Sommar i P1 och Östra Nedsjön

Jag hyser en stark och obändig kärlek till radions sommarprogram. Egentligen har jag alltid älskat radio, och gör fortfarande fast jag lyssnar så lite numera. Förr om åren lyssnade jag på radio jämt. När jag var hemma och var sjuk var det radion som höll mig sällskap, när jag inte höll på att skriva sönder vår skrivmaskin. När jag var arbetslös lyssnade jag på radio om dagarna - då var ju ingen annan hemma som jag kunde prata med.

Och Sommar är ett slags ikonprogram för mig. Jag minns ju så väl alla somrar när vi kånkade ned radion till stranden och pallade upp den mot en sten i skydd för solen. (Att vi sedan hade en korg med lite smått och gott i förutom solkrämer och tvål och shampoo hör inte hit ... :-D) Och så låg vi och torkade på våra badlakan medan tänkvärdheter och musik strömmade ut över sand och sjö i en salig blandning. Gud så jag saknar "vår" lilla strandbit och sjön, som är en spricksjö och ganska kall. Så mycket man upplevde vid Östra Nedsjön under alla de 25-talet somrar man hade lyckan att få vara där. Då man hörde dit ... Jag kunde sitta och titta ned på bottnen genom det klara vattnet och bara låta mig fascineras av det mönster solen ritade på den vågiga sanden där nere under vattnet. Ibland var vattenståndet rejält lågt och då kom sjögräset snabbt, innan man ens hunnit ut lårdjupt. Det gillade jag inte. Det sades att en flicka blivit mördad och sänkt i sjön, och en gång vid lågt vatten när jag fick gå riktigt långt ut för att kunna dyka kunde jag svära på att jag såg en skepnad långt där nere, med armarna sträckta uppåt. Men det var nog bara en gammal rutten stock ... ?

På kvällarna ropade lommarna långt därute på sjön. Då riste det i mig. Det lät så övergivet, så kusligt och samtidigt så lockande. Lommen är ju en vacker sjöfågel, men jag kunde bara se dem på långt avstånd därute på vattnet, som svarta klumpar.

I lördags var det Mark Levengood som var sommarvärd, och igår Torgny Lindgren. Jag märker att jag blir lugn som en filbunke av att sitta och lyssna utan att göra något. Det känns som en gåva som någon vill ge till mig, en och en halv timmes absolut lugn och ro. Kanske kan man snappa upp något att adoptera i ens eget sinne, som man kan ta fram som en pärla i en ask när livet känns tungt? Jag tänker lyssna på vartenda program i år. Det har jag sagt flera år, men aldrig gjort det när det kommit till kritan. Jag behöver det lugn som radion ger - och då menar jag inte när den spelar fruktansvärd s k musik. Prat och musik i en bra blandning - och det ska vara musik som talar till mig, som går raka vägen in i mitt hjärta. Som Mahlers 5:e symfoni t ex. Lyssna på den, ni som inte gjort det! Jag gråter floder, för hjärtat skälver i mig och att gråta är det enda sättet jag kan hantera de känslorna på.

Nu förirrar jag mig ut i universum märker jag. Det är sängdags för länge sedan, jag ska ju till dialysen i morgon. Så godnatt och

Tjåggarång!!!