De har fortfarande inte ringt från Vem Vet Mest. Jag laddar här hemma, tittar på programmet, tjoar ut svaren med hög och tydlig stämma ... jag gör allt som kan begäras av mig. Har klädombyten och extra tandborste nedpackade så jag håller mig fräsch hela dagen. Säger hela tiden "ja, det kan jag göra, IFALL de inte ringer från Vem Vet Mest!". Min omgivning börjar nog snart tycka att jag är odräglig (de som inte redan tycker det då förstås). Men det bjuder jag så gärna på!
Jag har fått en bok i mina händer som handlar om läsningens historia. Det är som om denna bok är skriven för och om mig. Jag hittar passager i den som stämmer in så bra på mig och mitt läsande att det är skrattretande. Citaten som inleder varje ny del av boken kunde ha varit skrivna av mig. Och denna bok har jag lånat, den är inte ens min. Jag kommer att sörja när jag måste lämna tillbaka den, det är just en sådan bok som jag vill ha i hyllan och kunna återvända till när jag vill.
Det är inte så många som vet om på vilket sätt jag älskar och ärar mina böcker. Jag är inte bara intresserad av innehållet när jag skaffar en bok. Nej, om det typsnitt tryckeriet/författaren valt är tilltalande blir läsupplevelsen så otroligt mycket bättre. Typsnittet ska vara proportionerligt och bokstäverna rundade på ett speciellt sätt. Om papperet dessutom är lagom glatt och svalt när man glider med fingrarna över det blir jag euforisk. Då kan jag känna att boken är en av de verkliga skatterna. För det är så med mig, att jag känner mig rik när jag tänker på alla mina böcker. Tänk, alla dessa ord, all den kunskap de representerar! Jag blir ödmjuk och tänker att jag kan skatta mig lycklig som ändå kunnat skaffa mig de här böckerna. För visst är det så att jag försakar mycket annat för att kunna köpa en bok då och då. Jag brukar säga att jag föddes med en bok i handen och att det var därför det tog så lång tid för mig att komma ut - jag var upptagen med att läsa.
Om de inte ringer från Vem Vet Mest (ja, ni hör ju själva hur jag går på!) ska jag tvätta kl 13. Jag förbrukar så många T-shirtar på dialysen eftersom jag cyklar och blir svettig, och det är ju liksom inte bara att koppla loss slangarna och gå och duscha efter ett cykelpass utan jag får sitta där och känna mig lätt ofräsch tills jag kan komma hem och göra något åt det. Dessutom är det inte alltid lätt att äta sittande i en dialysstol, lutande sig över ett smalt bord där maten står, med förståeliga fläckar som följd. Ja gudar, vilket snärj jag har. (Det kunde ju vara så mycket värre allting, men visst är det skönare att klaga över triviala saker???) :-D
Nu är det tydligen frukostdags. Jag är inte särskilt hungrig, har inte varit det de sista dagarna. Kanske jag är på väg ned i en matsvacka igen, det vore synd nu när jag fyller år på fredag. Fast tårta går ju alltid ned förstås. Jag har förstått på mig själv (och hört det sägas av andra) att desserter och sötsaker går alltid ned även om man inte är så pigg på att äta annat. Och jag är av den bestämda uppfattningen att i sådana fall är det bättre att äta desserter än att inte äta något alls!
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar