Nu är nog våren här i alla fall!

Jag var ute på en underbar vårpromenad idag. Ljuset såg annorlunda ut och det syntes att det var en stillhet i luften som jag inte känt på länge. Det blåser ju alltid här. Karl Johansgatan är ett blåshål eftersom vinden har goda chanser att blåsa in från älven över Fiskhamnen och Stenaterminalen, plus att gatskrället är så enormt lång att den kan ta sats och blåsa genom märg och ben på oss som knogar gata upp och gata ner här i Majorna.

Men idag blåste det som sagt var INTE. Jag hoppade glad i hågen i mina träningsskor när jag tvättat färdigt och travade ut på min vanliga runda. Fåglarna var om möjligt ännu gladare än jag och sjöng i kör över mitt huvud och benen mina vägde så lätt när jag inte behövde ha de tunga kängorna på mig. Men man får passa sig för allt grus, för rätt vad det är rullar fötterna undan och man ligger på marken. Och eftersom jag är ungefär lika graciös som en flodhäst brukar jag inte ha någon direkt tur i sådana lägen.

Sedan kom jag hem, rödkindad och grann, och så lagade vi middag. Vi hittade oxfilé i frysen, stekte den i skivor, gjorde pommes frites till och blandade ihop en sallad. Till filén gjorde vi ett vitlöks- och persiljesmör. Och till efterrätt fanns det äppelkaka kvar sedan igår. Vi äter som kungar fast vi är fattiga som kyrkråttor - allt detta för att min mamma alltid haft förmågan att trolla fram allt av ingenting plus att vi håller koll på extrapriserna och köper på oss när det är något vi vet att vi får användning för. Jag har gått i hennes skola och det är jag väldigt glad för.

Här är, apropå ingenting egentligen, ett citat som jag hittat i en av mina köksalmanackor!

Var aldrig arg på någon länge - ilska stjäl massor av energi.

Vilket stämmer väl med det engelska ordspråk som säger: Den elake får ingen vila.


Ett utdrag ur en vacker dikt av Dan Andersson (en mästare på att fånga melankolin i livet!):

Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare -
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar -
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängar min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra
där jag går i min fattigdom.

Vårkänning heter dikten. Ungefär sådan kände jag mig när jag gick på min promenad idag. Rik och rusig och glad. Och hungrig var jag ta mig tusan också!

Tjåggarång!