fredag 18 februari 2011

Veckans djur: Jätteutter

JÄTTEUTTER

Ett offer för människans rovjakt

Jätteuttern, ibland även kallad plattsvansutter, som under 1800-talet fanns i stort antal i de flesta bifloder och floder i det väldiga Amazonbäckenet samt i Paraná- och Orinocobäckenet, har nu nästan helt försvunnit. Orsaken till artens snabba försvinnande ligger i handelsvärdet hos dess skinn. Detta är nämligen högt skattat och oerhört eftersökt. Under årens lopp har lokalbefolkningen hänsynslöst jagat detta vackra djur, en hantering som väsentligt underlättats genom djurets tillitsfulla natur. Det är därför inte förvånande att jätteuttern numera förlorat tron på människan, och blotta åsynen av en annalkande båt i en flodkrök får den att dyka i säkerhet och gömma sig i den täta strandvegetationen.

Jätteuttern tillbringar ännu mer tid i vattnet än den vanliga europeiska eller nordamerikanska arten. Med sin platta svans som roder och med hjälp av sina simhudsförsedda fötter rör sig jätteuttern i vattnet med ett sjölejons lätthet. Den rör sig tafatt på torra land och lämnar vattnet endast för att vältra sig i sanden eller solbada. Födan består av fisk som jätteuttern tar i vattnet men förtär på land. Den märker ut sitt revir med doftmarkeringar i form av ett slemmigt sekret som produceras av analkörtlarna.

Nästan ingenting är känt om jätteutterns revirstorlek, och inte heller har dess fortplantningsvanor studerats. Ett antal sydamerikanska djurparker äger grupper av jätteuttrar, och förhoppningsvis förökar sig djuren i fångenskap så att en del av ungarna kan släppas ut i lämpliga områden.

Kroppslängd: 1 - 1,5 m
Svanslängd: 70 cm
Vikt: 24 - 34 kg
Fortplantningsvanor okända
Antal ungar: 1 - 2, såvitt man vet

Stam: Vertebrata
Klass: Mammalia
Ordning: Carnivora
Familj: Mustelidae
Släkte och art: Pteronura brasiliensis

torsdag 17 februari 2011

Aprikoserna gav resultat!

Idag visade sig mitt kaliumvärde före dialys ligga på 4,4. Hurra, då behöver jag inte fundera mer på det just nu. Men jag har känt att jag kommit i mina "gamla" gängor igen de sista två dagarna. När jag säger det till sköterskor och läkare får jag en känsla av att de inte riktigt tror att jag kan känna det så tydligt, men jag känner ju mig själv bäst, och jag vet vad och hur jag känner.

Stavgångspromenad blev det faktiskt idag, och härligt var det. Jag gick med vår dietist Malin och vi fick korta det hela lite eftersom de var sena ner från morgonens utbildning, som de alltid har på torsdagarna. Det är därför våra dialysstarter blivit senarelagda en timme på torsdagarna. Jag tycker det känns tryggt och bra att vår personal får de här tillfällena till utbildning, det är ju för vårt eget bästa som det sker! Så även om vi ibland får vänta några minuter extra på att få komma in till dialysen, så är det värt det! :-D

Jag sov som en stock idag på eftermiddagen i över två timmar. Jag går och lägger mig på tok för sent, men det är som om jag inte kan hejda mig själv från att sitta här och skriva. Jag älskar ju själva skrivmomentet, att bara sitta och knacka på tangentbordet. Ibland önskar jag dock att det kunde leda till något mer produktivt. Jag drömmer ju om att skriva deckare och annat trivsamt, men där lägger jag själv hinder i vägen för mig genom att ta för givet att det går jag aldrig iland med. Det är så dumt. Jag menar, varför skulle jag inte kunna skriva böcker när alla andra kan? Jag vet ju att jag kan lägga orden och få till det. Vi får väl se, en vacker dag kanske jag överraskar t o m mig själv!

Tjåggarång!

onsdag 16 februari 2011

Här sitter jag igen!

Varför kan det inte vara körövning jämt? Jag är på så gott humör när jag kommer hem och har energi för tre. Först nu har jag satt mig ner en stund innan det är sängdags. Tänkte satsa på stavgång före dialysen i morgon om det är någon sköterska som vill gå. Jag tror nog det är mer framkomligt nu. Men ensam går jag inte i trakterna kring Flunsåsparken, det är INTE att rekommendera.

Men för att återgå till stämningen efter körträningen så är det helt otroligt. Jag nästan travade uppför trapporna när jag kom hem och hann nästan ikapp hissen. Ny toppnotering! Kaliumvärdet måste vara högre nu när jag ätit både fruktsallad med apelsin och banan och dessutom knaprat i mig nästan en hel påse torkade aprikoser på två dagar, eftersom jag inte känner mig så trött i benen längre och humöret är mycket bättre också. Jag har varit dämpad de senaste dagarna.

Läser just nu den här boken jag fick tag i på Ebbes Hörna, om Katarina av Medici. Vilket kvinnoöde! Jag har inte hunnit så långt än men det är verkligen otroligt fascinerande. Och som det gick till vid hoven på 1500-talet ... Där fanns inga som helst skrupler. Jag satt med näsan så djupt i boken när jag åkte till kören att jag inte såg min körkompis som redan satt på bussen, så jag var totalt uppslukad.

Tjåggarång!

tisdag 15 februari 2011

Det är gott ...

... med torkade aprikoser!!!!!

Tjåggarång!

Med- och motvind

Idag tog de ett nytt kaliumprov på mig - jag låg ju lågt vid månadsproverna som togs förra veckan. Och idag låg jag ännu lägre. Jag är fortfarande ovanför den undre gränsen, men det ska inte ligga så lågt före dialys som det gör. Jag har känt av en viss trötthet i benen den sista veckan, som jag inte är van vid, och muskelsvaghet är visst ett av tecknen på att man har kaliumbrist. Jag fick rådet att äta en banan eller två och så tar vi ett nytt prov på torsdag. Men jag gillar ju inte bananer ... jag föreslog att jag i stället skulle gå och köpa mig en stor chokladkaka. Jag menade halvt om halvt allvar, men jag tror inte det gick fram ... Nåja, kanske en liten fruktsallad på banan och apelsin kan göra susen. Eller några torkade aprikoser. Fast jag håller fortfarande på chokladen!

Men jag klarar i alla fall att genomföra cyklingen, trots att benen är lite trötta. Jag är enveten som få på den punkten.

Väl hemkommen ställde jag mig att hacka lök till löksås, för stekt fläsk med löksås står på menyn idag. Jag är irriterad på löken just nu för när man skär den i halvmånar faller den isär så man får inte till hackvänliga skivor. Annars är jag rätt snabb på det där, fast jag snörper på munnen när TV-kockarna glassar med kniv och skärbräda, sådär bara tjoff-tjoff, och ett jäkla väsen ställer de till också.

Solen skiner in i köket där jag sitter vid köksbordet. Visst, idag är det kallt, men vintergreppet börjar så sakteliga slappna. Jag har inte hört någon ny koltrastrapport, men jag litar på min mamma. Hon tar inte miste på koltrasten och någon annan fågel, och det gör inte jag heller.

Idag ringde jag till Sjukreseenheten på Västtrafik för att höra om mina taxikvitton hade kommit fram. Det hade de inte och hon tyckte det var väldigt konstigt. Jag minns från förra gången att det gick rasande fort. Då visade det sig att sköterskan på dialysen hade gett mig fel adress, precis det som inte fick hända då jag måste lägga ut pengarna själv utöver de 1500 som krävs för frikort tills jag fått mitt tillstånd. Jag förstår vad som hänt - de har flyttat, men breven ska fortfarande skickas till den gamla adressen vilket sköterskorna inte hade koll på visade det sig. Men hon jag talade med var en riktig pärla och såg till att jag inte skulle behöva betala mer. De 300 jag lagt ut får jag tillbaka. Pust!

Nej, nu är det dags att vila huvudet på kudden en stund. Jag har varit väldigt trött de senaste dagarna och både det och min nedstämdhet kan ju ha sin förklaring i kaliumbristen. Så nu får vi se till att komma tillrätta med det.

Tjåggarång!

måndag 14 februari 2011

Äntligen ...

... har jag lärt mig fotografera ordentligt med min mobil! Det var min bror, som idag fick samma telefon som jag har från 3, som visade hur jag skulle göra. Jag trodde ju att man skulle trycka på OK-knappen när man tog bilder, men nej då, det finns en liten knapp vid sidan av telefonen som man ska använda sig av. Vad jag i stället lyckades med var att ta en massa värdelösa videoklipp på bilder som jag egentligen skulle haft foto på. Nu har jag raderat dessa pinsamheter och bara behållit det som faktiskt var "riktiga" bilder. Sent ska syndarn vakna. Det är bedrövligt att jag ska vara så dålig på tekniska grejer, men det är vi hela familjen, det var säkert en slump att brorsan fixade det här för han brukar inte vara klart lysande inom området annars ... :-D

I övrigt har inte mycket hänt idag, utom att en del av den där konstiga tröttheten jag känt har försvunnit. Humöret har varit mycket bättre vilket var väldigt skönt, jag hatar att vara grinig och sur som en femåring! Det är liksom inte jag.

Nu ska jag tillbringa en stund här vid datorn med spel och receptskrivning, varvad med en och annan trapprunda och tåhävningar på tröskeln. Jag är idog!

Tjåggarång!

söndag 13 februari 2011

Bättre nu

Nu är det kväll och jag mår bra mycket bättre. Det kanske har att göra med att jag har tryckt i mig lite choklad (jag vet, jag borde inte, men detta är det jag unnar mig i helgen!)? Min bror hade med sig en chokladtomte när han kom hem från Tyskland i höstas och den har stått orörd sedan dess, inslagen i stanniol givetvis och i St. Paulis färger. Ikväll tyckte han att vi skulle öppna den och jag var inte nödbedd ... Det gör mig ingen skada, jag låg ju för lågt i kalium och fick inte ta mitt pulver idag! ;-D

Väntar på att Sherlock Holmes ska börja. Jag tycker idén är suverän, att göra Sherlock Holmes och Dr Watson i nutid med alla tekniska hjälpmedel som finns. Det är visst bara 3 avsnitt inspelade men de har gjort sådan succé i England att fler är under produktion. Jag väntar med intresse!

Sitter och lägger in recept på min matblogg. Det är dags att med sorg i hjärtat göra mig av med de Allt om Mat jag har sparat, specialnummer om midsommar, jul, påsk och alla grill- och sommar- och festspecialerna. Jag har helt enkelt inte plats längre, och då tycker jag att det är bra att lägga in de recept jag vill spara på bloggen. Jag måste göra något åt min utrymmesbrist och fast det skär mig i hjärtat är jag tvungen att rensa ut. Det växer mig över huvudet och får mig att känna mig fångad och fast, och det vill jag inte.

Så ligger det till. Jag var uppe hos katterna en sista vända (matte och husse bör ha kommit hem för någon timme sedan) och det var ett himla pipande för att jag skulle öppna sovrumsdörren, som jag ju stängt för att skydda dem från glassplittret. Men jag var givetvis obeveklig. Jag satt och läste högt för dem ur Gunnar Brusewitz' naturbok, om koltrasten, för att de skulle få höra en mänsklig röst. Rätt vad det var hoppade Gunnar Sträng, honkatten, upp i mitt knä och började bita i ett hörn av boken, sådär lite lagom lojt. Jag rycker gärna in som kattvakt när jag kan, jag älskar ju katter och de här två är så fina!

Tjåggarång!