Jag tror någonting pågår inom mig. Jag är fladdrig och obestämd och har humörsvängningar och är understundom allmänt småvidrig. Kan det vara The Change, som amerikanerna säger? Klimakterierubbningar? En kvinna på 47 år, jag menar, det ligger väl ganska nära till hands?
Ja ja, det må vara vad det vill. Det går väl över. Men jag blir lite frustrerad över att jag inte tycker att vädret tillåter mig att gå ut och gå så ofta som jag vill. Jag vet inte om jag hittar på undanflykter för att inte göra det eller om det faktiskt ÄR så att jag inte tycker det! Brist på självinsikt kanske? Är det någon som förstår vad jag dravlar om, för jag gör det knappt själv?
Ska försöka bli mer ordningsam och tala om att jag faktiskt ändå mår ganska bra. Livet går sin gilla gång, jag har massor av brevvänner som jag skriver till och jag får brev nästan varje dag. Idag fick jag ett från en tokig holländska (tokig i positiv betydelse). Jag älskar ju brev och blir nästan rörd varje gång jag ser ett eller flera ligga på dörrmattan. Och då menar jag riktiga brev, inte räkningar eller annat trist.
En gång i tiden, när jag pluggade till dietist, hade jag 200 brevvänner. Nej, jag ljuger inte, det var 200. Alla var ju inte så aktiva, men väldigt många var det. Och jag minns att en dag, när föreläsningarna inte började förrän efter lunch, fick jag 27 brev på en gång. Jag tog med bunten på spårvagnen och satt och läste. Den natten hade jag en dröm. Jag drömde att det bara vällde in brev genom brevlådan, så att det blev en stor hög, och allra sist kom det singlande en lapp där det stod: "Tack för att du försörjer hela Postverket!" :-D Men 27 brev på en och samma gång, det är nog rekord. Det var kuvert och frimärken i alla regnbågens färger och jag minns fortfarande kicken jag fick av det! Den här gången har jag lugnat ned mig en smula och nöjer mig med ett 40-tal brevvänner. En del av dem skriver jag till via mail och en del via brev, och en del mixar jag.
Jag vet inte varför jag älskar brev så mycket. När jag var liten stod jag innanför dörren och väntade på att få höra brevbärarens steg i trappan, och det var nästan så att det fortsatte upp i åren. Och på landet gick jag ofta ned till brevlådan och stod och väntade på brevbärarens bil så att jag var den första att ta upp posten till gården och sortera upp vår och våra hyresvärdars post och tidningar. Jag prenumererade på tidningen Min Häst också, kommer jag ihåg, och det var alltid högtid när den kom. För att inte tala om att jag cyklade iväg ända in till Hindås för att köpa Starlet när jag kom upp i den åldern. Jag hade högtstående litterär smak vill jag lova! Men jag har bättrat mig nu ... fast ibland saknar jag novellerna i Starlet med de fem, sex rader långa meningarna utan skiljetecken.
Tjåggarång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar