Idag blir det ingen helledig fredag, för jag ska snart till dialysen. Eftersom vi åker iväg på kördag i morgon kan jag ju inte gå dit då, så nu blir det dialys idag och så på måndag, sedan kör jag vanligt schema igen på torsdag och lördag i nästa vecka. Det är bra att det går att byta dagar, så man slipper hoppa över en dialys, för det är ju inte bra, även om jag klarar ett tredagarsuppehåll utan synbara problem (kanske t o m ett fyradagars) - men jag vill inte utmana ödet. Man måste dock säga till i mycket god tid, för det är inte bara att ta in mig på en udda dag så här. Vår dialys är full intill bristningsgränsen, och när vi ska flytta om något halvår kommer de att minska ned antalet patienter, främst sådana som hör till andra landsting där deras egna dialysavdelningar är fulla. Det blir tydligen de som får omfördela så de får plats med "sina" patienter. Hoppas verkligen att jag slipper åka någon annanstans. Lundbydialysen har blivit som mitt andra hem med alla underbara människor som finns där.
I går höll min mor på att riva köket. Jag låg i mitt rum och sov, som jag brukar göra efter dialysen. Hon skulle värma på den goda levergrytan som vi skulle ha till middag i lugn och ro. Rätt vad det är kommer hon in och väcker mig och håller på att skrämma livet ur mig. "Isabel, du måste hjälpa mig!" Jag upp som en sprättbåge och undrar vad som har hänt - jag hade sovit i över två timmar, HÅRT. "Du kommer inte att tro dina ögon", sa hon. Väldigt försiktigt gick jag ut i köket och kikade runt dörrposten, för jag trodde minst hon hade rivit diskstället i golvet - jag visste ju inte vad jag skulle få se. Men över halva golvet låg tomma glasskartonger och utspilld okokt spaghetti från flera påsar som vi förvarat där ... i en enda röra. Vi har använt det skåpet som något slags ... ja, jag vet inte vad, soptipp, förvaringsplats? ... och bara knött in kartonger och pastapaket. När nu stackars mamma skulle öppna dörren till skåpet kom alltihop farande ut.
Vi hade en munter stund - mamma kan ju inte stå böjd på det viset med sin eländiga rygg - så hon tog emot och sorterade vad jag plockade upp och sen klättrade jag i rent raseri upp på stegen och vräkte ut allt som inte hade ramlat ned, så nu har vi ett snyggt och prydligt skåp med pastaburkar, risburkar och tomma glasskartonger fint ordnade. Det ska fordras en sån sak för att man ska göra i ordning i ett stackars litet skåp. Bedrövligt! Men skönt att få det gjort! Om ni undrar, så har vi glasskartongerna att frysa in saker i plus att vi använder dem till matlådor att ta med till jobb. :-D
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar