga faktum: När en patient har måttligt förhöjt blodtryck och är frisk i övrigt, ska detta tillstånd först och främst försöka åtgärdas genom fysisk aktivitet och motion - INTE blodtrycksmedicin, som oftast tydligen är fallet nu.

Dessutom fick vi veta vad det egentligen är för skillnad mellan träning och fysisk aktivitet. Träning innebär att man vill öka sin prestationsförmåga, alltså ständigt prestera och leverera mer och bättre. Fysisk aktivitet innebär att man vill öka sitt välbefinnande, man vill alltså må bra genom att ägna sig åt detta. Sedan är det ju inget som hindrar att man mår bra genom att ägna sig åt båda delarna! :-D

Tredje föreläsningen hölls av en yngre man med exotiskt utseende som jag inte heller minns namnet på, kanske för att damen bredvid mig fallit i sömn och faktiskt snarkade (vi satt på främsta raden). Han var väldigt fast i medicinska termer och kunde inte riktigt översätta dem till språk som var begripligt för dem som inte var läkare eller vårdpersonal, så den föreläsningen hade jag inte lika stor behållning av. Den handlade i alla fall om sambandet mellan hjärta och njurar och bl a att njurarna också är cirkulatoriska organ, som är beroende av att man inte har kranskärlsförändringar i kroppen eftersom njurartären då inte klarar att förse njurarna med tillräckligt med blod.

Fjärde föreläsningen missade jag då min bil kom för att ta mig hem efter denna långa och mycket givande eftermiddag. Dessutom bjöds det på cider och godis, så jag åt mitt första godis sedan körens julkonsert i början av december i fjol ...

Oj, det här blev långt, och kanske inte så intressant för er som inte är med i den "inre kretsen" kring mig som njursjuk, men ni kanske fick lite behållning av att läsa ändå!

Tjåggarång!

onsdag 9 mars 2011

Men vad farao nu då?????

Råkade just kasta en blick ut genom fönstret, och det skulle jag inte ha gjort märker jag. Snön vräker ner och himlen är blygrå!!! Här pratar jag vitt och brett om rosalila himlar och koltrastsång och vårsol och tranor ... Men jag vet ju att det är så här i mars. Och jag glömmer aldrig den gången vi var på Hindås (vårt f d "land") en pingsthelg, den 31 maj en gång för många år sedan ... dagen efter, den 1 juni, vaknade vi upp till en snötäckt värld. De stackars syrenerna som börjat blomma låg nedtyngda till marken och lyste ömkligt ljuslila mellan snödrivorna. Det var nästan så att man började gråta när man såg dem. En märklig syn, verkligen! Inte lika märklig i mars som tur är, men jag ska ut och köpa frukt och annat och tänkte promenera. Det blir Lovikka-luvan på, jag bjuder på den synen (den är nog lika märklig som snön i juni på landet).

Tjåggarång!

tisdag 8 mars 2011

Jag hittade glädjen igen!

Skriver med röd text idag för att riktigt framhäva känslan jag har i kroppen efter att i flera veckor ha varit rastlös, likgiltig och trött. Under de senaste dagarna har jag nämligen hittat glädjen som jag letat efter. Jag vet inte om det var kaliumbristen som tog med sig den eller vad det annars kan ha varit ...

I alla fall började det med kördagen. Att jag fick kvitto på att jag orkade delta aktivt en hel dag, med glädje, engagemang och energi var ett glädjebesked så gott som något. Och idag var jag ute på den första riktiga promenaden (om man inte räknar stavgången på dialysen, som ju frös inne hela vintern p g a det fruktansvärda isbelagda väglaget!) på flera månader. Jag gick uppför Såggatan (det är mitt särskilda styrkeprov, klarar jag den utan vilopaus är jag lycklig) i motvind och i rask takt, och sedan ned förbi Djurgårdsmacken och svängde upp vid Karl Johansskolan, där den där vackra rosenbusken står som blommar vitt och ljuvligt om sommaren. Jag har smugit där flera gånger efter mörkrets inbrott och kapat av en och annan ros att ha i en skål vatten - så underbart dekorativt, men jag känner mig som en skövlare och förbrytare! :-D

Jag behövde inte stanna och vila en enda gång, och för varje steg jag tog ökade lyckokänslan inom mig. Det var det här jag behövde. Hela vintern har jag längtat ut, men vädret och kylan har ju inte direkt pushat på en att sticka näsan utanför dörren. Det kanske jag borde ha gjort, men jag är faktiskt inte mer än människa!

Så nu ska det bli fart på promenaderna igen, för jag har ju sett att det är där den där sista glädjegnuttan finns, den som jag behöver för att känna mig hel.

Tjåggarång!

PS. Jag hörde på radion att den första tranan anlänt till Hornborgasjön idag vid 10-tiden på förmiddagen, i sällskap med två grågäss. Alldeles ensam stod den där och trumpetade, enligt en fågelskådare som var ute och spanade efter gäss och då fick syn på den. Så förutom alla andra vårtecken är det nu oomtvistligt: VÅREN ÄR PÅ VÄG! :-D

söndag 6 mars 2011

Kördagen i går

Det första jag måste säga är att det är en total FÖRMÅN att få vara med på en sådan här dag med kören. Stämningen är alltid på topp, alla är ambitiösa och ivriga att lära sig och våra ledare är laddade till tänderna med råd och dåd för att få oss att bli ännu bättre. Och alltid, alltid strålar solen från en klarblå himmel ...

Jag mötte upp Helén vid Carl Johans kyrka som överenskommet klockan åtta och vi plockade upp Anna nere vid Jaegerdorffsplatsen. Sedan styrde vi kosan mot Västerträffen, där vi tränar på onsdagarna och där våra gradiner finns. Ett gäng samlades där och dividerade och ackorderade om hur gradinerna bäst skulle ligga på släpet. När detta debatterats färdigt åkte vi till Åsa och dagens lokal, där jag packade upp mina mördarmuffins och lade upp dem dekorativt i en stor korg medan andra fixade kaffet och ställde upp gradinerna. Det skulle nämligen fikas på direkten, alla var kaffesugna och mina muffins togs emot med enorm glädje (som alltid). Jag åt tre stycken ... skammens rodnad färgar mina kinder när jag berättar det. Men det må vara hänt ... matlusten har inte varit så stor på sista tiden och det är bättre att äta det än inget alls, så resonerar JAG.

Mari Petterson, som var vår coach för dagen, är dirigent i kören Harmony Heights från Uppsala och en fantastisk kvinna på alla sätt och vis. Hon är ett riktigt krutpaket och expert på att förklara så att man fattar vad hon menar. Pringles-chips på över- och underläppen, kronan på huvudet, Barbra Streisand och Nanny Fine, säger jag bara. Fikonspråk för er som inte sjunger barbershop! :-D

Efter ett idogt arbetspass var det sedan lunchdags, Flygande Jacob med ris och sallad, som jag intog ute på verandan väl skyddad av min poncho. Det kom en och annan iskall vind, så den behövdes, men det var härligt att sitta ute och äta. Solen värmde faktiskt rejält när det inte blåste, så man fick verkligen en aning om vad som komma skall.

Efter lunch jobbade vi rejält på i så där tre timmar till inklusive eftermiddagsfika, där det serverades ljuvliga kärleksmums och en härlig äppelkaka som jag tror att tenor-Marianne hade bakat och det med bravur. Jag är svårflörtad när det gäller kärleksmums men den här var rejält chokladig och saftig.

Och det bästa av allt var att jag ORKADE. Jag behövde inte sitta ner och vila under passen, jag kunde delta aktivt, på ett helt annat sätt än innan. Detta fenomen gör mig så otroligt lycklig. Jag avskyr att känna att jag är sämre, att jag inte klarar av saker, att jag måste avstå från saker för att jag inte orkar - och att jag nu har nått målet att kunna vara med i kören igen för full sula är faktiskt ganska otroligt med tanke på hur dålig jag varit. Jag har satt upp som personligt mål att delta i varenda körövning den här terminen och ska göra mitt allra bästa för att uppfylla det. Jag är ju på god väg!

Sammanfattningsvis kan man säga att kören är det bästa lyckopiller man någonsin kan få. Man får tiofalt igen för vad man ger när man är där i form av gemenskap, omtanke, lycka, och glädje. Jag är så glad och tacksam för att jag hittade den här kören 1993 och kom med i den!

Tjåggarång!

fredag 4 mars 2011

Förväntansfull igen

I morgon har vi kördag i Åsa. Jag ska träffa Helén vid Carl Johans kyrka kl 8 för vidare färd mot Västerträffen (eller vad farao huset heter nu för tiden ...!) och ilastning av gradinerna. Jag kan ju inte bära någonting p g a Fritz (fisteln i vänsterarmen) och det känns alltid så fånigt att bara stå där och glo när andra sliter och släpar. Men det är som det är, Fritz är min livlina och blir han skadad blir det vääääldigt kärvt ...

Jag älskar kördagar och körhelger. I morgon ska vi bli coachade av Mari Pettersson (sp) från Harmony Heights i Uppsala. De är en suverän kör och jag ser verkligen fram emot detta, men även att få vara tillsammans med kören en hel dag. Det har jag inte varit på väldigt länge, jag har ju inte orkat. Därför är det en så grymt läcker känsla jag har nu, att jag ska delta hela dagen och verkligen orka med. För det kommer jag att göra!

Tjåggarång!

Veckans djur: Siamesisk kampfisk

SIAMESISK KAMPFISK
En god fader: föder upp sina ungar i ett bo av bubblor

Kampfisken är mycket omtyckt bland akvarievänner för sina flammande färger och sina slöjliknande fenor. Den härstammar ursprungligen från Sydostasien, eller mera precist från Thailand, där dess vilda släktingar lever i risfält, träsk och kanaler. Det finns ett dussin arter siamesiska kampfiskar, alla med likartade vanor, men de är alla i grunden olika de fiskar vi känner från Europa.

De kampfiskar vi har i våra akvarier hör till någon av de talrika stammar som odlats fram genom medvetet urval sedan arten domesticerades i Asien för kanske mer än 600 år sedan. De prisades redan tidigt högt för sin kampinstinkt. Folk i Thailand och Kambodja satte ihop ett par hanar, lät dem kämpa och slog sedan vad om vem som skulle vinna. Denna passion för spel uppmuntrade spridningen och odlingsarbetet med kampfiskarna över hela världen. Allteftersom urvalet av fiskar fortskred förstärkte man stammarnas stridsvilja. De former som därvid skapats genom talrika mutationer och ett selektivt urval har inte mycket gemensamt med sina vilda förfäder.

Kampfiskarnas beteende är intressant. De bildar ej stim utan lever i ensamma par. Varje hane upprätthåller ett revir från vilket han håller andra hanar borta. Om en hane kommer över gränsen blir han omedelbart och utan nåd utsatt för vildsinta attacker av revirinnehavaren.

Honan lägger sin rom i ett flytande bo av luftbubblor, vilka hålls kvar med saliv. Både hanen och honan vaktar över avkomman.

Lägger ägg
Kullstorlek: 80 - 250 ägg
Kläckning: Efter 24 - 30 timmar
Längd: 7 - 13 cm
Honan mindre och ej så starkt färgad som hanen
Livslängd: 2 - 3 år
Könsmognad: Ca 8 månader

Stam: Vertebrata
Klass: Osteichtyes
Ordning: Perciformes
Familj: Anabantidae
Släkte och art: Betta splendens

torsdag 3 mars 2011

Extradialys m m

Idag blir det ingen helledig fredag, för jag ska snart till dialysen. Eftersom vi åker iväg på kördag i morgon kan jag ju inte gå dit då, så nu blir det dialys idag och så på måndag, sedan kör jag vanligt schema igen på torsdag och lördag i nästa vecka. Det är bra att det går att byta dagar, så man slipper hoppa över en dialys, för det är ju inte bra, även om jag klarar ett tredagarsuppehåll utan synbara problem (kanske t o m ett fyradagars) - men jag vill inte utmana ödet. Man måste dock säga till i mycket god tid, för det är inte bara att ta in mig på en udda dag så här. Vår dialys är full intill bristningsgränsen, och när vi ska flytta om något halvår kommer de att minska ned antalet patienter, främst sådana som hör till andra landsting där deras egna dialysavdelningar är fulla. Det blir tydligen de som får omfördela så de får plats med "sina" patienter. Hoppas verkligen att jag slipper åka någon annanstans. Lundbydialysen har blivit som mitt andra hem med alla underbara människor som finns där.

I går höll min mor på att riva köket. Jag låg i mitt rum och sov, som jag brukar göra efter dialysen. Hon skulle värma på den goda levergrytan som vi skulle ha till middag i lugn och ro. Rätt vad det är kommer hon in och väcker mig och håller på att skrämma livet ur mig. "Isabel, du måste hjälpa mig!" Jag upp som en sprättbåge och undrar vad som har hänt - jag hade sovit i över två timmar, HÅRT. "Du kommer inte att tro dina ögon", sa hon. Väldigt försiktigt gick jag ut i köket och kikade runt dörrposten, för jag trodde minst hon hade rivit diskstället i golvet  - jag visste ju inte vad jag skulle få se. Men över halva golvet låg tomma glasskartonger och utspilld okokt spaghetti från flera påsar som vi förvarat där ... i en enda röra. Vi har använt det skåpet som något slags ... ja, jag vet inte vad, soptipp, förvaringsplats? ... och bara knött in kartonger och pastapaket. När nu stackars mamma skulle öppna dörren till skåpet kom alltihop farande ut.

Vi hade en munter stund - mamma kan ju inte stå böjd på det viset med sin eländiga rygg - så hon tog emot och sorterade vad jag plockade upp och sen klättrade jag i rent raseri upp på stegen och vräkte ut allt som inte hade ramlat ned, så nu har vi ett snyggt och prydligt skåp med pastaburkar, risburkar och tomma glasskartonger fint ordnade. Det ska fordras en sån sak för att man ska göra i ordning i ett stackars litet skåp. Bedrövligt! Men skönt att få det gjort! Om ni undrar, så har vi glasskartongerna att frysa in saker i plus att vi använder dem till matlådor att ta med till jobb. :-D

Tjåggarång!

onsdag 2 mars 2011

Tänkte väl det!

Idag ringde han som skickat mig brevet från AF igår. Han ville påpeka att det var fel veckodag utsatt. Han lät mycket trevligare än brevet, och jag passade på att tala ett allvarsord med honom och förklara min situation. Han strök mig med en gång från både möte och enskilt samtal och sa att jag behövde koncentrera mig på att bli så frisk jag kunde, och givetvis behövde jag inte tänka på det här mer. Tackar för det gör jag!!!

Gudar vilken grå och rå dag det har varit idag. Jag var ute och handlade och höll på att frysa näsan av mig på den korta stunden, och då var det ändå 3+ ute. Enstaka snöflingor såg jag också singla genom luften. Men jag tror på koltrasten jag!

Snart ska jag ge mig av till kören. Jag såg på schemat att vi ska jobba med "Feeling good" idag och också få lära oss en ny låt, "I got you", ni vet den där med James Brown. Jag älskar att lära mig nya låtar, och vår musikkommitté är så duktig som nöter och nöter med oss så att vi kan släppa noterna så snart som möjligt. Det kräver självklart en hel del övning hemma också, och vi har det så eminent att vi har stämfiler på vår medlemssida i kören så det är bara att gå in och lyssna och träna. Kören är suverän!!!

Tjåggarång!

tisdag 1 mars 2011

AF vet inte vad de pratar om!

Jag fick ett brev från Arbetsförmedlingen idag, som jag retar mig ganska friskt på. Det var en kallelse till möte angående rehabiliteringsinriktad arbets-någonting, och brevet var väldigt imperativt hållet i tonen. "Var vänlig och kom i god tid till mötet." Skriver man så till vuxna människor? Hade jag varit ansvarig för det brevet hade jag skrivit "Det är viktigt att man kommer i god tid till mötet." Det gavs inte heller några alternativ om man inte kunde, utan man fick veta att om man uppbar arbetslöshetsersättning (vilket jag inte gör i nuläget) och inte kunde komma på utsatt tid hade AF rätt att avanmäla en hos a-kassan. Dessutom uppmanades jag att ta med mig läkarutlåtande som styrker funktionsnedsättning av arbetsförmågan. Och jag kanske inte ska nämna att de skrev "fredagen den 8/3" när dagen är en tisdag.

Att det sedan är så med mig att jag har en dödlig sjukdom som jag skulle stryka med av inom max två veckor om jag inte får mina dialysbehandlingar är en annan sak, om än ganska viktig i sammanhanget. Det är inte aktuellt för mig att börja arbeta förrän allra tidigast på andra sidan sommaren, oavsett vilken instans som blandar sig i det hela. Jag ORKAR helt enkelt inte! Jag kan inte! Jag blir så trött av allt det här dialyserandet att jag sover flera timmar i sträck på eftermiddagen, jag mår illa och är trött av mina mediciner, och jag har haft det så rent ut sagt förjävligt svårt så länge att jag måste få läka så mycket jag kan innan jag åter kastar mig ut. Och varje gång jag tror att nu, nu är det inget mer, så tillstöter något nytt. Och att börja på ett jobb för att kanske nästan direkt få besked att jag ska bli transplanterad och bli sjukskriven i minst 6 månader till ...

Visst, jag förstår att AF bara gör sitt jobb, men man kan göra sitt jobb på många sätt. Till att börja med kan man hålla en anständig ton i de brev man skickar ut till de arbetslösa, som i de allra flesta fall inte bett om sin arbetslöshet och inte önskar något högre än att livet ska komma i normala gängor igen.

Tjåggarång!