Jag är väl ungefär sju år gammal och sjuk. Jag har feber, inte sådär jättemycket men lagom för att hålla mig hemma. Mamma håller på och stökar runt, hon måste ju gå och jobba, för när jag var sju år fanns inget VAB att ta till när det behövdes. Min bror har redan gått till skolan, han går på Ryaskolan som jag kan se genom fönstret i matvrån.
Jag är förväntansfull, för jag tycker om att vara ensam hemma. Det är så spännande att få klara sig själv en hel dag utan någon som säger till en vad man ska göra! Jag är absolut inte rädd eller har tråkigt - jag har ju mina leksaker, mina plastdjur, mina Barbiedockor, mina tidningar och inte minst alla mina böcker. Dessutom har mamma skrivit upp sitt telefonnummer till jobbet på Ramells skivaffär på Vårväderstorget och lagt det bredvid telefonen. Det behövs inte, för jag kan numret utantill redan, men hon gör det för säkerhets skull. Det känns ändå tryggt att veta att hon bara är ett telefonsamtal bort och lätt kan komma hem om det skulle behövas, det är ju bara att gå uppför backen från torget.
Nu har mamma gjort sig färdig, sminkad och klar att gå till jobbet. Men först bäddar hon om min säng, stoppar in lakanen sådär hårt så det känns ombonat att gå och lägga sig i den om man skulle vilja, och viker upp en flik av påslakanet så man kan krypa ned utan att riva upp hela bäddningen. Och så ställer hon upp fönstret lite på glänt så det blir friskt och härligt i mitt och min brors rum. Jag tittar på och fröjdar mig i mitt inre, tänker på allt kul jag ska ha här hemma idag.
Sedan går mamma ut i köket och gör i ordning några smörgåsar åt mig som jag kan ha under dagen. Ofta är det kavring med prickig korv. Hon slår in dem två och två i aluminiumfolie, små glänsande paket som ser ut som silvertackor. En full kanna saft fullbordar det hela, och alltihop åker in i kylen.
"Klarar du dig nu, Isabel?" frågar mamma och tar på sig sina ytterkläder. "Det gör jag", säger jag. Hon pussar mig på kinden och går ut genom ytterdörren. Jag står i dörren och ser på medan hon går in i hissen. "Glöm inte låsa dörren", hör jag precis innan hissdörren slår igen, så jag låser ordentligt dörren och springer sedan till matvråfönstret för att efter en liten stund se henne gå längs trottoaren på väg fram till hörnet, där hon ska försvinna ur sikte. Hon vänder sig om några gånger och vinkar, och däremellan bankar jag på fönstret. Hon går alltid tillbaka några steg när hon försvunnit om hörnet, som en kul grej som jag alltid väntar på. Det glömmer hon aldrig att göra.
Sedan är jag ensam. Jag har hela dagen framför mig att göra vad jag vill med. Ibland när jag är sjuk kommer min bror hem på lunchrasten för att se om jag behöver något, men ibland gör han det inte. Idag behövs inte det, jag är inte så dålig. Jag går runt i lägenheten och andas in den goda hemmalukten, trivs med tillvaron fast jag har lite ont i huvudet. Sedan går jag in i vårt rum och lyfter upp skrivmaskinen på sängen. Jag kan bara skriva med pekfingrarna, men det går rasande snabbt, och jag stavar rätt, så jag skriver ihop en liten historia som jag sedan läser upp för mamma i telefonen under ett av de många samtal jag ringer till henne under dagen.
Jag sover ett par omgångar, leker med mina plastdjur, fantiserar i timmar om vilka äventyr vi upplever tillsammans. En gång ringer min faster Teresa för att höra hur det är med mig. Medan vi pratar behöver jag gå på toaletten och ber henne vänta en liten stund. När jag kommer ut har jag glömt bort att hon väntar i telefonen och pysslar med annat tills jag hör ett egendomligt kväkande ljud utifrån matvrån. Jag går ut dit och ser luren ligga avlyft och hör någon som ropar. Både min faster och jag håller på att skratta ihjäl oss när jag förklarar att jag glömt bort henne.
Under dagen har jag också ätit mina ljuvliga smörgåsar. Ingenting smakar som dessa mackor, som jag äter i min ensamhet efter att ha vecklat upp de släta, fina silverpaketen. Ibland äter jag upp dem redan på förmiddagen och får då skylla mig själv, men ofta kan jag spara ett paket till eftermiddagen också.
Sedan är det plötsligt inte långt kvar tills mamma kommer hem från jobbet. Hon kommer med kassar från affären och ska laga middag. Det har varit en lång arbetsdag för henne och den är inte slut än, men hon har med sig en pust av frisk luft utifrån och har röda rosor på kinderna. Vi kramas och hon frågar hur jag har haft det idag. "Bra", säger jag och kanske tänker jag att det ordet inte räcker för att beskriva alla skiftande sensationer jag upplevt under min ensamma dag hemma, men det är det enda jag kan säga. "Jättebra."
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar