Det första jag måste säga är att det är en total FÖRMÅN att få vara med på en sådan här dag med kören. Stämningen är alltid på topp, alla är ambitiösa och ivriga att lära sig och våra ledare är laddade till tänderna med råd och dåd för att få oss att bli ännu bättre. Och alltid, alltid strålar solen från en klarblå himmel ...
Jag mötte upp Helén vid Carl Johans kyrka som överenskommet klockan åtta och vi plockade upp Anna nere vid Jaegerdorffsplatsen. Sedan styrde vi kosan mot Västerträffen, där vi tränar på onsdagarna och där våra gradiner finns. Ett gäng samlades där och dividerade och ackorderade om hur gradinerna bäst skulle ligga på släpet. När detta debatterats färdigt åkte vi till Åsa och dagens lokal, där jag packade upp mina mördarmuffins och lade upp dem dekorativt i en stor korg medan andra fixade kaffet och ställde upp gradinerna. Det skulle nämligen fikas på direkten, alla var kaffesugna och mina muffins togs emot med enorm glädje (som alltid). Jag åt tre stycken ... skammens rodnad färgar mina kinder när jag berättar det. Men det må vara hänt ... matlusten har inte varit så stor på sista tiden och det är bättre att äta det än inget alls, så resonerar JAG.
Mari Petterson, som var vår coach för dagen, är dirigent i kören Harmony Heights från Uppsala och en fantastisk kvinna på alla sätt och vis. Hon är ett riktigt krutpaket och expert på att förklara så att man fattar vad hon menar. Pringles-chips på över- och underläppen, kronan på huvudet, Barbra Streisand och Nanny Fine, säger jag bara. Fikonspråk för er som inte sjunger barbershop! :-D
Efter ett idogt arbetspass var det sedan lunchdags, Flygande Jacob med ris och sallad, som jag intog ute på verandan väl skyddad av min poncho. Det kom en och annan iskall vind, så den behövdes, men det var härligt att sitta ute och äta. Solen värmde faktiskt rejält när det inte blåste, så man fick verkligen en aning om vad som komma skall.
Efter lunch jobbade vi rejält på i så där tre timmar till inklusive eftermiddagsfika, där det serverades ljuvliga kärleksmums och en härlig äppelkaka som jag tror att tenor-Marianne hade bakat och det med bravur. Jag är svårflörtad när det gäller kärleksmums men den här var rejält chokladig och saftig.
Och det bästa av allt var att jag ORKADE. Jag behövde inte sitta ner och vila under passen, jag kunde delta aktivt, på ett helt annat sätt än innan. Detta fenomen gör mig så otroligt lycklig. Jag avskyr att känna att jag är sämre, att jag inte klarar av saker, att jag måste avstå från saker för att jag inte orkar - och att jag nu har nått målet att kunna vara med i kören igen för full sula är faktiskt ganska otroligt med tanke på hur dålig jag varit. Jag har satt upp som personligt mål att delta i varenda körövning den här terminen och ska göra mitt allra bästa för att uppfylla det. Jag är ju på god väg!
Sammanfattningsvis kan man säga att kören är det bästa lyckopiller man någonsin kan få. Man får tiofalt igen för vad man ger när man är där i form av gemenskap, omtanke, lycka, och glädje. Jag är så glad och tacksam för att jag hittade den här kören 1993 och kom med i den!
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar