Äntligen! Idag ringde de från SVT och sa att de hade fått ett avhopp från Vem Vet Mest och frågade om jag kunde infinna mig i morgon bitti kl 07.45. Om jag inte går till fredagsfinal är jag klar vid lunchtid och då kan jag ändå se förstamajtåget vid Valand. Kul kul kul! Hoppas jag inte skämmer ut mig totalt. Programmet kommer att sändas i slutet av november/början av december någon gång.
Tjåggarång, nu ska jag äta falukorv!
lördag 30 april 2011
fredag 29 april 2011
Så glad för mina Julior - och mina andra vänner!
Inte nog med att jag har två underbara, fina vänner som heter Julia (den ena bor i Göteborg och den andra på Gotland), bägge två är också lyckliga och så fina i sin kärlek till sina sambos/partners! Göteborgs-Julia förlovade sig i påskas med sin Johan ute på Styrsö, fast än så länge bär hon en osynlig ring. Gotlands-Julia pendlar som en klocka på helgerna mellan Visby och Växjö, där hennes Kalle bor - en karl som banne mig inte går av för hackor och som jag tror är världens snällaste. Jag hoppas att de också kommer att göra slag i saken snart och flytta ihop, för är det några som passar varann som hand i handske är det dessa två. Jag hade äran och glädjen att få träffa Kalle i höstas och vi flanerade på Haga Nygata i höstvädret och fikade långt och pratsamt alla tre.
Jag har tur som har sådana underbara vänner. Heidi, Sanna, Janina, alla mina körkompisar och alla som jag glömt nämna ... ni är värda världens största rosor för att ni alltid ställer upp för mig och av någon anledning tycker om mig, trots mina egenheter (eller kanske tack vare dem!), och har överseende med att jag deppar ihop ibland. Vänner är en rikedom som man inte kan överskatta och jag är så lycklig att jag har er.
Tjåggarång!
Jag har tur som har sådana underbara vänner. Heidi, Sanna, Janina, alla mina körkompisar och alla som jag glömt nämna ... ni är värda världens största rosor för att ni alltid ställer upp för mig och av någon anledning tycker om mig, trots mina egenheter (eller kanske tack vare dem!), och har överseende med att jag deppar ihop ibland. Vänner är en rikedom som man inte kan överskatta och jag är så lycklig att jag har er.
Tjåggarång!
torsdag 28 april 2011
När nöden är som störst ...
... är hjälpen närmast. Det är inte första gången som jag och min familj har fått se exempel på detta.
Idag när jag kom hem var mamma ledsen och arg över att pengarna räcker så dåligt. Hon hade räknat ihop räkningarna och det är ju aldrig ett nöje, men den här månaden var det katastrofalt. Och då känner jag mig som en parasit som aldrig kan betala så mycket som jag egentligen ska göra. Mamma skulle gärna låta mig bo här gratis om det fanns en ekonomisk möjlighet, men hon är ju faktiskt inte försörjningspliktig gentemot mig och jag skulle aldrig låta henne göra sådana eftergifter heller för den delen, ens om hon hade kunnat. Men hon har inte möjlighet att inte ta betalt av mig, och inte heller av min bror, för då kan vi inte bo kvar utan vi får splitta upp oss och jag har inte råd att bo ensam. Jag vågar inte riktigt heller efter det som hände för två år sedan (min njurkollaps, se förra inlägget).
Så jag blev också ledsen och så satt vi där i köket och kände oss som två riktigt bottenlösa skunkar. Men det vann vi ju inte heller något på, så vi fixade räkningarna och sedan gick jag in och skulle göra i ordning mina. Då ringde jag för att få mitt aktuella saldo och till min stora häpnad (och misstro!) hade 4000 kr blivit insatta på mitt konto. Jag trodde ju att det var något fel, för en sådan tur kan jag ju inte ha, så jag gick in på Nordea på datorn och kollade. Och då visade det sig att jag hade fått bidrag från en fond jag ansökt om! Så hälften av detta gick på stubinen till mammas konto och överlyckliga blev vi båda två. Nu kan jag växla in ett par hundra till euro inför Stuttgart!
Tjåggarång!
Idag när jag kom hem var mamma ledsen och arg över att pengarna räcker så dåligt. Hon hade räknat ihop räkningarna och det är ju aldrig ett nöje, men den här månaden var det katastrofalt. Och då känner jag mig som en parasit som aldrig kan betala så mycket som jag egentligen ska göra. Mamma skulle gärna låta mig bo här gratis om det fanns en ekonomisk möjlighet, men hon är ju faktiskt inte försörjningspliktig gentemot mig och jag skulle aldrig låta henne göra sådana eftergifter heller för den delen, ens om hon hade kunnat. Men hon har inte möjlighet att inte ta betalt av mig, och inte heller av min bror, för då kan vi inte bo kvar utan vi får splitta upp oss och jag har inte råd att bo ensam. Jag vågar inte riktigt heller efter det som hände för två år sedan (min njurkollaps, se förra inlägget).
Så jag blev också ledsen och så satt vi där i köket och kände oss som två riktigt bottenlösa skunkar. Men det vann vi ju inte heller något på, så vi fixade räkningarna och sedan gick jag in och skulle göra i ordning mina. Då ringde jag för att få mitt aktuella saldo och till min stora häpnad (och misstro!) hade 4000 kr blivit insatta på mitt konto. Jag trodde ju att det var något fel, för en sådan tur kan jag ju inte ha, så jag gick in på Nordea på datorn och kollade. Och då visade det sig att jag hade fått bidrag från en fond jag ansökt om! Så hälften av detta gick på stubinen till mammas konto och överlyckliga blev vi båda två. Nu kan jag växla in ett par hundra till euro inför Stuttgart!
Tjåggarång!
söndag 24 april 2011
Idag är en minnesdag ... (långt inlägg)
... som man kanske egentligen kan tycka att jag borde vilja glömma. Det var nämligen den 24 april 2009 som jag åkte in på sjukhus för njurarna.
Det var på morgonen som jag, efter 5 dagar av fruktansvärd vinterkräksjuka i kombination med hastigt försämrad njurfunktion (men det visste jag inte), fick konstiga ryckningar i armar och huvud utan att kunna begripa vad det var eller varför. Jag har ju extrem insektsfobi, springer långa vägar och tjuter som en gast om jag ser eller hör en geting eller annan otäck stickinsekt, och på något konstigt sätt fick jag för mig att det var getingar som flög mot mitt huvud så att jag måste rycka undan det.
Jag minns så väl hur morgonen började. Jag satt på min sängkant och spydde i den blå hinken som följt mig överallt under dessa 5 dagar. Inte hade jag kunnat äta eller dricka något under den här tiden, och följaktligen stannade inga njurmediciner heller kvar i kroppen. Det vände sig och bubblade upp i magen så fort jag tänkte på mat, och jag kunde inte höra någon äta ute i köket eller skramla med besticken mot tallriken utan att få svåra kväljningar. Så jag brukade ligga i min säng och sjunga högt för att överrösta matljuden därutifrån.
Min bror gav sig av till jobbet och jag vinkade matt åt honom där jag satt med huvudet över hinken. När det värsta gått över för stunden började jag fundera över varför min kropp bar sig så konstigt åt. Hela tiden kändes det som om det egentligen inte var jag, utan någon annan, som satt där. Nu efteråt begriper jag att jag var så förgiftad av mitt eget blod och mina njurar, som inte kunde göra sig av med kroppens slaggprodukter, att det gjorde mig trög och mycket förvirrad.
Så gick det upp ett ljus för mig. Naturligtvis! Jag hade ju inte ätit något på så länge, det var DÄRFÖR kroppen ryckte och darrade och hade sig. En macka var lösningen på mina problem! Då skulle det nog upphöra. Och så skulle jag ringa min dietist på Njurcentrum på Sahlgrenska, hon hade lovat att skriva ut näringsdrinkar till mig om jag behövde. (I min dimmiga hjärna trodde jag att hon kunde leverera dem till mig på direkten och då skulle jag få allt jag behövde i de drinkarna.) Så jag började bre en macka samtidigt som jag velade runt och letade efter telefonnumret till dietisten plus att jag letade efter telefonen, som fullt synlig stod framför mig på bordet.
Det här var riktigt kusligt, när jag tänker på det i efterhand. Det var precis som om hjärnan var frikopplad från resten av kroppen. Jag kunde inte tänka en tanke till slutet innan nästa impuls kom och blandade sig i. Jag jazzade omkring i köket och påbörjade en massa saker som aldrig avslutades. Min macka låg på bordet och jag tog ett bett då och då medan jag ringde dietisten, som jag äntligen lyckats hitta telefonnumret till. Däremellan tog jag en klunk vatten. Dietisten hade sin telefonsvarare på och sa att hon var oanträffbar, men att jag kunde ringa hennes kollega si-och-så om jag ville något. När hon sa numret hade jag självklart varken papper eller penna och när jag väl hittat det kom jag inte ihåg siffrorna, så jag fick ringa igen, och mitt i det samtalet var jag tvungen att ta en tugga till på min macka, och hela tiden försökte jag behärska ryckningarna i armar och huvud, som nu blev alltmer frekventa. "SLUTA NU FÖR FAN!" sa jag högt till mig själv flera gånger, eftersom jag trodde att jag skulle kunna behärska och kontrollera de här ryckningarna om jag bara skärpte till mig. Jag hoppade upp och ner på min stol och åstadkom inget vettigt, jag vet inte vad det var jag egentligen gjorde, och detta var jag medveten om på något mystiskt sätt men kunde inte göra ett dugg åt saken.
Till sist lyckades jag välta omkull mitt vattenglas så att vattnet svämmade ut över bordet. Jag tror att jag reste mig upp för att hämta hushållspapper och torka upp det, men sedan vet jag inte vad som hände förrän jag vaknade upp och hörde mammas förskräckta röst: "Herregud, Isabel, VAD HAR DU GJORT?" Då låg jag på köksgolvet med ansiktet ned i mattan och kunde inte röra mig. Mamma hade kommit upp och på väg i ut i köket hade hon hört min röst. Hon trodde att jag gick omkring och sjöng, men jag hade ju ansiktet i golvet och försökte tydligen ropa på hjälp fast jag inte visste var eller vem jag var. Så hon blev vettskrämd när hon kom ut och fick se mig.
Sedan har jag väldigt suddiga minnesbilder. Jag minns tydligt att mamma slet och drog i mig och att jag hela tiden ropade "Hjälp mig, hjälp mig, du kan väl hjälpa mig, kan du inte hjälpa mig?" omväxlande med "Vänta lite, snälla, vänta lite!". Efter det minns jag ingenting förrän jag tre dygn senare vaknade upp på Sahlgrenskas CIVA-akut med mamma, min bror och min moster stående vid sängen. Först frågade jag var jag var och vad som hade hänt, och sedan yttrade jag med bestämd röst: "Jag vill ha två rostade ostsmörgåsar och saft!" Sedan började jag komma till mig.
Mamma berättade efteråt att jag hade fått svåra kramper där på golvet när ambulanspersonalen hade kommit. Hon satt bara på en stol och grät, helt handlingsförlamad när de väl hade kommit. Hon hade också ringt hem min bror som kom med en gång och det var han som åkte med mig i ambulansen. Mamma kom efter när hon hunnit lugna sig och få på sig kläderna. Hon sa att de hade varit änglar på SOS Alarm och hela tiden pratat med henne och lugnat henne så att hon kunde rapportera hur jag betedde mig, lät och såg ut. De pratade med henne ända tills ambulanserna kom.
De sövde ned mig med Stesolid på sjukhuset för jag var oregerlig, slogs och skulle väl antagligen resa mig ur sängen och gå hem, för sådan är jag. Hemma är tryggheten. Så jag gled in och ut ur en konstgjord sömn men minns absolut ingenting från de tre dagarna. Bl a hade jag orsakat storlarm en gång då jag krampade så hela kroppen blev blå och det var massor av läkare och sköterskor runt sängen som försökte häva anfallet (detta berättade en av sköterskorna för mig när jag efter några månader hälsade på dem).
De var tvungna att ge mig dialys på direkten där på CIVA. Så de opererade in ett "spjut" i halsen på mig och gav mig något som kallades prismadialys, som sker långsamt under 24 timmars tid. De kunde inte köra fortare då jag annars kunde få vatten i hjärnan, fick jag höra. Så det var väl den dialysen som gjorde att jag vaknade upp ordentligt och fick se min familj samlad runt mig. Det kändes bra, vill jag lova.
Och resten vet vi ... två veckor på avdelning 25, njurmedicin, numera avdelning 131 i den nya byggnaden på Bruna Stråket 5. Sedan dialys på Lundby sjukhus - jag firar tvåårsjubileum den 15 maj där.
Jag vill inte glömma den där dagen. Jag vill inte glömma hur det känns att vara totalt utlämnad åt sin egen kropp och den inte lyder en. Jag vill inte glömma hur mamma slet för att rädda mitt liv. Hade hon inte vaknat den morgonen hade jag inte levt idag, det är den bistra sanningen. Om jag inte fått hjälp när jag fick mina kramper hade jag förmodligen svalt tungan och kvävts.
Så den 24 april kommer alltid att vara en minnesdag för mig. Det var den dagen jag nästan förlorade mitt liv, men samtidigt fick det tillbaka.
(Tjåggarång.)
Det var på morgonen som jag, efter 5 dagar av fruktansvärd vinterkräksjuka i kombination med hastigt försämrad njurfunktion (men det visste jag inte), fick konstiga ryckningar i armar och huvud utan att kunna begripa vad det var eller varför. Jag har ju extrem insektsfobi, springer långa vägar och tjuter som en gast om jag ser eller hör en geting eller annan otäck stickinsekt, och på något konstigt sätt fick jag för mig att det var getingar som flög mot mitt huvud så att jag måste rycka undan det.
Jag minns så väl hur morgonen började. Jag satt på min sängkant och spydde i den blå hinken som följt mig överallt under dessa 5 dagar. Inte hade jag kunnat äta eller dricka något under den här tiden, och följaktligen stannade inga njurmediciner heller kvar i kroppen. Det vände sig och bubblade upp i magen så fort jag tänkte på mat, och jag kunde inte höra någon äta ute i köket eller skramla med besticken mot tallriken utan att få svåra kväljningar. Så jag brukade ligga i min säng och sjunga högt för att överrösta matljuden därutifrån.
Min bror gav sig av till jobbet och jag vinkade matt åt honom där jag satt med huvudet över hinken. När det värsta gått över för stunden började jag fundera över varför min kropp bar sig så konstigt åt. Hela tiden kändes det som om det egentligen inte var jag, utan någon annan, som satt där. Nu efteråt begriper jag att jag var så förgiftad av mitt eget blod och mina njurar, som inte kunde göra sig av med kroppens slaggprodukter, att det gjorde mig trög och mycket förvirrad.
Så gick det upp ett ljus för mig. Naturligtvis! Jag hade ju inte ätit något på så länge, det var DÄRFÖR kroppen ryckte och darrade och hade sig. En macka var lösningen på mina problem! Då skulle det nog upphöra. Och så skulle jag ringa min dietist på Njurcentrum på Sahlgrenska, hon hade lovat att skriva ut näringsdrinkar till mig om jag behövde. (I min dimmiga hjärna trodde jag att hon kunde leverera dem till mig på direkten och då skulle jag få allt jag behövde i de drinkarna.) Så jag började bre en macka samtidigt som jag velade runt och letade efter telefonnumret till dietisten plus att jag letade efter telefonen, som fullt synlig stod framför mig på bordet.
Det här var riktigt kusligt, när jag tänker på det i efterhand. Det var precis som om hjärnan var frikopplad från resten av kroppen. Jag kunde inte tänka en tanke till slutet innan nästa impuls kom och blandade sig i. Jag jazzade omkring i köket och påbörjade en massa saker som aldrig avslutades. Min macka låg på bordet och jag tog ett bett då och då medan jag ringde dietisten, som jag äntligen lyckats hitta telefonnumret till. Däremellan tog jag en klunk vatten. Dietisten hade sin telefonsvarare på och sa att hon var oanträffbar, men att jag kunde ringa hennes kollega si-och-så om jag ville något. När hon sa numret hade jag självklart varken papper eller penna och när jag väl hittat det kom jag inte ihåg siffrorna, så jag fick ringa igen, och mitt i det samtalet var jag tvungen att ta en tugga till på min macka, och hela tiden försökte jag behärska ryckningarna i armar och huvud, som nu blev alltmer frekventa. "SLUTA NU FÖR FAN!" sa jag högt till mig själv flera gånger, eftersom jag trodde att jag skulle kunna behärska och kontrollera de här ryckningarna om jag bara skärpte till mig. Jag hoppade upp och ner på min stol och åstadkom inget vettigt, jag vet inte vad det var jag egentligen gjorde, och detta var jag medveten om på något mystiskt sätt men kunde inte göra ett dugg åt saken.
Till sist lyckades jag välta omkull mitt vattenglas så att vattnet svämmade ut över bordet. Jag tror att jag reste mig upp för att hämta hushållspapper och torka upp det, men sedan vet jag inte vad som hände förrän jag vaknade upp och hörde mammas förskräckta röst: "Herregud, Isabel, VAD HAR DU GJORT?" Då låg jag på köksgolvet med ansiktet ned i mattan och kunde inte röra mig. Mamma hade kommit upp och på väg i ut i köket hade hon hört min röst. Hon trodde att jag gick omkring och sjöng, men jag hade ju ansiktet i golvet och försökte tydligen ropa på hjälp fast jag inte visste var eller vem jag var. Så hon blev vettskrämd när hon kom ut och fick se mig.
Sedan har jag väldigt suddiga minnesbilder. Jag minns tydligt att mamma slet och drog i mig och att jag hela tiden ropade "Hjälp mig, hjälp mig, du kan väl hjälpa mig, kan du inte hjälpa mig?" omväxlande med "Vänta lite, snälla, vänta lite!". Efter det minns jag ingenting förrän jag tre dygn senare vaknade upp på Sahlgrenskas CIVA-akut med mamma, min bror och min moster stående vid sängen. Först frågade jag var jag var och vad som hade hänt, och sedan yttrade jag med bestämd röst: "Jag vill ha två rostade ostsmörgåsar och saft!" Sedan började jag komma till mig.
Mamma berättade efteråt att jag hade fått svåra kramper där på golvet när ambulanspersonalen hade kommit. Hon satt bara på en stol och grät, helt handlingsförlamad när de väl hade kommit. Hon hade också ringt hem min bror som kom med en gång och det var han som åkte med mig i ambulansen. Mamma kom efter när hon hunnit lugna sig och få på sig kläderna. Hon sa att de hade varit änglar på SOS Alarm och hela tiden pratat med henne och lugnat henne så att hon kunde rapportera hur jag betedde mig, lät och såg ut. De pratade med henne ända tills ambulanserna kom.
De sövde ned mig med Stesolid på sjukhuset för jag var oregerlig, slogs och skulle väl antagligen resa mig ur sängen och gå hem, för sådan är jag. Hemma är tryggheten. Så jag gled in och ut ur en konstgjord sömn men minns absolut ingenting från de tre dagarna. Bl a hade jag orsakat storlarm en gång då jag krampade så hela kroppen blev blå och det var massor av läkare och sköterskor runt sängen som försökte häva anfallet (detta berättade en av sköterskorna för mig när jag efter några månader hälsade på dem).
De var tvungna att ge mig dialys på direkten där på CIVA. Så de opererade in ett "spjut" i halsen på mig och gav mig något som kallades prismadialys, som sker långsamt under 24 timmars tid. De kunde inte köra fortare då jag annars kunde få vatten i hjärnan, fick jag höra. Så det var väl den dialysen som gjorde att jag vaknade upp ordentligt och fick se min familj samlad runt mig. Det kändes bra, vill jag lova.
Och resten vet vi ... två veckor på avdelning 25, njurmedicin, numera avdelning 131 i den nya byggnaden på Bruna Stråket 5. Sedan dialys på Lundby sjukhus - jag firar tvåårsjubileum den 15 maj där.
Jag vill inte glömma den där dagen. Jag vill inte glömma hur det känns att vara totalt utlämnad åt sin egen kropp och den inte lyder en. Jag vill inte glömma hur mamma slet för att rädda mitt liv. Hade hon inte vaknat den morgonen hade jag inte levt idag, det är den bistra sanningen. Om jag inte fått hjälp när jag fick mina kramper hade jag förmodligen svalt tungan och kvävts.
Så den 24 april kommer alltid att vara en minnesdag för mig. Det var den dagen jag nästan förlorade mitt liv, men samtidigt fick det tillbaka.
(Tjåggarång.)
lördag 23 april 2011
Pangdialys!
Idag har allt verkligen gått min väg! Jag har haft världens drömdialys och träffade prick på första försöket när jag satte nålen i venen. Inte ett enda larm på maskinen under fyra timmar. Inga blodtrycksfall eller annat j-elskap. Det var knappt jag trodde det var sant! Tänk att det bara behövs en sådan här dialys för att allt ska gå i rosenrött igen!
Tjåggarång!
Tjåggarång!
fredag 22 april 2011
Glad Påsk!!!
Alla fönster står öppna, min bror och jag storstädar och sedan är han och jag bjudna på middag hos Emma och Helge, husse och matte till Lars och Gunnar Sträng. Jag råkar veta att det ska bli rostbiff och ser för första gången på länge fram mot att äta middag. Just nu är jag inne i en väldigt tråkig svacka när det gäller både mat och dryck. Jag får tvinga mig att dricka så att jag ska få någon form av genomströmning i kroppen, annars kissar jag ju knappt någonting och det är absolut inte bra. Jag menar, man kan ju inte få ut något om man inte tillför något, liksom.
Det här med städning är något som har varit sorgligt eftersatt hos oss. Jag har ingen ork, mamma kan inte och min bror är knappt hemma. Idag tar vi ett ordentligt tag, men vad vi skulle behöva är en rejäl storrengöring och det orkar vi inte med (och har inte heller ekonomin att beställa hem någon som gör det åt oss). Problemet är att innan någon skulle kunna komma hit och städa måste vi städa undan alla PRYLAR och alla TIDNINGAR och alla BÖCKER och all S-K-I-T vi har stående, liggande och skräpande överallt. Det är en femårsplan, det här. Jag har en mor som har vanvettigt svårt att göra sig av med något eftersom "det kan komma till användning längre fram". Hon får ångest när hon tänker på att röja ur sin garderob. Jag får ångest eftersom jag vet att jag inte orkar. Kanske lösningen är att ta litet i taget? Precis som när man ska gå ned i vikt. Man går inte ned 10 kg i ett enda svep, man tar det kilo för kilo. Men så har vi källaren också ... den skulle vi ju röja ur och sälja grejerna på megaloppisen den 29 maj. Det var ju bara det att då är jag på väg hem från Stuttgart och kan inte sälja några grejer, så det har inte blivit gjort. Ångest, ångest är min arvedel, som han skrev, Pär Lagerkvist. (?)
Jag undrar varför jag skriver allt det här i en offentlig blogg. Kanske för att få ned det på pränt så att jag ser att jag faktiskt har avslöjat för er att vi har det väldigt ostädat hemma! Då måste jag liksom ta itu med det och kan inte hitta på några undanflykter längre. Men det där med att jag inte orkar är ingen undanflykt. Ibland är det knappt jag orkar komma ur sängen och iväg till dialysen på morgnarna och det är ingen överdrift.
Utanför fönstret skiner solen och fåglarna kvittrar hysteriskt. Det är så underbart att höra dem, jag har saknat dem så länge! Och jag gläder mig åt morgondagen när jag kommer hem från dialysen (jodå, vi har dialys på påskafton också!) och det är städat hemma och vi kan avnjuta ett litet påskbord på eftermiddagen när min bror kommer hem från jobbet. Sedan är jag dialysledig hela långa påsken.
Nej, nu är det dags att plocka fram svabben, för nu ska golven tvättas. Här ska dofta fräscht i hela lägenheten innan vi ger oss iväg till Emma och Helge - och rostbiffen!
Tjåggarång!
Det här med städning är något som har varit sorgligt eftersatt hos oss. Jag har ingen ork, mamma kan inte och min bror är knappt hemma. Idag tar vi ett ordentligt tag, men vad vi skulle behöva är en rejäl storrengöring och det orkar vi inte med (och har inte heller ekonomin att beställa hem någon som gör det åt oss). Problemet är att innan någon skulle kunna komma hit och städa måste vi städa undan alla PRYLAR och alla TIDNINGAR och alla BÖCKER och all S-K-I-T vi har stående, liggande och skräpande överallt. Det är en femårsplan, det här. Jag har en mor som har vanvettigt svårt att göra sig av med något eftersom "det kan komma till användning längre fram". Hon får ångest när hon tänker på att röja ur sin garderob. Jag får ångest eftersom jag vet att jag inte orkar. Kanske lösningen är att ta litet i taget? Precis som när man ska gå ned i vikt. Man går inte ned 10 kg i ett enda svep, man tar det kilo för kilo. Men så har vi källaren också ... den skulle vi ju röja ur och sälja grejerna på megaloppisen den 29 maj. Det var ju bara det att då är jag på väg hem från Stuttgart och kan inte sälja några grejer, så det har inte blivit gjort. Ångest, ångest är min arvedel, som han skrev, Pär Lagerkvist. (?)
Jag undrar varför jag skriver allt det här i en offentlig blogg. Kanske för att få ned det på pränt så att jag ser att jag faktiskt har avslöjat för er att vi har det väldigt ostädat hemma! Då måste jag liksom ta itu med det och kan inte hitta på några undanflykter längre. Men det där med att jag inte orkar är ingen undanflykt. Ibland är det knappt jag orkar komma ur sängen och iväg till dialysen på morgnarna och det är ingen överdrift.
Utanför fönstret skiner solen och fåglarna kvittrar hysteriskt. Det är så underbart att höra dem, jag har saknat dem så länge! Och jag gläder mig åt morgondagen när jag kommer hem från dialysen (jodå, vi har dialys på påskafton också!) och det är städat hemma och vi kan avnjuta ett litet påskbord på eftermiddagen när min bror kommer hem från jobbet. Sedan är jag dialysledig hela långa påsken.
Nej, nu är det dags att plocka fram svabben, för nu ska golven tvättas. Här ska dofta fräscht i hela lägenheten innan vi ger oss iväg till Emma och Helge - och rostbiffen!
Tjåggarång!
söndag 17 april 2011
Tack för denna underbara vårdag!
Nu känner jag igen vädret som brukar vara runt min födelsedag! Jag var lite besviken i fredags eftersom det var grått och t o m började regna på eftermiddagen, för jag är van vid supervackert väder den 15 april. Men idag - jag blev så inspirerad att jag tog med mig stavarna på en långpromenad ned till Röda Sten och satte mig på en av bänkarna precis i kröken så att man ser hela hamninloppet inklusive Elfsborgs fästning. Där satt jag i en timme och bara NJÖT. Visst, jag hade en bok med mig i ryggsäcken, annars är ju jag inte jag ... idag blev det Kleopatra av Allan Klynne, som jag snart har läst ut. En mycket intressant bok om drottningen från Egypten som nästan blev romarrikets fall.
Den där bänken har blivit min favoritplats på jorden. Där får man allt. Man tittar och lyssnar på folk, man får luft, sol och vind, har man tur kan man se fina sjöfåglar, och båtar av alla slag går ut och in. Glada hundar med vidhängande mattar och hussar, äldre som kommer med sina rollatorer, cyklister, mopedister, idioter som inte ser sig för och nästan blir överkörda av cyklarna bara för att de ska käcka sig ... ja, som sagt, man får allt. Jag tänker med välbehag på att mamma nu har färdtjänst och kan åka ända till Konstcaféet och gå resten av vägen. Det betyder att vi kan tillbringa många härliga sommardagar på de där bänkarna med t ex någon god pastasallad som matsäck, något gott att dricka och bara finnas till. Läsa, prata, sitta tysta ... vad kan man egentligen mer begära? Jag är så lycklig över att få vara här och uppleva den fantastiska tid som ligger framför oss. Jag älskar den svenska sommaren, även om det blir lite för varmt ibland (när det är varmt, vill säga). Och jag är lycklig över att få ha min mamma hos mig, jag uppskattar varje dag tillsammans med henne och försöker ta vara på varje ögonblick. Hon har det kämpigt nu och kan knappt gå upprätt för sin dåliga rygg, och jag vet inte vad vi ska göra åt det. Men även hon blir piggare av det härliga vädret och vill ut, så vi hoppas på sommaren!
Jodå, jag gick samma väg hem igen, så idag har jag verkligen varit duktig! Önskar att alla har fått uppleva denna härliga, underbara söndag och kunnat uppskatta den!
Tjåggarång!
Den där bänken har blivit min favoritplats på jorden. Där får man allt. Man tittar och lyssnar på folk, man får luft, sol och vind, har man tur kan man se fina sjöfåglar, och båtar av alla slag går ut och in. Glada hundar med vidhängande mattar och hussar, äldre som kommer med sina rollatorer, cyklister, mopedister, idioter som inte ser sig för och nästan blir överkörda av cyklarna bara för att de ska käcka sig ... ja, som sagt, man får allt. Jag tänker med välbehag på att mamma nu har färdtjänst och kan åka ända till Konstcaféet och gå resten av vägen. Det betyder att vi kan tillbringa många härliga sommardagar på de där bänkarna med t ex någon god pastasallad som matsäck, något gott att dricka och bara finnas till. Läsa, prata, sitta tysta ... vad kan man egentligen mer begära? Jag är så lycklig över att få vara här och uppleva den fantastiska tid som ligger framför oss. Jag älskar den svenska sommaren, även om det blir lite för varmt ibland (när det är varmt, vill säga). Och jag är lycklig över att få ha min mamma hos mig, jag uppskattar varje dag tillsammans med henne och försöker ta vara på varje ögonblick. Hon har det kämpigt nu och kan knappt gå upprätt för sin dåliga rygg, och jag vet inte vad vi ska göra åt det. Men även hon blir piggare av det härliga vädret och vill ut, så vi hoppas på sommaren!
Jodå, jag gick samma väg hem igen, så idag har jag verkligen varit duktig! Önskar att alla har fått uppleva denna härliga, underbara söndag och kunnat uppskatta den!
Tjåggarång!
lördag 16 april 2011
Fritz krånglar igen ...
Det är tredje gången i följd som Fritz blir uppkäftig och krånglar när jag ska sätta in vennålen. Han gömmer sig och släpper inte till något blod. Idag fick jag ge upp försöken att sticka med de härligt säkra trubbiga nålarna och låta Annika sticka mig med en vass nål. Hon fick rota runt lite med påföljd att jag nu har en visserligen liten men dock svullnad strax ovanför mitt stickhål vid venen. Det är inte bra, det här. Någon gång kan man väl acceptera krångel men inte varje gång. Flödesmätningen som misslyckades i torsdags gick åt skogen idag också, första gången var det artärtrycket på Fritz som hoppade ur men de båda andra gångerna var det den jäkla maskinen som skulle göra sina kontroller just precis under mätningen och alltså bröt hela skiten.
Jag inser att det här låter som grekiska för er som inte är invigda i dialysens mysterier, men kan inte hitta på något annat sätt att formulera mig just nu. Inte heller kan jag gnälla på Facebook då jag fortfarande inte kommer åt mitt konto. Tror ni att det är riskfritt att ladda ned en kopia av sin ID-handling? Är det en rimlig begäran av FB då de inte sett något foto av mig tidigare och alltså inte kan veta om jag snott det här ID-kortet från någon annan?
Ja ja, ute är det i alla fall vackert vårljus och trasten har sjungit som en galning. Jag sitter och väntar på att Körslaget ska börja men tjurar fortfarande över att Caspers kör åkte ur förra gången. De var kvällens bästa kör och jag tycker att det är skandal.
Vid TVn har jag även staplat upp mitt nuvarande pågående historiska bibliotek. Ni tror inte jag är klok och det är jag nog inte heller. Jag roar mig med att sitta och trumma på böckerna och de producerar olika ljud eftersom de är olika tjocka. Jag ska nog skriva en "bok-symfoni".
Tjåggarång!
Jag inser att det här låter som grekiska för er som inte är invigda i dialysens mysterier, men kan inte hitta på något annat sätt att formulera mig just nu. Inte heller kan jag gnälla på Facebook då jag fortfarande inte kommer åt mitt konto. Tror ni att det är riskfritt att ladda ned en kopia av sin ID-handling? Är det en rimlig begäran av FB då de inte sett något foto av mig tidigare och alltså inte kan veta om jag snott det här ID-kortet från någon annan?
Ja ja, ute är det i alla fall vackert vårljus och trasten har sjungit som en galning. Jag sitter och väntar på att Körslaget ska börja men tjurar fortfarande över att Caspers kör åkte ur förra gången. De var kvällens bästa kör och jag tycker att det är skandal.
Vid TVn har jag även staplat upp mitt nuvarande pågående historiska bibliotek. Ni tror inte jag är klok och det är jag nog inte heller. Jag roar mig med att sitta och trumma på böckerna och de producerar olika ljud eftersom de är olika tjocka. Jag ska nog skriva en "bok-symfoni".
Tjåggarång!
torsdag 14 april 2011
Ett nattligt födelsedagsinlägg
Sannerligen, jag har blivit ett år äldre! Ja, det är inte förrän ikväll egentligen, men i alla fall. Jag har nog sagt det förr, men ett tag trodde jag inte att jag skulle få uppleva fler födelsedagar, så jag har bestämt mig för att fira av mig själv med tårta och sång vartenda år tills jag slutgiltigt vänder näsan i vädret. Födelsedagar är till för att firas. Man ska sätta guldkant på vardagen så ofta man har en chans, för rätt vad det är kanske vardagarna tar slut och då står man där med skägget i brevlådan.
Så:
Ja må jag leva,
ja må jag leva,
ja må jag leva många lyckliga år,
ja visst ska jag leva,
ja visst ska jag leva,
ja visst ska jag leva många lyckliga år!
Ett fyrfaldigt leve för mig:
HURRA, HURRA, HURRA, HURRAAA!!!!!
Tjåggarång!
:-D
Så:
Ja må jag leva,
ja må jag leva,
ja må jag leva många lyckliga år,
ja visst ska jag leva,
ja visst ska jag leva,
ja visst ska jag leva många lyckliga år!
Ett fyrfaldigt leve för mig:
HURRA, HURRA, HURRA, HURRAAA!!!!!
Tjåggarång!
:-D
Något är ruttet i staten Facebook!!!!!
Jag vet att jag är löjlig som blir så upprörd, men mitt konto på Facebook är tillfälligt avaktiverat. Det hela började i förrgår tror jag, med att jag fick mail om att jag måste lägga in en alternativ e-mailadress för att öka mitt kontos säkerhet. Den var tydligen så låg att det inte blev någon grön färg alls på den där s k mätaren som bifogades. Först nonchalerade jag det men igår fick jag ett nytt mail, och då la jag in min alternativa mailadress som jag har hos Hotmail. Idag fick jag ett mail där jag blev tillfrågad om jag ville avbryta ändringen som jag lagt in om igår, och då ville jag det, eftersom jag inte tyckte det kändes riktigt bra. Då fick jag besked att kontot tillfälligt avaktiverats p g a ändringar i sekretesstjosan. De kräver att jag ska ladda ned en officiellt godkänd ID-handling med foto för att verifiera att jag är jag. Jag har ingen sådan handling på nätet. Inte heller är jag bra på att ladda ned foto från min telefon.
SÅ VAD GÖR JAG? Inte nog med att Fritz krånglade i morse och vi inte kunde göra någon flödesmätning, nu är jag på uruselt humör också.
Men jag måste ändå berätta att jag fick en fantastiskt vacker ros av min stolsgranne och hans fru. Jag bjöd ju på kaka idag på dialysen, en härlig saftig apelsinkaka, eftersom det är min födelsedag i morgon. Så jag tittade många gånger på rosen, som är djupröd och perfekt och nästan ser ut som om den vore gjord av sammet. Ett jättefint kort hade de satt fast på den där de gratulerade och tackade för min omtanke. Det är härligt med sådana vänner. Så det är i alla fall en sak att vara glad över!
Tjåggarång!
SÅ VAD GÖR JAG? Inte nog med att Fritz krånglade i morse och vi inte kunde göra någon flödesmätning, nu är jag på uruselt humör också.
Men jag måste ändå berätta att jag fick en fantastiskt vacker ros av min stolsgranne och hans fru. Jag bjöd ju på kaka idag på dialysen, en härlig saftig apelsinkaka, eftersom det är min födelsedag i morgon. Så jag tittade många gånger på rosen, som är djupröd och perfekt och nästan ser ut som om den vore gjord av sammet. Ett jättefint kort hade de satt fast på den där de gratulerade och tackade för min omtanke. Det är härligt med sådana vänner. Så det är i alla fall en sak att vara glad över!
Tjåggarång!
onsdag 13 april 2011
Mamma
Mjuka, varma armar
som hållit mig tryggt och stadigt,
blå ögon
klara och vackra som sjövatten en solig dag.
En röst som outtröttligt läst och sjungit,
förhört läxor,
tröstat och torkat tårar.
En rygg
som alltid måst hållas rak
och som därför är trött och sliten nu.
Ben och fötter
som traskat och trampat,
nött gatstenarna i stan
och letat kantareller på landet.
Nu söker benen och fötterna
sköna, varma tofflor
och lite lugn och ro.
Ett sinne,
obändigt, rikt, humorfyllt, starkt
och med mycket integritet.
En kvinna
som jag älskar över allt annat.
En kvinna
som alltid älskat mig över allt annat.
En kvinna
som är min mamma.
Tjåggarång!
som hållit mig tryggt och stadigt,
blå ögon
klara och vackra som sjövatten en solig dag.
En röst som outtröttligt läst och sjungit,
förhört läxor,
tröstat och torkat tårar.
En rygg
som alltid måst hållas rak
och som därför är trött och sliten nu.
Ben och fötter
som traskat och trampat,
nött gatstenarna i stan
och letat kantareller på landet.
Nu söker benen och fötterna
sköna, varma tofflor
och lite lugn och ro.
Ett sinne,
obändigt, rikt, humorfyllt, starkt
och med mycket integritet.
En kvinna
som jag älskar över allt annat.
En kvinna
som alltid älskat mig över allt annat.
En kvinna
som är min mamma.
Tjåggarång!
Barndomsminne
Jag är väl ungefär sju år gammal och sjuk. Jag har feber, inte sådär jättemycket men lagom för att hålla mig hemma. Mamma håller på och stökar runt, hon måste ju gå och jobba, för när jag var sju år fanns inget VAB att ta till när det behövdes. Min bror har redan gått till skolan, han går på Ryaskolan som jag kan se genom fönstret i matvrån.
Jag är förväntansfull, för jag tycker om att vara ensam hemma. Det är så spännande att få klara sig själv en hel dag utan någon som säger till en vad man ska göra! Jag är absolut inte rädd eller har tråkigt - jag har ju mina leksaker, mina plastdjur, mina Barbiedockor, mina tidningar och inte minst alla mina böcker. Dessutom har mamma skrivit upp sitt telefonnummer till jobbet på Ramells skivaffär på Vårväderstorget och lagt det bredvid telefonen. Det behövs inte, för jag kan numret utantill redan, men hon gör det för säkerhets skull. Det känns ändå tryggt att veta att hon bara är ett telefonsamtal bort och lätt kan komma hem om det skulle behövas, det är ju bara att gå uppför backen från torget.
Nu har mamma gjort sig färdig, sminkad och klar att gå till jobbet. Men först bäddar hon om min säng, stoppar in lakanen sådär hårt så det känns ombonat att gå och lägga sig i den om man skulle vilja, och viker upp en flik av påslakanet så man kan krypa ned utan att riva upp hela bäddningen. Och så ställer hon upp fönstret lite på glänt så det blir friskt och härligt i mitt och min brors rum. Jag tittar på och fröjdar mig i mitt inre, tänker på allt kul jag ska ha här hemma idag.
Sedan går mamma ut i köket och gör i ordning några smörgåsar åt mig som jag kan ha under dagen. Ofta är det kavring med prickig korv. Hon slår in dem två och två i aluminiumfolie, små glänsande paket som ser ut som silvertackor. En full kanna saft fullbordar det hela, och alltihop åker in i kylen.
"Klarar du dig nu, Isabel?" frågar mamma och tar på sig sina ytterkläder. "Det gör jag", säger jag. Hon pussar mig på kinden och går ut genom ytterdörren. Jag står i dörren och ser på medan hon går in i hissen. "Glöm inte låsa dörren", hör jag precis innan hissdörren slår igen, så jag låser ordentligt dörren och springer sedan till matvråfönstret för att efter en liten stund se henne gå längs trottoaren på väg fram till hörnet, där hon ska försvinna ur sikte. Hon vänder sig om några gånger och vinkar, och däremellan bankar jag på fönstret. Hon går alltid tillbaka några steg när hon försvunnit om hörnet, som en kul grej som jag alltid väntar på. Det glömmer hon aldrig att göra.
Sedan är jag ensam. Jag har hela dagen framför mig att göra vad jag vill med. Ibland när jag är sjuk kommer min bror hem på lunchrasten för att se om jag behöver något, men ibland gör han det inte. Idag behövs inte det, jag är inte så dålig. Jag går runt i lägenheten och andas in den goda hemmalukten, trivs med tillvaron fast jag har lite ont i huvudet. Sedan går jag in i vårt rum och lyfter upp skrivmaskinen på sängen. Jag kan bara skriva med pekfingrarna, men det går rasande snabbt, och jag stavar rätt, så jag skriver ihop en liten historia som jag sedan läser upp för mamma i telefonen under ett av de många samtal jag ringer till henne under dagen.
Jag sover ett par omgångar, leker med mina plastdjur, fantiserar i timmar om vilka äventyr vi upplever tillsammans. En gång ringer min faster Teresa för att höra hur det är med mig. Medan vi pratar behöver jag gå på toaletten och ber henne vänta en liten stund. När jag kommer ut har jag glömt bort att hon väntar i telefonen och pysslar med annat tills jag hör ett egendomligt kväkande ljud utifrån matvrån. Jag går ut dit och ser luren ligga avlyft och hör någon som ropar. Både min faster och jag håller på att skratta ihjäl oss när jag förklarar att jag glömt bort henne.
Under dagen har jag också ätit mina ljuvliga smörgåsar. Ingenting smakar som dessa mackor, som jag äter i min ensamhet efter att ha vecklat upp de släta, fina silverpaketen. Ibland äter jag upp dem redan på förmiddagen och får då skylla mig själv, men ofta kan jag spara ett paket till eftermiddagen också.
Sedan är det plötsligt inte långt kvar tills mamma kommer hem från jobbet. Hon kommer med kassar från affären och ska laga middag. Det har varit en lång arbetsdag för henne och den är inte slut än, men hon har med sig en pust av frisk luft utifrån och har röda rosor på kinderna. Vi kramas och hon frågar hur jag har haft det idag. "Bra", säger jag och kanske tänker jag att det ordet inte räcker för att beskriva alla skiftande sensationer jag upplevt under min ensamma dag hemma, men det är det enda jag kan säga. "Jättebra."
Tjåggarång!
Jag är förväntansfull, för jag tycker om att vara ensam hemma. Det är så spännande att få klara sig själv en hel dag utan någon som säger till en vad man ska göra! Jag är absolut inte rädd eller har tråkigt - jag har ju mina leksaker, mina plastdjur, mina Barbiedockor, mina tidningar och inte minst alla mina böcker. Dessutom har mamma skrivit upp sitt telefonnummer till jobbet på Ramells skivaffär på Vårväderstorget och lagt det bredvid telefonen. Det behövs inte, för jag kan numret utantill redan, men hon gör det för säkerhets skull. Det känns ändå tryggt att veta att hon bara är ett telefonsamtal bort och lätt kan komma hem om det skulle behövas, det är ju bara att gå uppför backen från torget.
Nu har mamma gjort sig färdig, sminkad och klar att gå till jobbet. Men först bäddar hon om min säng, stoppar in lakanen sådär hårt så det känns ombonat att gå och lägga sig i den om man skulle vilja, och viker upp en flik av påslakanet så man kan krypa ned utan att riva upp hela bäddningen. Och så ställer hon upp fönstret lite på glänt så det blir friskt och härligt i mitt och min brors rum. Jag tittar på och fröjdar mig i mitt inre, tänker på allt kul jag ska ha här hemma idag.
Sedan går mamma ut i köket och gör i ordning några smörgåsar åt mig som jag kan ha under dagen. Ofta är det kavring med prickig korv. Hon slår in dem två och två i aluminiumfolie, små glänsande paket som ser ut som silvertackor. En full kanna saft fullbordar det hela, och alltihop åker in i kylen.
"Klarar du dig nu, Isabel?" frågar mamma och tar på sig sina ytterkläder. "Det gör jag", säger jag. Hon pussar mig på kinden och går ut genom ytterdörren. Jag står i dörren och ser på medan hon går in i hissen. "Glöm inte låsa dörren", hör jag precis innan hissdörren slår igen, så jag låser ordentligt dörren och springer sedan till matvråfönstret för att efter en liten stund se henne gå längs trottoaren på väg fram till hörnet, där hon ska försvinna ur sikte. Hon vänder sig om några gånger och vinkar, och däremellan bankar jag på fönstret. Hon går alltid tillbaka några steg när hon försvunnit om hörnet, som en kul grej som jag alltid väntar på. Det glömmer hon aldrig att göra.
Sedan är jag ensam. Jag har hela dagen framför mig att göra vad jag vill med. Ibland när jag är sjuk kommer min bror hem på lunchrasten för att se om jag behöver något, men ibland gör han det inte. Idag behövs inte det, jag är inte så dålig. Jag går runt i lägenheten och andas in den goda hemmalukten, trivs med tillvaron fast jag har lite ont i huvudet. Sedan går jag in i vårt rum och lyfter upp skrivmaskinen på sängen. Jag kan bara skriva med pekfingrarna, men det går rasande snabbt, och jag stavar rätt, så jag skriver ihop en liten historia som jag sedan läser upp för mamma i telefonen under ett av de många samtal jag ringer till henne under dagen.
Jag sover ett par omgångar, leker med mina plastdjur, fantiserar i timmar om vilka äventyr vi upplever tillsammans. En gång ringer min faster Teresa för att höra hur det är med mig. Medan vi pratar behöver jag gå på toaletten och ber henne vänta en liten stund. När jag kommer ut har jag glömt bort att hon väntar i telefonen och pysslar med annat tills jag hör ett egendomligt kväkande ljud utifrån matvrån. Jag går ut dit och ser luren ligga avlyft och hör någon som ropar. Både min faster och jag håller på att skratta ihjäl oss när jag förklarar att jag glömt bort henne.
Under dagen har jag också ätit mina ljuvliga smörgåsar. Ingenting smakar som dessa mackor, som jag äter i min ensamhet efter att ha vecklat upp de släta, fina silverpaketen. Ibland äter jag upp dem redan på förmiddagen och får då skylla mig själv, men ofta kan jag spara ett paket till eftermiddagen också.
Sedan är det plötsligt inte långt kvar tills mamma kommer hem från jobbet. Hon kommer med kassar från affären och ska laga middag. Det har varit en lång arbetsdag för henne och den är inte slut än, men hon har med sig en pust av frisk luft utifrån och har röda rosor på kinderna. Vi kramas och hon frågar hur jag har haft det idag. "Bra", säger jag och kanske tänker jag att det ordet inte räcker för att beskriva alla skiftande sensationer jag upplevt under min ensamma dag hemma, men det är det enda jag kan säga. "Jättebra."
Tjåggarång!
måndag 11 april 2011
Tankar i vårkvällen
Jag är allvarligt förälskad i det ljus som skimrar ute nu. Detta vårkvällsljus är så betagande vackert att hjärtat börjar bulta och jag känner hur ögonen tåras, på fullaste allvar. Jag vet nog inte riktigt själv hur lycklig jag är över att vi kommit hit efter den långa, bistra vintern som varit, men jag känner att jag skulle vilja göra som eskimåerna när de hälsar solen - vända armarna med handflatorna uppåt mot dess värmande, livgivande strålar. Så kanske vi också gjorde i tidernas morgon, vem vet? Solen måste ju ha tett sig som räddaren som lyckats fördriva mörkret och kylan.
Jag har egentligen aldrig grunnat särskilt mycket över vädret utan mest låtit det ha sin gång och försökt att inte blanda mig i. Men i år verkar det som om jag uppskattar solen mer än någonsin. Jag tror att jag måste "go with the flow" och bara hänga med, inte grubbla så mycket. Det är mycket jag skulle behöva låta bli att grubbla på och jag ska försöka hitta den där "låt-gå"-mentaliteten som jag haft hela tiden tills i vintras. Den bra låt-gå-mentaliteten, alltså, inte den där "släpp-efter-och-strunta-i-vad-du-gör"-mentaliteten. Ingenting har ju förändrats, jag ska fortfarande gå ned i vikt, väntar på transplantation, cyklar och går an och mår relativt bra.
Jag skulle önska att koltrasten ville sjunga just nu. Det är en perfekt koltrastkväll, men i stället sitter det stora fula kråkor på taket mittemot. Jag är ingen större fan av kråkor, och i år ännu mindre, eftersom det verkar som om kråkor och kajor skrämmer bort koltrastarna som alltid suttit här och sjungit tidigare. De kommer i stora flockar och det tror väl sjutton att den lilla koltrasten inte har något att sätta upp emot dem utan flyger för allt vad tygen håller!
Oj, nu börjar visst "Det söta livet". Vilka skapelser hon åstadkommer, och vad härligt jag faktiskt tycker att det är att höra talad danska!
Tjåggarång!
Jag har egentligen aldrig grunnat särskilt mycket över vädret utan mest låtit det ha sin gång och försökt att inte blanda mig i. Men i år verkar det som om jag uppskattar solen mer än någonsin. Jag tror att jag måste "go with the flow" och bara hänga med, inte grubbla så mycket. Det är mycket jag skulle behöva låta bli att grubbla på och jag ska försöka hitta den där "låt-gå"-mentaliteten som jag haft hela tiden tills i vintras. Den bra låt-gå-mentaliteten, alltså, inte den där "släpp-efter-och-strunta-i-vad-du-gör"-mentaliteten. Ingenting har ju förändrats, jag ska fortfarande gå ned i vikt, väntar på transplantation, cyklar och går an och mår relativt bra.
Jag skulle önska att koltrasten ville sjunga just nu. Det är en perfekt koltrastkväll, men i stället sitter det stora fula kråkor på taket mittemot. Jag är ingen större fan av kråkor, och i år ännu mindre, eftersom det verkar som om kråkor och kajor skrämmer bort koltrastarna som alltid suttit här och sjungit tidigare. De kommer i stora flockar och det tror väl sjutton att den lilla koltrasten inte har något att sätta upp emot dem utan flyger för allt vad tygen håller!
Oj, nu börjar visst "Det söta livet". Vilka skapelser hon åstadkommer, och vad härligt jag faktiskt tycker att det är att höra talad danska!
Tjåggarång!
En måndag i väntans och läsningens tecken
De har fortfarande inte ringt från Vem Vet Mest. Jag laddar här hemma, tittar på programmet, tjoar ut svaren med hög och tydlig stämma ... jag gör allt som kan begäras av mig. Har klädombyten och extra tandborste nedpackade så jag håller mig fräsch hela dagen. Säger hela tiden "ja, det kan jag göra, IFALL de inte ringer från Vem Vet Mest!". Min omgivning börjar nog snart tycka att jag är odräglig (de som inte redan tycker det då förstås). Men det bjuder jag så gärna på!
Jag har fått en bok i mina händer som handlar om läsningens historia. Det är som om denna bok är skriven för och om mig. Jag hittar passager i den som stämmer in så bra på mig och mitt läsande att det är skrattretande. Citaten som inleder varje ny del av boken kunde ha varit skrivna av mig. Och denna bok har jag lånat, den är inte ens min. Jag kommer att sörja när jag måste lämna tillbaka den, det är just en sådan bok som jag vill ha i hyllan och kunna återvända till när jag vill.
Det är inte så många som vet om på vilket sätt jag älskar och ärar mina böcker. Jag är inte bara intresserad av innehållet när jag skaffar en bok. Nej, om det typsnitt tryckeriet/författaren valt är tilltalande blir läsupplevelsen så otroligt mycket bättre. Typsnittet ska vara proportionerligt och bokstäverna rundade på ett speciellt sätt. Om papperet dessutom är lagom glatt och svalt när man glider med fingrarna över det blir jag euforisk. Då kan jag känna att boken är en av de verkliga skatterna. För det är så med mig, att jag känner mig rik när jag tänker på alla mina böcker. Tänk, alla dessa ord, all den kunskap de representerar! Jag blir ödmjuk och tänker att jag kan skatta mig lycklig som ändå kunnat skaffa mig de här böckerna. För visst är det så att jag försakar mycket annat för att kunna köpa en bok då och då. Jag brukar säga att jag föddes med en bok i handen och att det var därför det tog så lång tid för mig att komma ut - jag var upptagen med att läsa.
Om de inte ringer från Vem Vet Mest (ja, ni hör ju själva hur jag går på!) ska jag tvätta kl 13. Jag förbrukar så många T-shirtar på dialysen eftersom jag cyklar och blir svettig, och det är ju liksom inte bara att koppla loss slangarna och gå och duscha efter ett cykelpass utan jag får sitta där och känna mig lätt ofräsch tills jag kan komma hem och göra något åt det. Dessutom är det inte alltid lätt att äta sittande i en dialysstol, lutande sig över ett smalt bord där maten står, med förståeliga fläckar som följd. Ja gudar, vilket snärj jag har. (Det kunde ju vara så mycket värre allting, men visst är det skönare att klaga över triviala saker???) :-D
Nu är det tydligen frukostdags. Jag är inte särskilt hungrig, har inte varit det de sista dagarna. Kanske jag är på väg ned i en matsvacka igen, det vore synd nu när jag fyller år på fredag. Fast tårta går ju alltid ned förstås. Jag har förstått på mig själv (och hört det sägas av andra) att desserter och sötsaker går alltid ned även om man inte är så pigg på att äta annat. Och jag är av den bestämda uppfattningen att i sådana fall är det bättre att äta desserter än att inte äta något alls!
Tjåggarång!
Jag har fått en bok i mina händer som handlar om läsningens historia. Det är som om denna bok är skriven för och om mig. Jag hittar passager i den som stämmer in så bra på mig och mitt läsande att det är skrattretande. Citaten som inleder varje ny del av boken kunde ha varit skrivna av mig. Och denna bok har jag lånat, den är inte ens min. Jag kommer att sörja när jag måste lämna tillbaka den, det är just en sådan bok som jag vill ha i hyllan och kunna återvända till när jag vill.
Det är inte så många som vet om på vilket sätt jag älskar och ärar mina böcker. Jag är inte bara intresserad av innehållet när jag skaffar en bok. Nej, om det typsnitt tryckeriet/författaren valt är tilltalande blir läsupplevelsen så otroligt mycket bättre. Typsnittet ska vara proportionerligt och bokstäverna rundade på ett speciellt sätt. Om papperet dessutom är lagom glatt och svalt när man glider med fingrarna över det blir jag euforisk. Då kan jag känna att boken är en av de verkliga skatterna. För det är så med mig, att jag känner mig rik när jag tänker på alla mina böcker. Tänk, alla dessa ord, all den kunskap de representerar! Jag blir ödmjuk och tänker att jag kan skatta mig lycklig som ändå kunnat skaffa mig de här böckerna. För visst är det så att jag försakar mycket annat för att kunna köpa en bok då och då. Jag brukar säga att jag föddes med en bok i handen och att det var därför det tog så lång tid för mig att komma ut - jag var upptagen med att läsa.
Om de inte ringer från Vem Vet Mest (ja, ni hör ju själva hur jag går på!) ska jag tvätta kl 13. Jag förbrukar så många T-shirtar på dialysen eftersom jag cyklar och blir svettig, och det är ju liksom inte bara att koppla loss slangarna och gå och duscha efter ett cykelpass utan jag får sitta där och känna mig lätt ofräsch tills jag kan komma hem och göra något åt det. Dessutom är det inte alltid lätt att äta sittande i en dialysstol, lutande sig över ett smalt bord där maten står, med förståeliga fläckar som följd. Ja gudar, vilket snärj jag har. (Det kunde ju vara så mycket värre allting, men visst är det skönare att klaga över triviala saker???) :-D
Nu är det tydligen frukostdags. Jag är inte särskilt hungrig, har inte varit det de sista dagarna. Kanske jag är på väg ned i en matsvacka igen, det vore synd nu när jag fyller år på fredag. Fast tårta går ju alltid ned förstås. Jag har förstått på mig själv (och hört det sägas av andra) att desserter och sötsaker går alltid ned även om man inte är så pigg på att äta annat. Och jag är av den bestämda uppfattningen att i sådana fall är det bättre att äta desserter än att inte äta något alls!
Tjåggarång!
fredag 8 april 2011
Lördagsmorgon
Passar på att knacka ned några rader så här några minuter innan taxin kommer för att ta mig till dialysen. Solen skiner och lindens grenar avtecknar sig mot huset mittemot på ett ganska charmerande sätt. Fåglarna har börjat höra av sig och själv har jag sovit gott och känner mig för en gångs skull ganska utvilad. Det blir så när man går och lägger sig före tolv i stället för halv tre! Fullkomligt logiskt.
Minglet i torsdags kväll på B'Chic var jättetrevligt. Det bjöds på små spett med gott pålägg och frukt och dricka och på modevisningen träffade jag minsann ingen mindre än Maria Forssell, en gammal körkompis som var min allra första stämchef när jag började i kören (hon har inte varit med på många år nu). Hon var så SÖT där hon gick och visade de snygga kläder som B'Chic har. Jag blev stormande kär i en rosa/cerise klänning och en asymmetrisk lång top i limegrönt. Men pengarna, pengarna ... de finns ju inte! Trots att vi VIPare hade 10% rabatt! Nedslående!
Nej, nu kommer taxin därnere hör jag. Måste skynda! Vi hörs!
Tjåggarång!
Minglet i torsdags kväll på B'Chic var jättetrevligt. Det bjöds på små spett med gott pålägg och frukt och dricka och på modevisningen träffade jag minsann ingen mindre än Maria Forssell, en gammal körkompis som var min allra första stämchef när jag började i kören (hon har inte varit med på många år nu). Hon var så SÖT där hon gick och visade de snygga kläder som B'Chic har. Jag blev stormande kär i en rosa/cerise klänning och en asymmetrisk lång top i limegrönt. Men pengarna, pengarna ... de finns ju inte! Trots att vi VIPare hade 10% rabatt! Nedslående!
Nej, nu kommer taxin därnere hör jag. Måste skynda! Vi hörs!
Tjåggarång!
torsdag 7 april 2011
Masken Max?
Idag är en viktig märkesdag i min "vårväntaralmanacka". Under stavgången i morse noterade jag inte mindre än fyra (4) daggmaskar som änteligen krupit upp ur den inte längre tjälfrusna jorden. En var visserligen ihjältrampad, men den syntes i alla fall där på asfalten. Tjälen går inte ur förrän maskarna kryper upp. Och idag blåste det även sand i ögonen på mig, ett annat säkert vårtecken. Och gräset börjar bli jättefint och grönt - är det inte konstigt att grönskan och växtligheten kan återkomma varje år? Jag menar, när snön försvinner och man ser det där glesa, gula fjolårsgräset är det ju så man känner för att gå och gömma sig. Och idag ville jag bara ropa HURRA. Det gjorde jag också i taxin hem från dialysen, men lite försiktigt så chauffören inte skulle köra av vägen ...
Fritz skötte sig även idag föredömligt, vilket nu börjar bli en vana. Jag behöver nästan nypa mig i armen (den andra armen dock) för att fatta vilket problembarn han har varit. Det är nog nyttigt att komma ihåg det emellanåt, för man vet aldrig om eller när man hamnar där igen. Att det går bra nu är ingen garanti för att det ska fortsätta i evighet, amen.
Eva frågade mig hur det kan komma sig att en dialys blir bättre eller sämre när tillvägagångssättet är detsamma varje gång. Det har många skäl - bl a hur bra man "träffar" när man sätter nålarna, vilken dagsform kroppen har, hur mycket vätska de behöver dra ut ur kroppen (knappt någon alls för mig då jag fortfarande har "produktion"), hur bra clearance (rening) man har ... plus hur ofta maskinen stannar för att larma om det är något som inte stämmer. Då blir ju dialysen kortare än den skulle ha blivit utan alla stopp. I början tutade min maskin var och varannan minut, nu är det sällsynt att det händer. Det är inte frågan om långa stopp, men i dialysen är varje minut dyrbar (även om man ibland måste korta fem eller tio minuter för att hinna med).
Nej, nu måste jag stänga butiken för idag. Mamma och jag ska på mingel på Frölunda Torg. B'Chic har bjudit in oss eftersom vi är VIP-kunder. Lite trist är det att inte ha råd att handla något, för när deras kläder är snygga så är de vrålsnygga, men de spräcker plånboken och jag hade tänkt ha den ett par år till. Men det blir bubbel och plockmat också! :-D
Tjåggarång!
Fritz skötte sig även idag föredömligt, vilket nu börjar bli en vana. Jag behöver nästan nypa mig i armen (den andra armen dock) för att fatta vilket problembarn han har varit. Det är nog nyttigt att komma ihåg det emellanåt, för man vet aldrig om eller när man hamnar där igen. Att det går bra nu är ingen garanti för att det ska fortsätta i evighet, amen.
Eva frågade mig hur det kan komma sig att en dialys blir bättre eller sämre när tillvägagångssättet är detsamma varje gång. Det har många skäl - bl a hur bra man "träffar" när man sätter nålarna, vilken dagsform kroppen har, hur mycket vätska de behöver dra ut ur kroppen (knappt någon alls för mig då jag fortfarande har "produktion"), hur bra clearance (rening) man har ... plus hur ofta maskinen stannar för att larma om det är något som inte stämmer. Då blir ju dialysen kortare än den skulle ha blivit utan alla stopp. I början tutade min maskin var och varannan minut, nu är det sällsynt att det händer. Det är inte frågan om långa stopp, men i dialysen är varje minut dyrbar (även om man ibland måste korta fem eller tio minuter för att hinna med).
Nej, nu måste jag stänga butiken för idag. Mamma och jag ska på mingel på Frölunda Torg. B'Chic har bjudit in oss eftersom vi är VIP-kunder. Lite trist är det att inte ha råd att handla något, för när deras kläder är snygga så är de vrålsnygga, men de spräcker plånboken och jag hade tänkt ha den ett par år till. Men det blir bubbel och plockmat också! :-D
Tjåggarång!
onsdag 6 april 2011
Jag tror jag börjar vakna till liv ...
En grå, fuktig dag, lik alla de senaste dagarna. MEN ... i fjärran sjunger en koltrast vars drillar skär genom trafiken från Götaleden (säger min bror att den numera heter, jag trodde den hette Oscarsleden eller Söderleden) och det ligger ett slags uppvaknande i luften. Kanske min kropp äntligen börjat vänja sig vid att ljuset kommit tillbaka? Och gårdagens dialys var inte helt igenom behaglig, minst av allt för min käre stolsgranne, som mådde jättedåligt redan vid ankomsten. Jag har aldrig sett honom så dålig. Det var knappt han orkade prata. Hans fru berättade att han fått fruktansvärd frossa på natten och haft svårt att andas. Hon ville självklart att de skulle åka upp till akuten, men han blåvägrade p g a dåliga erfarenheter därifrån tidigare. Han föredrog att vänta tills han skulle på dialys.
Nåja, han blev sämre och sämre och det slutade med att han lagom till fikat tuppade av och blev helt okontaktbar. Läskigt värre var det att se alla sköterskor och doktorn som stod och slog honom i både ansiktet och på kroppen för att försöka väcka honom. Det hände ingenting tills någon nämnde orden "Ring ambulansen". Då blev det lite mer fart på honom vill jag lova, åtminstone vaknade han upp ur sin svimning och efter ett tag tyckte han att de kunde avboka den där ambulansen för han skulle i alla fall inte åka med den! De tog alla möjliga prover och efter dialysen skulle han upp till läkaren så att han kunde undersöka honom ordentligt. (Vi har samma läkare, han och jag.)
Jag följde spänt och intensivt händelseförloppet från min stol bredvid och gjorde inpass där det behövdes (man kan ju inte hjälpa att man hör en del under dialyserna och jag kunde stå till tjänst med en del upplysningar som andra glömde bort i förvirringen och rädslan). Men jag var skärrad för min grannes skull, vi har lärt känna varandra bra nu och pratar och har trevligt under dialyserna och inte minst under våra cykelturer. Igår blev det dock ingen cykling för någon av oss. Jag tappade lusten totalt. Det var knappt jag brydde mig om att jag själv fick en ovanligt bra dialys (har varit lite "halvdant" på sista tiden enligt mitt eget tycke - jag har blivit bortskämd med toppendialyser).
Men under resten av dialysen piggnade han till betydligt och var nästan sitt gamla vanliga jag när jag var klar och skulle gå. Jag varnade honom för att hitta på några "exter" på torsdag när vi skulle ses igen, för då skulle han få med mig att göra. Han gav mig sitt vanliga luriga leende och sa på sitt typiskt göteborgska sätt: "Du e la vacker!" (vilket för icke-göteborgare inte betyder att man just är särskilt vacker utseendemässigt, men det har en kärleksfull betydelse, ungefär som "Du e la skön" eller "Du e la go". Blev ni klokare? :-D).
Under hela eftermiddagen och kvällen efter den här märkliga dialysdagen kände jag mig på något sätt upplyftad, uppväckt. Kanske det var just en sådan här händelse som behövdes för att väcka mig ur min vinterdvala? För det känns som om jag gått i dvala ända sedan i vintras, i något slags kokong som hindrat mig från att se riktigt klart, det inser jag nu när jag tittar tillbaka. I alla fall känns det annorlunda nu och jag känner att jag har en mycket stadigare plattform att jobba från igen. Och gissa om jag tycker det är skönt! Nu kan jag sätta dit utropstecknet efter mitt "tjåggarång" igen.
Tjåggarång! :-D
Nåja, han blev sämre och sämre och det slutade med att han lagom till fikat tuppade av och blev helt okontaktbar. Läskigt värre var det att se alla sköterskor och doktorn som stod och slog honom i både ansiktet och på kroppen för att försöka väcka honom. Det hände ingenting tills någon nämnde orden "Ring ambulansen". Då blev det lite mer fart på honom vill jag lova, åtminstone vaknade han upp ur sin svimning och efter ett tag tyckte han att de kunde avboka den där ambulansen för han skulle i alla fall inte åka med den! De tog alla möjliga prover och efter dialysen skulle han upp till läkaren så att han kunde undersöka honom ordentligt. (Vi har samma läkare, han och jag.)
Jag följde spänt och intensivt händelseförloppet från min stol bredvid och gjorde inpass där det behövdes (man kan ju inte hjälpa att man hör en del under dialyserna och jag kunde stå till tjänst med en del upplysningar som andra glömde bort i förvirringen och rädslan). Men jag var skärrad för min grannes skull, vi har lärt känna varandra bra nu och pratar och har trevligt under dialyserna och inte minst under våra cykelturer. Igår blev det dock ingen cykling för någon av oss. Jag tappade lusten totalt. Det var knappt jag brydde mig om att jag själv fick en ovanligt bra dialys (har varit lite "halvdant" på sista tiden enligt mitt eget tycke - jag har blivit bortskämd med toppendialyser).
Men under resten av dialysen piggnade han till betydligt och var nästan sitt gamla vanliga jag när jag var klar och skulle gå. Jag varnade honom för att hitta på några "exter" på torsdag när vi skulle ses igen, för då skulle han få med mig att göra. Han gav mig sitt vanliga luriga leende och sa på sitt typiskt göteborgska sätt: "Du e la vacker!" (vilket för icke-göteborgare inte betyder att man just är särskilt vacker utseendemässigt, men det har en kärleksfull betydelse, ungefär som "Du e la skön" eller "Du e la go". Blev ni klokare? :-D).
Under hela eftermiddagen och kvällen efter den här märkliga dialysdagen kände jag mig på något sätt upplyftad, uppväckt. Kanske det var just en sådan här händelse som behövdes för att väcka mig ur min vinterdvala? För det känns som om jag gått i dvala ända sedan i vintras, i något slags kokong som hindrat mig från att se riktigt klart, det inser jag nu när jag tittar tillbaka. I alla fall känns det annorlunda nu och jag känner att jag har en mycket stadigare plattform att jobba från igen. Och gissa om jag tycker det är skönt! Nu kan jag sätta dit utropstecknet efter mitt "tjåggarång" igen.
Tjåggarång! :-D
måndag 4 april 2011
Håglös!!!
Äntligen har jag kommit på ordet som betecknar det tillstånd jag befunnit mig i de senaste veckorna. Håglöshet. Jag vet inte var den har kommit ifrån eller varför den har drabbat mig. Nu i vårens gryning borde jag vara glad och förväntansfull inför allt som komma skall - och visst, det är jag också, verkligen. Men det är som om den här håglösheten lurar där på djupet och lägger sig som en tjock, grå slöja över mina försök till glädjeyttringar. Det vill liksom inte ta ordentligt. Och det är så nedslående, för jag orkar inte lägga ned min själ i det jag gör just nu. Utom möjligen kören, den är som ett reningsbad, som en högtryckstvätt på en smutsig bil (helst en röd, bilen alltså). Det är lätt att vara entusiastisk i kören med all energi man får från sina körkompisar!
Jag får nog helt enkelt vänta ut den här känslan, för den kommer självklart att försvinna. Något annat tillåter jag inte.
Tjåggarång.
Jag får nog helt enkelt vänta ut den här känslan, för den kommer självklart att försvinna. Något annat tillåter jag inte.
Tjåggarång.
fredag 1 april 2011
Veckans djur: Sävsparv
SÄVSPARV
Romarna brukade servera sparvar till smörgåsbordet
Sävsparven som illustreras på detta kort tillhör den omfattande underfamiljen Emberizidae med inte mindre än 200 arter. Det finns 18 arter i Europe och Främre Asien vilka har många gemensamma drag, exempelvis storlek, fjäderdräkt och levnadssätt, och det är därför svårt att identifiera de smådetaljer som skiljer den ena arten från den andra.
Sparvarna uppvisar fenomenet "dimorfism", varmed menas att de båda könen skiljer sig markant i vissa avseenden, i detta fall i fjäderdräktens färger. Hanens fjäderdräkt är alltid rikare på färgtoner än honans, som är en blandning av grått och brunt. Vissa hanar är gula och bruna med svarta och rödbruna teckningar, medan andra uppvisar annorlunda färger. Snösparven är svart och vit på sommaren. Sävsparvhanen har ett helsvart huvud och är lätt att skilja från honan.
Sparvarna lever på öppna fält, i skogssnår och häckar, men vissa, såsom sävsparven, påträffas i anslutning till vassområden - vilket inte är förvånande! De flesta sparvar häckar på marken, men återigen finns det några fåtal som föredrar att häcka i törnbuskar och täta buskage. Några arter häckar och föder upp sina ungar också i trädhåligheter eller gamla väggspringor. Deras bon är vävda av gräs och ibland fodrade med fjädrar.
Majoriteten av sparvarna är flyttfåglar och anländer till tempererade länder på våren. Hanarna flyttar tidigare än honorna för att etablera sina revir, vilket förorsakar många gränstvister. Ortolansparven var en gång högt uppskattad av romarna som delikatess. Sparvar fångas än i dag för att användas i speciella fågelpastejer.
Antal ägg: 4 - 6
Ruvningstid: 12 - 14 dagar
Äggens vikt: 1,9 - 2,6 g
Vuxenvikt: 12 - 23 g
Längd: 13 - 15 cm
Spännvidd: 22 - 23 cm
Ungarna lämnar boet vid 10 - 14 dagars ålder
Stam: Vertebrata
Klass: Aves
Ordning: Passeriformes
Familj: Emberizidae
Släkte och art: Emberiza schoeniclus
Romarna brukade servera sparvar till smörgåsbordet
Sävsparven som illustreras på detta kort tillhör den omfattande underfamiljen Emberizidae med inte mindre än 200 arter. Det finns 18 arter i Europe och Främre Asien vilka har många gemensamma drag, exempelvis storlek, fjäderdräkt och levnadssätt, och det är därför svårt att identifiera de smådetaljer som skiljer den ena arten från den andra.
Sparvarna uppvisar fenomenet "dimorfism", varmed menas att de båda könen skiljer sig markant i vissa avseenden, i detta fall i fjäderdräktens färger. Hanens fjäderdräkt är alltid rikare på färgtoner än honans, som är en blandning av grått och brunt. Vissa hanar är gula och bruna med svarta och rödbruna teckningar, medan andra uppvisar annorlunda färger. Snösparven är svart och vit på sommaren. Sävsparvhanen har ett helsvart huvud och är lätt att skilja från honan.
Sparvarna lever på öppna fält, i skogssnår och häckar, men vissa, såsom sävsparven, påträffas i anslutning till vassområden - vilket inte är förvånande! De flesta sparvar häckar på marken, men återigen finns det några fåtal som föredrar att häcka i törnbuskar och täta buskage. Några arter häckar och föder upp sina ungar också i trädhåligheter eller gamla väggspringor. Deras bon är vävda av gräs och ibland fodrade med fjädrar.
Majoriteten av sparvarna är flyttfåglar och anländer till tempererade länder på våren. Hanarna flyttar tidigare än honorna för att etablera sina revir, vilket förorsakar många gränstvister. Ortolansparven var en gång högt uppskattad av romarna som delikatess. Sparvar fångas än i dag för att användas i speciella fågelpastejer.
Antal ägg: 4 - 6
Ruvningstid: 12 - 14 dagar
Äggens vikt: 1,9 - 2,6 g
Vuxenvikt: 12 - 23 g
Längd: 13 - 15 cm
Spännvidd: 22 - 23 cm
Ungarna lämnar boet vid 10 - 14 dagars ålder
Stam: Vertebrata
Klass: Aves
Ordning: Passeriformes
Familj: Emberizidae
Släkte och art: Emberiza schoeniclus
Kattvakt igen!
Jag har den stora äran att vara kattvakt till mina älsklingar Lars och Gunnar Sträng igen medan deras husse och matte är i Berlin på rockkonsert. Jag får rå om dem i hela tre och en halv dag, och jag tycker det är så kul! Står just beredd och ska kila över till dem nu för sista gången idag och ge dem lite kokt fisk som de ska ha morgon och kväll. De har slutat med burkmaten för veterinären har sagt att det inte finns någon direkt näring i den. Då är det självklart bättre med naturliga råvaror. Katterna känner mer än väl igen mig nu och kommer direkt och hälsar och spinner, och efter maten bjuder de på stor show med många akrobatiska inslag och ibland även sång (jo, det är sant!). Det är rena slapstick-humorn när man sitter och tittar på dem. Jag brukar också sjunga och läsa högt för dem, så de ska få höra en röst efter många timmar av tystnad. Nej, jag tänker inte tala om vad jag sjunger, men idag fick de höra långa stycken ur Sture Linnérs Sicilien-bok. De var MYCKET intresserade.
Tjåggarång! :-D
Tjåggarång! :-D
Veckans djur: Afrikansk sibetkatt
AFRIKANSK SIBETKATT
Katten med den dyrbara parfymen
Sibetkatter är tysta, enstöriga djur som vanligen kommer fram på natten för att jaga sin föda. Trots detta diskreta levnadssätt har den afrikanska sibetkatten, eller civetten, varit känd för människan i århundraden. Sibetkatten producerar en klar, honungsliknande vätska från körtlar vid svansroten. I utspädd form blir denna vätska, även kallad mysk, en utsökt parfym. Ordet civett betyder faktiskt parfym på arabiska. Parfymen har varit känd runt Medelhavet under mycket lång tid. Kung Salomo köpte på sin tid mysk från etiopierna. Den nådde resten av Europa under 1500-talet. I en av Shakespeares pjäser talas om "Arabiens parfymer".
Sibetkatten använder själv sin mysk till att markera sitt revir. Den skrubbar sig mot stenar och träd och lämnar den pikanta doften för att göra andra sibetkatter uppmärksamma på gränserna. Mysken pressas från körteln mot underlaget.
Sibetkatter har hållits i fångenskap under hundratals år, men likväl är våra kunskaper om dem ytterst ofullständiga. De är svåra att få att fortplanta sig i fångenskap. Man vet emellertid att sibetkatterna lever i skogiga områden och att de på dagen håller sig gömda i ihåliga träd eller i jordhålor. Deras aktivetet börjar på natten, och då jagar de mindre djur såsom grodor, ödlor, insekter eller krabbor. De är skickliga klättrare och genomsöker träd och klippor på jakt efter fågelägg och fågelungar. De äter även frukt, rötter och blad, men ger sig också ut i vatten och simmar efter fisk och andra vattendjur.
Under fortplantningstiden reder de en lya i ett gammalt gryt eller i tät undervegetation. Ungarna diar modern tills de kan äta fast föda som fångats åt dem.
Antal ungar: 2 - 3
Denna lilla katt gav Afrika betydande exportinkomster. Numera ersätter
syntetiska produkter den naturliga mysken, och katterna jagas inte
längre.
Vikt som vuxen: 6 1/2 - 11 kg
Kroppslängd: 75 cm
Svanslängd: 45 cm
Stam: Vertebrata
Klass: Mammalia
Ordning: Carnivora
Familj: Viverridae
Släkte och art: Civettictis civetta
Katten med den dyrbara parfymen
Sibetkatter är tysta, enstöriga djur som vanligen kommer fram på natten för att jaga sin föda. Trots detta diskreta levnadssätt har den afrikanska sibetkatten, eller civetten, varit känd för människan i århundraden. Sibetkatten producerar en klar, honungsliknande vätska från körtlar vid svansroten. I utspädd form blir denna vätska, även kallad mysk, en utsökt parfym. Ordet civett betyder faktiskt parfym på arabiska. Parfymen har varit känd runt Medelhavet under mycket lång tid. Kung Salomo köpte på sin tid mysk från etiopierna. Den nådde resten av Europa under 1500-talet. I en av Shakespeares pjäser talas om "Arabiens parfymer".
Sibetkatten använder själv sin mysk till att markera sitt revir. Den skrubbar sig mot stenar och träd och lämnar den pikanta doften för att göra andra sibetkatter uppmärksamma på gränserna. Mysken pressas från körteln mot underlaget.
Sibetkatter har hållits i fångenskap under hundratals år, men likväl är våra kunskaper om dem ytterst ofullständiga. De är svåra att få att fortplanta sig i fångenskap. Man vet emellertid att sibetkatterna lever i skogiga områden och att de på dagen håller sig gömda i ihåliga träd eller i jordhålor. Deras aktivetet börjar på natten, och då jagar de mindre djur såsom grodor, ödlor, insekter eller krabbor. De är skickliga klättrare och genomsöker träd och klippor på jakt efter fågelägg och fågelungar. De äter även frukt, rötter och blad, men ger sig också ut i vatten och simmar efter fisk och andra vattendjur.
Under fortplantningstiden reder de en lya i ett gammalt gryt eller i tät undervegetation. Ungarna diar modern tills de kan äta fast föda som fångats åt dem.
Antal ungar: 2 - 3
Denna lilla katt gav Afrika betydande exportinkomster. Numera ersätter
syntetiska produkter den naturliga mysken, och katterna jagas inte
längre.
Vikt som vuxen: 6 1/2 - 11 kg
Kroppslängd: 75 cm
Svanslängd: 45 cm
Stam: Vertebrata
Klass: Mammalia
Ordning: Carnivora
Familj: Viverridae
Släkte och art: Civettictis civetta
Veckans djur: Silvertärna
SILVERTÄRNA
Den ser midnattssolen under åtta månader av året
Silvertärnan ser förvisso solen mer än någon annan levande varelse. Orsaken är att den häckar på mycket nordliga breddgrader, så långt upp som 82° nordlig bredd, och övervintrar i Antarktis. Den ser därför solen 24 timmar om dygnet under åtta månader av året, och under de övriga fyra är dagen alltid längre än natten.
Utöver att hålla dagsljusrekordet har silvertärnan också världsrekordet i de längsta årstidsvissa flyttningarna. Det är svårt att fatta att denna lilla fågel tillryggalägger sträckan mellan nordpolsregionen och sydpolsregionen två gånger per år, en sträcka på omkring 1.600 mil i varje riktning, enbart för att flytta. De som häckar i Europa ger sig iväg till vinterkvarteren mellan juli och oktober och återvänder i april eller maj, varmed de fullbordat den mest otroliga pilgrimsfärden i hela djurriket.
Silvertärnan är en flockart och samlar sig i stora kolonier under häckningstiden. Steniga eller sandiga kuster är lika användbara som häckningsplatser. I Skottland och Lappland finner man kolonier av silvertärnor i omedelbar närhet av sötvatten. Detta är också fallet på den arktiska tundran.
Silvertärnan liknar nästan helt fisktärnan, Sterna hirundo, en art med vid spridning i Europa, och det krävs en erfaren ornitolog för att klara ut skillnaderna. De skiljer sig huvudsakligen i näbbens färg och benens längd.
Tärnboet är ett bristfälligt arrangemang av kvistar och grässtrån eller tång, ibland även en enkel fördjupning i sanden eller bland stenarna. Ungarna föds dunklädda och smälter perfekt in i omgivningen. Silvertärnan häckar vid de svenska kusterna, i Norrland även vid en del insjöar.
Antal ägg: 2
Ruvningstid: 21 - 22 dagar
Äggens vikt: 19 g
Vikt som vuxen: 100 - 120 g
Längd: 40 - 42 cm
Spännvidd: 72 - 77 cm
Ungarna flyger vid 3 veckors ålder
Stam: Vertebrata
Klass: Aves
Ordning: Charadriiformes
Familj: Laridae
Släkte och art: Sterna paradisaea
Den ser midnattssolen under åtta månader av året
Silvertärnan ser förvisso solen mer än någon annan levande varelse. Orsaken är att den häckar på mycket nordliga breddgrader, så långt upp som 82° nordlig bredd, och övervintrar i Antarktis. Den ser därför solen 24 timmar om dygnet under åtta månader av året, och under de övriga fyra är dagen alltid längre än natten.
Utöver att hålla dagsljusrekordet har silvertärnan också världsrekordet i de längsta årstidsvissa flyttningarna. Det är svårt att fatta att denna lilla fågel tillryggalägger sträckan mellan nordpolsregionen och sydpolsregionen två gånger per år, en sträcka på omkring 1.600 mil i varje riktning, enbart för att flytta. De som häckar i Europa ger sig iväg till vinterkvarteren mellan juli och oktober och återvänder i april eller maj, varmed de fullbordat den mest otroliga pilgrimsfärden i hela djurriket.
Silvertärnan är en flockart och samlar sig i stora kolonier under häckningstiden. Steniga eller sandiga kuster är lika användbara som häckningsplatser. I Skottland och Lappland finner man kolonier av silvertärnor i omedelbar närhet av sötvatten. Detta är också fallet på den arktiska tundran.
Silvertärnan liknar nästan helt fisktärnan, Sterna hirundo, en art med vid spridning i Europa, och det krävs en erfaren ornitolog för att klara ut skillnaderna. De skiljer sig huvudsakligen i näbbens färg och benens längd.
Tärnboet är ett bristfälligt arrangemang av kvistar och grässtrån eller tång, ibland även en enkel fördjupning i sanden eller bland stenarna. Ungarna föds dunklädda och smälter perfekt in i omgivningen. Silvertärnan häckar vid de svenska kusterna, i Norrland även vid en del insjöar.
Antal ägg: 2
Ruvningstid: 21 - 22 dagar
Äggens vikt: 19 g
Vikt som vuxen: 100 - 120 g
Längd: 40 - 42 cm
Spännvidd: 72 - 77 cm
Ungarna flyger vid 3 veckors ålder
Stam: Vertebrata
Klass: Aves
Ordning: Charadriiformes
Familj: Laridae
Släkte och art: Sterna paradisaea
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)