Jag är allvarligt förälskad i det ljus som skimrar ute nu. Detta vårkvällsljus är så betagande vackert att hjärtat börjar bulta och jag känner hur ögonen tåras, på fullaste allvar. Jag vet nog inte riktigt själv hur lycklig jag är över att vi kommit hit efter den långa, bistra vintern som varit, men jag känner att jag skulle vilja göra som eskimåerna när de hälsar solen - vända armarna med handflatorna uppåt mot dess värmande, livgivande strålar. Så kanske vi också gjorde i tidernas morgon, vem vet? Solen måste ju ha tett sig som räddaren som lyckats fördriva mörkret och kylan.
Jag har egentligen aldrig grunnat särskilt mycket över vädret utan mest låtit det ha sin gång och försökt att inte blanda mig i. Men i år verkar det som om jag uppskattar solen mer än någonsin. Jag tror att jag måste "go with the flow" och bara hänga med, inte grubbla så mycket. Det är mycket jag skulle behöva låta bli att grubbla på och jag ska försöka hitta den där "låt-gå"-mentaliteten som jag haft hela tiden tills i vintras. Den bra låt-gå-mentaliteten, alltså, inte den där "släpp-efter-och-strunta-i-vad-du-gör"-mentaliteten. Ingenting har ju förändrats, jag ska fortfarande gå ned i vikt, väntar på transplantation, cyklar och går an och mår relativt bra.
Jag skulle önska att koltrasten ville sjunga just nu. Det är en perfekt koltrastkväll, men i stället sitter det stora fula kråkor på taket mittemot. Jag är ingen större fan av kråkor, och i år ännu mindre, eftersom det verkar som om kråkor och kajor skrämmer bort koltrastarna som alltid suttit här och sjungit tidigare. De kommer i stora flockar och det tror väl sjutton att den lilla koltrasten inte har något att sätta upp emot dem utan flyger för allt vad tygen håller!
Oj, nu börjar visst "Det söta livet". Vilka skapelser hon åstadkommer, och vad härligt jag faktiskt tycker att det är att höra talad danska!
Tjåggarång!
"Låt gå-mentaltitet" kan man komma långt med. Överlevnadstänkande!
SvaraRaderaHär sjunger både koltrast och taltrast och ändå stänger jag dörren om kvällen - utestänger ljudet och våren. Om några veckor undrar jag var fågelsången blev av. Måste träna mig i att leva i nuet.
Kråkor och kajor är klokfåglar och alla tre är svartfåglar, men jag tror inte att de två första revirtävlar med koltrastarna!
Kram från Eva
tänker på dig fina bella!! KRAMAR!!!!
SvaraRaderaEva: Jodå, jag är övertygad om att både kråkor och kajor är mycket kloka fåglar. Jag läste just i min bok om Cleopatra att romarna lyckades dressera två kajor så att den ena uttalade sina sympatier för hennes älskare Antonius och den andra uttalade sina för hans ärkefiende Octavianus (som senare blev kejsar Augustus). Jag tror heller inte att de aktivt går in för att skrämma bort min älskade sångfågel. Men icke desto mindre flyger han åt fanders när de kommer i sina stora flockar och överröstar hans drillar med sina skränanden ... :-D
SvaraRaderaJulia: Tack vännen för att du alltid finns där och lyser upp tillvaron! <3