Idag är en minnesdag ... (långt inlägg)

... som man kanske egentligen kan tycka att jag borde vilja glömma. Det var nämligen den 24 april 2009 som jag åkte in på sjukhus för njurarna.

Det var på morgonen som jag, efter 5 dagar av fruktansvärd vinterkräksjuka i kombination med hastigt försämrad njurfunktion (men det visste jag inte), fick konstiga ryckningar i armar och huvud utan att kunna begripa vad det var eller varför. Jag har ju extrem insektsfobi, springer långa vägar och tjuter som en gast om jag ser eller hör en geting eller annan otäck stickinsekt, och på något konstigt sätt fick jag för mig att det var getingar som flög mot mitt huvud så att jag måste rycka undan det.

Jag minns så väl hur morgonen började. Jag satt på min sängkant och spydde i den blå hinken som följt mig överallt under dessa 5 dagar. Inte hade jag kunnat äta eller dricka något under den här tiden, och följaktligen stannade inga njurmediciner heller kvar i kroppen. Det vände sig och bubblade upp i magen så fort jag tänkte på mat, och jag kunde inte höra någon äta ute i köket eller skramla med besticken mot tallriken utan att få svåra kväljningar. Så jag brukade ligga i min säng och sjunga högt för att överrösta matljuden därutifrån.

Min bror gav sig av till jobbet och jag vinkade matt åt honom där jag satt med huvudet över hinken. När det värsta gått över för stunden började jag fundera över varför min kropp bar sig så konstigt åt. Hela tiden kändes det som om det egentligen inte var jag, utan någon annan, som satt där. Nu efteråt begriper jag att jag var så förgiftad av mitt eget blod och mina njurar, som inte kunde göra sig av med kroppens slaggprodukter, att det gjorde mig trög och mycket förvirrad.

Så gick det upp ett ljus för mig. Naturligtvis! Jag hade ju inte ätit något på så länge, det var DÄRFÖR kroppen ryckte och darrade och hade sig. En macka var lösningen på mina problem! Då skulle det nog upphöra. Och så skulle jag ringa min dietist på Njurcentrum på Sahlgrenska, hon hade lovat att skriva ut näringsdrinkar till mig om jag behövde. (I min dimmiga hjärna trodde jag att hon kunde leverera dem till mig på direkten och då skulle jag få allt jag behövde i de drinkarna.) Så jag började bre en macka samtidigt som jag velade runt och letade efter telefonnumret till dietisten plus att jag letade efter telefonen, som fullt synlig stod framför mig på bordet.

Det här var riktigt kusligt, när jag tänker på det i efterhand. Det var precis som om hjärnan var frikopplad från resten av kroppen. Jag kunde inte tänka en tanke till slutet innan nästa impuls kom och blandade sig i. Jag jazzade omkring i köket och påbörjade en massa saker som aldrig avslutades. Min macka låg på bordet och jag tog ett bett då och då medan jag ringde dietisten, som jag äntligen lyckats hitta telefonnumret till. Däremellan tog jag en klunk vatten. Dietisten hade sin telefonsvarare på och sa att hon var oanträffbar, men att jag kunde ringa hennes kollega si-och-så om jag ville något. När hon sa numret hade jag självklart varken papper eller penna och när jag väl hittat det kom jag inte ihåg siffrorna, så jag fick ringa igen, och mitt i det samtalet var jag tvungen att ta en tugga till på min macka, och hela tiden försökte jag behärska ryckningarna i armar och huvud, som nu blev alltmer frekventa. "SLUTA NU FÖR FAN!" sa jag högt till mig själv flera gånger, eftersom jag trodde att jag skulle kunna behärska och kontrollera de här ryckningarna om jag bara skärpte till mig. Jag hoppade upp och ner på min stol och åstadkom inget vettigt, jag vet inte vad det var jag egentligen gjorde, och detta var jag medveten om på något mystiskt sätt men kunde inte göra ett dugg åt saken.

Till sist lyckades jag välta omkull mitt vattenglas så att vattnet svämmade ut över bordet. Jag tror att jag reste mig upp för att hämta hushållspapper och torka upp det, men sedan vet jag inte vad som hände förrän jag vaknade upp och hörde mammas förskräckta röst: "Herregud, Isabel, VAD HAR DU GJORT?" Då låg jag på köksgolvet med ansiktet ned i mattan och kunde inte röra mig. Mamma hade kommit upp och på väg i ut i köket hade hon hört min röst. Hon trodde att jag gick omkring och sjöng, men jag hade ju ansiktet i golvet och försökte tydligen ropa på hjälp fast jag inte visste var eller vem jag var. Så hon blev vettskrämd när hon kom ut och fick se mig.

Sedan har jag väldigt suddiga minnesbilder. Jag minns tydligt att mamma slet och drog i mig och att jag hela tiden ropade "Hjälp mig, hjälp mig, du kan väl hjälpa mig, kan du inte hjälpa mig?" omväxlande med "Vänta lite, snälla, vänta lite!". Efter det minns jag ingenting förrän jag tre dygn senare vaknade upp på Sahlgrenskas CIVA-akut med mamma, min bror och min moster stående vid sängen. Först frågade jag var jag var och vad som hade hänt, och sedan yttrade jag med bestämd röst: "Jag vill ha två rostade ostsmörgåsar och saft!" Sedan började jag komma till mig.

Mamma berättade efteråt att jag hade fått svåra kramper där på golvet när ambulanspersonalen hade kommit. Hon satt bara på en stol och grät, helt handlingsförlamad när de väl hade kommit. Hon hade också ringt hem min bror som kom med en gång och det var han som åkte med mig i ambulansen. Mamma kom efter när hon hunnit lugna sig och få på sig kläderna. Hon sa att de hade varit änglar på SOS Alarm och hela tiden pratat med henne och lugnat henne så att hon kunde rapportera hur jag betedde mig, lät och såg ut. De pratade med henne ända tills ambulanserna kom.

De sövde ned mig med Stesolid på sjukhuset för jag var oregerlig, slogs och skulle väl antagligen resa mig ur sängen och gå hem, för sådan är jag. Hemma är tryggheten. Så jag gled in och ut ur en konstgjord sömn men minns absolut ingenting från de tre dagarna. Bl a hade jag orsakat storlarm en gång då jag krampade så hela kroppen blev blå och det var massor av läkare och sköterskor runt sängen som försökte häva anfallet (detta berättade en av sköterskorna för mig när jag efter några månader hälsade på dem).

De var tvungna att ge mig dialys på direkten där på CIVA. Så de opererade in ett "spjut" i halsen på mig och gav mig något som kallades prismadialys, som sker långsamt under 24 timmars tid. De kunde inte köra fortare då jag annars kunde få vatten i hjärnan, fick jag höra. Så det var väl den dialysen som gjorde att jag vaknade upp ordentligt och fick se min familj samlad runt mig. Det kändes bra, vill jag lova.

Och resten vet vi ... två veckor på avdelning 25, njurmedicin, numera avdelning 131 i den nya byggnaden på Bruna Stråket 5. Sedan dialys på Lundby sjukhus - jag firar tvåårsjubileum den 15 maj där.

Jag vill inte glömma den där dagen. Jag vill inte glömma hur det känns att vara totalt utlämnad åt sin egen kropp och den inte lyder en. Jag vill inte glömma hur mamma slet för att rädda mitt liv. Hade hon inte vaknat den morgonen hade jag inte levt idag, det är den bistra sanningen. Om jag inte fått hjälp när jag fick mina kramper hade jag förmodligen svalt tungan och kvävts.

Så den 24 april kommer alltid att vara en minnesdag för mig. Det var den dagen jag nästan förlorade mitt liv, men samtidigt fick det tillbaka.

(Tjåggarång.)