Jag hade tänkt mig en skön sovmorgon i dag, dialysledig som jag är. Och sovmorgon hos mig betyder inte att jag sover till kl 12, det har jag aldrig kunnat. Men jag KAN sova till över 10 om det vill sig, och det gör det ibland. I alla fall, jag väcktes med ett ryck kl 7.30 av ett rent ut sagt helsikes hallabaloo från lägenheten under, där det för några månader sedan flyttat in en barnfamilj. Vuxna skrek (JÄVLA UNGE!!!! UNGJÄVEL!!!! hörde jag) och barn skrek, och det sprangs och dunsades och jag vet inte vad. Jag satt med hjärtat i halsgropen och var betänkt på att gå ned och ringa på och be dem lugna ned sig, men så blev det dödstyst. "Nu har de strypt ungarna", tänkte jag och det var inte precis någon behaglig tanke. Man borde ju ha hört av sig, för vuxna ska inte skrika på det sättet åt barn!
OK, jag lade mig ned för att försöka somna om, varpå jag väcktes kl 9.30 (också med ett ryck) av att det tjöt och pep någonstans i huset. Jag identifierade det som en brandvarnare eftersom jag hört vår egen häromdagen när vi brände rostat bröd. "Jaha, nu brinner det i huset också", tänkte jag och tog på mig skor och gick ut i svalen för att lyssna vilken lägenhet det var. Jag luktade också i varenda brevlåda för att känna om det var rökutveckling på gång. Ljudet kom från handikapplägenheten längst ned på bottenvåningen, men det luktade absolut ingen brandrök. Men ingen svarade när jag knackade och ringde på dörren, så jag ringde Lennart, vår fastighetsskötare, som lovade kolla upp saken. Jag menar, man vill ju inte att någon stackare brinner inne eller att huset brinner ned.
Nu undrar jag: Tror ni att jag var ute efter ära och berömmelse och Carnegiemedalj, typ "Rådig kvinna räddar hyreshus från brand", eller var det engagemang på riktigt som fick mig att tumla upp ur sängen, dra på mig lite kläder och vackla runt i trapporna på morgonen?
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar