Ja ja jaaaa, jag vet! Jag är en dålig människa som inte har skrivit som jag lovade! :-D
Men idag har varit en underbar slappardag, som började grått men verkar sluta med strålande sol. Jag skulle ge mycket för att få slippa gå till dialysen i morgon och få en riktig långhelg, men det går ju inte.
Om jag då ska berätta om mina spännande och fantastiska dagar i tur och ordning, så började det med spionvandringen i tisdags. Det var en grej som jag absolut inte ångrar att jag följde med på, trots att det innebar risk för liv och lem för min del (kommer till det senare). Vi samlades bakom Tyska kyrkan, alltså på Köpmansgatan. Gräset i den lilla parken bakom kyrkan lyste nästan självlysande grönt och det doftade grönska i luften. Regnet liksom hängde över oss men det blev aldrig något av det, bara ett par stänk längre fram i promenaden.
En kortvuxen, svartklädd typ med fläthästsvans kallade ihop oss och vi fick betala till hans medhjälpare, en piercad tjej som mest stod och stirrade i marken under tiden som han pratade (hon hade väl hört alltihop ett antal gånger förr, skulle jag tro). Vi började några steg nedför gatan där huset låg som inrymt redaktionen för Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning. Där var Torgny Segerstedt chefredaktör och han bidrog en hel del till att Norge fick tidningar insmugglade till sig, för de hade ju ingen fri press under andra världskriget eftersom Norge var ockuperat av Tyskland. De smugglade alltså dessa tidningar fastsatta UNDER tåget, för där tittade tyskarna inte! De gick "bara" igenom vagnarna. Vilken genial idé! Jag var lite bekymrad eftersom jag inte visste var denna tidning legat, trots att jag bott i Göteborg hela mitt liv. Torgny Segerstedt skrev ju mycket kritiska artiklar om nazi-Tyskland och fick varningsbrev från regimen om att han skulle sluta skriva, annars skulle det bli tråkigheter. Men som den sanna eldsjäl han var struntade han blankt i det.
Jag kan ju inte dra promenaden i sin helhet, men vi traskade runt i kvarteren kring Nordstan och även över till Lilla Torget och bort mot Kungshöjd. Den här fläthästsvansen hade en röst som hördes bra så det var ingen som behövde missa något. Men det var nedanför Kungshöjd som det klargjordes att vi skulle gå uppför de ungefär 50 000 trappstegen ... och jag trodde jag skulle dö när jag hunnit till hälften. Men efter en liten andhämtningspaus kunde jag fortsätta. Jag tyckte det var lite konstigt att de inte frågade om någon hade svårighet att gå i trappor, för det brukade de alltid göra, sa medhjälperskan. Men som sagt, upp kom jag i inte alltför svimfärdigt skick.
Det var en väldigt spännande promenad och väl värd sina 100 kronor. Jag hade väl lite koll på att det varit väldigt aktivt här i stan under den perioden, men det var så mycket jag inte hade en aning om att det var underhållande precis hela tiden. Och nu väntar jag med spänning på spökvandringen till sensommaren/hösten och även en utlovad promenad i det kriminella Göteborg, med styckmord och andra läckerheter. (Vad säger detta om mig och mina intressen?)
Och i onsdags hade vi vår sommaravslutning i kören. Jag kan meddela att abstinensen redan nu har satt in. Eftersom jag inte har någon egen kvartett att sjunga med under sommaren får jag inte alls någon påfyllning, och uppriktigt sagt vet jag inte hur jag ska klara mig.
I alla fall skulle kvällen helt ägnas åt Marie, vår dirigent, som fyllt 50. Och detta hade hon inte skuggan av en aning om! Hon trodde att det skulle bli en helt vanlig sommaravslutning som alla andra, men hej vad hon bedrog sig. Hon blev hämtad med sportbil och körd först till en vätskekontroll (:-D) och sedan i hisnande fart till Åsa Laurin, körens president, och där stod vi alla och tog emot henne med Ja må hon leva många lyckliga år. Hon var helt omtumlad när hon klev ur bilen och sa att hon tjutit som en tonåring i kurvorna. Marie gillar fart och fläkt!
Sedan var det "poängpromenad" med frågor om Marie, en snitslad bana som gav många av oss myror i huvudet (eller vad det heter).
Åsa har ett underbart hus med havsutsikt åt alla möjliga håll plus en altan med brädgolv och anslutande klippor. Där skulle vi sitta och äta och turvis gå upp och underhålla. Alla hade med sig vad de ville grilla plus dryck, och Åsa höll med potatissallad och grönsakssallad. Jag hade bakat två upplagor av Den Fantastiska Mazarinkakan från Åsa Ädelholms matblogg "En sida med mat" och det fanns även kladdkakebrownies som var helt delikata. Det är så underbart med den här kören, för alla hjälper till på det sätt de kan bäst. Jag kan ju aldrig bära tunga saker och hålla på för mycket eftersom jag måste passa Fritz, så jag anmäler mig alltid först när det behöver bakas något.
Det var ett fantastiskt väder med värme och solsken och då och då en svag fläkt som drog över altanen, där vi omväxlande åt, sjöng, skrattade och grät. Jag och mamma hade skrivit en text till låten "Ain't She Sweet" som handlade om Marie. Vi skrev den redan till hennes 40-årsdag, och sedan omarbetade vi den så den passade 50-årsdagen. Sedan hade jag skrivit ett litet tal till Marie där jag berättade för henne vad hon betydde för mig och hur stor del både hon och kören haft i att jag orkat komma tillbaka dels efter hjärtsjukdomen, dels nu under njursjukdomen. Kören har ju varit min ventil och många gånger min livlina, det enda roliga jag haft att leva för utöver familjen som alltid stöttat mig. Det var INTE bara mina ögon som var våta efter det talet! Jag är så lycklig över att ha mina körsystrar ... Det var kvartetter, duos, trios och hela kören om vartannat och Nina, äntligen hemkommen från Nya Zeeland, gjorde en glimrande insats som konferencier. Love you Nina, även om jag inte tror att du läser min blogg! Det är inte lätt att hålla styr på oss galna damer men du lyckades galant!
Onsdagskvällen kommer jag att minnas länge, länge! Det var magi i luften med vädret, sången, skratten och gemenskapen. Vi ska vara mycket, mycket stolta över vår kör och ta hand om den och varandra som vi gjort hitintills, för vi har något väldigt bra här.
Till er som läser den här bloggen, kända som okända, vi har gästkvällar den 24 och 31 augusti. Kriteriet är att ni måste vara tjejer/kvinnor och över 18 år och kunna sjunga någorlunda och dessutom älska att göra det! Ni kan inte hamna i en bättre kör. Vi jobbar stenhårt men vi har kul när vi gör det!
TjåggaRÅNG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar