Månadens fyr

Nu är det tydligen ingen hejd på mig. Om det här projektet lyckas blir jag glad (alltså om jag lyckas hålla liv i det). Har också planer på att börja med Veckans djur igen, som ju varit sorgligen avsomnat ett bra tag för att jag ledsnade när jag inte kunde lägga in bilder. När jag nu kan det (sade hon kaxigt) finns det inget skäl till varför jag inte skulle återuppta det.

Anyhow, månadens fyr är:

Ni som känner mig vet ju att jag hyser en brinnande, bultande passion för fyrar och att jag har svårt att förklara denna vilda kärlek. Men som månadens fyr har jag valt Vinga för att jag också är väldigt lokalpatriotisk. Och då måste jag berätta hur det kändes när jag en sammetssvart augustinatt stod på däcket till en av Tor Lines färjor (ja, det var så länge sedan. Tor Line, som sedan blev Scandinavian Seaways, som sedermera slutat gå ifrån Göteborg vilket jag tycker är djupt tragiskt. Göteborg kallas Lilla London och har inte ens en Englandslinje härifrån!) och vi började närma oss hemmahamnen. Allt var bokstavligen kolsvart. Och jag stod där och kände de ljumma augustinattvindarna smeka mitt ansikte. Och så, långt borta, kunde jag plötsligt urskilja ett varmt, blinkande ljus - ett ljus som tillkännagav liv, värme, människor, trygghet. Jag tror att det var i det ögonblicket min kärlek till fyrar tändes (!). När vi sedan stävade närmare Vinga kunde jag se en hel led av blinkljus och fasta ljus bortåt Onsalahalvön - TROR jag åtminstone det var, jag är urusel på kartor ...

Tjåggarång!