Idag kunde jag riktigt slappna av på dialysen. Den vassa artärnålen sa bara "tjoff" och gled på plats hur elegant som helst. Likaså den trubbiga vennålen. Gud vilken lättnad! När det har krånglat flera gånger i sträck blir jag nervös, trots att jag försöker intala mig att det inte spelar någon större roll så länge det går att sticka och jag får min dialys. Men jag vill ju inget hellre än att det ska gå problemfritt! Att nålarna ska hitta vägen av sig själva i de kanaler som de stuckit upp i fisteln. Det har ju gått så bra i åtminstone ett halvår nu. Men man kan ju se det som att Fritz vill göra sig påmind, vill säga att jag inte ska ta honom för given. Jag lyssnar och tar det till mig, men likväl ska han göra som JAG vill! Och det gjorde han idag, även om jag nog måste sticka i artären med en vass nål i en vecka till för säkerhets skull. Det gör jag så gärna. Hurra för Fritz!
I övrigt händer det inte särskilt mycket. Jag hade en fantastisk dag i Uddevalla igår med Birgitta, en av mina sköterskor. Vädret som först var hotande grått sprack nästan omgående upp och det blev soligt och fint, men KVALMIGT! Men bilturen upp till Uddevalla ... Gud vad jag älskar Bohuslän. Jag blir rörd av allt det vackra - havet, de skogklädda kullarna på åkrarna, graniten - och jag vill äga Bohuslän, jag vill att det ska vara mitt, vill bo och leva där. Jag vet inte riktigt vad det är som berör mig så, men det ständigt skiftande havet är väl det som ligger hjärtat närmast. Havet, där vi kom ifrån en gång. Jag blir harmonisk när jag hör vågor dra in mot stranden och porlandet när det drar sig tillbaka. Det måste vara Urljudet. Minns resan till Bulgarien i mitten av 80-talet, när vi varje kväll fick förmånen att somna till ljudet av Svarta Havets vågor mot stranden i Albena. Det var som att vaggas i modersfamnen.
Oj vad jag blarrar, jag tror jag sitter här i regnfukten och blir sentimental. Men saken är den att jag inget högre önskar än en stuga någonstans i Bohuslän, i omedelbar närhet av havet. Kanske jag kommer att få den där stugan en dag - man vet aldrig. Om jag någon gång blir färdig med min bok om dialysen och den blir en Bestseller (as if!) skulle det bli en bra grundplåt. :-D
Tjåggarång!
Mmm.. ljudet från havet är något som jag saknar här i skogen. Jag som har vuxit upp vid och med havet tycker att det är något alldeles speciellt med havsluften, måsarnas skri och ljuset.
SvaraRaderaDet är så vackert.
Rogivande.
Meditativt.
Kram från Eva