Äntligen har jag kommit på ordet som betecknar det tillstånd jag befunnit mig i de senaste veckorna. Håglöshet. Jag vet inte var den har kommit ifrån eller varför den har drabbat mig. Nu i vårens gryning borde jag vara glad och förväntansfull inför allt som komma skall - och visst, det är jag också, verkligen. Men det är som om den här håglösheten lurar där på djupet och lägger sig som en tjock, grå slöja över mina försök till glädjeyttringar. Det vill liksom inte ta ordentligt. Och det är så nedslående, för jag orkar inte lägga ned min själ i det jag gör just nu. Utom möjligen kören, den är som ett reningsbad, som en högtryckstvätt på en smutsig bil (helst en röd, bilen alltså). Det är lätt att vara entusiastisk i kören med all energi man får från sina körkompisar!
Jag får nog helt enkelt vänta ut den här känslan, för den kommer självklart att försvinna. Något annat tillåter jag inte.
Tjåggarång.
Jag läste för et tag sedan att det är minst lika vanligt med vårdepressioner som med höstdito. Årstidsbundna depressioner drabbar naturligtvis bara oss i norden där svängningarna mellan ljus och mörker är stora. Det hela har att göra med melatoninet i kroppen, det trista är att jag inte minns exakt hur..
SvaraRaderaDu är alltså icke ensam även om det kanske är en ringa tröst när man känner sig håglös och ur humör. Ett är säkert - att sjunga är bra och humörhöjande!
Kram från
Eva