Här återkommer jag som en tjuv om natten, skamsen och generad, till min avsomnade blogg. Vet inte vad som hände och varför jag inte har skrivit på ca 1 år, men jag vet att jag måste vara i rätt sinnesstämning för att skriva och det har varit ganska mycket "ups and downs" med mig och kring mig det senaste året. Dialyserna har gått upp och ned - nejdå, jag har fortfarande inte sluppit ifrån dem, men har lärt mig att anpassa mig och ser dem t o m som en välbehövlig flykt ibland - vare sig det är normalt eller ej. Jag tror att det är en försvarsmekanism, jag! Ekonomin har varit "same procedure as last year", alltså mer eller mindre obefintlig. Dock har jag sökt och fått några fonder som har hjälpt mig mer än jag kan säga.

Livet lever annars med mig precis som vanligt, jag svär över mina sorger och bekymmer och gottar mig åt mina glädjeämnen, som om man räknar efter ordentligt faktiskt är många fler än sorgerna. Just nu är det uppåt värre, för mamma och jag är katt-, hus- och marsvinsvakter åt min körkompis Cissi Träff ute i Åkered. Sally är en sibirisk katt och vacker som en dag och kelig som få. I vintras var vi kattvakter åt Sirius, som också är en sibirisk katt och bor i Långedrag hos min kör- och kvartettkompis Åsa. Vi hade en underbar tid även då, men det var ju som sagt vinter och inte läge att njuta på hennes underbara altan, vilket jag alltid gör annars (ofta tillsammans med resten av kvartetten och ofta också med kören, eftersom Åsa är vänlig nog att låta oss förlägga våra avslutningar dit ...).

Men här i Åkered är det sommar, gårdagen var den vackraste på hela sommaren och det var t o m för varmt - vilket det är för mig så fort temperaturen går över 20 grader. Vi har roligt åt katten som går ut och in och inte verkar ett dugg störd av att det är nya människor i huset och att de gamla är borta. Vi sitter på altanen som har sol hela dagen fram till ca kl 18 - 19. Vi skär gurka och morötter åt de söta marsvinen som ger mig flashbacks bakåt i tiden till den 9-åring jag en gång var och fick ta emot en present i bur - ett ljusbrunt och vitt virvelmarsvin som jag döpte till Chérie.

Nu börjar det dra ihop sig till middag. I dag gör vi pyttipanna på överblivna stekta kycklingfiléer från igår, potatis och lök. Cissi har gasspis och vi har inte lagat mat på gas sedan vi fick elspis i Biskopsgården för en massa år sedan. I morgon är det dialys igen och jag hoppas och ber att chauffören hittar till Rödgatan! :-D

Tjåggarång!

Flash in the Pan

Denna mystiska rubrik, som närmast kan översättas med "en blixt från klar himmel", kräver sin förklaring. Det är namnet på den barbershopkvartett i vilken jag har äran att sjunga baritone. Vi går också under förkortningen FiP, som bl a kan uttalas som If I Pay, If I Pee (vilket utlöser stora skrattanfall bl a från barn, när man översätter betydelsen för dem) och som vanligt, FiP. Dessa uttalsskillnader kommer sig av att Nina Widfeldt, som sjunger bas i kvartetten, har bott på Nya Zeeland i ett antal år och inspirerats av uttal därifrån.

Igår träffades vi i Ninas föräldrars hus i Gottskär utanför Kungsbacka, som i sin tur ligger utanför Göteborg för er utsocknes, för en heldag tillsammans. Jag älskar sådana dagar, de förgyller mitt liv. Tänk att få åka iväg en hel dag och sjunga med tre andra tjejer som älskar kvartettande precis som jag! Vi börjar få en bra repertoar (detta är femte eller sjätte gången vi träffas och sjunger tillsammans) och vi låter otroligt bra ihop. Rösterna smälter samman på ett sätt som är ganska häpnadsväckande för en såpass ny konstellation, och det är så roligt!

Jag har velat sjunga i kvartett så länge, men sedan jag var med i min förra kvartett, som hette Resonants och där jag sjöng tenor, har det inte riktigt velat sig. Jag blev sjuk i den vevan - det var njurarna som försämrades så och sänkte mitt immunskydd, men det visste jag inte då - och till sist fick jag lägga ned min medverkan eftersom jag alltid var sjuk och förkyld. Det var inte så roligt för de andra tre. Jag hade inte särskilt stor ork för kören heller då och fick vara vilande långa perioder.

Men på en körhelg i januari, när vi var i Åsa och körde hårt med träning inför tävlingarna, slog lyckan till. Vi har alltid fest på lördagskvällen på våra kördagar, och det blir väldigt sent innan de sista tappra (dit jag ofta hör) kommer i säng. Tidigare på kvällen hade vi roliga aktiviteter. Bl a fick man gå upp och sjunga i vilken konstellation man ville, och kvartett-apan jag såg till att sjunga mycket. Sedan hade jag lyckats tjata mig till att sjunga ett medley som vi kallar "Joshua" och som kören sjungit under ett mycket tidigt skede i dess historia. Nu var det bara dirigenten Marie och Nina förutom jag som kunde, så vi fick vara utan tenor, men de gick med på min begäran och vi gick in och övade i ett litet rum. Det visade sig att ackorden ringde så de höll på att riva ned taket, och Nina och Marie, som var på jakt efter att starta en ny kvartett, tittade på varandra och på mig med förundran målade i ansiktena. Jag var lika förundrad, för jag hade inte en aning om att jag kunde hävda mig i sällskap med två sådana gamla erfarna rävar. Och så sa Nina: "Jag tror att vi har hittat vår baritone." Och på den vägen är det ... Det var verkligen "flash in the pan"!

Vi består av:

Marie Erenstedt (lead)
Nina Widfeldt (bas)
Isabel Brattkull (baritone)
Åsa Laurin (tenor)

I love you ladies!

Tjåggarång!

Bella

Glass!

För ett par veckor sedan öppnade "vår" Triumfglassbutik på Allmänna Vägen och idag hade jag tillfälle att traska dit och köpa mig en halvliter i en mugg med lock. Det blev ägglikör (favoriten), hasselnöt och ananas/passionssorbet. Det är alltid något speciellt med första uteglassen!

I övrigt inte mycket nytt. Jag sitter och går igenom tidningar för att skriva in de recept jag vill spara och sedan slänga dem. Det är lite blåsigt, fåglarna sjunger och jag mår bra! Har haft lite ont i lederna på sista tiden och tog upp det med min läkare igår. Han har gett klartecken till att jag får käka cortisontabletter ett tag framöver vilket känns skönt - vill absolut INTE ha tillbaka den fruktansvärda värken jag hade 2010 med allt vad det innebar.

Tjåggarång!

Kära nån, ÄNTLIGEN har jag lyckats komma in på min blogg igen! Jag vet uppriktigt sagt inte vad som händer ibland, och nu har jag försökt de senaste två månaderna utan framgång. Och så idag gick det.

Det har naturligtvis hänt en hel del sedan jag sist skröt om att jag skulle köra "Månadens Fyr". Livet har för det mesta gått sin gilla gång, Fritz har krånglat rejält, skött sig igen, krånglat igen och just nu råder ett slags behärskat vapenstillestånd. Kören har varit i Västerås och tävlat och kommit på 11e plats. Jo, visst var det ett nederlag och en besvikelse, men samtidigt var vi så nöjda med vår prestation och hade ändå höjt oss från förra tävlingarna poängmässigt. Och jag kan inte hänga läpp för detta. Jag ser det som att nästa tävling blir det bättre. Det är härligt att vara ute och resa med kören, för det är tjo och tjim och sång i varje knut.

Ska hålla det här inlägget mycket kort, för jag behöver en startsträcka för att komma igång och skriva igen och jag vill inte "tugga luft" så att ni blir uttråkade. Här har ni mig i alla fall igen och nu hoppas jag att det inte händer fler konstiga saker som blockerar mig från mina egna bloggar. Har massor med recept att skriva in på min matblogg!

Tjåggarång!

Bella

Månadens fyr

Nu är det tydligen ingen hejd på mig. Om det här projektet lyckas blir jag glad (alltså om jag lyckas hålla liv i det). Har också planer på att börja med Veckans djur igen, som ju varit sorgligen avsomnat ett bra tag för att jag ledsnade när jag inte kunde lägga in bilder. När jag nu kan det (sade hon kaxigt) finns det inget skäl till varför jag inte skulle återuppta det.

Anyhow, månadens fyr är:

Ni som känner mig vet ju att jag hyser en brinnande, bultande passion för fyrar och att jag har svårt att förklara denna vilda kärlek. Men som månadens fyr har jag valt Vinga för att jag också är väldigt lokalpatriotisk. Och då måste jag berätta hur det kändes när jag en sammetssvart augustinatt stod på däcket till en av Tor Lines färjor (ja, det var så länge sedan. Tor Line, som sedan blev Scandinavian Seaways, som sedermera slutat gå ifrån Göteborg vilket jag tycker är djupt tragiskt. Göteborg kallas Lilla London och har inte ens en Englandslinje härifrån!) och vi började närma oss hemmahamnen. Allt var bokstavligen kolsvart. Och jag stod där och kände de ljumma augustinattvindarna smeka mitt ansikte. Och så, långt borta, kunde jag plötsligt urskilja ett varmt, blinkande ljus - ett ljus som tillkännagav liv, värme, människor, trygghet. Jag tror att det var i det ögonblicket min kärlek till fyrar tändes (!). När vi sedan stävade närmare Vinga kunde jag se en hel led av blinkljus och fasta ljus bortåt Onsalahalvön - TROR jag åtminstone det var, jag är urusel på kartor ...

Tjåggarång!

Tjahapp!

Varför ha en blogg när man aldrig skriver i den? Ja, det kan man undra. Men jag tänker inte lägga ned min blogg i alla fall, för jag vill skriva när andan faller på. Det är bara synd att min anda faller på så sällan numera ...

Jag måste ändå berätta att jag nu  har blivit självdialyspatient. Det innebär att jag flyttat in på en mindre sal där jag sköter allting själv, från att göra maskinen i ordning för dialys till att städa både den och min plats efter dialysen. Så om jag kopplar artärslangen till venen (som jag höll på att göra häromsistens) kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

Det är en omställning, det ska jag inte förneka, även om jag gjorde allt själv på andra sidan också förutom att befatta mig med maskinens på- och avklädning. Det är mycket att smälta och det dröjer nog innan jag gör allt felfritt, men jag är på god väg och jag är stolt över mig själv. Men jag tror allvarligt talat att om jag inte hade flyttat över till självdialysen hade jag inte fått stanna kvar på Lundby, eftersom njurenheten tvingats dra ned på patienter fr o m årsskiftet, från ca 72 till ca 50. Antalet sköterskor har också minskat och jag förmodar att det är meningen att de ska gå på knäna, för det är vad resultatet kommer att bli. Egentligen hör jag till Sahlgrenska geografiskt sett, men jag ville stanna kvar på Lundby för där kan man åtminstone lita på att få sina 3 dialyser i veckan. På Sahlgrenska ryktades det ju (OBS! Vet inte om det faktiskt är så!) att de skulle minska ned antalet dialyser till 2 i veckan, och hur mycket sämre kommer inte de patienterna att må om det verkligen blir så??? Hur FAN kan de med att spara på oss som har kroniska sjukdomar?

Jag sa till mina sköterskor att de kunde köra ned mig, en maskin och min stol till Gustaf Adolfs Torg och så kunde jag ha min dialys för öppen ridå och sitta och skrika i en megafon att nu får de ta och ge sig. Och jag menar faktiskt allvar! Vad politikerna behöver är att komma på studiebesök i verkligheten och få i sig hur mycket en dialys sliter på kroppen. Egentligen behöver vi FLER dialyser i stället för tvärtom, för kroppen mår bättre ju oftare den dialyseras. Om jag hade större bostad skulle jag inte tveka ett ögonblick att ta hem en maskin och ha hemdialys, för då kunde jag ha dialys hela natten medan jag sover och sedan utnyttja hela min dag till bra och trevliga saker. Men det är en dröm som nog aldrig blir verklighet.

Efter att ha kört lite lugna-ned-mig-andning övergår jag till att berätta om kören. Vi hade som målsättning att ta 606 poäng på tävlingarna i Västerås i maj. Efter den körhelg vi hade i Åsa för ett par veckor sedan, med coachning av den fullkomligt fantastiska Åse Hagerman, stod det pinsamt klart att det var en målsättning som vi inte kunde räkna med att klara utan att drunkna på öppet hav. Vi har helt enkelt inte haft tillräckligt med coachningar utifrån för att öppna våra ögon så mycket som behövdes och inse att vi tappat mycket i sångteknik under de tre år som gått sedan hon coachade oss senast (och hon ÄR den bästa!). Så vi har reviderat vårt mål, lagt om taktik och ångar nu på för fulla muggar. Nu gäller i stället All Time High, vilket innebär att vi siktar på att ta fler poäng än vad vi tidigare lyckats med, och det är minst lika roligt som 606 poäng och inte lika kravbundet. Jag fortsätter att älska min kör så att det nästan gör ont och är så lycklig över att få vara involverad med alla dessa fantastiska människor!

Tjåggarång!

PS. Hurra, jag lyckades lägga upp en bild! Det här är tyvärr den gamla dialysmaskinen, inte den typen vi använder nu, men så här glad brukar jag vara när jag cyklar en timme på min sängcykel på dialysen. Tyvärr är bilden lite suddig, jag bad en av sköterskorna hjälpa mig ...

Gott Nytt År!

En dag som idag måste man ju skriva ett inlägg på bloggen - det är ju idag vi sparkar ut det gamla året och tar emot det nya med öppna armar (?). Jag är alltid kluven på nyårsafton. Jag älskar att få 365 helt oförbrukade dagar att disponera (faktiskt blir det ju 366 dagar 2012!), men samtidigt blir jag lite sorgsen över att de där andra 365 dagarna alltid försvinner så fort. I vanliga fall är jag inte den som bryr mig över att tiden går, men just på nyår blir det så påtagligt ... Det är ju nästan som om man ser årtalen skifta framför ögonen.

I alla fall, en dag som idag ska man tala vist och sansat om året som gått och vad man förväntar sig av det år som kommer. Men jag är varken särskilt vis eller sansad, och jag säger på stående fot ett varmt välkommen till 2012 för det är ett år jag förväntar mig massor av. Vem vet vad året kommer att innebära för mig? Lite vet jag ju, men jag hoppas på den största och mest omvälvande överraskningen av alla - en transplantation, förstås. Den 27 januari 2012 har jag väntat i ett år, men det är ju ingen nyhet att vi har brist på organ och inte heller att politikerna vill spara även på vårt område. Om jag var politiker skulle jag skämmas ögonen ur mig för att vilja spara på något enda fält vad gäller oss kroniskt sjuka, eller inom vården över huvud taget. Men det är ju jag det ...

Hur som helst, sköt om er under 2012 och var riktigt rädda om varandra! Jag ska försöka uppdatera bloggen oftare, men jag har som ni såg i förra inlägget inte mått särskilt bra under hösten. Förhoppningsvis blir det bättre! Jag tappar nämligen aldrig hoppet ...

Kramar, och inte minst - TJÅGGARÅNG!

Här är jag igen ...

Tiden går så fort och jag har liksom inte hunnit med. Det har funnits saker att brottas med som har gjort att jag bara orkat koncentrera mig på mig själv, min älskade kör och mina behandlingar. Jag har varken haft energi eller lust att skriva eller göra något annat. Jag kan inte sätta fingret på vad som berövade mig lusten, men det behövs ju inte heller ... huvudsaken är att jag känner för att skriva just IDAG. :-D

Vi är i full färd med att förbereda lägenheten och oss inför julen. I minst tio år (ja, det är sant!) har vi behövt göra den omfattande röjning vi håller på med nu. Det har känts ogästvänligt och taggigt att bo här hemma eftersom ingen har orkat ta tag i det hela och styra upp det åt ett eller annat håll. Nu har vi röjt källaren, mammas rum och alla bokhyllor, alla fönster är tvättade och jag håller på i mitt rum för fullt - och gudar, vad mycket bättre det känns. När man är sjuk och mår p*ss är det inte lätt att uppamma den energi som behövs för att vara hård och göra sig av med åtminstone en del av det skräp man samlat på sig. Jag vet inte var jag fick kraften ifrån, men jag kände att tiden var inne. Jag är mogen för det nu. Visst, det kommer att ta större delen av våren i anspråk också, men det viktigaste blir gjort nu.

I morgon genrepar kören i Den Sjungande Julgranen i Bältesspännarparken. (Ska det stavas med ett eller två S? Jag tycker två, eftersom det är ett bältes-spänne och inte ett bälte-spänne.) Vi ska sjunga den 9/12, 11/12, 12/12, 14/12, 16/12 och 19/12. Det ska bli så kul! Fast jag hoppas verkligen inte vädret blir som ikväll, när det är storm och regn och rusk - och åska! Här kom en blixt och en knall så jag höll på att ramla av stolen.

Nu måste jag fortsätta lägga in recept på min Mat-Adoran-blogg. Jag har en bunt med Allers och ICA-Kuriren som är nästan en halvmeter hög och som jag ska gå igenom och sedan slänga. Ett led i röjningen! :-D

Tjåggarång!

Jag är kvar på planeten!

Jag slår vad om att ni trodde att jag på något mystiskt vis hade utraderats, men se det har jag inte! Efter en turbulent period med oro blandad med positivism segrade till slut positivismen och nu ser jag ljust på framtiden igen. Saker och ting som hänt mig ända sedan tonåren kanske kommer att få sin naturliga förklaring snart och det känns väldigt, väldigt skönt om det är som endokrinologen och jag misstänker.

I övrigt inte så mycket nytt, allt går på i sin vanliga lunk. Fritz börjar småkrångla lite grann igen och på dialysen förbereder man för nedskärningarna genom att dra ned på antalet patienter och sköterskor. Än har vi inte fått veta exakt vilka som får gå och vilka som får stanna, men som det ser ut just nu får åtminstone jag stanna på Lundby trots att jag egentligen hör till Sahlgrenska. De går främst efter geografisk tillhörighet.

Jag är nu färdig med min patientstödsutbildning och nu kan jag dra igång utbildningar tillsammans med min resursperson när som helst. Det lär dock inte bli förrän tidigast efter årsskiftet eftersom det är så mycket med kören nu under resten av året. Vi ska ju utgöra Den Sjungande Julgranen vid åtminstone 6 tillfällen i Bältesspännarparken.

Har inte så mycket mer att skriva om just nu, men skrivlusten kommer tillbaka nu när jag kan frikoppla från det oroliga och ängsliga och fokusera på att leva livet igen!

Tjåggarång!

Tidlösa Bella

Hej hå, hej hå, här sitter jag igen i mitt rum och knackar på min blogg. Jag känner mig tidlös. Det händer visserligen mycket runt omkring mig som jag också deltar i. T ex blev jag vald till sekreterare i körens team (styrelse) på årsmötet i onsdags. Detta har jag gjort förr, för många herrans år sedan, så det blir kul att hänga på igen.

Men samtidigt går dagarna nästan utan att man märker det. Det tycker jag är lite kusligt. Jag funderar aldrig särskilt mycket över det, men ibland slår det mig ändå. Det är ju liksom oundvikligt att tiden går, men om man som jag går sjukskriven år ut och år in känns det ibland som att man lever i en glasbubbla. Det kommer an på en själv att gå ut och ta för sig, när och om man känner för det. Jag tror att det annars blir lätt att bli "hospitaliserad" fast man inte är på sjukhus. Det är ett av skälen till att jag jobbar så hårt för att må bättre. Även om jag inte är bra nog för att jobba, så klarar jag av en hel del ändå, t ex att engagera mig i kören och ta på mig lite uppdrag igen. Den sociala biten är viktig.

Jag jobbar t o m så hårt för att bli bättre att jag idag köpt mig en stor 200-grams chokladkaka från Marabou med frukt och mandel. Egentligen ett stort NO-NO, men det sk*ter jag i! Någon gång då och då unnar jag mig den här underbara smaken som utvecklas när chokladbiten smälter på tungan och det smakar smör och choklad och nötter och frukt. Jag har ett hemskt pulver som heter Resonium, som man blandar ut med saft så att det blir ungefär som lättflytande murbruk, som jag kan ta om jag äter särskilt mycket kaliumrika produkter under mitt långtidsuppehåll, så det kan jag ta om samvetet flyger på mig. Det hjälper mitt överskottskalium att forslas ut ur kroppen i stället för att det stannar i njurarna (eller njuren, rättare sagt).

Nåja, en massa svamlande om just ingenting, men det är vad som rör sig i huvudet på mig just nu. Någon vidare matlust har jag inte, igår åt jag inte ens middag. Varm mat får mig just nu att må illa, åtminstone på kvällen - på dialysen går det bra att äta. Och kalla saker, som glass, fruktsoppor, krämer och smörgås, går utmärkt. Jag är lite konstig just i nuläget, men det går över och kommer igen!

Tjåggarång!

Just det, har ju en blogg också!

Jösses vad jag har försummat denna blogg på sistone. Vet inte vad jag ska skylla på - har väl helt enkelt inte haft lust att skriva, antagligen. Det har gått så där lite upp och ned med välmåendet, i synnerhet sedan jag var på Sahlgrenskas gynmottagning i onsdags. En massa tjat om sådant jag helst skulle vilja ha ur världen snarast möjligt, men inte verkar få som det ser ut just nu. Det dröjer ett tag till, med andra ord. MEN - alla dagar är nya och jag har så mycket positivt kring mig just nu, så jag ska nog snart hitta tillbaka till mitt likaledes positiva kärn-jag! Har varit lite trött och nere de sista dagarna, det märker jag själv, så det ska bli skönt att komma ur det.

En positiv grej är att vi har kördag i morgon. En hel dag tillsammans med älskade kören - vad kan vara en större lisa för själen? Att få trötta ut mig på ett bra sätt och sjunga hjärtat ur mig är nog precis vad jag behöver nu. Vi håller till i körlokalen, så vi åker alltså inte bort den här gången.

En annan positiv grej är att jag snart blir publicerad i Njurföreningens tidning Infobladet igen. Jag har en större grej inne i kommande nummer, om hur man vänder negativa tankar kring dialys och dialysstart till något positivt i stället.

En tredje positiv grej är den utbildning jag har påbörjat hos Kompetenscentrum i Mölndal tillsammans med Eva, kurator på Lundbydialysen. Målet är att vi ska kunna dra igång egna utbildningar med dialyspatienter och ev även anhöriga. Vi får lära oss den utbildningsmodell som de har där och sedan i januari planerar vi att köra en premiärutbildning. Jag brinner ju för att hjälpa till på den här kanten och det ska bli enormt spännande och roligt! Jag visste faktiskt inte att jag hade det i mig, men tydligen har jag det.

I övrigt lunkar världen på och jag med den ... Var inne för en extradialys idag eftersom jag ju inte ska ha någon i morgon. Då fick jag sitta i andra änden av rummet, nere på andra sidan sköterskeburen.

Ja ja, det här ska säkert ordna sig det också, bara man trasslar sig ur allt elände en sjuttiofjärde gång! :-D

Tjåggarång!

Varför är det så svårt att komma på en rubrik till sina inlägg?

Idag kunde jag riktigt slappna av på dialysen. Den vassa artärnålen sa bara "tjoff" och gled på plats hur elegant som helst. Likaså den trubbiga vennålen. Gud vilken lättnad! När det har krånglat flera gånger i sträck blir jag nervös, trots att jag försöker intala mig att det inte spelar någon större roll så länge det går att sticka och jag får min dialys. Men jag vill ju inget hellre än att det ska gå problemfritt! Att nålarna ska hitta vägen av sig själva i de kanaler som de stuckit upp i fisteln. Det har ju gått så bra i åtminstone ett halvår nu. Men man kan ju se det som att Fritz vill göra sig påmind, vill säga att jag inte ska ta honom för given. Jag lyssnar och tar det till mig, men likväl ska han göra som JAG vill! Och det gjorde han idag, även om jag nog måste sticka i artären med en vass nål i en vecka till för säkerhets skull. Det gör jag så gärna. Hurra för Fritz!

I övrigt händer det inte särskilt mycket. Jag hade en fantastisk dag i Uddevalla igår med Birgitta, en av mina sköterskor. Vädret som först var hotande grått sprack nästan omgående upp och det blev soligt och fint, men KVALMIGT! Men bilturen upp till Uddevalla ... Gud vad jag älskar Bohuslän. Jag blir rörd av allt det vackra - havet, de skogklädda kullarna på åkrarna, graniten - och jag vill äga Bohuslän, jag vill att det ska vara mitt, vill bo och leva där. Jag vet inte riktigt vad det är som berör mig så, men det ständigt skiftande havet är väl det som ligger hjärtat närmast. Havet, där vi kom ifrån en gång. Jag blir harmonisk när jag hör vågor dra in mot stranden och porlandet när det drar sig tillbaka. Det måste vara Urljudet. Minns resan till Bulgarien i mitten av 80-talet, när vi varje kväll fick förmånen att somna till ljudet av Svarta Havets vågor mot stranden i Albena. Det var som att vaggas i modersfamnen.

Oj vad jag blarrar, jag tror jag sitter här i regnfukten och blir sentimental. Men saken är den att jag inget högre önskar än en stuga någonstans i Bohuslän, i omedelbar närhet av havet. Kanske jag kommer att få den där stugan en dag - man vet aldrig. Om jag någon gång blir färdig med min bok om dialysen och den blir en Bestseller (as if!) skulle det bli en bra grundplåt. :-D

Tjåggarång!

Ikväll börjar det - äntligen - igen!

Jag kan inte riktigt med ord beskriva min kärlek till min kör. Livlina, javisst. Ventil, javisst. Raison d'être, javisst. Det roligaste jag någonsin haft i mitt liv, javisst. Och allt sammantaget blir detta GOTHIA BARBER GIRLS. Och för första gången sedan mina motgångsår känns det riktigt, riktigt, riktigt bra att börja en ny termin, eftersom jag har kraft och energi. Jag vet att jag kommer att orka. Jag vet att jag kommer att gå iland med det högre tempo som kommer att krävas av körmedlemmarna i höst. Jag vet att jag kommer att klara av att ta mitt ansvar som körmedlem och träna hemma och gärna ligga steget före.

Tack för att ni finns, kören. Nu ska jag ge tillbaka en del av allt det ni har gett mig genom alla år.

Tjåggarång!

Vad ska jag kalla det här inlägget för då?

Jaha, då var det i alla fall nästan konstaterat att min bror inte har lunginflammation. Men han har någon annan mystisk infektion någonstans i kroppen som får hans feber att hoppa upp och ned som en guttaperkaboll. 36 och nånting på morgonen, 39 och nånting på kvällen. Så han fick penicillin av läkaren på vårdcentralen idag och nu hoppas vi att det ska bli ordning på torpet igen. Alltid är det något man måste bekymra sig över. Min bror är inte van vid att vara sjuk och han blir så nervös och orolig när det är något som är fel. Fast det kanske är jag som i min tur är så otroligt van vid att vara sjuk att jag knappt har vett på att vara orolig för mig själv längre. Ja ja.

Jag hade en underbar promenad idag före dialysen, utan stavar den här gången - jag brukar vilja variera mig. Solen sken på mig och syster Jessica när vi sjavade iväg i full fräs över gatorna. Jag höll en takt som jag tyckte jag kunde vara stolt över, det var verkligen en powerwalk för att vara jag. Och innan vi gav oss iväg var jag och köpte ett helt kilo stora, ljuvliga kantareller i grönsaksvagnen på Wieselgrensplatsen, så nu blir det fest ikväll IGEN.

Själva dialysen gick väl sådär idag. (Jag har förstått att en del tycker att jag klagar den enstaka gång det inte går så jättebra eftersom jag är bortskämd med jättefina värden, och det kan nog stämma!) Ventrycket tog ett skutt upp till 265 och det ska helst inte ligga över 200 eftersom de röda blodkropparna då riskerar att slås sönder. Men med en resolut justering av nålen tog det ett ännu större skutt ner igen till 140 och där omkring stannade det kvar under de sista 2 dialystimmarna, så det var väl det som behövdes! Många av er vet förmodligen inte vad jag pratar om ... :-D

Tjåggarång!

Det rör på sig!

Äntligen börjar saker rulla igång igen efter juli, när alla gick i ide. :-D Tappa-vandringen den 24 september börjar närma sig, och mitt projekt tar form i rasande fart (nåja, halv-trav kanske är en mer adekvat beteckning). Jag vill ju göra reklam och sprida budskapet om organdonation, och har blivit lovad plats för ett tält i start/målområdet för vandringen i Delsjön. Det här ska ske i Njurföreningens regi (eller om det är Njurförbundet, jag har märkligt svårt att hålla isär de två!) men jag är initiativtagare. Det ska till riktigt kunnigt folk för att kunna ge rätt information åt nyfikna som kanske vill anmäla sig som stödmedlemmar eller till donationsregistret, eller bara veta mer. Det här ser jag som ett viktigt led i min strävan att hjälpa till och jobba för oss njursjuka. Jag vet inte var jag fick idén ifrån, eller var min energi i det här fallet har kommit ifrån, men det verkar som om det faktiskt kommer att bli av. Jag är inte så lite stolt över mig själv! Jag har lapparna klara för utskrift - de lappar som informerar dialyspatienter och även redan transplanterade plus personal på dialysavdelningarna i Göteborg om detta, eftersom jag vill ha med mig så många som möjligt på vandringen. Och jag ska skaffa publicitet, minst i tidningen och gärna också radio och TV.

Så helt plötsligt fick jag ändå något att skriva om mitt i min hjärnas sommartorka! Idag har jag dessutom köpt kantareller på Wieselgrensplatsen och det ska bli kantarellmacka ikväll, stuvade kantareller med tomat på smörstekt bröd. What a life I have, what a life I lead ... so never give it up, never stop ... ! :-D

Tjåggarång!

Ingenting att skriva om egentligen ...

Känner mig ganska tom i huvudet just nu. Det känns återigen som om jag liksom går och väntar på att något ska hända, och jag vet inte vad - jag befinner mig i något slags mellanperiod och det är INTE inspirerande, kan jag tala om. Därför skriver jag inte på bloggen just nu. Det kanske är dumt, jag vet inte, men jag vill inte skriva om jag inte har något åtminstone halvvettigt att säga. Jag mår bra, så det är absolut ingen fara med mig. Senaste månadsproverna var strålande och dagens flödesmätning likaså. Fritz sköter sig precis som han ska.

Men ha tålamod med mig, jag återkommer, jag lovar! :-D

Tjåggarång!

Min hjärna är som smältrabarber

Orkar helt enkelt inte blogga i hettan. Inspirationen har runnit ut genom öronens mycket lämpliga gångar och jag är helt tom i huvudet. Har hållit på att råka illa ut ungefär tre dagar i rad på diverse olika sätt - brakat in i dörrar, slagit huvudet i bord, fastnat med ärmen i dörrhandtag så jag nästan fått whiplash, blivit halvt ihjälskrämd av min bror i nattens mörker, fått min högra stortå överkörd av mammas rollator ... listan är lång som ni märker. Jag tror helt enkelt att det är så att hjärnan är så uppfylld av den fuktiga hettan och värmen att jag inte får plats med mer där inne utan att göra mig av med lite annat först. Frågan är bara vad jag ska ta först ... språkcentrum eller talcentrum ... eller kanske motoriken? Det verkar ju inte vara så mycket med den ändå!

Tjåggarång! (flämt, pust, stånk)

Vacker dag, fin vän och god mat

Idag var jag på lunch med min f d körkompis Anette, som jag chefade tillsammans med i baristämman för ungefär hundra år sedan. Hon skrev till mig på Facebook och bjöd på lunch - nåja, vi har faktiskt haft den där lunchen på gång sedan tidigt i våras men inte fått bakdelen ur vagnen. Jag fick välja ställe och vi gick till La Gondola på Avenyn - jag var i full akt och mening att äta pasta, ända tills vi slagit oss ned vid bordet och fått menyn. Då fick jag genast beslutsångest och var tvungen att "pala" (är det någon mer än jag som använder detta antagligen helt göteborgska uttryck, som jag inte ens kan översätta till begriplig svenska?) för att kunna bestämma mig. Då föll lotten på skink- och ostfylld panerad schnitzel med brynt potatis och tomat- och löksallad samt en pepparsås. Det lät ändå ganska oemotståndligt. Anette valde en pastarätt med mozzarella.

Tiden flyger iväg när man är med Anette. Det fina är att vi kan ta upp tråden igen där vi slutade när vi träffades senast, även om det var flera månader sedan! Jag tror vi pratade och skrattade så hela Avenyn hörde oss. Sedan skulle jag ned till apoteket på Kungsportsplatsen och köpa värktabletter till min stackars brors stackars fot plus köpa makrillfiléer hos Delikatesshörnan i Saluhallen. På vägen gick vi förbi ett Triumfstånd och då bjöd Anette mig på en glass. Jag är tokig i Triumfs lösglass så det fick bli en kula zabaione och en kula dammsugarglass. Lika delikata båda två.

En härlig dag, bara en smula för varm och klibbig. Men den får plats i mitt guldalbum ändå.
:-D

Tjåggarång!

"Powerwalk" i solen i Majorna ... solsting, kanske?

Jag skrev så kaxigt på min status på Facebook att jag skulle ut på powerwalk med mina stavar. När jag sedan väl kom ut tänkte jag: "Ja ja, powerwalk och powerwalk ... det är powerwalk på mitt sätt." Anledningen till att jag tänkte det var att det passerade minst 10 människor förbi mig som kommit på samma idé, med eller utan stavar, och som verkligen gick powerwalk. Swosch, sa det, så var de långt nere på gatan och långt förbi mig där jag traskade fram i min vanliga lunk (kanske lite snabbare) uppför Såggatan. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag tänkte på hur annorlunda mina referensramar är jämfört med de flesta andra. Men i sådana lägen gäller det att inte få en självförtroendeknäck. Jag gör ju det här för mig, inte för någon annan, och skulle jag hålla den takten de gjorde skulle jag ramla ner och dö, och vad är det för vits med det? :-D

Men morgonpromenader är faktiskt det bästa. När jag är ledig och vädret tillåter ska jag göra det här varje gång. På dialysdagarna orkar jag bara inte. Nu har jag faktiskt köpt mig ett par stövlar från Ellos som jag ska hämta idag, och i vinter ska jag skaffa broddar. Jag vågade ju för jösse namn inte sticka näsan utanför dörren i vintras för att jag var livrädd för att slå ihjäl mig, och jag tänker INTE låta vädret hålla mig inne på det viset en gång till, oavsett hur bistert det blir i vinter.

Vinter är förresten ett vackert ord. Som den romantiker och idealist jag är målar jag upp vackra bilder av snöpudrade träd, mjuka kullar av snö (som ser ut som vispgrädde) och ljuvligt solnedgångsljus som får snön att gnistra. Eller att jag står under en gatlykta när det snöar ymnigt och stirrar upp, så jag blir yr i huvudet. Det känns som om man är på väg ut i rymden. Eller en snölykta som står och glimmar utanför ett hus. Det kommer mig att tänka på när jag var liten och samlade bokmärken. Då fanns det speciella kartor med tomtar och snögubbar, små bokmärken. En snögubbe hade en mössa av tidningspapper på huvudet och höll ett paket, en annan hade hatt och brunrandig halsduk och höll en korg med lingonris och bär, en annan hade en pudel i koppel. Tomtarna var också härliga. Jag skrev "mysig" bakpå varenda en. Skulle gärna vilja hitta de bokmärkena igen, för nostalgins skull!

Ojoj vad en promenad i solen i Majorna kan leda till. Bäst att jag äter lite frukost nu, drack bara en näringsdrink i morse för då hade jag ingen matlust. Ha det gott alla!

Tjåggarång!

Som ett brev på posten ...

Jag tror någonting pågår inom mig. Jag är fladdrig och obestämd och har humörsvängningar och är understundom allmänt småvidrig. Kan det vara The Change, som amerikanerna säger? Klimakterierubbningar? En kvinna på 47 år, jag menar, det ligger väl ganska nära till hands?

Ja ja, det må vara vad det vill. Det går väl över. Men jag blir lite frustrerad över att jag inte tycker att vädret tillåter mig att gå ut och gå så ofta som jag vill. Jag vet inte om jag hittar på undanflykter för att inte göra det eller om det faktiskt ÄR så att jag inte tycker det! Brist på självinsikt kanske? Är det någon som förstår vad jag dravlar om, för jag gör det knappt själv?

Ska försöka bli mer ordningsam och tala om att jag faktiskt ändå mår ganska bra. Livet går sin gilla gång, jag har massor av brevvänner som jag skriver till och jag får brev nästan varje dag. Idag fick jag ett från en tokig holländska (tokig i positiv betydelse). Jag älskar ju brev och blir nästan rörd varje gång jag ser ett eller flera ligga på dörrmattan. Och då menar jag riktiga brev, inte räkningar eller annat trist.

En gång i tiden, när jag pluggade till dietist, hade jag 200 brevvänner. Nej, jag ljuger inte, det var 200. Alla var ju inte så aktiva, men väldigt många var det. Och jag minns att en dag, när föreläsningarna inte började förrän efter lunch, fick jag 27 brev på en gång. Jag tog med bunten på spårvagnen och satt och läste. Den natten hade jag en dröm. Jag drömde att det bara vällde in brev genom brevlådan, så att det blev en stor hög, och allra sist kom det singlande en lapp där det stod: "Tack för att du försörjer hela Postverket!" :-D Men 27 brev på en och samma gång, det är nog rekord. Det var kuvert och frimärken i alla regnbågens färger och jag minns fortfarande kicken jag fick av det! Den här gången har jag lugnat ned mig en smula och nöjer mig med ett 40-tal brevvänner. En del av dem skriver jag till via mail och en del via brev, och en del mixar jag.

Jag vet inte varför jag älskar brev så mycket. När jag var liten stod jag innanför dörren och väntade på att få höra brevbärarens steg i trappan, och det var nästan så att det fortsatte upp i åren. Och på landet gick jag ofta ned till brevlådan och stod och väntade på brevbärarens bil så att jag var den första att ta upp posten till gården och sortera upp vår och våra hyresvärdars post och tidningar. Jag prenumererade på tidningen Min Häst också, kommer jag ihåg, och det var alltid högtid när den kom. För att inte tala om att jag cyklade iväg ända in till Hindås för att köpa Starlet när jag kom upp i den åldern. Jag hade högtstående litterär smak vill jag lova! Men jag har bättrat mig nu ... fast ibland saknar jag novellerna i Starlet med de fem, sex rader långa meningarna utan skiljetecken.

Tjåggarång!