När nöden är som störst ...

... är hjälpen närmast. Det är inte första gången som jag och min familj har fått se exempel på detta.

Idag när jag kom hem var mamma ledsen och arg över att pengarna räcker så dåligt. Hon hade räknat ihop räkningarna och det är ju aldrig ett nöje, men den här månaden var det katastrofalt. Och då känner jag mig som en parasit som aldrig kan betala så mycket som jag egentligen ska göra. Mamma skulle gärna låta mig bo här gratis om det fanns en ekonomisk möjlighet, men hon är ju faktiskt inte försörjningspliktig gentemot mig och jag skulle aldrig låta henne göra sådana eftergifter heller för den delen, ens om hon hade kunnat. Men hon har inte möjlighet att inte ta betalt av mig, och inte heller av min bror, för då kan vi inte bo kvar utan vi får splitta upp oss och jag har inte råd att bo ensam. Jag vågar inte riktigt heller efter det som hände för två år sedan (min njurkollaps, se förra inlägget).

Så jag blev också ledsen och så satt vi där i köket och kände oss som två riktigt bottenlösa skunkar. Men det vann vi ju inte heller något på, så vi fixade räkningarna och sedan gick jag in och skulle göra i ordning mina. Då ringde jag för att få mitt aktuella saldo och till min stora häpnad (och misstro!) hade 4000 kr blivit insatta på mitt konto. Jag trodde ju att det var något fel, för en sådan tur kan jag ju inte ha, så jag gick in på Nordea på datorn och kollade. Och då visade det sig att jag hade fått bidrag från en fond jag ansökt om! Så hälften av detta gick på stubinen till mammas konto och överlyckliga blev vi båda två. Nu kan jag växla in ett par hundra till euro inför Stuttgart!

Tjåggarång!