Biblioteket och jag är bästa vänner. Så har det varit ända sedan jag var riktigt liten. När jag kommer in på biblioteket blir jag som barn på nytt. Jag får lyckostötar i magen när jag tänker på alla upplevelser som väntar på mig bakom sina stängda pärmar. Vem vet om böckerna ivrigt väntar på att jag ska plocka ut just dem och granska omslag och baksidestext? Vem vet om böckerna blir besvikna över att bli inställda igen och få förbli olästa tills nästa presumtiva läsare dyker upp?
Därför försöker jag utvidga mina stigar på biblioteket till att inte bara omfatta kokboks- och deckarhyllorna. Jag vill ju lära mig, få uppleva mer! Länge har jag velat läsa Marcel Prousts bokserie "På spaning efter den tid som flytt". Idag fick jag tag i första boken, "Swanns Värld", som jag ska läsa med intresse. Det hör nästan till allmänbildningen att ha läst dem, och jag retar mig på att det inte blivit av förrän nu.
Det luktar på ett speciellt sätt på biblioteket. Jag kan dra in doften i näsan medan jag läser en lånebok. Den lukten har jag älskat från början. När jag var yngre och fortfarande bodde på Hisingen gick jag till Ryaskolans bibliotek långt innan jag hade börjat högstadiet. I det inre rummet hade de lättlästa böcker om natur och djur. Jag satt i timmar där och skrev av böckerna för hand på papper som jag hade fått av tanterna bakom disken. Då var jag ungefär 7 år. Jag struntade i att böckerna var lättlästa eftersom jag inte hade några som helst lässvårigheter, men jag tyckte om att fördjupa mig i ämnet.
Och på somrarna ... när man fick låna sommarlån! Jag botaniserade i timmar och kom hem med kassvis med böcker. Det var ju viktigt att man tyckte om böckerna när de skulle med till landet och underhålla en hela sommaren! Å, vad jag tyckte om att gå omkring och välja, nyfiket plirande på ryggarnas mystiska titlar. (Vad som var mindre roligt var att släpa på böckerna fram och tillbaka, hit och dit, men det offrade jag gärna för läsningens skull.)
Ibland kunde jag gå till biblioteket och stanna där hela dagen på sommaren, när jag inte hade något att göra och innan vi hade åkt till landet. Ibland glömde jag tala om för mamma vart jag skulle och hon ringde från jobbet flera gånger och blev orolig. "Du var väl på biblioteket förstås", sa hon när hon äntligen fick tag på mig. Och det kunde jag ju inte neka till.
Jag trivs helt enkelt inte utan en bok eller två i min omedelbara närhet. Det är bara sådan jag är, och jag varken kan eller vill motarbeta det. Läsning är en så viktig del av mitt liv och jag hoppas att den dag jag slutar vara nyfiken på livet och världen omkring mig, det är den dag jag dör.
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar