Bor jag verkligen inte på Rivieran?

Jag har just varit ute på en promenad i den ljuvliga försommardagen. Det var meningen att jag skulle gå på en dramatiserad historisk promenad i Gathenhielmska reservatet, men när jag kom dit var ingen där. Så jag gick till glassbutiken och köpte mig en underbar fantastisk glass i stället och gick upp i reservatet och satte mig på en bänk i lugn och ro med min bok om det medeltida Västergötland (jag går alltså ingenstans om det så bara är till apoteket utan en bok i ryggsäcken). Där satt jag och njöt och läste och skedade i mig min glass. Valet idag blev ägglikör och hasselnöt. Fåglarna kvittrade, framför allt trasten som sjöng som aldrig förr (jag ger mig den på att det är samma trast som brukar sitta i linden utanför vårt vardagsrumsfönster och nästan sjunga oss till tårar på kvällarna).

Det är i sådana stunder jag undrar om jag verkligen bor i Göteborg. Uteserveringarna är smockfulla, grönskan fullkomligt bolmar runt omkring mig, solen strålar och ljudet av trafik och storstad blir väldigt avlägset. Tänker jag bort det helt kan jag inbilla mig att jag sitter i min egen trädgård i södra Frankrike och just ska hugga in på en nybakad persikogalette. Vad skulle jag inte ge för att få göra det på riktigt?! Men då slår det mig att jag ändå har det så otroligt bra. Tänk vilken lyx att få känna sig som i södra Frankrike och ändå sitta i Göteborg och inte behöva lägga ut ett öre på resan! Visserligen brister illusionen när man efter några steg kommer ned till Allmänna Vägen igen, men den stunden det varar är det faktiskt på riktigt, och jag har åter fått en mycket nyttig lektion i att leva i nuet.

Tjåggarång!