Alla fönster står öppna, min bror och jag storstädar och sedan är han och jag bjudna på middag hos Emma och Helge, husse och matte till Lars och Gunnar Sträng. Jag råkar veta att det ska bli rostbiff och ser för första gången på länge fram mot att äta middag. Just nu är jag inne i en väldigt tråkig svacka när det gäller både mat och dryck. Jag får tvinga mig att dricka så att jag ska få någon form av genomströmning i kroppen, annars kissar jag ju knappt någonting och det är absolut inte bra. Jag menar, man kan ju inte få ut något om man inte tillför något, liksom.
Det här med städning är något som har varit sorgligt eftersatt hos oss. Jag har ingen ork, mamma kan inte och min bror är knappt hemma. Idag tar vi ett ordentligt tag, men vad vi skulle behöva är en rejäl storrengöring och det orkar vi inte med (och har inte heller ekonomin att beställa hem någon som gör det åt oss). Problemet är att innan någon skulle kunna komma hit och städa måste vi städa undan alla PRYLAR och alla TIDNINGAR och alla BÖCKER och all S-K-I-T vi har stående, liggande och skräpande överallt. Det är en femårsplan, det här. Jag har en mor som har vanvettigt svårt att göra sig av med något eftersom "det kan komma till användning längre fram". Hon får ångest när hon tänker på att röja ur sin garderob. Jag får ångest eftersom jag vet att jag inte orkar. Kanske lösningen är att ta litet i taget? Precis som när man ska gå ned i vikt. Man går inte ned 10 kg i ett enda svep, man tar det kilo för kilo. Men så har vi källaren också ... den skulle vi ju röja ur och sälja grejerna på megaloppisen den 29 maj. Det var ju bara det att då är jag på väg hem från Stuttgart och kan inte sälja några grejer, så det har inte blivit gjort. Ångest, ångest är min arvedel, som han skrev, Pär Lagerkvist. (?)
Jag undrar varför jag skriver allt det här i en offentlig blogg. Kanske för att få ned det på pränt så att jag ser att jag faktiskt har avslöjat för er att vi har det väldigt ostädat hemma! Då måste jag liksom ta itu med det och kan inte hitta på några undanflykter längre. Men det där med att jag inte orkar är ingen undanflykt. Ibland är det knappt jag orkar komma ur sängen och iväg till dialysen på morgnarna och det är ingen överdrift.
Utanför fönstret skiner solen och fåglarna kvittrar hysteriskt. Det är så underbart att höra dem, jag har saknat dem så länge! Och jag gläder mig åt morgondagen när jag kommer hem från dialysen (jodå, vi har dialys på påskafton också!) och det är städat hemma och vi kan avnjuta ett litet påskbord på eftermiddagen när min bror kommer hem från jobbet. Sedan är jag dialysledig hela långa påsken.
Nej, nu är det dags att plocka fram svabben, för nu ska golven tvättas. Här ska dofta fräscht i hela lägenheten innan vi ger oss iväg till Emma och Helge - och rostbiffen!
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar