Askmoln och annat smått och gott

Nu sitter jag nöjd och belåten igen efter dagens gigantiska tvättpass. Äntligen är hela lasset klart, uppdelat på två dagar. Vad gör man inte för konsten? Och mamma värmde rester från gårdagens ljuvliga Korv Stroganoff åt mig och kokade ris till, så jag hade bara att sätta mig vid dukat bord. Min mamma är världens goaste. Hon har gått igenom så mycket i sitt liv och gör fortfarande med sin svåra reumatism och kassa rygg, men ändå hjälpte hon mig att hänga upp kläder idag och fixade käk och allt. Det är ju så, man slutar aldrig att vara barn till sin mamma. Och jag önskar bara att jag kunde hjälpa henne mycket mer än jag redan gör, men jag måste vara realistisk. Jag orkar knappt med mig själv med den här sjukdomen.

Idag har jag varit och gjort magnetröntgen på hjärnan. Jag har väldigt förhöjda halter av ett ämne som heter prolaktin, och det kan vara förorsakat av min njursjukdom. De vill bara förvissa sig om att jag inte har någon skit på hypofysen. Och det har jag bestämt att jag INTE har, för någon gång får det fan ta mig räcka.

Idag fick vi veta att ännu en vulkan på Island, Grimsvötn (???) har fått ett utbrott. Genast får man då hjärtat i halsgropen, för man minns ju hur det var förra året när Eyjafjallajökull fick spatt och spydde ut aska och lava. Hur ska det gå med flighten på fredag till Stuttgart? Nej, det kommer inte att bli några problem. Det har jag också bestämt. När jag nu äntligen kan åka med efter alla omständigheter, så ska INGENTING äventyra min resa! Då gör jag myteri!

Jag har börjat skriva på boken nu. Det bästa var, kände jag, att börja med någonting där det säkert skulle flyta på med skrivandet, så jag började med min älskade Fritz. Just nu känner jag en mycket stor ömhet för honom. Så dålig som han var när han dog och blev räddad av den snygge norske kirurgen i allra sista minuten, och som han ändå spottade upp sig och började jobba t o m mycket bättre än innan. Jag lär väl aldrig glömma hur de var inne varje halvtimme och lyssnade och kände på honom, medan jag log segervisst och gjorde tummen upp. Dessutom höll de på att skratta ihjäl sig åt hans namn. En fistel som heter något, och så ett namn som Fritz!

Kunde inte låta bli att käcka till det idag efter magnetröntgen heller. Jag frågade om jag fastnade på plåtarna (svaret kommer till min läkare efter 5 dagar sa de). "Jodå", svarade sköterskan, "det blev jättefina bilder." "Bra det, för jag log nämligen!" sa jag ...

Tjåggarång! :-D