Jag har, sedan jag började bli dålig med alla mina åkommor, helt plötsligt upptäckt hur många vänner jag har. Hur många underbara, fantastiska vänner jag samlat på mig bara under de senaste åren. Arbetskamrater som tagit vänskapen ett steg längre. Körkompisar som verkligen kommit mig nära. Kontakter på Facebook som man träffat IRL och känt att det har klickat. Det här är människor man kan vända sig till i en krissituation och som alltid försöker hjälpa en att komma på en lösning. Det här är människor som accepterar mig precis som jag är och aldrig kräver att jag ska vara på något speciellt sätt för att passa deras agenda.
Som idag, på eftermiddagen, när jag fick ett mess av min Göteborgs-Julia som ville äta crêpes på Linnégatan på kvällen. Ganska pigg och sugen var jag givetvis på. Efteråt gick vi hem till hennes ljuvliga balkong som har utsikt över hela Göteborgs hamn och satt och pratade nonstop, slutade bara för att stoppa in en bulle eller lite chips och ostbågar. Det mäktiga kryssarfartyget Aida lade ut och gick förbi oss bort mot Älvsborgsbron.
Förr undrade jag varför jag inte hade särskilt många vänner. Inte så att jag ville ha tusen vänner bara för att det var så coolt att ha vänner! Men nu har jag kommit på att det kanske var mitt fel! Tänk om jag var så upptagen av mina problem att jag helt enkelt inte släppte in dem? Tänk om jag inte var lyhörd nog att öppna dörren när de knackade? Tänk om det var därför jag ofta kände mig ensam och ledsen? Vågade jag inte ge av mig själv, eller ville jag helt enkelt inte?
Det är därför jag uppskattar de vänner jag fått under senare år så otroligt mycket, för de har känt mig i motgångarnas stund och även sedan jag börjat må bättre. Jag är så glad att folk numera ringer och kontaktar MIG, för att de vill vara tillsammans med MIG!
Tjåggarång!
Goa du! =)
SvaraRadera