God morgon och god vecka - en viktig vecka!

Den här veckan tänker jag ikläda mig terrierns roll (envishet i kubik alltså). Jag ska tjata tills jag blir blå i ansiktet. Det är nämligen så, att transplantationsenheten på Sahlgrenska här i Göteborg har haft lite krav på mig för att jag överhuvudtaget ska komma upp på väntelistan för att få en ny njure.

Först var det vikten. Hösten 2008 måste jag med skammens rodnad på kinderna erkänna att jag vägde 103 kg. Då var det inte så farligt, för då hade jag inte ens börjat i dialys även om jag gick hos specialist på njurmottagningen på Sahlgrenska. Men mentalt fattade jag inte att jag hade passerat 100-kilosgränsen.

Människor som inte drar omkring med så mycket övervikt som jag gjorde hamnar på väntelistan så snart deras transplantationsutredning är gjord. Det är undersökningar i parti och minut och i alla väderstreck. Jag har gjort arbets-EKG (gått på gångmatta), fått tandbehandling för nästan 25.000 kr, ultraljudat hela kroppen, tagit vanliga EKG, opererat bort en njure ... you name it. Och trots detta kom jag inte upp på listan ... eftersom jag vägde för mycket.

I juni förra året talade min dialysläkare om för mig att jag behövde gå ned minst 10 kg innan det kunde bli tal om transplantation. Allt annat var bra, men det var ju det här med vikten som satte käppar i hjulet för mig. Innan dess hade mitt förvridna sinne (alla som överätit vet ju egentligen att det är mellan öronen det sitter och ingen annanstans) förnekat att jag faktiskt var nästintill smällfet.

Då bestämde jag mig för att klippa av. ALLT. Jag lade av med godis, läsk, chips, ostbågar, fikabröd. Jag började röra mer på mig, tog sängcykeln i bruk på dialysen, gick promenader, och hade redan tidigare på vintern gått med i dialysens stavgångsgrupp på torsdagsmorgnarna. Men EN viktig sak ... en gång i veckan skulle jag unna mig fikabröd och kanske lite läsk. Jag kan inte funka om jag inte har något att se fram emot, och får jag det en gång i veckan behöver jag inte längta under resten av veckan.

Så här har jag nog tänkt förut, men det har liksom inte varit tvunget. Nu var det det, och då var det bara att ta skeden i vacker hand och göra slag i saken. Visst, jag har väl slagit på lite extra stort under julen, och vi var tvungna att äta upp marängtårtan igår kväll så att den inte skulle bli förstörd ... men på det stora hela har jag klarat av det här rent galant.

Sedan var det den mystiska fruktansvärda värk jag fick i överkroppen i höstas. Jag hade en tresiffrig sänka så något konstigt var det som rasade inom mig. Jag vet inte vad det var, jag vet bara att jag aldrig någonsin vill uppleva den smärtan igen. Från Sahlgrenskas sida ville de vara säkra på att jag inte hade någon aktiv inflammation när jag skulle sättas upp på väntelistan. Lite märkligt kan man tycka, eftersom ingenting kan garantera att reumatismen (eller vad det nu var, de kallar det reaktiv artrit) inte kommer tillbaka både en och flera gånger medan jag väntar på min tur att få en njure, men de har sina regler och det måste jag acceptera. Men nu är sänkan nere på under 5.

De har möten på transplantation på fredagar, och på fredag SKA jag upp på listan. Det är ingenting mer med det! Hittar de på fler förevändningar nu kommer jag att göra MYTERI.

Tjåggarång!