Ja, allvarligt och allvarligt, men jag tänker ofta på en sak nu för tiden.
Förr var jag väldigt rädd för att dö. Jag blev hyperstressad av att ens tänka på det. Eftersom jag inte tror på någon existens efter detta (även om man aldrig kan vara säker) tror jag inte heller att jag får träffa familj, släkt och vänner, vilket gjorde det hela än mer nattsvart.
Men en dag upptäckte jag att jag ju gick omkring och tänkte på döden så att jag glömde bort att uppskatta allt som levde omkring mig, inklusive mig själv! Den här insikten kom strax innan jag blev så dålig, och idag kan jag se på mig själv och säga att jag har kommit en bra bit på väg i min bearbetning av detta. Jag är fortfarande rädd för att dö, självklart är det inget jag vill trots att jag många gånger varit svindlande nära med mina dramatiska tillstånd, men nu balanseras det upp av att jag förmår uppskatta livet. Och det känns som en sådan styrka.
Därför har jag skurit ner mycket på de gånger jag säger "Gud, vad tiden går!" eller "Å, är det redan juni?" Det händer ibland, för jag är ju inte mer än människa, men i stället tänker eller säger jag (fast det är svårt att förklara): "Å, vad jag är lycklig som får vara med om det här IGEN!". Igår tänkte jag på hur trösterikt det på något sätt känns att tänka på det här eviga kretsloppet som vi upplever varje år. Snart vänder det mot mörkare tider, men dem måste vi ju igenom om vi vill uppleva de ljusare tiderna som kommer efteråt! Jag vet att många människor blir deprimerade och svältfödda på ljus under den mörka årstiden, och jag förringar inte deras upplevelser på minsta sätt, men hittar man bara ett sätt att tänka "här och nu är vad som gäller, jag ska inte tänka på de fyra månader av mörker som ligger framför mig utan leva genom varje dag" så finner man att rätt vad det är är det ljust i sovrummet när man vaknar, rätt vad det är kvittrar koltrasten sitt lilla hjärta ur sig, rätt vad det är har himlen den där speciella sommarblå färgen (som den har idag).
Jag har slutat tänka: "Hjälp, nu har jag fyllt 47 år. Nu är jag snart gammal." I stället tänker jag: "Idag har jag fyllt 47 år, och tänk så många år jag har kvar!" Jag låter tiden arbeta för mig i stället för emot mig.
Ute luktar det nyklippt gräs, och SVALORNA HAR KOMMIT! Det gör mig så lycklig! Finns det något skönare än att sitta på balkongen under parasollets svalkande skugga, med ett glas med något kallt och fruktigt bredvid, läsa något bra och bli ackompanjerad av svalorna? :-D
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar