måndag 31 januari 2011

Var dag har sin betydelse

Jag skrev ju igår om att det råder en viss förnyelseprocess här hemma. Så nu får ni ha överseende med att det kan bli många inlägg om dagen på bloggen (ni läser ju i er egen takt ändå). Jag vill nämligen bevara en del saker ur de böcker jag gör mig av med och då är bloggen ett bra ställe att skriva in dem på, eftersom jag då dessutom kan delge er dessa alster!

VAR DAG HAR SIN BETYDELSE

Det har stor betydelse vilken veckodag vi är födda. Åtminstone om man håller sig till folktron. Här är några exempel för rannsakan av den egna personen.

Måndagsbarn är ögonfröjd.
Tisdagsbarn är älskvärdhet.
Onsdagsbarn får lida ont.
Torsdagsbarn får slita tungt.
Fredagsbarn är god och givmild.
Lördagsbarn får arbeta för födan.
Söndagsbarn är sött och snällt, glatt och sällt.

Och så en annan variant:

Måndagsbarn är snällt och rart.
Tisdagsbarn gör allt med fart.
Onsdagsbarn är kärt besvär.
Torsdagsbarn gör fin karriär.
Fredagsbarn gör gärna gott.
Lördagsbarn får slita hårt.
Söndagsbarn har det alltid bra
och får det mesta som det vill ha.


Måndag:
Den som är född på en måndag är ofta svärmiskt anlagd, har sinne för poesi, är mild och vänlig, godhjärtad och hänsynsfull.

Tisdag:
Tisdagsbarn äro vanligen starka och handlingskraftiga, men de äro ofta krigiska och går anfallsvis tillväga.

Onsdag:
Onsdagsbarn har i regel snabb uppfattningsförmåga, de äro intelligenta och läraktiga, men de kunna ofta vara ganska självsvåldiga.

Torsdag:
Den som är född på en torsdag är gärna energisk och snabb i vändningarna, men kan ofta förila sig och handla oöverlagt.

Fredag:
Fredagsbarn äro kärleksfulla och trofasta; de förstå att skapa ett lyckligt hem och ha i regel tur i kärlek.

Lördag:
En sådan tur har lördagsbarn sällan; guden Amor är icke deras vän. I gengäld ha de vanligen lycka med sig i handel och penningaffärer.

Söndag:
Det har alltid ansetts för lyckligt att vara söndagsbarn. De kunna se in i framtiden, nästan allting lyckas för dem, och de ha gärna en livlig fantasi.

Till sist:

Söndagsbarn ska länge leva.
Måndagsbarn har fagert skinn.
Tisdagsbarn har ädelt sinn.
Onsdagsbarn är född till ve.
Torsdagsbarn skall mycket se.
Fredagsbarn är fött till lycka.
Lördagsbarn skall modern trycka.


Jag är antingen onsdags- eller torsdagsbarn, måste kolla detta! :-D

Tjåggarång!

Magin på biblioteket - en kärleksbetraktelse

Biblioteket och jag är bästa vänner. Så har det varit ända sedan jag var riktigt liten. När jag kommer in på biblioteket blir jag som barn på nytt. Jag får lyckostötar i magen när jag tänker på alla upplevelser som väntar på mig bakom sina stängda pärmar. Vem vet om böckerna ivrigt väntar på att jag ska plocka ut just dem och granska omslag och baksidestext? Vem vet om böckerna blir besvikna över att bli inställda igen och få förbli olästa tills nästa presumtiva läsare dyker upp?

Därför försöker jag utvidga mina stigar på biblioteket till att inte bara omfatta kokboks- och deckarhyllorna. Jag vill ju lära mig, få uppleva mer! Länge har jag velat läsa Marcel Prousts bokserie "På spaning efter den tid som flytt". Idag fick jag tag i första boken, "Swanns Värld", som jag ska läsa med intresse. Det hör nästan till allmänbildningen att ha läst dem, och jag retar mig på att det inte blivit av förrän nu.

Det luktar på ett speciellt sätt på biblioteket. Jag kan dra in doften i näsan medan jag läser en lånebok. Den lukten har jag älskat från början. När jag var yngre och fortfarande bodde på Hisingen gick jag till Ryaskolans bibliotek långt innan jag hade börjat högstadiet. I det inre rummet hade de lättlästa böcker om natur och djur. Jag satt i timmar där och skrev av böckerna för hand på papper som jag hade fått av tanterna bakom disken. Då var jag ungefär 7 år. Jag struntade i att böckerna var lättlästa eftersom jag inte hade några som helst lässvårigheter, men jag tyckte om att fördjupa mig i ämnet.

Och på somrarna ... när man fick låna sommarlån! Jag botaniserade i timmar och kom hem med kassvis med böcker. Det var ju viktigt att man tyckte om böckerna när de skulle med till landet och underhålla en hela sommaren! Å, vad jag tyckte om att gå omkring och välja, nyfiket plirande på ryggarnas mystiska titlar. (Vad som var mindre roligt var att släpa på böckerna fram och tillbaka, hit och dit, men det offrade jag gärna för läsningens skull.)

Ibland kunde jag gå till biblioteket och stanna där hela dagen på sommaren, när jag inte hade något att göra och innan vi hade åkt till landet. Ibland glömde jag tala om för mamma vart jag skulle och hon ringde från jobbet flera gånger och blev orolig. "Du var väl på biblioteket förstås", sa hon när hon äntligen fick tag på mig. Och det kunde jag ju inte neka till.

Jag trivs helt enkelt inte utan en bok eller två i min omedelbara närhet. Det är bara sådan jag är, och jag varken kan eller vill motarbeta det. Läsning är en så viktig del av mitt liv och jag hoppas att den dag jag slutar vara nyfiken på livet och världen omkring mig, det är den dag jag dör.

Tjåggarång!

söndag 30 januari 2011

Glad

Jag har fått pippi på att hitta på små sånger till de mest vardagliga sysslor. Alldeles nyss var jag nere på ICA för att handla grönsallad, salt och äpplen. När jag såg de trivsamma små äpplena sjöng jag för mig själv när jag plockade ned några stycken i påsen.

"Här har vi små rara äpplen, håhå jaja" ... sjöng jag och lyckades nog inhösta några roade blickar från förbipasserande kunder. Men vem vet, det kanske räddade deras dag om de inte har så mycket att bli roade av!

Tjåggarång!

En solig söndag

Idag borde man egentligen gå ut och promenera, men vis av erfarenheten vet jag att det fortfarande är relativt isbelagt i mina promenadområden och därför står jag över än så länge. Det får bli några extra trappvändor i stället. Mina grannar har börjat vänja sig vid att möta mig idogt flåsande upp och ned i trapporna med håret på ända, gummiskor och röda kinder - och alltmer korviga tights. Det är nog ingen vacker syn. Men jag har inte åkt hiss på två veckor trots att det ibland kniper till i mitt vänstra knä när jag går uppåt. När jag kommer hem från dialysen, eller har handlat, lämpar jag helt enkelt in mitt bagage eller varuvagnen i hissen, skickar upp den till fjärde våningen och börjar knata. Det är en motion så god som någon, om inte mer.

Jag gör tåhävningar här hemma också - ställer mig på tröskeln och reser mig på tå, upp och ned, tio gånger. Inbillar mig att det stärker vadmusklerna. Berättade jag förresten om min lätt otäcka dröm? Jag är ju så stolt över mina vadmuskler numera. Härom natten drömde jag att min vänstra vad började svälla något rent okontrollerat, och rätt vad det var stack det fram en tå ur den. Då vaknade jag ...

Det pågår en viss förnyelseprocess här hemma. Jag ska göra mig av med en del som jag tycker stänger in mig och sätta upp lite nytt på väggarna. Jag ska göra mig av med en del böcker som jag aldrig läser (har faktiskt redan börjat med det och därmed fått plats för en del av det som stod på golvet och längs väggarna). Min mor ska göra sig av med en massa böcker, så har ni ingenting att läsa, hör av er till mig ... jag vill gärna att böckerna ska få ett gott hem. Annars finns ju alltid Ebbes Hörna på Stigbergstorget.

Likaså har jag kassettböcker som jag behöver bli av med, men jag tror snart inte att det finns några kassettbandspelare längre som de kan spelas på. Hur som helst, jag har en hel papperskasse full, så ge mig en signal om ni vill hjälpa mig att bli kvitt dem! Det är bra titlar och fina böcker, det är bara det att jag aldrig lyssnar på dem.

Tror ni att det lönar sig med en gårdsloppis? Vi har en källare full med grejer från två lägenheter och ett sommarhus och vi får knappt plats med det vi behöver förvara från vår egen lägenhet. En loppis i april på gården, med hembakt och fika att köpa för en billig penning? Skulle ni komma då?

Tjåggarång!

lördag 29 januari 2011

Ibland är livet ofrivilligt roligt!!!

Hahahaha, jag skrattar fortfarande åt det här. Idag var det tänkt att vi skulle baka jordnötskakor men vi tar det i morgon i stället. Det var bara det, att vi hade plockat fram ett ägg och även ställt fram smör för att det skulle bli rumstempererat. När vi bestämt oss för att inte baka idag lade vi tillbaka ägg och smör i kylen, men jag lade inte ägget i sin kartong utan löst i kylen.

Min bror visste inte detta och han kom hem hungrig och trodde att ägget var kokt och slog det i bordet ... ja, ni förstår ju själva. GUD vad jag önskar att jag hade kunnat fotografera hans min. Den var helt obetalbar. :-D :-D :-D

Tjåggarång!

fredag 28 januari 2011

Med mobilen klistrad vid kroppen ... :-D

Rubriken stämmer verkligen på mig just nu. I och med att transplantation måste kunna få tag på mig kvickt, vågar jag inte gå någonstans utan mobilen. Det vore mycket dumdristigt. Visst, de har nummer som de kan nå mina övriga anhöriga på och som kan upplysa dem om var de kan få tag på mig, men det är ju JAG som vill ha samtalet som kommer att ge mig det liv jag vill ha ...

Jag kunde inte sluta dansa omkring här hemma i går kväll. Men ni skulle ha sett min mamma när jag läste upp brevet ... hon blev alldeles blek, iskall och började darra. Det var ju mamma som hittade mig på köksgolvet den ödesdigra dagen 24 april 2009, när jag höll på att svälja tungan och hade svåra kramper och bara ropade på hjälp fast jag knappt visste var jag befann mig. Och det har lett hit. Det har nog varit mer traumatiskt för henne än för mig, och mer traumatiskt än vad hon har talat om för mig. Och jag kan aldrig bli kvitt mina skuldkänslor för det, hur irrationellt, ologiskt och orimligt det än låter. Hon berättade för mig att när ambulansen hade kört iväg mig till sjukhuset (min bror åkte med) och hon följde efter litet senare, mötte hon sjukhuspersonal i hissen med mig på en bår. Jag var helt borta. Hon höll mig i handen under vägen upp till intensiven ... det är så rörande.

Men nu är jag beredd att jobba hårdare än någonsin för att komma i så god form jag kan före operation. Jag kan ha väldigt lång tid på mig, men det vet man ju inte säkert, så jag föredrar att jobba enligt min nuvarande plan plus kanske att börja simma om jag har råd (vilket jag förmodligen inte har, men jag ska luska runt).

Mina kära vänner, mig syns jag vädrar morgonluft!

Tjåggarång!

torsdag 27 januari 2011

JAG ÄR MED I MATCHEN!!!!!!!!!

TA MIG FAAAAAAAN, JAG ÄR UPPSATT PÅ TRANSPLANTATIONSLISTAN! Brevet från Sahlgrenska landade på dörrmattan för bara en halvtimme sedan (och det säger mer om Postens nya rutiner än jag faktiskt vill veta ...) och jag har nog aldrig fått post som varit mer efterlängtad och välkommen.

De hade skickat med en telefonlista som jag redan har fyllt i och ska gå ner och lägga på brevlådan. Så nu gäller det att i alla väder och i alla läger ha med sig mobilen, för de måste kunna nå mig snabbt om de får in en njure som passar mig. Teoretiskt sett kan detta ske redan idag, eftersom jag nu står på listan, men väntetiden för min blodgrupp är mellan 3 1/2 och 4 år och jag är fullt beredd att vänta tiden ut och längre ändå (har liksom inte så mycket att välja på, men i alla fall!!!). Så det blir en spännande tid framöver, jag kommer nog att få hjärtat i halsgropen varje gång telefonen ringer här hemma eller om min mobil ringer, åtminstone så här i början.

Ursäkta ännu ett kort inlägg, men jag är så JÄVLA, IN I HELVETE ÖVERLYCKLIG idag!

Tjåggarång!

onsdag 26 januari 2011

Inget särskilt idag tror jag ...

Sitter här och skrattar eftersom min mamma sitter mitt emot mig i köket och tittar på Louis de Funès-filmen "Rabbinen är värst" (töntig svensk titel men den franska är inte mycket bättre). Men filmen är otroligt rolig om  man gillar den sortens humor vilket familjen gör. Vi har skrattat oss fördärvade åt den filmen ungefär tusen gånger ...

Idag är det dags att betala räkningarna vilket är ett högst tvivelaktigt nöje. Det är så sorgligt att se hur lite det blir kvar ... :-(

Därför fattar jag mig kort så länge och hoppas skriva mer sedan. Och så är det ju kör ikväll!

Tjåggarång!

tisdag 25 januari 2011

En gruvlig irländsk ballad

Jag säger bara: Jajjemen! :-D SÅ ska en slipsten dras!

Irish Ballad

words and music by Tom Lehrer


About a maid I'll sing this song sing rickety tickety tin
... who did not have her family long
Not only did she do them wrong.
She did everyone of them in.
Them in. She did every one of them in



One morning in a fit of pique sing rickety tickety tin
... she drowned her father in the creek
The water tasted bad for a week
And we had to make do with gin
With gin. We had to make do with gin



Her mother she could never stand sing rickety tickety tin
... stand and so a cyanide soup she planned
The mother died with a spoon in her hand
And her face in a hideous grin
A grin. Her face in a hideous grin



She set her sisters hair on fire sing rickety tickety tin
... and as the smoke and flame grew higher
Danced around the funeral pyre
Playing a violin
O-lin. Playing a violin



She tied her brother down with stones sing rickety tickety tin
... and sent him off to Davy Jones
All they ever found were the bones
And occasional pieces of skin
Of skin. Occasional pieces of skin



One day she had nothing to do sing rickety tickety tin
... she cut her baby brother in two
Served him up in an Irish stew
And invited the neighbors in
-Bors in. Invited the neighbors in.



When at last the police came by sing rickety tickety tin
... these terrible deeds she did not deny
To do so she would have to lie
And lying she knew was a sin
A sin. Lying she knew was a sin



ADDITIONAL VERSE
[Just one last thing before I go sing rickety tickety tin
... there is something I think you ought to know
They had no proof so they let her go
And they say she was tall and thin
And thin. They say she was tall and thin.]



My tragic
tale I won't prolong sing rickety tickety tin
... and if you did not enjoy this song
You've yourself to blame for letting me go on
You should never have let me begin
Begin. You should never have let me begin!



TJÅGGARÅNG!

måndag 24 januari 2011

Inga glädjenyheter idag ...

... men jag resonerar som så att kanske de inte ens har fått Stenströms anteckningar ännu. Byråkratins kvarnar mal långsamt och jag tror de mal ännu långsammare i sjukhusmiljö. Sahlgrenska har inte ens samma datasystem som Lundby så de kan inte läsa varandras anteckningar som skickas via dator  - är inte det fantastiskt smidigt och bra??? Så jag har beslutat att trots allt visa mig situationen vuxen och ha tålamod i stället för att slå omkring mig och skrika vilt som en femåring.

Nu är det strax läggdags, ska bara kolla upp att jag har allt jag behöver för morgondagens dialys i min ryggsäck. Jag var och hämtade ut mina B12-tabletter idag, det ska bli intressant att se om jag märker någon skillnad på min tilltagande glömska när jag tagit dem en tid. Jag hade en teori ikväll om att kanske jag känner mig mer glömsk eftersom jag fått tillbaka så mycket av min energi att alla känslor inte riktigt får plats i huvudet utan måste ta vägen någon annanstans i stället och att jag då känner mig mer splittrad ... :-D

Jag önskar er en riktigt god natt med Dan Anderssons vackra ord:

God natt, god sömn jag önskar er,
ni trötta vandringsmän!

Tjåggarång!

Mår gott!

Sitter här och knackar ned ett litet inlägg efter maten. Jag ska snart ta itu med desserten, som blir persikohalvor med chokladkräm (den jag har i mitten på mina kladdiga chokladmuffins) och toppade med vispad grädde som jag rört med frysta, tinade hallon och litet socker. Litet man-tager-vad-man-haver och så ska det kunna vara tycker jag - inga märkvärdigheter är nödvändiga om man ser till att ha lite saker hemma.

Det pratas om barndomens jular i köket, min mor och hennes lillasyster minns tillbaka. Det är knappt man kan tro att det inte var längre sedan, det de berättar om. Jag älskar att höra dem berätta, och likaså att höra mormor och särskilt hennes kusin Wanja, när de levde. Wanja var som en datamaskin med ett hästminne som få och hon kunde berätta hur mycket som helst. Mormor var en firad skönhet i Landala, där hon var född och uppvuxen. Det var hur många som helst som svansade efter henne, men morfar knep hennes hjärta. De var tydligen otroligt förälskade. Mamma var också en fantastisk skönhet när hon var ung. Hon kunde ha gift in sig i vilken som helst av Göteborgs rika familjer, fast hon kom från en så enkel arbetarbakgrund. Jag ska lägga in bilder på både mormor och mamma så fort jag begriper mig på tekniken ordentligt - om jag nu någonsin gör det ...

Nej, nu är det dags att vara lite produktiv i köket. Vi hörs senare!

Tjåggarång!

söndag 23 januari 2011

Jag har skapat en systerblogg!

Jag kunde inte hålla mig utan gjorde en ny blogg idag, som heter Mat-adoran ... den innehåller BARA recept, mer eller mindre. Kanske ett och annat litet matkåseri av mig själv eller andra också slinker in. Hoppas ni vill gå och ta en titt, ni som är lika inkörda på mat och recept som jag själv är.

Apropå mat, ikväll gjorde jag världens godaste varma mackor. Vi hade en liten skål med köttfärssås i kylen, som blivit över från en av våra goda spaghettimiddagar. Jag smörade fyra vita brödskivor, lade på köttfärssåsen så att den täckte två av skivorna, toppade med rikligt med finskuren purjolök, lade på ost och så på med de två resterande brödskivorna. Sedan ned i stekpanna på lagom hög värme för att osten skulle smälta ned (man vänder dubbelmackorna minst en gång under tiden i pannan). Till detta serverade vi gulliga små tomater som var otroligt söta och goda. Enkelt och fantastiskt gott!

I morgon kommer min moster hit från Lindome för att äta lutfisk, så det blev inte idag som jag trodde. Men bara detta att vi äntligen börjat orka bjuda hem folk ... det fanns inte i min begreppsvärld för bara ett par månader sedan. Jag har verkligen kommit långt i min mentala process! Nu ska här bli födelsedagskalas i april och ni är bjudna allihop! ;-D

Tjåggarång!

Recept: Mazarinmuffins

Allers är en alldeles utmärkt tidning. Min mor prenumererar på den för korsordens skull, men läser den från början till slut och sedan ger hon den till mig, för recepten går inte av för hackor heller. I förra veckans nummer hittade vi det som kommer att bli helgens baktest, nämligen

MAZARINMUFFINS

Dessa muffins bakar du utan bakpulver. Det gör att de blir ett mellanting mellan fyllningen i vanliga mazariner och en kladdkaka i konsistensen, alltså mycket saftiga. Du behöver mellanstora muffinsformar och gärna en muffinsplåt.

Ca 8 st

150 g mandelmassa
1 1/2 dl socker
150 g rumsvarmt smör eller margarin
2 ägg
1 dl vetemjöl

Garnering:
3/4 dl flagad mandel

Sätt ugnen på 175 grader. Riv mandelmassan och tillsätt sockret. Rör samman. Klicka ned matfettet litet i taget och rör smeten slät mellan varje tillsats. Rör ned äggen ett i taget och rör smeten slät mellan varje. Tillsätt sist vetemjölet och rör samman till (gissa vad???) en slät smet.

Klicka upp smeten i muffinsformarna så att de blir fyllda till ca 3/4. Använd gärna en muffinsplåt så får du höga fina muffins. Strö över flagad mandel.

Grädda mazarinerna i mitten av ugnen 15 - 18 minuter.

Låter det inte gott, så säg? Återkommer med bild och rapport!

Tjåggarång!

lördag 22 januari 2011

GLAAAAAAASSSSSSSSSS

Här är vansinnigt suget på glass och hallon!!!!!

Tjåggarång!

Helg!!!

Nu börjar min helg. Jag har kommit hem från dialysen, allt har gått så bra det bara kan, har varit och handlat och skalat potatis till middagen. Mamma sover och det ska jag också göra om en stund. Min stackars mamma sover extremt dåligt, nämligen, och då får hon passa på att sova när hon känner att det skulle kunna funka.

Utanför skiner solen, en energisk fågel kvittrar hejvilt någonstans och jag inleder nu min helg. Söndag och måndag är dialysfria dagar och det behövs faktiskt, jag är glad så länge jag kan behålla den här dialysrytmen. Man kan planera lite saker utan att behöva ta hänsyn till att jag måste stolpa till Lundby i tid och otid.

Jag har fortfarande inte haft tid att fördjupa mig i min nya mobilkamera. Morr x 3 ... jag vill ju få det att funka så att jag kan ta de vackra bilder jag drömmer om att lägga upp på bloggen. Eller, tid och tid ... för att vara fullkomligt ärlig är det nog så att tiden finns, men att jag inbillar mig att jag inte kan klara av det. Ibland är det alltför lockande att välja minsta motståndets väg, särskilt när man är så formidabelt oteknisk som jag.

Ja ja, kommer tid kommer råd som man så förnumstigt brukar säga (fast det har jag aldrig märkt, då skulle jag ju ha blivit rikare ju längre tiden gick! ;-D).

Nu ska jag ta mig en liten lur.

Tjåggarång!

fredag 21 januari 2011

Come On Eileen - Dexy's Midnight Runners (HQ Audio)

Läckerrecept till helgen: Jordgubbsglass med vit chokladrippel

Jag är lycklig ägare till en glassmaskin. Den börjar snart bli lika gammal som jag, och jag fick den av min faster någon gång på 80-talet. Det är en Philips, enkel variant, men jag har ett trumfkort: ETT EXTRA FRYSBLOCK. Det fick jag också av min faster. Nu har jag för all del inte gjort så otroligt mycket glass i den, utan mest sorbet, eftersom jag är en sorbetälskare av enorma mått. Tänk en riktigt grön kiwisorbet, utblandad med en äggvita för att göra den mjukare och mer formbar så att den inte bara består av kiwismakande iskristaller som skär in i gommen och tungan ... eller en solgul mangosorbet med sin oemotståndliga smak ...

Men här har jag valt ett recept ur boken "Iskallt" av Elisabeth Johansson, som får det att vattnas i munnen på mig!

JORDGUBBSGLASS MED VIT CHOKLADRIPPEL

6 - 8 portioner

1  vaniljstång
3 1/2 dl mjölk
4 dl grädde
6 äggulor
1 1/2 dl socker
1 dl jordgubbssylt, hemkokt eller av god kvalitet

Vit chokladrippel:
3/4 dl grädde
100 g vit choklad, grovhackad

Dela och skrapa ur vaniljstången. Koka upp mjölk, grädde och vaniljstång och frön i en tjockbottnad, rostfri kastrull. Ställ åt sidan.

Vispa äggulor och socker fluffigt. Häll gräddmjölken över smeten och häll tillbaka allt i kastrullen. Sjud upp till 85 grader under vispning. Det får inte koka! Sila av och låt svalna. Låt gärna glassmassan stå i kylen över natten.

Rör i jordgubbssylten och kör massan i glassmaskin.

Chokladrippel: Koka upp grädden och häll den i en bunke över chokladen. Rör tills all choklad smält. Låt svalna helt i rumstemperatur.

Varva glassen med chokladrippeln och ställ in glassen i frysen ett par timmar.

Har inte prövat, men det ska baske mig inte dröja särskilt länge ...

Tjåggarång!

Tänkvärda tankar

Det gäller att ha mod
att vara den man är
och att inte tappa modet
för att man är den man är.

Salon Gahlin

Ovanstående har jag verkligen försökt ta till mig i livet. Jag åkte på ett rejält bakslag av en vän för ett drygt år sedan. Jag hade blivit för beroende, och den här vännen kände sig kvävd och försvann därför ur mitt liv. Uppenbarligen fanns inte förståelsen för hur sjuk jag var, hur rädd jag var, hur hela min tillvaro rasade omkring mig, och jag kände mig helt tom i hjärtat. Sårad, sviken, arg och tillintetgjord. Jag grät floder och visste inte riktigt hur jag skulle komma tillrätta med det hela. Det dröjde länge innan jag insåg att till viss del, säger viss del, hade den här vännen rätt i sina känslor. Jag hade blivit för beroende, jag såg inte skogen för alla träd och tankarna gick för det mesta åt det negativa hållet. Jag var inte till större glädje för någon, och allra minst för mig själv.

Det var då jag bestämde att jag skulle arbeta stenhårt för att få fram mitt gamla jag. Jag visste ju att det fanns någonstans därinne, under all sjukdom, alla bekymmer och allt gammalt bagage jag gick och drog omkring på. Jag ville återigen vara den jag en gång var, innan allt drabbade mig. Jag ville bli positiv igen, kunna skratta, orka med mig själv och mitt liv som det är nu. För att få hjälp att hitta ut igen och klara av detta sökte jag hjälp hos kuratorn på Lundbydialysen. Det var magiskt att prata med henne, en utomstående som inte kände mig och min familj och vår historia. Det behövdes bara två samtal, sedan var jag i full gång med att gräva gångar och bygga nya broar.

Och jag tror att jag har lyckats. Det är sällan jag tänker negativt nu, bara ibland kommer jag på mig själv med att göra det. Jag har tagit kontrollen över mitt liv, gör det jag kan göra för att må så bra jag kan, och min självrespekt och självtillit har ökat i takt med detta. Jag har alltid lyckats finna glädje i små ting och händelser runt omkring mig. Jag minns en gång när jag åkte och hälsade på min mamma efter hennes hemska hjärtinfarkt och bypass-operation, när hon var på rehab i Rävlanda. Allt var så kaotiskt och jag hade knappt fått tid att smälta allt som hänt, och jag var vilsen och rädd och kände mig ensam och liten. Men så åkte bussen förbi en stor klunga med blåklockor som stod och blommade. Jag såg de här blå blommorna och plötsligt var det som om någon sa till mig: "Ingenting verkligt hemskt KAN hända så länge det finns saker som blommande blåklockor." Och jag blev lugn. Allt liksom lade sig till ro inuti mig.

Jag kan fortfarande känna den känslan. Ingenting verkligt hemskt kan hända så länge jag mår bra, har personer att älska i min omgivning och som älskar mig. Jag försöker vara den jag är, för det mår jag bäst av.

Tjåggarång!

Världens Bästa Fredag ...

... för att citera Julia på Gotland, en av mina absolut finaste vänner. Vi jobbade också ihop på Sector Alarm. Varenda gång hon kom in på jobbet och daskade senaste märkesväskan i bordet sa hon: "Idag är det världens bästa ..." vilken veckodag det nu var. Och bara för att hon kom in och sa det, så BLEV det också Världens Bästa Veckodag. Julia, jag saknar dig något rent namnlöst!!!! :-D

Nej, det är inte Världens Bästa Fredag för att jag har hört något från transplantation än. Solen har ju knappt gått upp. Och det är absolut inte Världens Bästa Fredag för att jag städar idag. Snabeldraken Tusse (vår dammsugare) står inne i skåpet och väntar på att få komma ut. Det ska han snart få, jag vågar inte låta honom bli för otålig för då kanske han strejkar nästa gång ...

Det är helt enkelt Världens Bästa Fredag för att jag älskar fredagar. Det är min favoritdag på veckan (även om jag nu för tiden tycker att veckorna bara består av måndagar och fredagar!). Det är solsken, fem grader kallt och jag har slagit upp nästan vartenda fönster i lägenheten för att vädra ut ordentligt - jag fryser som en hund men jag blir varm när jag börjar släpa runt Tusse!

Och ni glömmer väl inte vad det var jag skulle göra idag? Jo, just det ...

SEMLAN!!!

Kanske jag är barnslig (det vet jag förresten att jag är) som är så uppspelt p g a en stackars semla, men det bjuder jag på. Ni får ta mig som jag är helt enkelt.

Tjåggarång!

torsdag 20 januari 2011

Pneumotjosan!

Då har jag fått min intramuskulära, lunginflammationsskyddande spruta. Skyddet mot pneumokocker varar tydligen i 10 år och sprutan såg väldigt respektingivande ut får jag säga, men den bar inte sägen för syn. Jag minns med fasa de stelkrampssprutor man fick när man var liten ... vad ONT de gjorde! Inte behövde jag betala något heller eftersom detta är en del av min förberedelse för transplantation.

Apropå betala ... om bara någon vecka går mitt frikort ut, och mina fria sjukresor med taxi går ut den 1 februari. Sedan blir det till att skrapa ihop pengar för att betala för behandlingar och resor. Hur det ska gå vet jag överhuvudtaget inte men på något sätt brukar det ordna upp sig och det gör det säkert den här gången också. Tack och lov går det fort att fylla upp ett nytt frikort för behandlingarna, på tre veckor kommer jag att ha ett nytt. Resorna ska betalas med 1.500 kr vilket med lite enkel matte betyder 10 resor à 150 kronor - svinpriser! Men jag är väldigt tacksam över att den möjligheten finns. Innan jag fick fria resor förra vintern satt jag och skakade på spårvagnar i alla väder, stod och väntade på hållplatserna ... och man är inte alltid i så fin form efter sin dialysbehandling. När det var så där fruktansvärt varmt på sommaren var jag halvdöd innan jag kom hem, eftersom det är mycket varmare på spårvagnarna än utanför.

Maten på dialysen håller fortfarande stilen, fast jag lever på spaghetti och köttfärssås och korv Stroganoff med ris. Det finns för det mesta, det verkar som om det är ett par av de mest populära rätterna. Man kanske borde testa något annat så man vet, men jag har ingen lust. Jag är fortfarande misstrogen mot potatisen ... :-D

Idag var det stort manfall bland sköterskorna på dialysen. Någon hade halkat och brutit axeln, vår kurator hade halkat och brutit armen och uppenbarade sig idag med ett stort och prydligt gipspaket, en av läkarna hade också ramlat och gjort något med armen och någon var på semester. Det märktes på dem som var kvar, det var hektiskt för dem idag. Tur att jag klarar av det mesta själv och åtgärdar de larm som dyker upp på min maskin om jag kan.

Då återstår bara att se om jag blir uppsatt på listan i morgon när de har sitt njurmöte på transplantation. Jag väntar inget besked förrän på måndag eller tisdag, men man vet aldrig. Kanske de överhuvudtaget inte tar upp mig, men då ... DÅ!!!

Tjåggarång!

onsdag 19 januari 2011

Denna underbara kör ... !

Som vanligt är jag euforisk efter kvällens körövning. Som ni såg innan var jag rätt så ur humör, men kören gör mig till en liten snäll kattunge. Eller en sprudlande kattunge, rättare sagt. Numera känner jag mig nästan som jag gjorde när jag var alldeles ny i kören och allting var så fantastiskt. Det har det i och för sig varit hela tiden, men när jag var så dålig kunde jag ju knappt stå på benen innan jag fick bita i det sura äpplet och be att få vara vilande - p g a att jag helt enkelt inte orkade. Det var bittert, vill jag bara tala om. Att inte orka med det som var min käraste hobby, mitt eget härliga nöje som fick mig att utvecklas som människa!

Därför är det dubbelt skönt att vara tillbaka med nya krafter och helt nya infallsvinklar på livet. Och om jag inte hade kören vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Då hade jag nog byggt upp en barrikad av böcker och gömt mig bakom dem och kastat några giftpilar då och då. Nu får jag i stället kraft och mod att möta de svårigheter och utmaningar som väntar med glädje och jävlaranamma och ni anar bara inte hur underbart det är! Så tack, min älskade kör. Ni vet inte hur mycket ni betyder för mig!

Härligt att träffa Janina igen också och hennes pojkvän Tobias, som var och lyssnade på oss idag. Janina har varit med i kören och är kanske sugen på att hoppa med oss igen, vi får väl se. Vi jobbade tillsammans på Sector Alarm och käkade godis hela dagarna mellan samtalen och kom varann ganska nära. Man träffar många fina människor på sin färd och hon är en av dem.

Nu närmar det sig sänggående, i morgon ska jag ju ta den där pneumotjosansprutan och fortsätta läsa i min bok om Barcelona. Tror inte det blir någon film i morgon, jag vill inte kånka på datorn inne på Lundby där jag ska ta sprutan. Men den som lever får se.

Sköt om er, godnatt och sov så gott!

Tjåggarång!
Har varit stressad hela dagen tack vare de två abrupta uppvaknanden jag utsattes för i morse. Jag gillar inte att börja dagen på en sådan bog!!! Ingen aptit har jag heller, kan inte tänka på mat just nu. Jag är helt enkelt nere i en matsvacka. Purjolöksmacka går ned men det kan jag ju inte leva på - vill inte bara utfodra halsbrännan.

Men jag hoppas på kören ikväll som räddar min dag, för det kommer den att göra. Vi tränar in låten Feelin' Good, som bl a Michael Bublé har sjungit in. Baritonestämman i inledningen av låten får mig att bli riktigt knäsvag, den är bara så läcker. Och ikväll har vi den första av två gästkvällar för terminen, det brukar alltid komma några intresserade som ev vill börja.

I morgon bitti ska jag ta en spruta som heter pneumokock-någonting, som räcker i tio år och som jag behöver ta inför transplantation. Det känns i alla fall skönt att man räknar med att jag ska vara transplanterad inom tio år! ;-D

Tjåggarång!

PS. Det blev ingen semla idag, men håll i er på fredag, för då kör jag näsan i grädden och mandelmassan!

Fara å färde?

Jag hade tänkt mig en skön sovmorgon i dag, dialysledig som jag är. Och sovmorgon hos mig betyder inte att jag sover till kl 12, det har jag aldrig kunnat. Men jag KAN sova till över 10 om det vill sig, och det gör det ibland. I alla fall, jag väcktes med ett ryck kl 7.30 av ett rent ut sagt helsikes hallabaloo från lägenheten under, där det för några månader sedan flyttat in en barnfamilj. Vuxna skrek (JÄVLA UNGE!!!! UNGJÄVEL!!!! hörde jag) och barn skrek, och det sprangs och dunsades och jag vet inte vad. Jag satt med hjärtat i halsgropen och var betänkt på att gå ned och ringa på och be dem lugna ned sig, men så blev det dödstyst. "Nu har de strypt ungarna", tänkte jag och det var inte precis någon behaglig tanke. Man borde ju ha hört av sig, för vuxna ska inte skrika på det sättet åt barn!

OK, jag lade mig ned för att försöka somna om, varpå jag väcktes kl 9.30 (också med ett ryck) av att det tjöt och pep någonstans i huset. Jag identifierade det som en brandvarnare eftersom jag hört vår egen häromdagen när vi brände rostat bröd. "Jaha, nu brinner det i huset också", tänkte jag och tog på mig skor och gick ut i svalen för att lyssna vilken lägenhet det var. Jag luktade också i varenda brevlåda för att känna om det var rökutveckling på gång. Ljudet kom från handikapplägenheten längst ned på bottenvåningen, men det luktade absolut ingen brandrök. Men ingen svarade när jag knackade och ringde på dörren, så jag ringde Lennart, vår fastighetsskötare, som lovade kolla upp saken. Jag menar, man vill ju inte att någon stackare brinner inne eller att huset brinner ned.

Nu undrar jag: Tror ni att jag var ute efter ära och berömmelse och Carnegiemedalj, typ "Rådig kvinna räddar hyreshus från brand", eller var det engagemang på riktigt som fick mig att tumla upp ur sängen, dra på mig lite kläder och vackla runt i trapporna på morgonen?

Tjåggarång!

tisdag 18 januari 2011

Efter-middags-nöjd!

Hej på er!

Har precis avslutat middagen. Idag blev det Fläskfilé O'Porto, fast vi hade inget portvin så det blev Fläskfilé O'Sherry i stället och det var lika gott det. Apelsin är det också i, både rivet skal och pressad saft. Till detta hade vi potatis och en härlig tomatsallad med purjolök och bara lite salt och olja på.

Dagen har varit strålande, alla orosmoln från gårdagen är som bortblåsta från min himmel. Inget har egentligen förändrats, det är bara mitt goda humör och nya mentala styrka som jag inte kan stoppa (och varför skulle jag egentligen göra det?). Och det är klart, det gjorde väl sitt till att min läkare talade om för mig att nu hade han lagt kopia av anteckningen till transplantation på lådan! En nästintill språngmarsch uppför trapporna har jag också hunnit med och det blir en till senare. Dessutom har jag sovit i 2 1/2 timme, jag tror knappt det är sant. Jag har inte kunnat sova på dagen på flera år, men helt plötsligt sover jag som en stock och det gör mig så gott.

Jag fick post från Njurförbundet igår med nytt inbetalningskort för 2011 och även en anmälan till årsmötet i Alingsås. Jag ska faktiskt åka dit (åtminstone enligt planerna) och bo över lördagsnatten hos min fina kompis Sanna och så gå på mötet på söndagen. Lite roligt måste man väl få ha ... :-D

(Det här viskar jag så att det inte hörs ... i morgon ska jag köpa mig en semla!!!! :-O)

Tjåggarång!

måndag 17 januari 2011

Ett stillsamt morgoninlägg

Sitter här och försöker ta det lugnt, inte stressa upp mig, inga häftiga rörelser ... Jag ska nämligen ta ett prov på dialysen idag och då får jag inte vara stressad för det höjer värdet. Hmmm, min kropp är alltid stressad på morgonen och då vill jag flänga runt. Nåja, jag får väl lägga band på mig för den goda sakens skull!

I går kväll satt jag och tänkte på hur trygg jag känner mig här hemma. Allt hotande och mörkt står liksom utanför hemmets fyra väggar. Inte en enda gång under dessa minst sagt turbulenta år har någonting av det jag varit med om inkräktat på min nattsömn. Det har alltid känts skönt att gå och lägga sig på kvällen och jag har inte grubblat så jag inte kan sova. I min bok tyder det på att jag känner mig fullkomligt säker. Det känns faktiskt väldigt skönt att veta ... Jag tror att jag har lärt mig att inte tänka på mina problem förrän jag absolut måste, jag tänker att "det är en ny dag i morgon och då ser det kanske annorlunda ut". Och för det mesta gör det det. Ett bra tips till alla oroare!

Det verkar som om familjen Brattkulls årliga lutfiskhelg kommer att äga rum här hemma på söndag. Min mor, moster och bror brukar nämligen äta lutfisk före jul (det blir för mycket mat om de äter den på julafton, som vi alltid gjorde förr när mormor och morfar levde. Då gjorde man ingenting annat än åt under hela eftermiddagen och kvällen och när man kom hem var man som en padda!). Men av olika skäl blev det ingenting av i år. Så i går bestämdes det att det förmodligen blir denna helg. Jag går i och för sig inte i närheten av denna s k fisk. Och ja, jag HAR smakat. Jag intalade mig t o m att jag tyckte det var gott, men det lyckades inte länge. Bbbrrrrrr, säger jag bara. Däremot är potatisen, den rika såsen och ärterna väldigt läckra, så jag äter fisklös lutfiskmiddag ... Men jag ska baka min goda apelsin- och chokladkaka så något speciellt får jag ut av denna helg i alla fall!

Nej, dags att gå ned till dialystaxin ... idag har jag med mig en av mina absoluta favoritfilmer att titta på medan jag cyklar: Rabbinen är värst med fantastiske Louis de Funès. Måste se till att vi skaffar oss de andra filmerna med honom på DVD, t ex Den tatuerade legionären och Den stora kalabaliken.

Tjåggarång!

2 riktiga lågvattenmärken - men döm själva!

Min bror Mikael är bra på att snappa upp fruktansvärt dåliga historier, och sedan drar han dem för mig eftersom jag nästan vrider mig av smärta när de är som värst. Nu har han kommit med två i rad på lika många dagar och jag tänkte jag skulle låta er ta del av dem för att se om ni delar min uppfattning.

Historia nr 1:

- Vet du vad han sa som gick på V75?
- Nej, vaddå?
- Aaattjoooo!
- ???
- Jo, han var pålle-allergiker!



Historia nr 2:

- Do you know how to build a flea circus?
- No, tell me!
- From scratch!


Ajajajajajaaaajjjjj ....

Tjåggarång!

God morgon och god vecka - en viktig vecka!

Den här veckan tänker jag ikläda mig terrierns roll (envishet i kubik alltså). Jag ska tjata tills jag blir blå i ansiktet. Det är nämligen så, att transplantationsenheten på Sahlgrenska här i Göteborg har haft lite krav på mig för att jag överhuvudtaget ska komma upp på väntelistan för att få en ny njure.

Först var det vikten. Hösten 2008 måste jag med skammens rodnad på kinderna erkänna att jag vägde 103 kg. Då var det inte så farligt, för då hade jag inte ens börjat i dialys även om jag gick hos specialist på njurmottagningen på Sahlgrenska. Men mentalt fattade jag inte att jag hade passerat 100-kilosgränsen.

Människor som inte drar omkring med så mycket övervikt som jag gjorde hamnar på väntelistan så snart deras transplantationsutredning är gjord. Det är undersökningar i parti och minut och i alla väderstreck. Jag har gjort arbets-EKG (gått på gångmatta), fått tandbehandling för nästan 25.000 kr, ultraljudat hela kroppen, tagit vanliga EKG, opererat bort en njure ... you name it. Och trots detta kom jag inte upp på listan ... eftersom jag vägde för mycket.

I juni förra året talade min dialysläkare om för mig att jag behövde gå ned minst 10 kg innan det kunde bli tal om transplantation. Allt annat var bra, men det var ju det här med vikten som satte käppar i hjulet för mig. Innan dess hade mitt förvridna sinne (alla som överätit vet ju egentligen att det är mellan öronen det sitter och ingen annanstans) förnekat att jag faktiskt var nästintill smällfet.

Då bestämde jag mig för att klippa av. ALLT. Jag lade av med godis, läsk, chips, ostbågar, fikabröd. Jag började röra mer på mig, tog sängcykeln i bruk på dialysen, gick promenader, och hade redan tidigare på vintern gått med i dialysens stavgångsgrupp på torsdagsmorgnarna. Men EN viktig sak ... en gång i veckan skulle jag unna mig fikabröd och kanske lite läsk. Jag kan inte funka om jag inte har något att se fram emot, och får jag det en gång i veckan behöver jag inte längta under resten av veckan.

Så här har jag nog tänkt förut, men det har liksom inte varit tvunget. Nu var det det, och då var det bara att ta skeden i vacker hand och göra slag i saken. Visst, jag har väl slagit på lite extra stort under julen, och vi var tvungna att äta upp marängtårtan igår kväll så att den inte skulle bli förstörd ... men på det stora hela har jag klarat av det här rent galant.

Sedan var det den mystiska fruktansvärda värk jag fick i överkroppen i höstas. Jag hade en tresiffrig sänka så något konstigt var det som rasade inom mig. Jag vet inte vad det var, jag vet bara att jag aldrig någonsin vill uppleva den smärtan igen. Från Sahlgrenskas sida ville de vara säkra på att jag inte hade någon aktiv inflammation när jag skulle sättas upp på väntelistan. Lite märkligt kan man tycka, eftersom ingenting kan garantera att reumatismen (eller vad det nu var, de kallar det reaktiv artrit) inte kommer tillbaka både en och flera gånger medan jag väntar på min tur att få en njure, men de har sina regler och det måste jag acceptera. Men nu är sänkan nere på under 5.

De har möten på transplantation på fredagar, och på fredag SKA jag upp på listan. Det är ingenting mer med det! Hittar de på fler förevändningar nu kommer jag att göra MYTERI.

Tjåggarång!

söndag 16 januari 2011

Jag svek mitt löfte ...

Jag lovade ju att jag skulle ta bild på marängtårtan, men jag fick inte min kamera att göra som jag ville!!! Jag skulle ta bild på den underbara indiska grytan vi lagade till middag också, men i stället lyckades jag låsa hela telefonen så att jag fick plocka ut batteriet och logga in mig igen för att få igång den. Det finns ingen i hela världen som är så dålig på tekniska prylar som jag. Det spelar ingen roll HUR enkelt alla säger att det är, och som det säkert är också för dem, för jag fepplar till det i alla fall.

Så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att marängtårtan var något av det mest delikata jag ätit, och så även den indiska soppgrytan, som kommer att bli en stående rätt på familjerepertoaren. Av tre rätter jag testat på den bloggen har alla tre fått toppbetyg!

Nu sitter jag här och kopplar av en stund före Midsomer. Den har varit litet upp och ned hittills tycker jag. Det går väl inflation i historierna kan jag tänka, men det ska bli kul när kusin Barnaby tar över ruljangsen. SVT fortsätter säkert att sända dem.

Tjåggarång!

Söndagsdunkel

Idag har det varit en sådan där trivsam dag, när man kunnat plocka med lite av varje och haft tid att göra det utan att stressa omkring. Jag och min bror har tvättat en relativt stor tvätt varav en del nu hänger på tork och sprider väldoft. Denna väldoft blandas med dofterna från köket, där min mor står och lagar mat (det var inte min tur idag). Vi testar ett nytt recept från en fantastiskt bra matblogg som jag har följt i ca ett år nu och fått många guldkorn från.

Vi bor alltså tillsammans hela familjen. Detta vet ni som känner mig, och ni vet också att min bror är 7 år äldre än jag. En något ovanlig situation kanske att två vuxna barn bor tillsammans och även med sin mor, men sanningen är den att både min mamma och jag varit så in i h-e sjuka och dåliga att vare sig hälsa eller ekonomi tillåter oss att bo på skilda håll. Jag har i alla fall inte råd att skaffa mig en egen lägenhet med allt som kommer till, så det får förbli så här tills min situation förändras. Och vi behöver varandras stöd för att orka. Att inte behöva oroa sig för tak över huvudet hjälper upp det hela avsevärt.

Jag älskar min mamma över allt på jorden. Hon har varit en klippa genom hela uppväxten, eftersom det inte passade min pappa att vara med och ta del av min uppfostran och se mig växa upp. Hon har fått ta på sig både utgifter och bekymmer och ibland känner jag mig som en parasit för att jag är så dålig och sjukskriven och inte kan jobba och tjäna pengar och bara skämma bort henne, som jag så gärna vill göra. Men jag tappar inte hoppet om att en dag kunna göra det ...

Tjåggarång!

PS. Jag gjorde en viktig upptäckt idag. Jag klarade de fyra trapporna upp till lägenheten nästan utan att bli andfådd alls!!! Hissen stod nämligen stilla på våning 5 så jag kunde inte ta den. Jag brukar bli knäckt om jag måste kava mig uppför alla trapporna, men så icke nu ... HURRA!!!

Recept: Snabblagad festskinka

Här är en rätt som kanske passar så här på en söndag. På vår ICA har de extrapris på skinkschnitzel den här veckan för 79,90/kg, och vi köpte en storpack. Med knaper ekonomi gäller det att hålla ögonen öppna och köpa på sig när man har möjlighet, det har minskat vårt matkonto något enormt!

SNABBLAGAD FESTSKINKA

4 portioner

500 g strimlat benfritt fläskkött
2 skivade paprikor
2 dl valfri grädde (på söndagen FÅR man ta visp om man vill!)
2 msk senap
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1 tsk potatismjöl

Blanda kött och paprika i en ugnssäker form. Blanda grädde, senap, kryddor och potatismjöl och slå det över köttet. Sätt in formen i 225 och stek köttet ca 25 minuter.

Servera med pressad potatis eller ris och sallad. Enkelt och jättegott.

Tjåggarång!

lördag 15 januari 2011

Ett glas julmust på nattkröken

Det festas i huset, precis som förra lördagen och lördagen före den. Det gör mig absolut ingenting på en lördagskväll så här, jag tycker det är skönt att höra att vi har grannar i huset. Men jag önskar de kunde byta musik, de kör samma hela tiden. Ra ra a-a-aah, roma roma-maah, ga ga ooh la laah ... o s v. Lady GaGa är bra, men lite variation kan ändå vara på sin plats.

Sitter och smuttar på ett glas julmust och håller kvar julkänslan ännu ett tag. Vi tar inte bort våra ljusstakar och tomtar förrän den sista januari eller däromkring. Vi gillar att bevara julen länge. Det är min favorithögtid.  

Jag samlar på citat och dikter som jag tycker är vackra. Bredvid mig vid datorn har jag just nu en vackert djupröd bok som ser lite kinesisk ut, som jag skrev ned dikter och sentenser i för många år sedan, när jag höll på att förlora min älskade mamma i en hjärtinfarkt.

Väck mig till sömns i dig,
väck mina världar till dig,
tänd mina döda stjärnor
närmare dig.

Dröm mig bort ur min värld
hem till lågornas hem,
föd mig, lev mig, döda mig
närmare dig.

Närmare mig till dig,
närmare födelsens härd,
tag mig närmare, tag mig
närmare dig.

Är den inte vacker? Den är av Gunnar Ekelöf, en "svår" poet som bl a har skrivit en dikt som heter "Bokstävlarna". Kolla upp den i något samlingsverk eller på nätet!

Boken om Barcelonas historia som jag läser nu är otroligt intressant. Tjock och tung som de flesta av mina favoritböcker om historia, men eftersom jag har en far som kommer från denna stad känns den även lite grann som min och då vill jag veta mer. Katalanerna är ett komplicerat folk och man förstår lite bättre varför när man kommer in i boken.

Jag är lite osammanhängande ikväll, det märker jag, men jag trivs med att bara sitta här och låta tankarna och fingrarna löpa ... :-D

Tjåggarång!

Bildbevis!!!



För er som (mot förmodan) tror att jag snackar i det blå när jag breder ut mig om min cykling på dialysen har ni ovan beviset på sanningshalten i detta. :-D Benen är ett enda sudd, eftersom det går fort. Idag hade jag ELO på datorn och jag fick en sådan kick att jag höll på att välta ur stolen. Glädjen över att min kropp klarar detta är helt obeskrivbar och kan bara förstås helt och fullt av den som upplevt det. Och möjligtvis av mina sköterskor, som ler brett när de går förbi mig och har tid över att kasta ett getöga på vad jag sysslar med ... Min envetna propagering för cykling under dialysen har också resulterat i att vi ska få en sängcykel till - gissa om jag är stolt! Jag fick beskedet idag.

Igår kom det en massa snö igen. Jag blir lyrisk när det snöar på kvällen och det är mörkt. Jag stod faktiskt länge och glytte genom min öppna fönsterspringa på snön som föll, mjukt och tyst som bomull, i skenet av den gatlykta som står nedanför. Men jag var mindre lyrisk när jag skulle ut till min dialystaxi i morse och snön nådde mig nästan ovan kängskaften. Ett och annat fult ord blev det nog när jag halkade fram i drivorna. Men sedan började min inneboende glädje återvända och efter en stunds färd kunde jag konstatera att "stan ser ju ut som en enda jättestor gräddtårta!" Och då blev jag påmind om att vi har marängbottnar hemma som vi egentligen skulle haft på julafton. Så ikväll blir det fest - marängtårta med lemon curd-blandad grädde mellan bottnarna och hallongrädde på toppen. Gissa om jag gläder mig. Bild utlovas, nu när jag börjar få rutin! (Kan dock inte svära på att vi verkligen gör den ikväll, men målsättningen finns!)

Glädjekramar! Tjåggarång!

fredag 14 januari 2011

Recept: Torsk Crème Fraîche

Det här receptet är en av mina absoluta favoriter med fisk. Som bekant är jag ju inte alls någon fiskälskare, men detta är väldigt gott och det kan jag faktiskt komma på mig med att längta efter. Och självklart använder man hoki eller sej om det hampar sig så, vilket det ju oftast gör idag.

TORSK CRÈME FRAÎCHE

4 portioner

400 g djupfryst fiskfilé, torsk, sej eller hoki
litet matfett till formen
litet pressad citron att skvätta över fisken
salt, vitpeppar
3 - 4 tomater, skivade
1 stor purjolök
3 - 4 dl lätt crème fraîche
ev litet Dijonsenap
1 1/2 - 2 dl stark riven ost

Sätt ugnen på 225.

Smörj en ugnssäker form. Lägg i fisken (den behöver inte tina först) och pressa över litet citronsaft. Salta och peppra. Skiva tomaterna tunt och täck fisken med dem. Finstrimla purjon (det ska vara MYCKET!) och strö den över.

Blanda crème fraîche med riven ost och ev litet senap och skeda detta över fisk och grönsaker. Grädda i ugnen ca 40 minuter eller tills fisken är mjuk och täcket blivit guldbrunt.

Servera med kokt potatis och någon god grönsak.

Tjåggarång!

Här har vi bilden, jag lyckades äntligen! Så varsågoda ...

JUL(GRANS)TJYRKOGÅRDEN!

Tjåggarång!

Ledig fredag

Sitter och väntar på att hantverkaren ska komma hit. Vi har en toa som droppar vatten på golvet. Allt verkar köra ihop sig på samma gång - han ska även byta de läckande kranarna över badkaret mot en spak, en likadan som vi har i köket. Och i förrgår var Lennart, vår eminente fastighetsskötare, här och bytte packning i kökskranen, för den läckte också. Nu fattas det bara att jag börjar läcka och då vet jag inte riktigt vad som händer ... :-D

I morse löste brandvarnaren ut sig för mamma lyckades bränna det rostade brödet. Hoppas vi inte väckte ALLA grannarna, för klockan var bara åtta på morgonen när vi åt frukost. Jag sprang omkring och viftade med en kökshandduk för att skingra de för oss osynliga rökslöjorna som fick apparaten att tjuta vilt och gällt. Det är faktiskt ett hemskt ljud, men det är ju bra att den funkar ändå, om man tänker på alternativet!

Tjåggarång!

PS. Jag försöker lägga in en rolig bild på bloggen, som jag tog i onsdags kväll, men jag lyckas inte och det gör mig vansinnigt irriterad. Jag försöker med jämna mellanrum under dagen.

torsdag 13 januari 2011

Trivsel

Sitter i köket, mol allena, och inmundigar en kvällsmacka med rökt fläsk. Oskick kanske att äta så här sent, men med den nya kroppsrytm jag fått sedan jag började med dialysen så gäller det att äta när jag är hungrig. Det är inte alltid jag är det, nämligen ... och DET är en känsla jag inte är så bekant med!

Tjåggarång!

Allt går i silver

Jag är fortfarande helt uppfylld av de vackra träden, som är minst lika silverpudrade idag som igår kväll. Om man inte såg alla fula hus som sticker upp överallt, skulle man kunna tro att man förflyttats till rena rama storskogen. Sådant här gör ju vintern så otroligt mycket lättare att uthärda. Jag har aldrig hört till dem som blivit deprimerade om vintrarna, trots att det är mörkt så länge och ganska bistert och rått (åtminstone här i Göteborg). Jag är faktiskt pervers nog att t o m tycka om november, alla andras favorithatmånad efter vad det verkar. Men när man ligger i sin dialysstol (jag har fönstret bakom mig) och ser sneda solstrålar falla in över golvet blir man så glad, för man vet att det kommer att märkas ännu mer att dagarna börjar bli längre. Om några veckor ska jag börja hålla utkik efter koltrasten (eller hålla öronen öppna, rättare sagt). Oavsett om snön ligger knädjup i stora drivor och man knappt ser handen framför sig - när koltrasten sjunger är det vår!

Dialysen idag gick strålande fast jag hade glömt att sätta på mig mina bedövningsplåster i morse. Jag vet inte vad jag tänkte på - det borde ju vara ren självbevarelsedrift att komma ihåg dem, menar jag. Men Ivanka, min sköterska för dagen, kom påpassligt med Xylocain-spray och det funkade till viss del det också.

Vi testar ny matleverantör på dialysen, bytet skedde vid årsskiftet, och jag måste säga att det har blivit mycket bättre vad den lagade maten beträffar. Njurförbundet har kämpat hårt och länge för att få igenom att vi dialyspatienter gratis ska få ett lagat mål mat i samband med dialysen. En del väljer att ta maten med hem och värma den där, men jag vill helst äta där på plats. Men matens kvalitet har varit så rentutsagt dålig att jag har valt att strunta i den, och det har inte alls känts bra eftersom det är en sådan otrolig förmån. Jag har bara ätit när det är riktiga topprätter, som jag vet att det är svårt att misslyckas med. Nu känns det mycket bättre, vilket uppriktigt gläder mig. Det enda är att jag tycker att morgonmackornas kvalitet har försämrats. Vi får numera inslagna mackor som verkar komma direkt från Pressbyrån och som har blivit mosiga av vätskan från tomat och gurka som ligger ovanpå pålägget. Men men, det går väl inte att lyckas jämt!

Nu ska jag läsa mer i boken om Barcelonas historia, men vi hörs senare!

Tjåggarång!

onsdag 12 januari 2011

Jag bor i ett sagoland!

På väg till kören tidigare ikväll, första körrepet på terminen, körde jag och min körkompis Heléne genom världens vackraste vintriga sagoland. Jag önskar bara att jag hade haft tid att kliva ur bilen och fota härligheten, men det blir aldrig detsamma om man inte har en rejäl bazooka till kamera. Trädgrenarna var täckta av snö men också av rimfrost, och björkarnas hängande kvistar såg ut som stora vita pudervippor. Det var magiskt! Jag satt som en barnunge och vred på huvudet och sa oupphörligt: "Titta bara! Titta på det där!" Tänk vad världen ändå är VACKER!

Tjåggarång!

Tankar

Som jag sa i mitt första inlägg har jag lärt mig enormt mycket om  mig själv sedan jag råkade ut för mitt trauma i april 2009 och fick börja dialysbehandlingarna. Jag är inte alls säker på att jag hade kommit till samma insikter om jag inte hade befunnit mig på den väg jag går på nu. Och jag är så otroligt tacksam för att jag har fått chans att lära mig att bättre förstå mig själv och min situation! Det där kan låta ädelmodigt och tappert i överkant, det inser jag, men det är faktiskt så jag känner.

Förr var jag en ganska orolig människa, jag bekymrade mig, ältade mycket och tänkte onödigt framåt. Jag har alltid älskat att planera långt i förväg. DÅ ska vi ha stor fest, DÅ ska jag göra det, DÅ ska jag resa dit. Men min sjukdom lade hinder i vägen för mig, och i början var det väldigt svårt att försöka fatta att nu måste jag ta dagen som den kommer. Nu är det min dagsform som avgör om jag överhuvudtaget ska orka sticka näsan utanför dörren. Ibland är jag så trött att jag bara vill spy åt allting, och då är det viktigt att inte ha tagit på sig för mycket. Jag är van vid att vara lite av en Duktig Flicka och har alltid erbjudit mig att göra liiiite för mycket.

Men slutligen har jag begripit att det inte bara är jag som håller i tyglarna längre. Sjukdomen och jag måste samarbeta för att jag ska ha en dräglig tillvaro. Det är en sådan lättnad att det känns som om en sten faller från mitt bröst varenda gång jag kommer hem från dialysen och säger: "Jag tror jag måste gå och lägga mig och sova en stund!" i stället för att fara runt som en tätting och städa och tvätta golv eller, än värre, sitta och tänka på allt jag har att göra och bli orkeslös och totalt utsugen och deppa ihop för det. (Oj, vilken lång mening det blev.) Och att jag faktiskt går och lägger mig och sover och inte bara pratar om det är ett fall framåt utan dess like.

Kort sagt, jag har lärt mig att jag varken är Superwoman eller hennes totala motsats, vad hon nu än kan kallas. Jag är jag, även med min sjukdom. Jag måste bara rita om gränserna!

Kramar på er! Tjåggarång!

Jag skrattar knäna av mig ...

Alltså, det här tar priset. Det beror säkert på att jag inte riktigt har fattat det där med skräppostfilter, men får ni också ofta vad man brukar kalla "Nigerian scam"-mail? I mitt fall, eftersom jag finns registrerad på flera brevvänssajter, får jag också friarmail - från kvinnor som inte har en aning om att jag inte är en man.

Idag fick jag detta. Läs och njut!

Hej,
Mitt namn är drottning
  Jag såg din profil idag på denna webbplats (www.singelhuset.se) och få intresserade av att känna dig, eftersom du ser väldigt trevlig i din profil, här är min e-postadress (queen2oneil@yahoo.com) skicka mig ett mail så att Jag kommer att skicka mina bilder och berätta mer om mig själv.
    maila mig på (queen2oneil@yahoo.com)
   Kom ihåg avstånd, hudfärg, religion eller stam spelar ingen roll men älskar frågor mycket.
  kyss min kära kärlek
drottning


Kyss min kära kärlek! Nu går jag ut och leker i snön ...

Tjåggarång!

tisdag 11 januari 2011

Kvällstankar

Det här är den stund jag tycker bäst om på kvällen - när jag sitter med min dator i köket och pysslar och sysslar. Just nu håller jag på att leta efter kurser i katalanska. Inget av studieförbunden erbjuder det och jag vill absolut lära mig. Jag förstod det rätt bra när jag var liten och fortfarande träffade pappa och vi hade stora sammankomster hemma med min faster och resten av familjen, för då talades det katalanska pappa och faster emellan. Men nu hör jag inte språket längre och det faller i glömska. Det känns liksom angeläget, vet inte riktigt varför, men jag älskade språkmelodin och även att läsa det skrivna språket. Vi får väl se.

Sitter här och gläder mig åt att kören börjar i morgon efter juluppehållet. Gothia Barber Girls, mitt hjärtas älskade kör och en av de viktigaste ventilerna i mitt liv med allt jag gått igenom i sjukdoms- och bekymmersväg. Kören lyser mig som en fyrbåk genom mörka och stormiga nätter, för att uttrycka mig så klichéartat jag kan. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle ta mig till utan den. Man rensar hjärnan totalt på allt annat än musiken under de tre timmar man tränar varje onsdag och det är fantastiskt välgörande.

Middag idag blev Biff à la Lindström med potatis och blomkål, en favorit (av många).

Och till sist,

DAGENS CITAT

En bra bok
ska man hålla om ryggen.

Tjåggarång!

Dagens träning avverkad!

Jaha, då har jag varit duktig idag igen. En timmes stenhård cykling (i alla fall med mina mått mätt). Något som är jättekul, och som jag är väldigt stolt över, är att jag faktiskt har motiverat min stolsgranne Kjell att också börja cykla under dialysen. Han cyklar en timme före fikat och sedan tar jag över och kör en timme. Så nu är jag glad och lycklig och hoppas att det finns spaghetti och köttfärssås kvar när jag nu ska beställa lunch!

Tjåggarång!

måndag 10 januari 2011

Utsikt från dialysstolen

Idag tog jag med mig laptopen till dialysen och tänkte förlägga dagens första inlägg hit. Jag känner mig riktigt affärsmässig där jag sitter. Enda nackdelen är att jag måste skriva med enbart högerhandens pekfinger - jag får ju dialys i vänsterarmen och kan inte vifta omkring med den hur som helst. Så det kanske är tur att jag måste sitta i den här stolen i fyra timmar!

Lyssnar med ett halvt öra på sorlet runt omkring mig. Sköterskorna skämtar med de patienter de håller på att ansluta till maskinerna. Det råder en trivsam, otvungen stämning här. Här behöver man inte förställa sig, hit får man komma precis som man är och det är så otroligt skönt! Det finns ingen som säger till en att ta sig i kragen. Det är många gånger jag har suttit här med tårarna trillande nedför kinderna eller skrikit av rå och oförfalskad smärta, när min reumatism var som värst i höstas. Men ännu oftare har jag varit glad och energisk, visslat och sjungit medan jag har cyklat i min stol. Jag får en sådan enorm kick när jag cyklar. Det kan kännas motigt de första fem - tio minuterna, men sedan kommer den där enorma, svallande superenergivågen som gör att jag bara vill tjuta av ren livsglädje!

Lägger märke till att min maskin för dagen heter Elise. En väldigt rolig detalj i sammanhanget är att det finns en maskin här i rummet som heter Fritz! Jag har dock aldrig fått nöjet att samarbeta med den - jag har nog med min egen Fritz, som ju minsann inte alltid är särskilt samarbetsvillig. Men idag gick det över förväntan att köra igång dialysen. Jag har börjat sticka mig själv och har gjort det i ca en månad nu, och det är jag mycket stolt över. Det känns helt annorlunda när jag själv har kontrollen och håller i nålen. Man tror det kanske inte, men så är det faktiskt.

Innan det här inlägget blir för långt ska jag sluta för stunden, fälla tillbaka min stol och läsa några sidor i den trivsamma bok om Barcelonas historia av Robert Hughes som jag lånade på biblioteket igår. Vi hörs senare!

Tjåggarång!

Dagens middag:

Varma smörgåsar med ost och skinka
Dessert: Apelsinsallad med passionsfrukt

Då idétorkan trots våra ansträngningar med menytänk slog oss med full kraft idag, beslöt vi oss för att servera ovanstående. Det blir sällan fel med gamla hederliga varma mackor. Och efterrätten är enklast tänkbara, säsongens ljuvliga navelapelsiner i bitar med urgröpt passionsfrukt ovanpå. Det säger sprooooing i vitamintarmen många gånger om och det behöver vi just nu ...

Tjåggarång!

Svårslaget!

Efter en tur upp till Chapmans Torg i kall, otrevlig blåst, med besök på apoteket, biblioteket och sedan ned till ICA för att handla, finns det absolut ingenting som slår en stor mugg rykande varm choklad med en generös skvätt punsch i! En lisa för själen och enormt bra för välbefinnandet! Pröva det, ni som kan och vill!

Tjåggarång!

Kurser och deras vara eller icke vara

Nu börjar studieförbundens kursprogram trilla in med morgontidningen. Det är litet av en högtid för mig som helst skulle vilja gå på minst fyra kurser åt gången ... Satt just nu och bläddrade i Studieförbundet Vuxenskolans program som kom igår och har hittat två stycken som jag skulle vilja delta i. Det ena är en ukulelekurs och det andra en kurs i bakning.

Vad välja? Det ena ÄR gött, det andra LÅTER gött. Baka bullar med ena handen och spela på strängarna med den andra? Sätta fram något saftigt nygräddat på bordet eller fägna öronen på familjen (nåja)? Det är ju lättare att ta med sig en ukulele på någon resa än att plocka med sig hushållsassistenten och bakbordet. Ja, ni ser själva!

Och förmodligen slutar det som vanligt, med att jag inte går på någon kurs alls eftersom jag har så ont om pengar!

Tjåggarång!

söndag 9 januari 2011

Premiär ... för den här gången!

Regngrå söndag - då bloggar jag!

Jag har alltså blivit med blogg, jag som så många andra. Efter många försök som runnit ut i sanden, bör jag väl också säga - jag är Vädur, tröttnar lätt på projekt jag satt igång. Men jag ska faktiskt försöka hålla liv i den här. Nu har jag skaffat mig teknik som gör att t o m jag kanske kan lära mig att lägga upp bilder som jag tagit med min tjusiga vinröda telefon. Jag blir väldigt avundsjuk på de kompisbloggar jag läser där jag ser alla fina bilder och tänker att "jag vill också ..." men jag utgår från att jag inte kan lära mig och så blir det inte av. Jag är Vädur, som sagt.

Varför tror jag då att någon skulle vara intresserad av mig och min mestadels ganska grå vardag? Jo, jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv genom min sjukdom och livssituation. Kan jag motivera någon annan genom mina blogginlägg, någon som kanske är sjuk som jag och behöver lite nya influenser, eller någon som bara behöver en dos Bella ... då vill jag gärna göra det. Jag strävar inte efter att vara märkvärdig eller hamna på någon av alla dessa bloggtoppar. Jag vill bara dela med mig, något som jag i hela mitt liv älskat att göra.

Ni som känner mig vet ju hur det är fatt med mig. Jag försökte vara lite typiskt Bella-humoristisk när jag döpte bloggen till "... och för övrigt mår jag bra!" Jag har ju alltid så mycket att säga om mina olika sjukdomstillstånd och inte minst Fritz, min fistel som jag har i vänster underarm och som jag får dialys genom.

Fritz förtjänar nästan ett eget blogginlägg, men han får hänga med på det här och finna sig i att jag kortar av hans historia en smula. Han är kort och gott min livlina. Fritz kom in i mitt liv i maj 2009, då läkarna sydde ihop en artär och en ven i armen för att skapa ett starkt kärl med mycket "skjuts" i när jag skulle börja med dialys. Men p g a diverse komplikationer måste de göra en "revision" som de kallar det, vilket betyder att Fritz behövde åtgärdas. Efter denna åtgärd kom han fortfarande inte igång som han skulle. För att göra en lång historia kort - Fritz skiftar mellan epiteten "den förskräcklige" och "den förtjusande". Mellan maj 2009 och idag har han hunnit utsättas för två revisioner, en död (dock återuppväckt) och två operationer. Just nu balanserar han på avgrundens rand och verkar kämpa en smula för sitt liv.

Så när jag talar om Fritz vet ni härmed vem som åsyftas.

Idag har varit, och är, en slapp, lat dag. Jag har mestadels pysslat med min laptop, laddat ned en massa spel som jag gillar och i huvudet börjat fundera på menyer för nästa vecka. Vi i familjen har tänkt försöka med den metoden för att undvika total idétorka vad gäller middagen. Denna idétorka kommer sig huvudsakligen av min sjukdom. Jag har ingen matfantasi längre, åtminstone inte vissa dagar, och det är rent ut sagt jävligt trist. Mat är ju mitt stora intresse, min glädje, min hobby, min passion! Men det här ska kanske gå. Jag lägger upp menyn på bloggen när jag och min kära mor kommer på någon (och givetvis recept som kanske kan inspirera).

Citatet nedan är något som exakt passar in på mitt nuvarande liv och hur jag uppfattar min situation. Håll till godo!

Nuet är det värdefullaste du har,
ty det förflutna har du inte längre
och framtiden vet du inte hur länge du har.
Okänd