Äntligen! Idag ringde de från SVT och sa att de hade fått ett avhopp från Vem Vet Mest och frågade om jag kunde infinna mig i morgon bitti kl 07.45. Om jag inte går till fredagsfinal är jag klar vid lunchtid och då kan jag ändå se förstamajtåget vid Valand. Kul kul kul! Hoppas jag inte skämmer ut mig totalt. Programmet kommer att sändas i slutet av november/början av december någon gång.
Tjåggarång, nu ska jag äta falukorv!
lördag 30 april 2011
fredag 29 april 2011
Så glad för mina Julior - och mina andra vänner!
Inte nog med att jag har två underbara, fina vänner som heter Julia (den ena bor i Göteborg och den andra på Gotland), bägge två är också lyckliga och så fina i sin kärlek till sina sambos/partners! Göteborgs-Julia förlovade sig i påskas med sin Johan ute på Styrsö, fast än så länge bär hon en osynlig ring. Gotlands-Julia pendlar som en klocka på helgerna mellan Visby och Växjö, där hennes Kalle bor - en karl som banne mig inte går av för hackor och som jag tror är världens snällaste. Jag hoppas att de också kommer att göra slag i saken snart och flytta ihop, för är det några som passar varann som hand i handske är det dessa två. Jag hade äran och glädjen att få träffa Kalle i höstas och vi flanerade på Haga Nygata i höstvädret och fikade långt och pratsamt alla tre.
Jag har tur som har sådana underbara vänner. Heidi, Sanna, Janina, alla mina körkompisar och alla som jag glömt nämna ... ni är värda världens största rosor för att ni alltid ställer upp för mig och av någon anledning tycker om mig, trots mina egenheter (eller kanske tack vare dem!), och har överseende med att jag deppar ihop ibland. Vänner är en rikedom som man inte kan överskatta och jag är så lycklig att jag har er.
Tjåggarång!
Jag har tur som har sådana underbara vänner. Heidi, Sanna, Janina, alla mina körkompisar och alla som jag glömt nämna ... ni är värda världens största rosor för att ni alltid ställer upp för mig och av någon anledning tycker om mig, trots mina egenheter (eller kanske tack vare dem!), och har överseende med att jag deppar ihop ibland. Vänner är en rikedom som man inte kan överskatta och jag är så lycklig att jag har er.
Tjåggarång!
torsdag 28 april 2011
När nöden är som störst ...
... är hjälpen närmast. Det är inte första gången som jag och min familj har fått se exempel på detta.
Idag när jag kom hem var mamma ledsen och arg över att pengarna räcker så dåligt. Hon hade räknat ihop räkningarna och det är ju aldrig ett nöje, men den här månaden var det katastrofalt. Och då känner jag mig som en parasit som aldrig kan betala så mycket som jag egentligen ska göra. Mamma skulle gärna låta mig bo här gratis om det fanns en ekonomisk möjlighet, men hon är ju faktiskt inte försörjningspliktig gentemot mig och jag skulle aldrig låta henne göra sådana eftergifter heller för den delen, ens om hon hade kunnat. Men hon har inte möjlighet att inte ta betalt av mig, och inte heller av min bror, för då kan vi inte bo kvar utan vi får splitta upp oss och jag har inte råd att bo ensam. Jag vågar inte riktigt heller efter det som hände för två år sedan (min njurkollaps, se förra inlägget).
Så jag blev också ledsen och så satt vi där i köket och kände oss som två riktigt bottenlösa skunkar. Men det vann vi ju inte heller något på, så vi fixade räkningarna och sedan gick jag in och skulle göra i ordning mina. Då ringde jag för att få mitt aktuella saldo och till min stora häpnad (och misstro!) hade 4000 kr blivit insatta på mitt konto. Jag trodde ju att det var något fel, för en sådan tur kan jag ju inte ha, så jag gick in på Nordea på datorn och kollade. Och då visade det sig att jag hade fått bidrag från en fond jag ansökt om! Så hälften av detta gick på stubinen till mammas konto och överlyckliga blev vi båda två. Nu kan jag växla in ett par hundra till euro inför Stuttgart!
Tjåggarång!
Idag när jag kom hem var mamma ledsen och arg över att pengarna räcker så dåligt. Hon hade räknat ihop räkningarna och det är ju aldrig ett nöje, men den här månaden var det katastrofalt. Och då känner jag mig som en parasit som aldrig kan betala så mycket som jag egentligen ska göra. Mamma skulle gärna låta mig bo här gratis om det fanns en ekonomisk möjlighet, men hon är ju faktiskt inte försörjningspliktig gentemot mig och jag skulle aldrig låta henne göra sådana eftergifter heller för den delen, ens om hon hade kunnat. Men hon har inte möjlighet att inte ta betalt av mig, och inte heller av min bror, för då kan vi inte bo kvar utan vi får splitta upp oss och jag har inte råd att bo ensam. Jag vågar inte riktigt heller efter det som hände för två år sedan (min njurkollaps, se förra inlägget).
Så jag blev också ledsen och så satt vi där i köket och kände oss som två riktigt bottenlösa skunkar. Men det vann vi ju inte heller något på, så vi fixade räkningarna och sedan gick jag in och skulle göra i ordning mina. Då ringde jag för att få mitt aktuella saldo och till min stora häpnad (och misstro!) hade 4000 kr blivit insatta på mitt konto. Jag trodde ju att det var något fel, för en sådan tur kan jag ju inte ha, så jag gick in på Nordea på datorn och kollade. Och då visade det sig att jag hade fått bidrag från en fond jag ansökt om! Så hälften av detta gick på stubinen till mammas konto och överlyckliga blev vi båda två. Nu kan jag växla in ett par hundra till euro inför Stuttgart!
Tjåggarång!
söndag 24 april 2011
Idag är en minnesdag ... (långt inlägg)
... som man kanske egentligen kan tycka att jag borde vilja glömma. Det var nämligen den 24 april 2009 som jag åkte in på sjukhus för njurarna.
Det var på morgonen som jag, efter 5 dagar av fruktansvärd vinterkräksjuka i kombination med hastigt försämrad njurfunktion (men det visste jag inte), fick konstiga ryckningar i armar och huvud utan att kunna begripa vad det var eller varför. Jag har ju extrem insektsfobi, springer långa vägar och tjuter som en gast om jag ser eller hör en geting eller annan otäck stickinsekt, och på något konstigt sätt fick jag för mig att det var getingar som flög mot mitt huvud så att jag måste rycka undan det.
Jag minns så väl hur morgonen började. Jag satt på min sängkant och spydde i den blå hinken som följt mig överallt under dessa 5 dagar. Inte hade jag kunnat äta eller dricka något under den här tiden, och följaktligen stannade inga njurmediciner heller kvar i kroppen. Det vände sig och bubblade upp i magen så fort jag tänkte på mat, och jag kunde inte höra någon äta ute i köket eller skramla med besticken mot tallriken utan att få svåra kväljningar. Så jag brukade ligga i min säng och sjunga högt för att överrösta matljuden därutifrån.
Min bror gav sig av till jobbet och jag vinkade matt åt honom där jag satt med huvudet över hinken. När det värsta gått över för stunden började jag fundera över varför min kropp bar sig så konstigt åt. Hela tiden kändes det som om det egentligen inte var jag, utan någon annan, som satt där. Nu efteråt begriper jag att jag var så förgiftad av mitt eget blod och mina njurar, som inte kunde göra sig av med kroppens slaggprodukter, att det gjorde mig trög och mycket förvirrad.
Så gick det upp ett ljus för mig. Naturligtvis! Jag hade ju inte ätit något på så länge, det var DÄRFÖR kroppen ryckte och darrade och hade sig. En macka var lösningen på mina problem! Då skulle det nog upphöra. Och så skulle jag ringa min dietist på Njurcentrum på Sahlgrenska, hon hade lovat att skriva ut näringsdrinkar till mig om jag behövde. (I min dimmiga hjärna trodde jag att hon kunde leverera dem till mig på direkten och då skulle jag få allt jag behövde i de drinkarna.) Så jag började bre en macka samtidigt som jag velade runt och letade efter telefonnumret till dietisten plus att jag letade efter telefonen, som fullt synlig stod framför mig på bordet.
Det här var riktigt kusligt, när jag tänker på det i efterhand. Det var precis som om hjärnan var frikopplad från resten av kroppen. Jag kunde inte tänka en tanke till slutet innan nästa impuls kom och blandade sig i. Jag jazzade omkring i köket och påbörjade en massa saker som aldrig avslutades. Min macka låg på bordet och jag tog ett bett då och då medan jag ringde dietisten, som jag äntligen lyckats hitta telefonnumret till. Däremellan tog jag en klunk vatten. Dietisten hade sin telefonsvarare på och sa att hon var oanträffbar, men att jag kunde ringa hennes kollega si-och-så om jag ville något. När hon sa numret hade jag självklart varken papper eller penna och när jag väl hittat det kom jag inte ihåg siffrorna, så jag fick ringa igen, och mitt i det samtalet var jag tvungen att ta en tugga till på min macka, och hela tiden försökte jag behärska ryckningarna i armar och huvud, som nu blev alltmer frekventa. "SLUTA NU FÖR FAN!" sa jag högt till mig själv flera gånger, eftersom jag trodde att jag skulle kunna behärska och kontrollera de här ryckningarna om jag bara skärpte till mig. Jag hoppade upp och ner på min stol och åstadkom inget vettigt, jag vet inte vad det var jag egentligen gjorde, och detta var jag medveten om på något mystiskt sätt men kunde inte göra ett dugg åt saken.
Till sist lyckades jag välta omkull mitt vattenglas så att vattnet svämmade ut över bordet. Jag tror att jag reste mig upp för att hämta hushållspapper och torka upp det, men sedan vet jag inte vad som hände förrän jag vaknade upp och hörde mammas förskräckta röst: "Herregud, Isabel, VAD HAR DU GJORT?" Då låg jag på köksgolvet med ansiktet ned i mattan och kunde inte röra mig. Mamma hade kommit upp och på väg i ut i köket hade hon hört min röst. Hon trodde att jag gick omkring och sjöng, men jag hade ju ansiktet i golvet och försökte tydligen ropa på hjälp fast jag inte visste var eller vem jag var. Så hon blev vettskrämd när hon kom ut och fick se mig.
Sedan har jag väldigt suddiga minnesbilder. Jag minns tydligt att mamma slet och drog i mig och att jag hela tiden ropade "Hjälp mig, hjälp mig, du kan väl hjälpa mig, kan du inte hjälpa mig?" omväxlande med "Vänta lite, snälla, vänta lite!". Efter det minns jag ingenting förrän jag tre dygn senare vaknade upp på Sahlgrenskas CIVA-akut med mamma, min bror och min moster stående vid sängen. Först frågade jag var jag var och vad som hade hänt, och sedan yttrade jag med bestämd röst: "Jag vill ha två rostade ostsmörgåsar och saft!" Sedan började jag komma till mig.
Mamma berättade efteråt att jag hade fått svåra kramper där på golvet när ambulanspersonalen hade kommit. Hon satt bara på en stol och grät, helt handlingsförlamad när de väl hade kommit. Hon hade också ringt hem min bror som kom med en gång och det var han som åkte med mig i ambulansen. Mamma kom efter när hon hunnit lugna sig och få på sig kläderna. Hon sa att de hade varit änglar på SOS Alarm och hela tiden pratat med henne och lugnat henne så att hon kunde rapportera hur jag betedde mig, lät och såg ut. De pratade med henne ända tills ambulanserna kom.
De sövde ned mig med Stesolid på sjukhuset för jag var oregerlig, slogs och skulle väl antagligen resa mig ur sängen och gå hem, för sådan är jag. Hemma är tryggheten. Så jag gled in och ut ur en konstgjord sömn men minns absolut ingenting från de tre dagarna. Bl a hade jag orsakat storlarm en gång då jag krampade så hela kroppen blev blå och det var massor av läkare och sköterskor runt sängen som försökte häva anfallet (detta berättade en av sköterskorna för mig när jag efter några månader hälsade på dem).
De var tvungna att ge mig dialys på direkten där på CIVA. Så de opererade in ett "spjut" i halsen på mig och gav mig något som kallades prismadialys, som sker långsamt under 24 timmars tid. De kunde inte köra fortare då jag annars kunde få vatten i hjärnan, fick jag höra. Så det var väl den dialysen som gjorde att jag vaknade upp ordentligt och fick se min familj samlad runt mig. Det kändes bra, vill jag lova.
Och resten vet vi ... två veckor på avdelning 25, njurmedicin, numera avdelning 131 i den nya byggnaden på Bruna Stråket 5. Sedan dialys på Lundby sjukhus - jag firar tvåårsjubileum den 15 maj där.
Jag vill inte glömma den där dagen. Jag vill inte glömma hur det känns att vara totalt utlämnad åt sin egen kropp och den inte lyder en. Jag vill inte glömma hur mamma slet för att rädda mitt liv. Hade hon inte vaknat den morgonen hade jag inte levt idag, det är den bistra sanningen. Om jag inte fått hjälp när jag fick mina kramper hade jag förmodligen svalt tungan och kvävts.
Så den 24 april kommer alltid att vara en minnesdag för mig. Det var den dagen jag nästan förlorade mitt liv, men samtidigt fick det tillbaka.
(Tjåggarång.)
Det var på morgonen som jag, efter 5 dagar av fruktansvärd vinterkräksjuka i kombination med hastigt försämrad njurfunktion (men det visste jag inte), fick konstiga ryckningar i armar och huvud utan att kunna begripa vad det var eller varför. Jag har ju extrem insektsfobi, springer långa vägar och tjuter som en gast om jag ser eller hör en geting eller annan otäck stickinsekt, och på något konstigt sätt fick jag för mig att det var getingar som flög mot mitt huvud så att jag måste rycka undan det.
Jag minns så väl hur morgonen började. Jag satt på min sängkant och spydde i den blå hinken som följt mig överallt under dessa 5 dagar. Inte hade jag kunnat äta eller dricka något under den här tiden, och följaktligen stannade inga njurmediciner heller kvar i kroppen. Det vände sig och bubblade upp i magen så fort jag tänkte på mat, och jag kunde inte höra någon äta ute i köket eller skramla med besticken mot tallriken utan att få svåra kväljningar. Så jag brukade ligga i min säng och sjunga högt för att överrösta matljuden därutifrån.
Min bror gav sig av till jobbet och jag vinkade matt åt honom där jag satt med huvudet över hinken. När det värsta gått över för stunden började jag fundera över varför min kropp bar sig så konstigt åt. Hela tiden kändes det som om det egentligen inte var jag, utan någon annan, som satt där. Nu efteråt begriper jag att jag var så förgiftad av mitt eget blod och mina njurar, som inte kunde göra sig av med kroppens slaggprodukter, att det gjorde mig trög och mycket förvirrad.
Så gick det upp ett ljus för mig. Naturligtvis! Jag hade ju inte ätit något på så länge, det var DÄRFÖR kroppen ryckte och darrade och hade sig. En macka var lösningen på mina problem! Då skulle det nog upphöra. Och så skulle jag ringa min dietist på Njurcentrum på Sahlgrenska, hon hade lovat att skriva ut näringsdrinkar till mig om jag behövde. (I min dimmiga hjärna trodde jag att hon kunde leverera dem till mig på direkten och då skulle jag få allt jag behövde i de drinkarna.) Så jag började bre en macka samtidigt som jag velade runt och letade efter telefonnumret till dietisten plus att jag letade efter telefonen, som fullt synlig stod framför mig på bordet.
Det här var riktigt kusligt, när jag tänker på det i efterhand. Det var precis som om hjärnan var frikopplad från resten av kroppen. Jag kunde inte tänka en tanke till slutet innan nästa impuls kom och blandade sig i. Jag jazzade omkring i köket och påbörjade en massa saker som aldrig avslutades. Min macka låg på bordet och jag tog ett bett då och då medan jag ringde dietisten, som jag äntligen lyckats hitta telefonnumret till. Däremellan tog jag en klunk vatten. Dietisten hade sin telefonsvarare på och sa att hon var oanträffbar, men att jag kunde ringa hennes kollega si-och-så om jag ville något. När hon sa numret hade jag självklart varken papper eller penna och när jag väl hittat det kom jag inte ihåg siffrorna, så jag fick ringa igen, och mitt i det samtalet var jag tvungen att ta en tugga till på min macka, och hela tiden försökte jag behärska ryckningarna i armar och huvud, som nu blev alltmer frekventa. "SLUTA NU FÖR FAN!" sa jag högt till mig själv flera gånger, eftersom jag trodde att jag skulle kunna behärska och kontrollera de här ryckningarna om jag bara skärpte till mig. Jag hoppade upp och ner på min stol och åstadkom inget vettigt, jag vet inte vad det var jag egentligen gjorde, och detta var jag medveten om på något mystiskt sätt men kunde inte göra ett dugg åt saken.
Till sist lyckades jag välta omkull mitt vattenglas så att vattnet svämmade ut över bordet. Jag tror att jag reste mig upp för att hämta hushållspapper och torka upp det, men sedan vet jag inte vad som hände förrän jag vaknade upp och hörde mammas förskräckta röst: "Herregud, Isabel, VAD HAR DU GJORT?" Då låg jag på köksgolvet med ansiktet ned i mattan och kunde inte röra mig. Mamma hade kommit upp och på väg i ut i köket hade hon hört min röst. Hon trodde att jag gick omkring och sjöng, men jag hade ju ansiktet i golvet och försökte tydligen ropa på hjälp fast jag inte visste var eller vem jag var. Så hon blev vettskrämd när hon kom ut och fick se mig.
Sedan har jag väldigt suddiga minnesbilder. Jag minns tydligt att mamma slet och drog i mig och att jag hela tiden ropade "Hjälp mig, hjälp mig, du kan väl hjälpa mig, kan du inte hjälpa mig?" omväxlande med "Vänta lite, snälla, vänta lite!". Efter det minns jag ingenting förrän jag tre dygn senare vaknade upp på Sahlgrenskas CIVA-akut med mamma, min bror och min moster stående vid sängen. Först frågade jag var jag var och vad som hade hänt, och sedan yttrade jag med bestämd röst: "Jag vill ha två rostade ostsmörgåsar och saft!" Sedan började jag komma till mig.
Mamma berättade efteråt att jag hade fått svåra kramper där på golvet när ambulanspersonalen hade kommit. Hon satt bara på en stol och grät, helt handlingsförlamad när de väl hade kommit. Hon hade också ringt hem min bror som kom med en gång och det var han som åkte med mig i ambulansen. Mamma kom efter när hon hunnit lugna sig och få på sig kläderna. Hon sa att de hade varit änglar på SOS Alarm och hela tiden pratat med henne och lugnat henne så att hon kunde rapportera hur jag betedde mig, lät och såg ut. De pratade med henne ända tills ambulanserna kom.
De sövde ned mig med Stesolid på sjukhuset för jag var oregerlig, slogs och skulle väl antagligen resa mig ur sängen och gå hem, för sådan är jag. Hemma är tryggheten. Så jag gled in och ut ur en konstgjord sömn men minns absolut ingenting från de tre dagarna. Bl a hade jag orsakat storlarm en gång då jag krampade så hela kroppen blev blå och det var massor av läkare och sköterskor runt sängen som försökte häva anfallet (detta berättade en av sköterskorna för mig när jag efter några månader hälsade på dem).
De var tvungna att ge mig dialys på direkten där på CIVA. Så de opererade in ett "spjut" i halsen på mig och gav mig något som kallades prismadialys, som sker långsamt under 24 timmars tid. De kunde inte köra fortare då jag annars kunde få vatten i hjärnan, fick jag höra. Så det var väl den dialysen som gjorde att jag vaknade upp ordentligt och fick se min familj samlad runt mig. Det kändes bra, vill jag lova.
Och resten vet vi ... två veckor på avdelning 25, njurmedicin, numera avdelning 131 i den nya byggnaden på Bruna Stråket 5. Sedan dialys på Lundby sjukhus - jag firar tvåårsjubileum den 15 maj där.
Jag vill inte glömma den där dagen. Jag vill inte glömma hur det känns att vara totalt utlämnad åt sin egen kropp och den inte lyder en. Jag vill inte glömma hur mamma slet för att rädda mitt liv. Hade hon inte vaknat den morgonen hade jag inte levt idag, det är den bistra sanningen. Om jag inte fått hjälp när jag fick mina kramper hade jag förmodligen svalt tungan och kvävts.
Så den 24 april kommer alltid att vara en minnesdag för mig. Det var den dagen jag nästan förlorade mitt liv, men samtidigt fick det tillbaka.
(Tjåggarång.)
lördag 23 april 2011
Pangdialys!
Idag har allt verkligen gått min väg! Jag har haft världens drömdialys och träffade prick på första försöket när jag satte nålen i venen. Inte ett enda larm på maskinen under fyra timmar. Inga blodtrycksfall eller annat j-elskap. Det var knappt jag trodde det var sant! Tänk att det bara behövs en sådan här dialys för att allt ska gå i rosenrött igen!
Tjåggarång!
Tjåggarång!
fredag 22 april 2011
Glad Påsk!!!
Alla fönster står öppna, min bror och jag storstädar och sedan är han och jag bjudna på middag hos Emma och Helge, husse och matte till Lars och Gunnar Sträng. Jag råkar veta att det ska bli rostbiff och ser för första gången på länge fram mot att äta middag. Just nu är jag inne i en väldigt tråkig svacka när det gäller både mat och dryck. Jag får tvinga mig att dricka så att jag ska få någon form av genomströmning i kroppen, annars kissar jag ju knappt någonting och det är absolut inte bra. Jag menar, man kan ju inte få ut något om man inte tillför något, liksom.
Det här med städning är något som har varit sorgligt eftersatt hos oss. Jag har ingen ork, mamma kan inte och min bror är knappt hemma. Idag tar vi ett ordentligt tag, men vad vi skulle behöva är en rejäl storrengöring och det orkar vi inte med (och har inte heller ekonomin att beställa hem någon som gör det åt oss). Problemet är att innan någon skulle kunna komma hit och städa måste vi städa undan alla PRYLAR och alla TIDNINGAR och alla BÖCKER och all S-K-I-T vi har stående, liggande och skräpande överallt. Det är en femårsplan, det här. Jag har en mor som har vanvettigt svårt att göra sig av med något eftersom "det kan komma till användning längre fram". Hon får ångest när hon tänker på att röja ur sin garderob. Jag får ångest eftersom jag vet att jag inte orkar. Kanske lösningen är att ta litet i taget? Precis som när man ska gå ned i vikt. Man går inte ned 10 kg i ett enda svep, man tar det kilo för kilo. Men så har vi källaren också ... den skulle vi ju röja ur och sälja grejerna på megaloppisen den 29 maj. Det var ju bara det att då är jag på väg hem från Stuttgart och kan inte sälja några grejer, så det har inte blivit gjort. Ångest, ångest är min arvedel, som han skrev, Pär Lagerkvist. (?)
Jag undrar varför jag skriver allt det här i en offentlig blogg. Kanske för att få ned det på pränt så att jag ser att jag faktiskt har avslöjat för er att vi har det väldigt ostädat hemma! Då måste jag liksom ta itu med det och kan inte hitta på några undanflykter längre. Men det där med att jag inte orkar är ingen undanflykt. Ibland är det knappt jag orkar komma ur sängen och iväg till dialysen på morgnarna och det är ingen överdrift.
Utanför fönstret skiner solen och fåglarna kvittrar hysteriskt. Det är så underbart att höra dem, jag har saknat dem så länge! Och jag gläder mig åt morgondagen när jag kommer hem från dialysen (jodå, vi har dialys på påskafton också!) och det är städat hemma och vi kan avnjuta ett litet påskbord på eftermiddagen när min bror kommer hem från jobbet. Sedan är jag dialysledig hela långa påsken.
Nej, nu är det dags att plocka fram svabben, för nu ska golven tvättas. Här ska dofta fräscht i hela lägenheten innan vi ger oss iväg till Emma och Helge - och rostbiffen!
Tjåggarång!
Det här med städning är något som har varit sorgligt eftersatt hos oss. Jag har ingen ork, mamma kan inte och min bror är knappt hemma. Idag tar vi ett ordentligt tag, men vad vi skulle behöva är en rejäl storrengöring och det orkar vi inte med (och har inte heller ekonomin att beställa hem någon som gör det åt oss). Problemet är att innan någon skulle kunna komma hit och städa måste vi städa undan alla PRYLAR och alla TIDNINGAR och alla BÖCKER och all S-K-I-T vi har stående, liggande och skräpande överallt. Det är en femårsplan, det här. Jag har en mor som har vanvettigt svårt att göra sig av med något eftersom "det kan komma till användning längre fram". Hon får ångest när hon tänker på att röja ur sin garderob. Jag får ångest eftersom jag vet att jag inte orkar. Kanske lösningen är att ta litet i taget? Precis som när man ska gå ned i vikt. Man går inte ned 10 kg i ett enda svep, man tar det kilo för kilo. Men så har vi källaren också ... den skulle vi ju röja ur och sälja grejerna på megaloppisen den 29 maj. Det var ju bara det att då är jag på väg hem från Stuttgart och kan inte sälja några grejer, så det har inte blivit gjort. Ångest, ångest är min arvedel, som han skrev, Pär Lagerkvist. (?)
Jag undrar varför jag skriver allt det här i en offentlig blogg. Kanske för att få ned det på pränt så att jag ser att jag faktiskt har avslöjat för er att vi har det väldigt ostädat hemma! Då måste jag liksom ta itu med det och kan inte hitta på några undanflykter längre. Men det där med att jag inte orkar är ingen undanflykt. Ibland är det knappt jag orkar komma ur sängen och iväg till dialysen på morgnarna och det är ingen överdrift.
Utanför fönstret skiner solen och fåglarna kvittrar hysteriskt. Det är så underbart att höra dem, jag har saknat dem så länge! Och jag gläder mig åt morgondagen när jag kommer hem från dialysen (jodå, vi har dialys på påskafton också!) och det är städat hemma och vi kan avnjuta ett litet påskbord på eftermiddagen när min bror kommer hem från jobbet. Sedan är jag dialysledig hela långa påsken.
Nej, nu är det dags att plocka fram svabben, för nu ska golven tvättas. Här ska dofta fräscht i hela lägenheten innan vi ger oss iväg till Emma och Helge - och rostbiffen!
Tjåggarång!
söndag 17 april 2011
Tack för denna underbara vårdag!
Nu känner jag igen vädret som brukar vara runt min födelsedag! Jag var lite besviken i fredags eftersom det var grått och t o m började regna på eftermiddagen, för jag är van vid supervackert väder den 15 april. Men idag - jag blev så inspirerad att jag tog med mig stavarna på en långpromenad ned till Röda Sten och satte mig på en av bänkarna precis i kröken så att man ser hela hamninloppet inklusive Elfsborgs fästning. Där satt jag i en timme och bara NJÖT. Visst, jag hade en bok med mig i ryggsäcken, annars är ju jag inte jag ... idag blev det Kleopatra av Allan Klynne, som jag snart har läst ut. En mycket intressant bok om drottningen från Egypten som nästan blev romarrikets fall.
Den där bänken har blivit min favoritplats på jorden. Där får man allt. Man tittar och lyssnar på folk, man får luft, sol och vind, har man tur kan man se fina sjöfåglar, och båtar av alla slag går ut och in. Glada hundar med vidhängande mattar och hussar, äldre som kommer med sina rollatorer, cyklister, mopedister, idioter som inte ser sig för och nästan blir överkörda av cyklarna bara för att de ska käcka sig ... ja, som sagt, man får allt. Jag tänker med välbehag på att mamma nu har färdtjänst och kan åka ända till Konstcaféet och gå resten av vägen. Det betyder att vi kan tillbringa många härliga sommardagar på de där bänkarna med t ex någon god pastasallad som matsäck, något gott att dricka och bara finnas till. Läsa, prata, sitta tysta ... vad kan man egentligen mer begära? Jag är så lycklig över att få vara här och uppleva den fantastiska tid som ligger framför oss. Jag älskar den svenska sommaren, även om det blir lite för varmt ibland (när det är varmt, vill säga). Och jag är lycklig över att få ha min mamma hos mig, jag uppskattar varje dag tillsammans med henne och försöker ta vara på varje ögonblick. Hon har det kämpigt nu och kan knappt gå upprätt för sin dåliga rygg, och jag vet inte vad vi ska göra åt det. Men även hon blir piggare av det härliga vädret och vill ut, så vi hoppas på sommaren!
Jodå, jag gick samma väg hem igen, så idag har jag verkligen varit duktig! Önskar att alla har fått uppleva denna härliga, underbara söndag och kunnat uppskatta den!
Tjåggarång!
Den där bänken har blivit min favoritplats på jorden. Där får man allt. Man tittar och lyssnar på folk, man får luft, sol och vind, har man tur kan man se fina sjöfåglar, och båtar av alla slag går ut och in. Glada hundar med vidhängande mattar och hussar, äldre som kommer med sina rollatorer, cyklister, mopedister, idioter som inte ser sig för och nästan blir överkörda av cyklarna bara för att de ska käcka sig ... ja, som sagt, man får allt. Jag tänker med välbehag på att mamma nu har färdtjänst och kan åka ända till Konstcaféet och gå resten av vägen. Det betyder att vi kan tillbringa många härliga sommardagar på de där bänkarna med t ex någon god pastasallad som matsäck, något gott att dricka och bara finnas till. Läsa, prata, sitta tysta ... vad kan man egentligen mer begära? Jag är så lycklig över att få vara här och uppleva den fantastiska tid som ligger framför oss. Jag älskar den svenska sommaren, även om det blir lite för varmt ibland (när det är varmt, vill säga). Och jag är lycklig över att få ha min mamma hos mig, jag uppskattar varje dag tillsammans med henne och försöker ta vara på varje ögonblick. Hon har det kämpigt nu och kan knappt gå upprätt för sin dåliga rygg, och jag vet inte vad vi ska göra åt det. Men även hon blir piggare av det härliga vädret och vill ut, så vi hoppas på sommaren!
Jodå, jag gick samma väg hem igen, så idag har jag verkligen varit duktig! Önskar att alla har fått uppleva denna härliga, underbara söndag och kunnat uppskatta den!
Tjåggarång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)