Jaha, då var det i alla fall nästan konstaterat att min bror inte har lunginflammation. Men han har någon annan mystisk infektion någonstans i kroppen som får hans feber att hoppa upp och ned som en guttaperkaboll. 36 och nånting på morgonen, 39 och nånting på kvällen. Så han fick penicillin av läkaren på vårdcentralen idag och nu hoppas vi att det ska bli ordning på torpet igen. Alltid är det något man måste bekymra sig över. Min bror är inte van vid att vara sjuk och han blir så nervös och orolig när det är något som är fel. Fast det kanske är jag som i min tur är så otroligt van vid att vara sjuk att jag knappt har vett på att vara orolig för mig själv längre. Ja ja.
Jag hade en underbar promenad idag före dialysen, utan stavar den här gången - jag brukar vilja variera mig. Solen sken på mig och syster Jessica när vi sjavade iväg i full fräs över gatorna. Jag höll en takt som jag tyckte jag kunde vara stolt över, det var verkligen en powerwalk för att vara jag. Och innan vi gav oss iväg var jag och köpte ett helt kilo stora, ljuvliga kantareller i grönsaksvagnen på Wieselgrensplatsen, så nu blir det fest ikväll IGEN.
Själva dialysen gick väl sådär idag. (Jag har förstått att en del tycker att jag klagar den enstaka gång det inte går så jättebra eftersom jag är bortskämd med jättefina värden, och det kan nog stämma!) Ventrycket tog ett skutt upp till 265 och det ska helst inte ligga över 200 eftersom de röda blodkropparna då riskerar att slås sönder. Men med en resolut justering av nålen tog det ett ännu större skutt ner igen till 140 och där omkring stannade det kvar under de sista 2 dialystimmarna, så det var väl det som behövdes! Många av er vet förmodligen inte vad jag pratar om ... :-D
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar