Efter en sådan totalupplevelse som jag hade i helgen brukar det alltid kännas lite tomt och tråkigt. Har man haft så mycket kring sig, fått känna så mycket glädje, så blir det lätt lite mellanmjölk att komma tillbaka till vardagen. Men den här gången känner jag inte riktigt så. Eftersom jag aldrig trodde jag skulle kunna åka från början känns allt det här som en enorm, gigantisk jättebonus! Dessutom känner jag mig oövervinnerlig. Jag kan fixa det mesta! Jag hängde med hela helgen, travade som en tokig nedför backarna i Stuttgart (ja, träningsvärken har försvunnit nu!), och orkade med nästan alla klasser - även om jag ibland var tvungen att uppsöka tystnaden i "rosenträdgården" på andra våningen där konferensrummen låg. Har fått nya vänner, både tyska och amerikanska, på Facebook (jag vet att jag är en FB-nörd) och det gör att linan inte känns kapad mellan mitt dagliga liv och det här konventet.
Igår på dialysen flög jag nästan lika högt som våra plan gjorde där ovan molnen. Sköterskorna ville ju höra hur jag haft det och jag berättade såklart mer än gärna. T o m min läkare kom och frågade hur jag haft det och om jag hållit mig ifrån gurka där nere ... Han påpekade att jag såg glad ut, "men det gör du ju alltid", sa han där jag satt med min Spaghetti Carbonara. Skönt var det i alla fall att inte behöva gå dit idag! Jag sov som en stock inatt, resan sitter fortfarande i systemet.
Arbetet på boken fortskrider, men långsamt. Jag vill som sagt inte stressa fram något. Men det känns som om det kommer att bli bra!
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar