söndag 18 september 2011

Tidlösa Bella

Hej hå, hej hå, här sitter jag igen i mitt rum och knackar på min blogg. Jag känner mig tidlös. Det händer visserligen mycket runt omkring mig som jag också deltar i. T ex blev jag vald till sekreterare i körens team (styrelse) på årsmötet i onsdags. Detta har jag gjort förr, för många herrans år sedan, så det blir kul att hänga på igen.

Men samtidigt går dagarna nästan utan att man märker det. Det tycker jag är lite kusligt. Jag funderar aldrig särskilt mycket över det, men ibland slår det mig ändå. Det är ju liksom oundvikligt att tiden går, men om man som jag går sjukskriven år ut och år in känns det ibland som att man lever i en glasbubbla. Det kommer an på en själv att gå ut och ta för sig, när och om man känner för det. Jag tror att det annars blir lätt att bli "hospitaliserad" fast man inte är på sjukhus. Det är ett av skälen till att jag jobbar så hårt för att må bättre. Även om jag inte är bra nog för att jobba, så klarar jag av en hel del ändå, t ex att engagera mig i kören och ta på mig lite uppdrag igen. Den sociala biten är viktig.

Jag jobbar t o m så hårt för att bli bättre att jag idag köpt mig en stor 200-grams chokladkaka från Marabou med frukt och mandel. Egentligen ett stort NO-NO, men det sk*ter jag i! Någon gång då och då unnar jag mig den här underbara smaken som utvecklas när chokladbiten smälter på tungan och det smakar smör och choklad och nötter och frukt. Jag har ett hemskt pulver som heter Resonium, som man blandar ut med saft så att det blir ungefär som lättflytande murbruk, som jag kan ta om jag äter särskilt mycket kaliumrika produkter under mitt långtidsuppehåll, så det kan jag ta om samvetet flyger på mig. Det hjälper mitt överskottskalium att forslas ut ur kroppen i stället för att det stannar i njurarna (eller njuren, rättare sagt).

Nåja, en massa svamlande om just ingenting, men det är vad som rör sig i huvudet på mig just nu. Någon vidare matlust har jag inte, igår åt jag inte ens middag. Varm mat får mig just nu att må illa, åtminstone på kvällen - på dialysen går det bra att äta. Och kalla saker, som glass, fruktsoppor, krämer och smörgås, går utmärkt. Jag är lite konstig just i nuläget, men det går över och kommer igen!

Tjåggarång!

2 kommentarer:

  1. et är säkert bättre att känna sig tidlös än att könna sig håglös. Eller är de känslorna kanske lite närbesläktade?
    Själv tycker jag inte att tiden nöjer sig med att gå utan ligger redo i startgroparna så snart jag slår upp ögonen på morgon för att sedan rusa fram så snabbt som möjligt. Och det blir värre ju äldre man blir.
    Jag tycker att du är beundransvärd som ändå på något sätt lyckas hålla humöret på plats trots ditt elände. Du är väl värd din chokladkaka även om den kostar ett glas gegga...
    Kram från Eva

    SvaraRadera
  2. Jag förstår inte varför mina små kommentarer ramlar bort?
    Försöker igen..
    Kram från Eva

    SvaraRadera