Har ni tänkt på hur vacker den nyutspruckna grönskan blir när det regnar på den? Den lyser smaragdgrönt i gråheten och det doftar syrligt grönt i luften. Jag står ibland ute på balkongen och tittar på de två träden som växer alldeles nedanför. Jag minns när de var alldeles nyplanterade när kvarteret inte ens var färdigbyggt, och nu når det ena trädets topp nästan upp i nivå med vår balkong. Det är SÅ man märker hur tiden går, om man inte har några barn så att man kan förundra sig när de plötsligt fyller 20. (Om man inte vill stå framför spegeln och räkna grå hårstrån förstås, men roligare kanske man kan ha!)
Mandelkakorna blev en succé på dialysen idag. Jag har bjudit sköterskorna på den förr, men det var många som inte jobbade då och som fick chansen att smaka idag. Min egen läkare kom ner och berättade att han ätit två bitar. Läckergommen!
Fick veta idag att jag kommer att få skjuts av Bari-transporten till Landvetter den tidiga morgonen vi ska åka till Stuttgart. De plockar upp mig på lämpligt ställe. Skönt att ha vänner som ställer upp för en icke bilburen körkompis!
Idag var det pannbiff med lök till middag, "rester" från igår. Vi gör alltid en rejäl laddning som räcker i minst 2 dagar. Och jag måste säga att pannbiff hör till mina 5-i-topp-rätter. Jag älskar det, särskilt när man har så mycket hackad lök i färsen som vi alltid har, både i pannbiff och köttbullar. Det ska smaka rejält med lök när man biter i dem! Och massor av gyllenstekt lök ska det vara till, så det så!
Ikväll till Eurovision blir det grönsaksstavar med vitlöksdip. Dipen gör vi såklart själva. Jag fick ett sådant sug efter det i dialysstolen idag, riktigt kände hur gott det skulle vara med morot och gurka och en stark vitlöksdip.
Min aptit har varit lite bättre på sista tiden, tack och lov. Jag tror att när jag balanserar upp målen på rätt sätt med näringsdrinkar får jag inte den här trista aptitlösheten. Illamåendet efter maten har också gett med sig (peppar, peppar) vilket är jätteskönt, för fy vad tråkigt det är att känna det så fort man svalt sista tuggan! Jag kan ju inte suga i mig hur många hallonkarameller som helst heller ... :-D
Tanken på att skriva en bok mognar för varje dag i mig. Men det är viktigt att låta det få ta sin tid och inte stressa fram något som inte blir bra, bara för sakens skull. Jag måste ju tänka tillbaka på hur det var i början, hur jag kände mig, hur orden föll, hur rädd jag faktiskt var att jag inte skulle överleva min kollaps här hemma. Men jag blir väldigt exalterad vid tanken på att skriva om allt det här, något jag förstår mig på och har upplevt. Jag kan knappt bärga mig tills jag får sätta igång. Undrar om man borde skriva några stycken först och sedan skicka till förlag och höra om det finns intresse att ge ut det? Jag är ju inte så dum att jag tror att de ska acceptera allting på direkten, men jag tror faktiskt inte att det finns mycket skrivet om det här ur patientsynpunkt. Sedan vill jag ha det gjort så att jag känner att det är JAG, m a o med några recept inbakade här och där och lite annat snack. Det ska inte bli en fackbok som helt strikt håller sig till vad som är bra att äta vid njursjukdom eller så. Nej, det ska vara JAG. Och jag fuskar med både ost och annat när andan faller på!!!
TjåggaRÅNG! :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar