Vispgrädde och annat gott

Gårdagens svarta moln är idag undanträngt bortom horisonten och idag är jag full av andra intryck!

Jag ska nu erkänna en sak som färgar mina kinder lätt röda av dåligt samvete. Jag ÄLSKAR vispgrädde! Det är alltid jag som vispar grädden hemma, och jag brukar vägra att använda elvispen för det är så lätt att grädden blir kornig och smörig. Jag tycker det är säkrare med en vanlig handvisp.

Och jag klagar aldrig när någon ber mig vispa grädde, för då får jag stå där och se den bli så där härligt mjuk, gräddvit och alldeles slät ... Då tycker jag om den mest. Inte när den är hårdvispad och ska täcka en tårta eller så. Man måste ju vispa den lite hårdare då så att den ligger kvar på tårtbottnarna.

Men vet ni vad jag gör? Jag sötar den alltid lite grann, och sen snikar jag i mig ett par matskedar (ja, ni läste rätt! MATSKEDAR!) direkt där vid diskbänken där jag står och vispar. Vet ni att jag faktiskt kan drunkna i åsynen av den där slätvispade, vita grädden som ligger där och ser så oemotståndlig ut i skålen??? Och att sedan låta den ringla ned över en skål med lysande röda jordgubbar ... det finns något som heter matpornografi, va? Jag tror att jag just har gjort mig skyldig till det!

En annan sak som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för är choklad. Smaka bara på ordet. CHOKLAAAAAD. I söndags, när jag var på dialysen (passet var flyttat till söndagen eftersom lördagen var midsommardagen) hade jag köpt med mig en 200 grams Marabou Frukt & Mandel. Jag hade lovat mig själv det, för jag kände att snart skulle jag inte kunna undertrycka suget längre och det är bättre att bejaka det än att försöka skjuta undan det, för då kan det ta en ände med förskräckelse. Dessutom är det bra att äta choklad under början av dialysen, för då tar maskinen hand om det mesta kaliumet som finns i chokladen (och det är ganska mycket, liksom i jordgubbar ...). Och gudars gudar vad jag njöt. Chokladkakan var så där lite varm och hade mjuknat en aning, och då är den som allra bäst. Jag åt upp den på 20 minuter alltmedan min stolsgranne bligade förskräckt på mig och hans gulliga fru uttryckte en bestämd oro för att jag skulle må illa. Men det gjorde jag inte! Och nu känner jag inget sug alls efter choklad, så jag gjorde rätt.

Just nu är det bakat och sötsaker som lockar mig, och har så varit hela det senaste året. Men eftersom jag måste passa vikten får jag ta det försiktigt, och jag kan fortfarande känna ibland att det är trist att inte kunna äta en kaka när man vill. Men det blir ju desto godare när man väl tillåter sig att äta den!

Jag har fått en idé som jag faktiskt tycker är ganska bra. Sajten tappa.se organiserar vandringar varje år i Delsjön och Varberg, en på våren och en på hösten. Jag gick förra hösten och tänker definitivt gå den här hösten också i Delsjön. Men nu tänkte jag försöka dra ihop så många dialyspatienter från Lundby, Mölndal och Sahlgrenska som möjligt och organisera en donationsvandring. Man kan aldrig göra för mycket reklam och PR för att folk ska donera organ. Kanske trycka upp T-shirts och kontakta GT eller GP eller någon annan tidning, så att vi får lite uppmärksamhet. Och de patienter som inte orkar gå kanske kan ha vätskekontroller längs vägen! :-D Jag ska prata med sajten först och se om de kan hjälpa oss på något sätt.

Jag har aldrig fått sådana här idéer förut, var kommer de ifrån?

Förresten gick min gardenia slutgiltigt hädan igår. Den hade fått någon form av ohyra på bladen (spindelväv) och den fick aldrig nog att dricka. Knopparna till trots slängde jag den, för jag tror att den var bortom all räddning. Nu ska jag rikta in mig på något enklare men ändå rikblommigt och fint!

Tjåggarång!